Motorcykel- katalogen 2007 - MCraft

Den isländska naturen saknar förmodligen sin motsvarighet på jorden
Rukka hade levererat ett ställ som verkade
dugligt till djuphavsdykning. Efter simturen
var jag bara blöt om fötterna och en bit upp
i högerarmen, där det iskalla glaciärvattnet
hade sipprat in.
(En parentes om skovalet på Island kan
vara värt i sammanhanget: vattentäta stövlar
är värdelösa. Vattnet kommer alltid in
ändå, men rinner aldrig ur…).
Här splittrades gruppen i två delar; dom
som kunde tänka sig mer av samma sort,
och dom som kände på sig att beteckningen
”lättåkt” hade helt olika betydelse för
Dakar-åkare och oss vanliga dödliga. Nu
hade färdledaren uppgraderat den närmaste
etappen till ”lite mer avancerad”, vilket
Bertil Marcussons och MCrafts första
organiserade tur på island hade dragit
tolv man ur huse. Flera av dem hade åkt
med ”Berra” på andra äventyr, till Marocko
eller hemma på Gotland. nästa
höst är det för en ny islandsresa igen.
fick somliga att dra öronen åt sig.
I synnerhet som följebilen inte kunde
hänga med längre och vi fick lasta reservdunkar
och matransoner för det närmaste
dygnet i vår packning.
Vi var på väg mot Askja, i det absoluta
inre av Islands storslagna vildmark.
Sex man till tog sig med förenade krafter
över på ett något mer gynnsamt ställe av
floden och vi fortsatte med vår decimerade
styrka mot nordost på tvåspåriga stigar
som snart svartnade av pulvriserad lava.
Det härligt uppskruvade tempot fick fokus
att hamna bort mot närmaste kurva som
allra längst, men efter hand kunde jag inte
längre bortse från det faktum att vi befann oss
i en helt främmande, nästan ofattbar miljö.
Vi körde slalom genom ett gigantiskt lavafält
som sträckte sig till synes oändligt omkring,
omväxlande med pulvriserad sand,
vassa formationer och stora dyningar där lavan
har flutit fram för ett 40-tal år sedan. Det
som från början hade varit fokuserad attackkörning
övergick alltmer i en tranceartad hänförelse
över en natur som troligen saknar sin
motsvarighet på denna jord.
Inte ett liv kunde skönjas, inte en insekt
surrade eller ens en liten växt spirade någonstans.
Det är svårt att tänka sig något
ställe på jorden där man kan känna sig mer
ensam än detta.
Någon annan människa än vi åtta ed-
svurna hade vi heller inte kunnat se sedan
tidigare på förmiddagen, då vi mötte ett av
dessa Islands verkliga prestigefordon, en
Toyota Landcruiser försedd med monsterdäck
och en skog av antenner på taket.
Kommunikation är A och O i Islands inland,
där det varken finns täckning för mobiltelefonerna,
bensin eller annan hjälp att
få längs vägarna – eftersom det knappt
finns några vägar.
Satellittelefon är ett måste, liksom GPSnavigering
för att kunna ange sin position
om man skulle behöva hjälp snabbt.
Genom att ansluta sig till en organiserad
Islandresa med en kille som har rutinen från
navigering i Afrikas öknar under pressade
tävlingsförhållanden kan man känna sig
ganska lugn.
Men inte helt.
När vi stod där och pustade ut med kåsan
i handen och en bit kaka i munnen för
att dämpa det värsta blodsockerraset så
pekar Bertil åt höger och meddelar att detta
är en alternativväg till den vi skall köra morgonen
därpå.
”Vi skall istället ta en rutt alldeles intill
Vatnajökull som är oerhört läcker, säger
Berra entusiastiskt. ”Det är ju nära glaciären
och sanden brukar stå under vatten, det är
en märklig känsla att köra där, nästan som i
kvicksand”.
Spännande, hann jag tänka precis innan
färdledaren med ett skratt konstaterade att
de isländska kartorna har märkt ut rutten
med dödskallar.
Vi tittade på varandra och sedan frågande
på Bertil, som bekräftade vad han just
sade.
Jo, det kunde visst vara lite farligt. Men
inte för oss, och framför allt inte i morgon.
Troligen var det särskilt farligt för rutinerade
inhemska offroadare med gigantiska
däck som kunde flyta på vatten.
För oss, på två små smala däck som
skar ner i den vattensjuka sanden, var det
tydligen ofarligt.
Alla skrattade, några lite mer nervöst än
andra.
234 235