2005 nr 1 - Gotlands Ornitologiska Förening

Bläcku 

Nr 1 2005 årg 31

Bläcku 

Utgivare: Gotlands Ornitologiska Förening 

Redaktör: Måns Hjernquist, mans.marlo@telia.com 

Medlemsärenden & adressändring: Tommy Lindberg 

Tryck: Snabba Tryck, Visby. April 2005. 

Omslag: strandskata Haematopus ostralegus, 

efter akvarell av Måns Hjernquist. 

Bläcku ges ut med fyra nummer årligen i april och november, varav två är 

programblad. Medlemmar erhåller tidskriften utan extra kostnad och övriga kan 

prenumerera genom att betala in 125 kronor på föreningens postgiro: 81 78 28-7. 

Gotlands Ornitologiska Förening 

Föreningen är en ideell sammanslutning som verkar för ökad kunskap om Gotlands 

fågelfauna och för bevarandet av ett rikt fågelliv på ön. Medlem blir man genom 

att betala 150 kr kronor (fullbetalande), 200 kronor (utlandsmedlem), 60 kronor 

(ungdomsmedlem t.o.m. 21 år), 25 kronor (familjemedlem) eller 

2 250 kronor (ständigt medlemskap) på postgirokonto: 81 78 28-7. 

GOF är en reginalförening av Sveriges Ornitologiska Förening (SOF). 

Ordförande: 

Måns Hjernquist 

Sproge Snoder 806 

620 20 Klintehamn 

tfn 24 42 63 

Vice ordförande: 

Björn Lilja 

Ulfsparres väg 4 

621 48 Visby 

tfn 26 41 13 

Kassör: 

Tommy Lindberg 

Stationsgatan 17 

620 30 Slite 

tfn 22 24 84 

Sekreterare: 

Tomas Johansson 

Ringgatan 7 

621 48 Visby 

tfn 24 93 93 

Styrelsen 

Övriga ledamöter: 

Marie Jacobsson 

Mallgårds Alskog 

620 16 Ljugarn 

tfn 29 00 30 

Tord Lantz 

S:t Hansgatan 1B 

621 57 Visby 

tfn 21 06 10 

Jörgen Petersson 

Humlegårdsv. 18 

621 46 Visby 

tfn 21 45 59 

Sten Wikström 

Stora Tollby gård, 

Fole 

621 75 Visby 

tfn 360 75 

2 

Gotlandssvararen 

Föreningen driver en telefonsvarare 

som uppdateras minst en gång om 

dagen, året runt. Där kan du höra 

om aktuella fågelobservationer 

på ön, men också få tips om 

föreningsaktiviteter dagarna innan. 

Dit kan du även ringa och meddela 

om andra ärenden som rör fåglar & 

föreningen. 

Lyssna av: 0498-21 04 42 

Rapportera: 0498-21 05 42 

Regional rapportkommitte, rrk 

Den regionala rapportkommitten 

tar emot rapporter om 

intressantare fågelobservationer 

som sammanställs fortlöpande i 

årsrapporter. Kommitten består av 

Björn Lilja (sammankallande), Tord 

Lantz, Magnus Martinsson, Bimbi 

Ollberg och Ola Wizen. 

E-post rrk: rrkgotland@swipnet.se 

E-post Gof: gotlandsof@swipnet.se

Bläcku nr 1 2005 

Innehåll 

Marocko Gof’s utlandsresa 4 

Kamskrake en främling på blixtesök 15 

Första fyndet av skatgök på Gotland 17 

Hona eller hane? vad är det som avgör... 20 

Ängshök på Fårö en utveckling åt rätt håll 22 

Pilgrimsfalken en unik händelse på Faludden 24 

En liten gåsflock blandade höstgäss 26 

Backsvala på Gotland riksinventeringsart 28 

Rördromen exklusiv bildserie 29 

Sundregruppen meddelande 63 34 

Jubileum Gof 30 år! 46 

Gotlandtankar från fastlandet 48 

Exkursionsrapporter 52 

Verksamhetsberättelse 2004 53 

Notiser 58 

Anslagstavlan 59 

3


Marocko 

4 

Foto: Per Smitterberg


reserapport 19-26 februari 2004 

PER SMITTERBERG & TORD LANTZ 

Inledning 

Målet med den första utomeuropeiska resan genomförd i regi av 

Gotlands Ornitologiska Förening, var att under en vecka hinna med de 

viktigaste lokalerna i berg, öken samt i trakterna norr och syd om Agadir. 

En lång planering med genomgång av de flesta tillgängliga reserapporter, 

lade grunden för den genomförda resrutten. Även om avståndet mellan 

flera av de besökta lokalerna var stort (långa dagsetapper i bilarna), gick 

det att genomföra inom tidsschemat. Allmänt kan sägas att vägstandard 

och skyltning låg över det förväntade. Detta gällde framförallt från 

Ouarzazate och österut till Yasmina! Alla varningens ord om denna väg 

kom på skam. Uppenbarligen har det lagts kraft på förbättring av denna 

sträcka. 

Vi beställde en charterresa till Agadir genom Apollo, ospecificerad men 

med krav på medelgod hotellstandard. Bilarna hyrdes genom Budget 

international. Kravet var full framkomlighet, m a o fyrhjulsdrift, så vi 

beställde två Toyota Landcruisers med plats för åtta personer i varje bil. 

Detta skulle visa sig vara ett litet misstag, eftersom sista baksätet var på tok 

för trångt för ”stora” svenskar. Dessutom blev bagageutrymmet mycket 

begränsat, vilket vi ansåg ohållbart med tanke på den långa tid vi skulle 

befinna oss på vägen. Därför kompletterade vi med en tredje 

Toyota Corolla personbil, där fyra av deltagarna åkte. Detta gav ett bättre 

utrymme både för folk och för packning. Bilarna fungerade utmärkt hela 

resan, inte en enda punktering på tolv däck under mer än 245 mil! Förutom 

ett välfyllt bibliotek med reserapporter, får man inte glömma att köpa 

detaljerade kartor. 

Resrutt & veckoschema 

19 februari. Arlanda – Agadir. 

20 februari. Oued Massa hela dagen. 

21 februari. Cap Rhir – Tamri – Essaouira – Marrakech – Oukaïmeden. 

22 februari. Oukaïmeden – Yasmina. 

23 februari. Erg Chebbi, Yasmina – Boumalne du Dades., 

24 februari. Boumalne du Dades – Agadir. 

25 februari. Oued Massa respektive Goulmime – Oued Souss/ 

sommarpalatset. 

26 februari. Agadir – Arlanda. 

5


Reseledaren Tord Lantz blickar ut över Atlasbergen. Foton: Per Smitterberg 

Kort sammanfattning av sedda arter och missar 

Sammanlagt sågs 188 arter. De flesta mest efterlängtade hittades, med 

njutobsar på eremitibis, lärkor, skvättor och tchagra. Enda dipparna 

bland möjliga arter blev saharasångare och saharaskriktrast. På grund av 

den planerade rutten samt ofördelaktig vind, blev det heller ingen bra 

havsfågelskådning. 

Dagbok 

18 februari. De flesta av deltagarna åkte med Destination Gotlands 

eftermiddagstur till Nynäshamn. Bitande nordvindar och snödrev gjorde 

det lätt att lämna ön åt sitt öde en vecka. Med hopp om att våren tar ett steg 

framåt har vår Marockotur börjat. 

19 februari. Uppstigning kl 05:00. Intag av härlig frukostbuffé och sedan 

ner till incheckning där stockholmsgänget ansluter. Lite oro på vissa håll 

för övervikt (på bagaget!), men allt går bra och snart kan vi tåga in till 

taxfree och gate. Mulet och några minus när vi lyfter. Vi landar på Agadir 

kl 12:40 (lokal tid). Som vanligt är spaningen igång redan på plattan. 

Seglare och tornfalkar tillhör de första obsarna. En ljuvlig värme slår emot 

våra bleka ansikten och vi ser framemot en härligt hård skådarvecka. 

6

Bersökenfink Rhodopechys sanguinea, 22/2 


Pass och tull gick förvånansvärt smidigt. Efter växling var det dags att 

borda transferbussen in till Agadir. På väg ut från flygplatsen ses de första 

bulbylerna. 

Efter ca 30 minuters åkning är vi så framme vid hotellen. En av 

toppobsarna under eftermiddagen var en grann hane atlassångare i 

hotellträdgården. Första tunga arten så enkelt! Dessutom slog vi till med 2- 

3 enfärgade seglare. Middag på en restaurang nere vid strandvägen. Under 

kvällen/natten passerar ett rejält regn med frisk blåst. 

20 februari. 

En frisk sydostvind och halvmulet väder mötte oss efter frukosten, 

när vi morgonskådade runt hotellet medan den sista jeepen skulle 

anlända. Så kunde vi då äntligen lämna Agadir och styra kosan söderut 

till det berömda Oued Massa. Vi gjorde första skådstoppet i Tassila, 

där vi bekantade oss med hussparvar, palmduvor, stubbstjärtseglare 

och svartstarar. Därefter bar det av ned till den beryktade bron över 

Massa. Inga problem alls att hitta dit! Här fyllde vi på med grässångare, 

smådoppingar, fiskgjuse, kungsfiskare och vattenrall bl.a. En lättare frunch 

intogs också. Ny förflyttning ut längs floden med flera stopp för skådning. 

Nu börjar arterna ramla in: häcksparv, diademrödstjärt, 

7 

...och sanddyner vid Erg Chebbi den 23/2.


vitögd dykand, marmorand, slagfalk mm. Vi parkerar vid 

”vaktarbostaden” och fortsätter till fots längs flodens norra strand västerut. 

Njutobsar på svartkronad tchagra och klipphöna. Vi överraskas av ett 

hastigt uppseglande slagregn med tillhörande åska. Detta kommer i ett 

par omgångar och vi söker skydd under palmer, regnjackor och paraplyer! 

Allt avlöper dock fint, men Fredrik hyste viss oro att gå omkring med 

stativet på axeln. Tord kommenterade detta ”- Skall jag vara reseledare får 

du vara åskledare”! På återvägen stannade vi vid något som kan liknas vid 

ett litet stenbrott alldeles vid några hus, sista ”byn” innan vaktarbostaden. 

Här hittades minst två bebodda bohål med brunstrupig backsvala. 

Som avslutning hängdes minervauggla, tjockfot samt en mycket trolig 

savannörn (dock för snabb obs) in, innan vi styrde åter mot Agadir vid 16tiden. 

21 februari 

Hård vind och regn under natten. Uppstigning kl 05, frukost och sedan 

iväg på ”långturen”. Vi börjar med att åka norrut längs kusten mot Cap 

Rhir, kommer dit kl 07:45 och börjar skåda ut över ett hyfsat piskat hav. 

Dock ingen märkvärdig fart på havsfåglarna, förutom sulor, så när ett 

plötsligt ösregn kommer över oss redan efter en halvtimme ger vi upp. 

Vidare längs kusten och nästa stopp blir bukten strax innan Tamri. Här får 

vi en mäktig flock på drygt 225 rödnäbbade trutar tillsammans med 500 

silltrutar! 

Vidare mot eremiterna! Norr om Tamri stannar vi på en höjd och spanar 

men det resulterar endast i en glasögonsångare. Ny förflyttning ytterligare 

några kilometer och ännu ett spanstopp, och nu blev det bingo. Plötsligt 

vrålar Tord ”IBIS vänster”. Nedanför vägen lättar två stora flockar 

eremitibisar med sammanlagt drygt 140 individer. Drygt hälften av gänget 

kommer uppflygande över oss till allmänt jubel, och landar några hundra 

meter framåt längs vägen. Snabb förflyttning och sedan kan vi njuta av 

dessa säregna fåglar på närhåll, när de födosöker bland buskar och tuvor 

i ett åter tilltagande regn. Men regnet passerar och vi firar med en god 

frunch, medan klipphöns och glasögonsångare spelar samt en alpseglare 

drar förbi på närhåll. 

Nu är det dags att lämna kusten och börja färden in i landet. Vi klättrar 

över kustbergen på slingriga vägar, ser de första örnvråkarna, några 

rödhuvade törnskator och en mycket läcker subadult slagfalk parkerad på 

en klippa ovanför vägen. På slätten ca 9 mil väster om Marrakech stöter vi 

på en mäktig koncentration av kalanderlärkor med drygt 500 ex. 

8


Atlassångare, Sylvia deserticola och ökensparv, Passer simplex. Foto: Per Smitterberg 

Trafiken tätnar ju närmare vi kommer Marrakech och vi stannar på en 

bensinmack några mil utanför, för att koordinera stridsplanen hur vi 

enklast skall passera staden. Vissa lastbilschaufförer kör verkligen med 

Allah som vägvisare, men allt ordnade sig och vi kunde stryka den gamla 

stadsmuren och vända nosarna mot Atlasbergen med dagens etappmål 

Oukaïmeden. Ju högre vi kommer upp i bergen tilltar molnen och snart 

hänger kölddimman tung över våra huvuden. En lättare krock (inte 

någon av våra bilar!), lyckligtvis utan personskador, sinkar oss en stund 

men vägen är snart framkomlig och vi klättar vidare. Kl 18 rullar vi in i 

Oukaïmeden och ramlar in på det franskägda Club Alpin. Mycket trevligt 

ställe, som nämnts tidigare, och vi har snart gjort oss hemmastadda med 

varsin öl i väntan på rummen. Snart är vi instuvade och sitter sedan till 

bords njutandes av ”söndagsstek” och lokalt rödvin. Inte konstigt att vi 

somnar som små snälla barn med drömmar om morgondagen. 

22 februari. En underbar stjärnhimmel, vindstilla och ca 10 minus möter oss 

utanför hotellet. Kan det bli bättre än så här? Efterhand som ljuset tänder 

de omgivande snökammarna skådar vi runt i byn och har snart kammat in 

alla målarter. Berglärkor, bergsökenfinkar, alpjärnsparv, klippsparv, alpkaja, 

alpkråka och en grann atlasgröngöling på en elstolpe mitt i byn! 

Med allt detta i bagaget var det ett lyckligt gäng som packar bilarna och 

börjar färden mot lägre och varmare marker. 

9


På nervägen gör vi flera stopp och hänger in strömstare, brandkronad 

kungsfågel, mindre korsnäbb och ytterligare fyra atlasgröngölingar. I de 

skyddade dalgångarna har lövträden börjat få sin skira gröna skrud och 

vissa deltagare börjar oroligt fingra på lupp och flora! Men färden går 

vidare, många mil skall tillryggaläggas innan kvällen. På tvärvägen vid 

Amanouz blir det tvärnit när en svartvingad glada drar över vägen. Den 

får snart sällskap av ytterligare en fågel och de börjar parflyga nere över 

dalen. Mycket läckert och Lars ≈ke ser mycket nöjd ut när hans viktigaste 

researt är inhämtad. ≈ter börjar klättringen upp genom nästa pass, Tizi-n- 

Tichka 2260 m, och tre hökörnar och en subadult kungsörn kan läggas till 

listan. Lunchpaus på en ”alpäng” med porlande bäck och bräkande får 

i fjärran. Nu bär det sakta neråt och nya arter börja ses. Alldeles utanför 

Tizagzaouine fyra skvättor: öken, berber, sorg och vitkronad! 

Vidare österut, förbi Ouarzazate och Boumalne du Dades. Alldeles öster 

om staden ligger Tagdilt track, ett mecka för lärkor, skvättor och flyghöns. 

Solen var på nedgång och vi insåg att kvällsskådning vid Yasmina var 

uteslutet, när Tord tvärnitar efter att ha hittat de första ökenberglärkorna i 

vägkanten. Nu återstår transportkörning ut till Erg Chebbi, dit vi anländer 

kl 21:30. Den sista biten ut över stenökengolvet bjuder inga problem, 

numera bra utmärkt med tätt placerade stolpar. Väl framme vid Auberge 

Yasmina möttes vi av en mycket sympatisk ägare som trots vår sena 

ankomst tog emot med puttrande Tajinegrytor och gungande berbermusik. 

Sedan var det dags att krypa in i de läckra berbertälten och somna i den 

tysta ökennatten. Ingen tvekan om att alla somnade utan vaggsång. 

23 februari. Uppstigning i en underbar stilla gryning, med en sanslös 

stjärnhimmel och tjockfot spelande utanför lägret. Det biter bra i näsan 

men i solbrytningen känner man den snabbt stigande tempen. Vi ägnar 

oss åt skådning runt Yasmina, några besegrar sandbergen, andra ger sig 

ut på lärkjakt. De första gängen ökensparvar kommer inflygande från den 

omgivande öknen, men det dröjer fram till frukost på verandan innan 

alla deltagare har sett dom efterlängtade sparvarna! Atlassångare med 

parningsbestyr tilldrar sig också viss uppmärksamhet, samt spelande 

härfågellärka. 

Efter frukost är det dags för packning och återfärd mot väster. Några 

ökenkorpar sitter vid vägen när vi åker. Vid en wadi, Auberge 

Kasbah del Kaua, stannar vi och letar lärkor, sångare och annat. 

10


Tur med vissa och otur med andra 

arter. Flera spelande härfågellärkor kan 

avnjutas. När det blir för torrt på obsar 

drar vi vidare, gör ett ”lunchstopp” 

väster om Erfoud utan större framgång. 

Väl framme vid Boumalne du Dades 

eftermiddagsskådar vi ute på Tagdilt 

track, främst runt tippen. Två flockar med 

sammanlagt trettio kronflyghöns, några 

stenökenlärkor och flera ökenberglärkor 

får bli avslutning på en härlig ”ökendag”. 

Vi checkar nu in på hotellet, som visar 

sig vara trevligt men sakna all form av 

fysisk värme. Full yttermundering i 

matsalen, men den öppna spisen i lobbyn 

var ett plus. Efter skön, och nödvändig, 

duschning samt matfylld mage somnade 

vi gott. 

24 februari. Halvklart med en tilltagande 

västvind. Kall morgon. Frukost kl 

06:30 och därefter ut på slätten där vi 

skådade fram till lunch. Mängder av 

njutobsar på härfågellärka, öken- och 

berberstenskvätta, ökenberglärka och 

tjocknäbbad lärka. Trots idoga försök 

var det endast Tord som, på långt håll, 

lyckades se ökenlöpare. Däremot fick 

ungefär halva gruppen höra ökenlöparen. 

Lunch intogs på Auberge Café & 

Restaurant Tamazirte inne i Boumalne, 

därefter påbörjas den långa färden åter 

mot Agadir. Det mesta blir en transport– 

sträcka, med några smärre skådarstopp. 

Vi såg bland annat brun glada, pilgrims– 

falk och berberfalk. Sent på kvällen, kl 22, 

rullade vi in på Mc Donalds parkering i 

Agadir. En större mängd västerländskt 

format protein mm intogs, innan vi 

svimmade på respektive hotellrum. 

11 

Vitkronad stenskvätta, Oenanthe leucopyga 

Foto: Per Smitterberg 

Adult hanne Ökenstenskvätta, Oenanthe 

deserti. 

Foto: Per Smitterberg


Sandökenlärka, Ammomanes cincturus, vid Erg Chebbi den 23 februari. Återfinns till 

skillnad från den snarlika stenökenlärkan, som finns i klippig terräng, istället i platta 

sandiga ökenlandskap. Foto: Per Smitterberg 

Svartkronad tchagra, Tchagra 

senegala. Lever i torra 

buskmiljöer och är ofta rätt 

svårsedd. Foto: Johan Träff 

25 februari. Halvklart med måttlig sydvästvind. 

Några rejäla regnoväder passerar under främst 

förmiddagen, men skådningsresultatet blir dock 

gott. Gruppen delas i två gäng, där ena gänget drar 

söderut till Goulmime medan resten åker till Oued 

Massa. Sydgänget slår till med svartvingad glada, 

brun glada, en snårsångare, en hel del lärkor och 

skvättor. Massagänget får många trevliga repriser 

från första besöket samt mindre lira, eremitibis, 

rödhuvad dykand, 

kapskedand och rostgumpsvala. Slutet på 

dagen omgrupperar hela gänget till Soussdeltat 

och sommarpalatset. Tyvärr är kung Hassan 

fortfarande på besök så stora delar av området 

är stängt för besök, även delar av stranden och 

flodmynningen! Vi lyckas dock få till en del 

vettig skådning och toppar dagen/resan med 

fyra spelande rödhalsade nattskärror samt en 

marockansk frankolin som knatar över vägen 

strax öster om palatsvakternas grind! Således 

nöjda på alla fronter ägnas resten av kvällen åt vad 

en bra marockansk restaurang kan erbjuda. Av 

deltagarnas miner och uttalanden verkar alla ha 

gått till ro med ett förnöjt leende på läpparna. 

12


Vid det berömda Oued Massa, den 20 februari, sågs bl.a. häcksparv, slagfalk, vitögd dykand, svartkronad 

tchagra och brunstrupig backsvala. Foton: Per Smitterberg 

Och vid Oued Massa hittades även Diademrödstjärt, Phoenicurus moussieri. 

13


26 februari. Hemresedag. Bilarna lämnades åter redan igår kväll, så förutom ”sen” 

frukost ägnades förmiddagen åt packning och lite souvernirinköp. Flygbussen 

gick vid 11-tiden och utan några större besvär lyfte vårt plan kl 14:30 (lite försenat 

pga. nedisningsproblem på morgonen i Stockholm). Lyckligt och väl landar vi på 

Arlanda kl 20:30, säger farväl till några reskamrater och god natt till de som skall 

övernatta innan hemfärden till ön imorgon. 

Vill du läsa den kompletta rapporten, med hela systematiska artlistan hittar du den 

på nedanstående länk. Det går även utmärkt att kontakta någon av författarna för 

mer tips eller frågor. 

www.club300.se/resedatabas/afrika/ 

Litteraturtips (inom parentes, Naturbokhandelns beställningsnummer) 

Fågelguiden. Svensson, Mullarney, Zetterström & Grant (4588) 

Birdwatchers guide to Morocco. Bergier & Bergier. 2004 (2557) 

The Birds of Morocco. Thevenot. BOU Checklist. 2004 (3418) 

Morocco – Lonely Planet (4914) 

Per Smitterberg 

Irisdalsgatan 10 

621 42 Visby 

per.smitterberg@telia.com 

Tord Lantz 

S:t Hansgatan 1B 

621 57 Visby 

tord@keges.se 

Rödnäbbade trutar Larus audouinii, 

tillsammans med en silltrut Larus fuscus 

graellsii vid Oued Massa 25 februari. 

Rödnäbbad trut har ökat på senare tid men är 

ännu en av världens mest sällsynta trutarter 

och lever pelagiskt i Medelhavsområdet. 

Foto: Per Smitterberg 

14


Kamskrake Lophodytes cucullatus 

på Gotland 

OLOF ARMINI 

Kamskraken är en liten skrake som lever I Nordamerika. I mycket är kamskraken 

den nearktiska motsvarigheten till salskraken; liten, häckar i små vattendrag 

och bildar då och då blandäktenskap med knipa. Flyttmönstret är likartat med 

salskrakens, dom drivs båda söderut av isläggningen. Det beräknas också finnas 

ungefär lika många kamskrakar i Nearktis som salskrakar i Västra Palearktis. 

Det finns dock åtskilliga olikheter, t.ex. så är kamskraken överlag mörk medan salskraken är 

ljus. På vinterlokal är kamskraken mindre benägen att samlas i stora flockar och kamskraken 

är också mer av en liten skrake än salskraken som har en helt egen karaktär. 

Utseendemässigt är den utfärgade hanen en illuster fågel. På de flesta bilder är den 

lustiga, nästan groteska tofsen, vit med svart bård, utspänd och tar bort alla andra 

intryck av fågeln. Sliter man blicken från tofsen är övriga huvudet svart, bröstet vitt 

och två svarta streck löper ned på halssidorna från svart nacke och den i princip 

helmörka översidan. Flankerna är mustigt rostiga och buken vitaktig. Näbben är 

typiskt skraksmal och helmörk På liggande fågel är tertialerna tydligt ljusbrämade. 

Flygande visar kamskraken en helmörk vinge med ett vitt ”krickband”. 

Själv har jag haft förmånen att studera en ung hane i ”vilt tillstånd” i 

Hinsholmskilen i Göteborg den 31 december 1996 och den 2 januari 1997. Jag kunde 

då samla på mig många bra intryck. Hela fågeln kändes ”sotig” som överdragen av 

en svart nylonstrumpa. KamSOTskrake är ju det gamla svenska namnet. Dessutom 

var fågeln till hela sin uppenbarelse en liten skrake, som fick en helt egen karaktär 

bara när den reste tofsen. Jag såg den ihop med först småskrakar sedan storskrakar! 

Flygande var den mycket mörk med bara en vit ”krickflash” på vingarna. 

Ungefär tio fynd av kamskrake finns rapporterade i Sverige fram t.o.m. 2002. 

Bl.a. ovan nämnda fågel i Göteborg. P.g.a. detta, sitt läckra utseende och exotiska 

ursprung borde den ju vara en riktig önskeart? Men tyvärr är den i artjaktens 

Sverige placerad i den litet dystra Kategori D, ”possible escapes”, vilket betyder att 

det bedöms som sannolikast att ett fynd av arten inte är spontant. 

Denna majmorgon, den 2 maj 2003, sitter jag vid Kronholmens fyr, en plats där jag 

befunnit mig mer än hundra majmorgnar. Jag spanar ut över havet med Västergarns 

Utholme rätt i väster och de båda Karlsöarna i fjärran SSV. Varje morgon har 

sin karaktär kopplad till antalet fåglar eller urvalet fåglar. Detta är en etablerad 

fågellokal av högsta klass! 

En vass SV vind, lätt molnighet och tämligen svalt lovar gott. Likaså den jämna 

strömmen av förbisträckare på bra avstånd, sjöorrar, svärtor, alfåglar, stor- och 

15


smålommar. Jag njuter och mår gott, men släpper aldrig skärpan. Ungefär tio över 

sex har jag någon minut på mig att ta in en passerande vitnackad svärta, en gammal 

hane ihop med fem svärtor. En grann fågel med nordamerikansk utbredning 

och placerad i Kategori A, troligt spontant ursprung. Första gången för mig 

– här. Statistiskt sannolikt är morgonen tömd på megahändelser, men fågelflödet 

fortsätter och blicken är fortsatt skärpt. 

En halvtimme senare kommer tre skrakar flygande mot norr. Det skall erkännas att 

av all passerande sjöfågel är det nog skrakar man är mest likgiltig inför, dom är lätta 

att diskriminera vid en hastig blick, det rör sig oftast om lokala förflyttningar och 

det krävs ett minimum för att plocka ut en eventuell salskrake. Alert av vitnackade 

svärtan, tidigare erfarenhet eller vad? Jag reagerar omedelbart på en lustigt liten 

och mörk skrake ihop med ett småskrakpar. Dom passerar på skrakhöjd, dvs något 

högre än de flesta andra sjöfåglar, t.ex. svärtor. Avståndet är perfekt, några hundra 

meter ut. Det ger bra närhet men också hyggligt med tid. 

Skraken är liten och mörk. Av de vita teckningarna på de andra skrakarnas 

vingöversidor finns bara ett litet vitt streck på en i övrigt helmörk vinge. Huvudet 

är helmörkt men med en vit bred ”glasögonskalm” bakåt från ögat. Bröstet är 

vitt med två svarta band som ”droppar” ned från halsen. Aningen, som det skall 

erkännas kom tämligen omedelbart, blir till visshet. Kamskrake! Underbart är kort, 

men jag får ändå en god stund att suga på karamellen när fåglarna fortsätter mot 

norr. In i det sista står den ut mot småskrakparet, litenheten, de mörka vingarna och 

mörkheten överlag. 

Som ett kuriosa kan det nämnas att det den 9 maj dök det upp en gammal hane 

kamskrake i Torsvik i Småland, som stannade till den 14 juni. Kan ju mycket väl ha 

varit samma fågel. 

Kamskrake och småskrake. Teckning: Måns Hjernquist 

16


Första fyndet av skatgök 

Clamator glandarius på Gotland 

PER SMITTERBERG 

Efteråt frågar man sig ofta hur vissa händelser inträffar, varför ”svängde 

jag där eller tittade till vänster”. Så tänkte jag på kvällen den 7 juli, när jag 

somnade utmattad efter en heldag på Tofta skjutfält söder om Visby. Från början 

hade jag bara tänkt att svänga förbi och ägna någon förmiddagstimme åt lite 

rovfågelspaning. Men det skulle visa sig bli en ganska annorlunda dag. Klockan 

närmade sig lunch och jag hade just passerat söder om Nasume myr. Området 

söder om myren liknar faktiskt det lätt kuperade beteslandskap med små 

träddungar och solitära träd, som man ofta hittar i Sydvästeuropa! Något hundratal 

meter innan vägen når in i tallskogen, ser jag en medelstor fågel som sitter i högra 

vägkanten. Avståndet till fågeln är högst hundra meter. Av två anledningar kör 

jag riktigt sakta, grusvägen dammar och dessutom håller jag utkik efter rovfåglar. 

Nästa gång jag tittar framåt har jag den sittande fågeln knappt tjugo meter framför 

bilen. Märkligt att den sitter kvar, tänker jag. I sista stund, precis innan fågeln 

försvinner under bilen, inser jag två saker. Det är en skatgök och den tänker inte 

flytta sig. Alla som sedan hann med att se fågeln, och framförallt jag själv, kan vara 

tacksamma att den hade valt just detta område att rasta på. Tänk om det varit längs 

en länsväg jag gjort den efterföljande rattmanövern och tvärniten. Då hade nog 

lokalpressen fått en annan vinkling på sitt reportage! 

När dammet lagt sig ser jag i backspegeln att fågeln otroligt nog sitter kvar. Genom 

bakrutan kan jag sedan i handkikaren konstatera att den första artbestämningen 

faktiskt var korrekt. Alltså hade man inte fått solsting. Fram med telefonen och 

dags för storlarmning. Eftersom jag inte är ansluten till sökarsystemet, gick 

första samtalet till Mr Gotlandssvarare Tord Lantz. Förmodligen fick han lite 

hörselnedsättning när jag skrek ut min obs. Det gick dock inte många sekunder 

innan alla fakta var klara och vi kunde fortsätta att larma och ringa vidare. Under 

tiden har skatgöken flyttat upp i en tall, där den smaskar i sig resterna av den feta 

fjärilslarv den fångat. Jag inser nu det är dags för kameran och medan jag rotar fram 

den ur baksätet, har göken tid att flytta sig igen. När jag är klar och tittar ut är den 

försvunnen. Panik. Jag hoppar ur och spanar av de öppna markerna med enstaka 

träd, men ingen gök. Klockan är 11:30 och det är bara knappt tio minuter från 

upptäckt. Skall den verkligen slinka ur nätet så fort? 

Efter en kvart börjar de första rallybilarna anlända till platsen, men fortfarande 

ingen gök. Dock känns det skönt med mer folk som kan hjälpa till med sökandet. 

17


Skatgök Clamator glandarius vid Tofta skjutfält den 7 juli 2004. Foto: Björn Lilja 

Det skall dock gå ytterligare tjugo minuter innan den återupptäcks. Det är Björn 

Lilja som kl 12:05 hittar den sittande i en liten talldunge, några hundra meter 

nordväst om upptäcktsplatsen. Lättnaden är total bland de församlade, inte minst 

hos mig själv. Den kan nu dokumenteras samtidigt som ännu fler skådare anländer. 

Utan provokation förflyttar den sig vidare längs den södra sidan av Nasume myr, 

och kl 12:20 skulle visa sig bli sista observationstiden. Trots ett närmast militäriskt 

noggrant sökande kan den inte återfinnas. 

Artbeskrivning: Ungfågel. Aningen större än gök, främst i flykten upplevdes 

stjärten aningen längre. Mycket typiskt utseende med den kontrastrika dräkten: 

svart hjässa, ansikte och ovansida, gulvit undersida. Det täta mönstret med vita 

prickar på ryggen också mycket iögonfallande. Den roströda handen syntes främst i 

flykten, men sågs även när fågeln satt. 

Utbredningsområde och biotop 

Arten har två huvudsakliga utbredningsområden i Västpalearktis. Främst finns 

den på Iberiska halvön, dvs. Spanien och Portugal. Vidare finns den i södra 

Frankrike och nordvästra Italien. Fortsätter vi österut finns den i länderna runt östra 

Medelhavet, främst Turkiet, Cypern och Israel. Arten övervintrar delvis i sydvästra 

Spanien, men majoriteten flyttar vintertid till tropiska Afrika. 

18


Skatgöken trivs i det halvöppna, savannliknande landskap som man ofta hittar 

runt Medelhavet. Olivlundar eller odlings-och beteslandskap med korkek och pinje 

tillhör favoritbiotoperna. Där hittar den både föda och lämpliga värdfåglar för sina 

ägg. Liksom göken är den boparasit och dess favoritarter är skata och blåskata. Den 

senare givetvis endast för de fåglar som häckar på Iberiska halvön. 

Tidigare svenska fynd 

Skatgöken har, före det gotländska fyndet, påträffats fyra gånger i landet. Första 

gången var Mönster, Onsalalandet i Halland 29 juli 1968. Sedan skulle det dröja 

exakt tjugofem år till nästa fynd. Den 29 juli 1993 vid Rönnen, Skälderviken i Skåne. 

Två år senare var det åter dags för ett fynd i Skåne, närmare bestämt i Anderslöv 

mellan den 16-18 juli. Det fjärde fyndet härrör från Sågsand i ≈ngermanland, den 28 

juli 2001. 

Per Smitterberg 

Irisdalsgatan 10 

621 42 Visby 

19

hona eller hane? 

MÅRTEN HJERNQUIST 


Det är väl känt att de flesta djur får ungefär lika många söner som döttrar. Det är 

ingen slump att det är så, utan beror på det så kallade frekvensberoende urvalet. 

Om det skulle finnas fler honor i en population, skulle de vara mer fördelaktigt att 

få söner, eftersom det finns färre av dem. Och när det blivit fler hanar skulle det 

omvända gälla. Könsfördelningen i en population fluktuerar runt 50:50, eftersom de 

vuxna hela tiden tjänar på att producera det kön som det finns minst av. Under de 

senaste decennierna har man emellertid upptäckt att det ibland kan vara en fördel 

att föda fler av de ena könet. Bland annat har studier på brushanehonor som häckar 

på strandängarna på Gotland visat att det föds fler döttrar än söner om mamman 

är i bra kondition. En hona i bra kondition får mer välnärda döttrar som kan växa 

sig stora och bli bra konkurrenter, när de som vuxna själva ska välja sin boplats. En 

hanes storlek är inte av lika stor betydelse för hans framgång och mamman tjänar 

alltså mer på att producera döttrar än söner, när hon är i bra kondition. 

Många fåglar försvarar ett revir, där de häckar och föder upp sina ungar. Tillgången 

på revir och kvalitén på dessa är av stor betydelse för häckningsframgången. En 

hane utan revir har små chanser till reproduktiv framgång, medan en hane med 

ett bra revir eller flera revir har stora chanser att få många avkommor. Det är 

också vanligt att den vuxna fågeln återkommer till platsen där den föddes. Hos 

halsbandsflugsnapparen är hanen mest ortstrogen. Efter att ha övervintrat söder om 

Sahara kommer han tillbaka till Gotland och häckar bara några hundra meter från 

den plats där han kläcktes. Honorna är även de ganska ortstrogna, men 

häckar ofta någon kilometer från den plats där de kläcktes. 

I början av maj kan man se och höra hektisk aktivitet i flugsnapparskogen. Hanarna 

har då börjat anlända för att skaffa sig ett revir som de försvarar från andra hanar 

och stolt visar upp för honorna. I min forskning har jag undersökt förhållandet 

mellan hur många lediga revir det finns i ett skogsområde och kullarnas könskvot. 

Eftersom hanen hos halsbandsflugsnapparen kommer tillbaka till det skogsparti 

där han kläcktes, medan honan flyttar iväg någon kilometer, antas fler söner kläckas 

i områden med många lediga revir och färre där de flesta eller alla reviren var 

upptagna. Om det finns mycket av en resurs, t.ex. mat eller revir, så bör föräldrarna 

producera mer av det könet som kan tillgodogöra sig resursen. Alltså ska fler av det 

mest ortstrogna könet produceras om det finns gott om revir. 

Jag har i samarbete med Katherine Thuman och Lars Gustafsson från Uppsala 

Universietet könsbetämt över 500 ungarna från nio skogsområden på Gotland 

20


med hjälp av molekylära metoder. Det visade sig att teorin stämde. Det kläcktes 

fler söner i områden med många lediga revir. Det är första gången som sambandet 

mellan hur många lediga revir det finns och könskvoter visas. 

Tidigare har man kunna visa att halsbandsflugsnappare besöker sina grannar 

och ”kontrollerar” hur deras ungar har det. Är deras ungar feta och i bra 

kondition? Är de hungriga eller mätta? Den information som de samlat in 

använder de sedan nästa år, när de själva ska välja var de ska häcka någonstans. 

Halsbandsflugsnappare kan alltså samla in infomation om vilken kvalité ett revir 

har och göra ett val baserat på den informationen. Det är möjligt att samma typ 

av informationinsamlande sker i det här fallet och att halsbandsflugsnapparen 

därför vet hur många tillgängliga revir som finns i ett skogsområde. Med den 

informationen kan honan göra sitt val att antingen producera fler söner eller fler 

döttrar. 

Mårten Hjernquist 

Doktorand i zooekologi 

Uppsala Universitet 

Halsbandsflugsnappare, ringmärkt 3K+ hanne i ett gotländskt änge. Foto: Thor Veen 

21


Ängshöken som häckfågel på Fårö 

ROLAND STAAV 

Ängshöken Circus pygargus är av allt att döma en sentida invandrare till Fårö. Den 

finns inte alls omnämnd av Sigfrid Durango, som studerade öns häckfågelfauna 

under somrarna 1935-38 (Durango 1938). Inte heller Nils Noréhn anger ängshöken 

från Fårö i sin omfattande genomgång av Gotlands ryggradsdjur fram till 1958. 

Enda kända häckplats i hans avhandling var Muskmyr i Sundre i slutet av 1940talet 

(N. Noréhn 1958). 

Nedanstående ängshökfakta har jag plockat ur mina fältanteckningar från perioden 

1975-2004. 

Historik 

Sedan 1975 har jag med min fru Carin årligen följt fågellivet på Fårö under några 

sommarveckor, med särskild inriktning på studier av öns rovfåglar. Det året 

häckade två par på storlandet, men inga på Fårö. 

Det skulle dröja till 1984 innan vi såg den första hanen på södra delen av ön. Den 

23 juli 1988 såg vi ett ängshökpar där hanen överlämnade byte till honan i flykten. 

Honan satt i timtal på en gärdsgårdsstolpe och väntade på mat. Vi såg hur hon 

tomhänt tiggande flög efter hanen. Vid ett tillfälle kom hon upp med en kvist i 

näbben och dök ner i agen. Jag såg även några dagar senare bytesöverlämning från 

hanen till honan. Med största sannolikhet ägde en häckning rum här 1988. 

Även året därpå var paret på samma plats i juni. Den 23 juli såg vi hanen mota bort 

en flygfärdig brun kärrhök, samtidigt som ett landande tranpar attackerades av 

honan. 

1990 var det häckning i ett annat träsk. Jag såg hanen komma med byte den 18 juli. 

1991 såg vi flera ängshökar men kunde inte konstatera häckning. 

Den 21 juli 1992 såg vi samtidigt 2 hanar (1 ad + 1 subad) och en tiggande hona på 

centrala Fårö. Enligt andra källor häckade 2 par både 1991 och 1992 (B. Lundin i 

brev). 

1993 häckade sannolikt 3 olika par på Fårö. 

1994 såg vi ett par med 3 flygfärdiga pipande ungar. 

1995 häckade 3 par (Bläcku 1996:3). 

1996-2003 (8 år) kunde vi varje år konstatera en säker häckning, men på delvis olika 

platser. 

2003 finns rapporter om att 3 par har häckat. 

2004 skulle bli det hittills bästa året för ängshök på Fårö. Inte mindre än 4 olika 

kullar kunde konstateras. Det rörde sig dock inte om fyra rena par, eftersom vi 

starkt misstänker att en hane hade 2 honor. Båda kullarna innehöll minst 2 ungar 

och det är bara drygt en kilometer mellan häckplatserna. På den ena häckplatsen 

såg jag ängshökhane och hona, medan det bara var en vakthållande hona på den 

andra vid flera besök, vilket styrker min teori. 

Potentiella fiender 

22


Vad har ängshökarna för fiender? De gamla fåglarna, särskilt honan varnar 

intensivt med ett knottrigt läte för stora rovfåglar som kungsörn och havsörn. Hon 

följer efter ibland i sällskap med hanen om han är ”hemma”. Jag har även sett 

hanen störtdyka mot en ormvråk. Man kan inte heller utesluta att tranor kan ta 

små ungar i boet och det händer förmodligen också att duvhökar tar flygfärdiga 

ungfåglar i snabba överraskningsattacker. I somras passerade en duvhök tätt över 

en av häckplatserna med en flygfärdig unge och honan kunde inget annat göra än 

att varna. 

Något om näringssök 

Ängshökarna lever av smågnagare, småfåglar och större insekter och hanen tycks 

spana av mycket stora områden några meter över markytan. Man blir frapperad av 

hur orädd hanen ofta är under jakten och den kan passera på mycket nära håll. Vid 

något tillfälle har jag sett två hanar jaga över öppen mark nära varandra. Jag har 

flera gånger sett ängshökar flyga över sundet till gotländska fastlandet för att jaga 

och ibland häckar också ett ängshökpar på den sidan av sundet. 

Udda näringssök praktiserade en hona som plockade tärnägg (troligen av 

silvertärna) i en tärnkoloni den 4 juni 1996. 

Ängshöksinventering 

Att inventera ängshökar är ingen lätt uppgift. Man kan få vänta timmar på att 

ungarna ska behaga visa sig och så snart de fått mat brukar de försvinna ner i 

agen. Häckning kan förutom i vissa av de större träsken även äga rum i mycket 

små agmyrar, som sällan eller aldrig besöks av ornitologer. Vid sådana platser 

sitter honan på vakt i en torr trädtopp, ett bra häckningsindicium. För att hitta alla 

häckplatser måste man besöka alla tänkbara häcklokaler. Det är därför inte omöjligt 

att flera par häckat på Fårö än de som jag lyckats konstatera. Även antalet ungar 

kan vara svårt att fastställa, eftersom det ofta bara är de hungriga ungarna som 

visar sig i luften, medan övriga sitter gömda i vegetationen. 

Slutord 

Ängshöken är en ytterst intressant och lite mystisk rovfågel och det är mycket 

spännande att på nära håll kunna följa de lättvingade kärrhökarna i sin hemmiljö. 

Ängshöken gör genom sin skarpa syn oss också uppmärksamma på andra rovfåglar 

i omgivningen, vilket inte gör saken sämre. 

Att hitta fyra häckningar på ett enda år var verkligen en lycka för oss och kanske 

något oväntat för en art som på andra håll i landet förefaller att minska. 

Litteratur: 

Sigfrid Durango 1938 Fågellivet på Fårön. 

Iakttagelser under somrarna 1935-38. Fauna och 

Flora 33: 145-164,193-212. 

Nils Noréhn 1958 GOTLANDS VETEBRATER 

- en zoogeografisk studie. Nytryck 1984 av 

Länsstyrelsen Planeringsavdelningen. 

23 

Roland Staav 

Hornsgatan 47 

118 49 Stockholm 

e-post: roland.staav@nrm.se


En otrolig händelse i oktober! 

INGVAR NORDIN & LARS ÅKE PETTERSSON 

För snart 25 år sedan startade vi vårt ringmärkningsprojekt på Faludden 

i Öja socken. En sammanställning av material och erfarenheter 

är nu aktuell. 2004 började ringmärkningen i dungen (även kallad 

alkärret) på Faludden den 29 september av oss, som arbetat tillsammans 

från första början. Till projektet hör ytterligare tre personer, alla 

”Nordinare från Göteborg, som medhjälpare till licens 194. 

Den 1 oktober får en mycket oväntad start, som vi gärna vill skildra. Det är svagt 

gryningsljus, stilla och tyst på fågelfronten. Ingvar startar nätrundan medsols, 

passerar ett hav av älggräs. De första näten, en trekombination, sitter bland 

bladvass längs ett dike med albuskar. Här är normalt en god fångstplats för 

grön- och brunsiskor. Ingvar hör ett avlägset rop och antar att det är bonden som 

dirigerar djuren på norra sidan av udden. 

Lars Åke börjar denna morgon en motsolsvandring längs långgatan i utkanten 

av dungen. Där är sex seriekopplade långnät, som tämligen effektivt stoppar 

fåglarna. På ena sidan är hög och tätvuxen vass, på den andra mörk trädvegetation 

i alkärret. Nätgatan slutar med ett dike vid åkern. Här är en liten björkdunge 

med tät undervegetation av grovvuxna hallonplantor, blåhallon (salmbär) och 

hasselbjörnbär i täta snår. Just hit har Lars Åke kommit och hunnit hissa upp det 

första nätet. Han berättar själv hur han får syn på en rovfågel som jagar en fågel 

i kanten av dungen, gissningsvis en morkulla men med hängande ben som en 

rall. Första tanken är att det är fråga om en sparvhök, men ett förnyat försök från 

fågeln att få bytet nere i snåret avslöjar något större - en duvhök. Lars ≈ke går upp 

mot snåren för att se hur det går för bytet. Rovfågeln flyger upp, men får inte luft 

under vingarna, och ej heller tillräckligt med plats, och hamnar 4-5 m längre bort 

i ett annat snår med buken nedåt och vingarna utslagna. Lars Åke har som väl är 

handskarna på, och han samlar ihop vingarna och lyfter upp rovfågeln. Med fågeln 

i händerna går Lars Åke ut ur björkdungen mot Ingvar och skriker pilgrimsfalk. 

En alldeles osannolik situation med Lars ≈ke som banar sig väg genom vassen 

bärande en fågel stor som en värphöna! Ingvar spanar i skyn efter en överflygande 

pilgrimsfalk och får skåda en alldeles livs levande och oskadd pilgrimsfalk på inget 

avstånd alls. 

24


Falken får en stunds lugn och ro i en rymlig transportpåse på väg till 

ringmärkningsbordet. Naturligtvis finns 90-ringar i beredskap, trots att det inte är 

många gånger på 25 år som den storleken behövts under Faluddsmärkningarna, 

endast de få gånger som vi nätfångat vuxna exemplar av gravand, småskrake 

och ormvråk. Pilgrimsfalk är naturligtvis en ny märkningsart. Märkliga och 

oväntade fångster av andra arter kommer att presenteras i den översikt över hela 

vår verksamhet, som nu håller på att sammanställas. Men denna pärla ville vi inte 

undanhålla mänskligheten. 

Vår fångst är en omärkt ungfågel av pilgrimsfalk. Man kan fundera på varifrån den 

kommer. Det kan vara norrifrån, från Norge, Sverige eller Finland. Ryssland eller 

Baltikum är också tänkbart. Bergsstup, gamla rovfågelbon i skogsmark eller öppen 

myrmark är möjliga biotoper. Det är knappast troligt att det är fråga om en unge 

från en okänd eller icke bekantgjord häckning på Gotland eller i Sydsverige. 

Arbetet startade denna lyckosamma dag kl. 07 och slutade nio timmar och l50 

nymärkningar senare. 

Trägen vinner; aldrig hade vi ens vågat hoppas på en pilgrimsfalk under såhär 

märkliga och speciella förhållanden. Lokalen är mycket god och inbjudande för 

både falk och falkenerare. Och så måste det till en helt osannolik tur, en gång på 

miljonen, att vana ringmärkare finns på plats just vid det tillfälle när en ung (och 

mindre erfaren) pilgrimsfalk misslyckas i sin jakt och trasslar in sig i ett snår. 

Med imponerande kraft och bett i vingslagen svingar sig den nymärkta 

pilgrimsfalken genom tallkronorna på Faludden mot friheten. 

Pilgrimsfalken som Lars Åke fångade. 

Den ljusfjälliga ovansidan, det grova 

längsstreckade bröstet, de ljusa ögonbrynsstrecken 

och den ljusa pannan 

är ungfågelskaraktärer. 

Foto: Ingvar Nordin 

25


En liten och snäll gåsflock 

SIVERT SÖDERLUND 

En dag i höstas besökte jag Vallefälten i Klinte. Det är ett stort öppet 

jordbruksområde tillhörande Klintebys gård, som sträcker sig ifrån gården några 

kilometer norrut till Sanda. För att komma dit kan man köra till Valle för att sen 

ställa bilen där och gå, eftersom vägen ut på fältet är blockerad av stora stenblock. 

≈kervägen är kantad av buskar och mindre träd som inte finns på övriga fältet. I 

dessa finns oftast småfågel. Mitt på fältet finns två dammar som troligen används 

för bevattning. Vattnet denna dag såg rött ut som av rödbetor, vilket tyder på att 

f.d. Klintebys konservfabrik (numera Örnäs) släpper ut det vatten som används 

i processen. I dammarna ligger oftast större flockar med vigg och gräsänder. Jag 

har även sett bl.a. stjärtand, bläsand och snatterand där. Längs vägen som passerar 

dessa dammar växer större träd och i dessa sitter ofta bofinkar, starar och olika 

trastar. På hösten är fälten en säker rastplats för tofsvipor, ljungpipare, skogsduvor 

och sånglärkor som alla uppträder i hundratal. 

Då jag klev ur bilen denna dag upptäcktes en liten flock gäss, som på låg höjd 

gjorde en sväng och drog vidare bortåt dammarna. Jag noterade med en gång 

att det inte såg ut som grågäss, vilket kändes lite extra spännande. Jag kunde gå 

närmare i skydd av buskarna längs vägen och vid en liten öppning stannade jag 

och spanade. ”En bläsgås i alla fall”, tänkte jag och avancerade sakta framåt. Det 

såg ut som en gås i flocken var på vakt medan de övriga syntes dåligt i den harvade 

stubbåkern, troligen låg de ner. Samtidigt hördes en jakthund som jagade en bit 

bort. ”Shit”, tänkte jag – ”nu kommer den rackarn och förstör alltihop”. Men nej, 

den drog dessbättre åt ett annat håll. 

Jag hade nu kommit fram till tvärvägen som gick åt norr, vilket innebar att det inte 

gick att komma just något närmare. Avståndet var omkring 100 meter och nu såg 

jag minst 3 bläsgäss, varav en hade jobbet som väktare, som höll koll på mig. Nu 

kunde jag med hjälp av Fågelguiden i ena näven även räkna in två vanliga sädgäss 

(eller skogsädgäss). 

Men det fanns några andra gäss som förbryllade mig, plus ett par till som låg ner 

och därför syntes dåligt. Den ena var helt klart en tundrasädgås. Det gick väldigt 

bra att jämföra den med de andra sädgässen eftersom de var så få och att de stod 

ganska nära varandra. Sen var det en annan gås som jag var osäker på. Den hade 

ingen direkt färg på näbben utan mörk närmast basen och märkbart kortare än de 

26


övriga, med en aning ljus ton vid främre delen. Det stämde ganska bra in på en 

juvenil spetsbergsgås, vilket i så fall skulle vara min andra obs hittills av arten. Så 

det blev till att titta extra noga. Nu hade ytterligare två liggande gäss sträckt på 

halsarna, men deras näbbar stämde inte med de övriga, vad var nu detta? 

Här behövde benfärgen ses. Några stod redan så dem hade jag koll på, solljuset var 

behagligt starkt i den lätt slöjade himlen. Men man kan inte vänta hur länge som 

helst för att de skall resa på sig. Så jag började röra på mig, sträckte upp armarna 

och viftade lite. Jo, minsann, nu kom alla på benen så jag kunde konstatera att 

”spetsens” ben såg lite allmänt skitiga ut jämfört med de övriga sädgässens. De 

tidigare obestämda fåglarna, som legat tillsammans med bläsgässen, blev efter 

ingående jämförelser fram och tillbaka (i sammanlagt nästan två timmar) bestämda 

till juvenila bläsgäss. Det var en behändig liten flock på nio stycken att träna på i 

lugnt tempo, med olika arter, raser och åldrar. De flesta har jag inte sett så många 

gånger förut, i alla fall inte så nära och länge. Efter en sådan upplevelse blir man 

glad, det känns bra. 

Innan sista samtalet till Gotlandssvararen och rapporteringen till Svalan förhörde 

jag mig hos en kollega om bland annat näbbfärgen på en ung tundrasädgås. 

Bläsgås, Anser albifrons. Foto: Johan Träff 

27


Riksinventering av backsvala 

Riparia riparia på Gotland 

TOMAS JOHANSSON 

Varje år genomförs riksinventeringar av olika fågelarter, i regi av Sveriges 

Ornitologiska förening. Gof utför inventeringarna på Gotland och under 2003 

inventerades backsvala vars resltat redovisas här. Under 2004 inventerades 

gråhäger, Ardea cinerea och en sammanställning kommer att publiceras i höstnumret 

i år. 

Backsvala 2003 

Backsvalan är vår minsta svala som häckar lokalt, i stort sett i hela landet. Den lever 

av insekter som fångas i luften, ofta över vatten. Backsvalan övervintrar i Afrika 

(söder om Sahara). Till oss kommer den i mitten av maj (de första i slutet av april) 

och flyttar åter i slutet av sommaren (aug-sept). 2003 uppskattades att mellan 62 

000-74 000 par häckade i Sverige. I slutet av 1990-talet var den siffran mellan 100- 

200 000, vilket innebär att backsvalan minskat kraftigt på senare tid. Den gräver 

bohålor i sand-, jord- och grusvallar och är därför beroende av ”störda” miljöer 

skapade av människan. Grus- och sandtag är typiska häckningslokaler och ofta 

bildar de kolonier som i vissa fall kan uppgå till flera hundra par. Nedgången kan 

bero av allt färre lämpliga häckningsmiljöer (färre täkter och återställande av täkter) 

och möjligen var stammen mindre då människan inte exploaterade mark i form av 

sand- och grustäkter. 

På Gotland konstaterades första häckningen 1959, med några få par. Då arten 

inventerades 1987 återfanns 200-300 par fördelade på 13 kolonier. 

Inventeringen 2003 gav totalt 237 par i 15 kolonier. Backsvalan verkar alltså ha en 

liten men stabil stam på Gotland. 

Litteratur: 

SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm 

SOF 2004. Fågelåret 2003. Stockholm 

28

Rördromen 

Foton: JOHAN TRÄFF 


Många har hört den- få har verkligen sett den. Rördromen Botaurus stellaris, 

vars vetenskapliga namn betyder ”oxe” och ”stjärnbeklädd”, vilket syftar på det 

boskapsliknande bölande lätet och den stjärntecknade fjäderdräkten. Just stjärna 

kan även ha betydelsen ”att titta på stjärnor” eller stjärnkikare eftersom dromen 

ofta ses stillastående med näbben snett uppåtriktad. Mot stjärnorna! 

Förr trodde man att lätet frambringades genom att rördromen blåste i ett vassrör. 

Eftersom den lever ett mycket undanskymt liv i vassområden är den verkligen 

inte lätt att få syn på och därför är det karaktäristiska tjutande lätet från hannar 

den vanliga kontakten med denna fågel. I Sverige minskade arten under 1800-talet 

men återkom en bit in på 1900-talet, för att på senare decennier verka öka något. På 

Gotland har runt ett tiotal hannar brukat höras i modern tid. Det är dock svårt att 

uppskatta hur stort beståndet är då tjutande hannar inte nödvändigtvis innebär att 

de häckar. 

De exklusiva mötet med denna rördrom fick Johan Träff vara med om i mitten av 

mars. Att en katt passerade just då förhöjer dramatiken i denna porträttserie som 

Johan lyckades föreviga med fantastiska fotografier. 

29


30


31


32


33


Sundregruppens verksamhet 2004 

Meddelande 63 från Sundregruppen 

ROBERT KAVHED & BJÖRN LILJA 

fågelstation, Hoburgen, innebär en vandring på 650 meter. Det i sin tur leder till att 

varje dag då det är verksamhet går en assistent minst 13 kilometer. Oftast är vi två 

vilket innebär 26 kilometer/dag. Detta utslaget på vår- och höstsäsong innebär att 

det vandras minst 2500 kilometer i buskmarkerna vid Hoburgen varje år. Denna 

reflektion gjordes på plats 21 maj 2004. 

Det finns mycket att reflektera kring vid Hoburgen som är den plats 

Sundregruppen förlagt Sundre fågelstation. Verksamheten startades i socknen 

1976 och sedan dess har 170 + 957 fåglar av 151 arter ringmärkts. Under år 2004 

ringmärktes totalt 4692 fåglar, 1795 under våren och 2897 under hösten. Det är 

något lägre än förgående år då 4954 fåglar märktes. Medel för åren 1999-2004 är 

5416. 

Stationen bedrev liksom tidigare år standardiserad fångst det vill säga antal 

nät, nätplatser och tider på året samt dygnet är de samma år från år. För Sundre 

fågelstations del innebär det att vi har verksamhet mellan 25 april-8 juni samt 25 

juli-15 september, totalt 112 dagar. Tio dagar bedrevs ingen ringmärkning på grund 

av regn eller för hård vind. Tiderna är valda utifrån att de flesta tropikflyttande 

fåglarna i Sverige flyttar till och från sina sommar/vintervistelser inom denna tid. 

Sista märkdagen detta år var 17 september. 

Under 2004 rapporterades att åtta av ”våra” fåglar kontrollerats av andra 

ringmärkare alternativt funnits döda. Under året kontrollerades i Sundre åtta fåglar 

med främmande ringar. 

I samband med fångsten insamlades biometriska data (vinglängd, vikt och 

fettklass) från så gott som alla fåglar. Under hösten studerades kroppsruggningen 

hos ungfåglar samt gamla fåglars vingpenneruggning. 

Under året ringmärktes några ovanligare arter såsom stenfalk, rapphöna, svart 

rödstjärt och videsparv. I fält observerades exempelvis kanadagås av rasen minima, 

stripgås, vaktel, flera vitnäbbade islommar, kungs- och havsörn, brun glada, 

stäpphök, pilgrimsfalk, fjällpipare, svarthuvad mås, kaspiska trutar, härfågel, 

korttålärka, rostgumpsvala, fältpiplärka, citronärla och gulhämpling. Vid Hoburgen 

ses ofta gråsälar ligga på bra observationsavstånd. 

För tredje året inventerades under våren stenskvättorna i ringmärkningens 

närområde samt för andra året, med vissa förändringar, genomfördes projektet med 

inventering av sträckande alkfåglar. 

Den 1 maj ses första halsbandsflugsnapparen och första näktergalen hörs vid 

Digrans. Under månaden finns svarta rödstjärtar samt flera mindre flugsnappare 

Att gå en så kallad nätrunda, det vill säga en runda för att vittja näten, vid Sundre 

34


All ringmärkning rapporteras till Ringmärkningscentralen, Naturhistoriska 

riksmuseet Stockholm. Sundregruppen för dagligen egna anteckningar kring 

fältobservationer av originell karaktär samt väder. Under året rapporterades 

620 fågelobservationerna av mer udda slag till den regionala rapportkommittén 

som i sin tur rapporterar ett urval vidare till Sveriges Ornitologiska Förenings 

Raritetskommitté. 

Nedan följer en sammanfattning, månad för månad, kring ringmärkningen, 

väder samt övriga fågelobservationer. Därefter sammanfattning av återfynd och 

kontroller, övrig och publik verksamhet samt slutord. 

VÅREN 

April 

Klara dagar med måttliga vindar från nordost. Flera frostnätter. 

Totalt 235 fåglar ringmärktes under de sex verksamhetsdagarna, vilket är en 

återgång till det mer normala från förra årets rekordsumma på 607. Förvånande 

dominerade lövsångare fångsten med 97, annars brukar det vara rödhake som det 

fångas mest av i april, i år 73 stycken. Inga ovanliga inslag i fångsten. 

I fält ses skärfläckor i Flisviken, en ringtrasthane hoppar vid Västergårde samt en 

fältpiplärka vid Nore. Grönsångare har ett inflöde den 30:e och observeras på flera 

ställen. 

Maj 

I början av månaden måttliga vindar från ostsektorn. Sedan inslag av regn, måttliga 

vindar från norr. Andra hälften av månaden friskade det i från sydsydväst 

med klara dagar. Sista fjärdedelen väst-nordvästliga vindar med av reg. 

Endast 3-12 grader C. 

1388 fåglar av 51 arter blev resultatet, vilket är aningen sämre än medel (1467). 

Lövsångare dominerad med 541 vilket är en lägre andel av totalsumman än 

Art 2004 medel 1999-2003 

Göktyta 3 2 

Näktergal 2 10 

Blåhake 29 25 

Gräshoppsångare 0 2 

Härmsångare 56 30 

Höksångare 15 16 

Ärtsångare 218 171 

Törnsångare 101 128 

Trädgårdssångare 49 42 

Grönsångare 7 5 

Lövsångare 685 850 

Svartvit flugsnappare 49 17 

Summa 1214 1296 

Totalt (25 april - 8 juni) 1796 1774 

Tabell 1. 

Fångstsiffror för 12 arter under våren 2004 samt medeltal för perioden 1999-2003. 

35


normalt. Ärtsångare 187, törnsångare 82, rödhake 64 och härmsångare 49 fångades 

i större antal än normalt. Bland ovanligare fåglar kan fyra mindre flugsnappare, en 

stenknäck och en videsparv nämnas. 

att beskåda. En härfågel sågs 5 maj i Nore. Den 7 maj såg tre personer en 

rostgumpsvala vid samma lokal. Flera besvikna miner på kvällen över missad svala 

men stor glädje när ytterligare en observation gjordes dagen efter av rostgumpsvala. 

Denna gång pedagogiskt vid vårt boende i Digrans. Första rosenfinken sågs 8 maj 

och en brun glada den 9:e. Den 12:e vistades en turturduva samt en citronärla i 

socknen. En fjällpipare sågs den 14:e och kortålärka och svartkråka den 15:e. Den 

första av vårens tre vitnäbbade islommar drog förbi den 16:e nästa. Stort inflöde den 

18:e på de södra delarna av Gotland av rödstjärt, stenskvätta och grå flugsnappare. 

En kanadagås av rasen minima (vid denna tryckning ännu ej behandlad av Rrk/Rk) 

ses tillsammans med en stripgås i Flisviken. De uppehåller sig sedan några dagar i 

området. Gulhämpling ses och den 25:e drar 1000 prutgäss norrut. En kaspisk trut 

står på stenarna vid Rivet bland alla trutar den 26:e. 

Juni 

Mestadels klart väder. Svaga till måttliga vindar från nordost som senare vred till 

sydväst. Värmen kom med c:a 15 grader om dagarna. 

Hane videsparv, Emeriza rustica, fångad 7 maj. Foto: Tuomo Kolehmainen Kohlemainen 

36


Totalt 172 fåglar av 22 arter försågs med ring, vilket är över medel (163). I alla 

fall kunde hela elva höksångare märkas. Dominerade gjorde lövsångare 46 och 

ärtsångare 25. Även i juni fångades en mindre flugsnappare. 

Trastsångare fångar vi normalt i nät då vi obsar den i Sundre men denna gång 

lockade en individ i Hoburgsklippan den 1:a. En kattugglehäckning konstateras på 

morgonen sista verksamhetsdagen vilket är en mycket rar observation i Sundre 

HÖSTEN 

Juli 

Säsongens två första dagar innehöll inslag av regn och dis. Därefter klart med svaga 

vindar från nordväst och varmt. 

292 fåglar märktes vilket är en normal summa. Lövsångare 118, ärtsångare 50 och 

törnsångare 40 stod tillsammans för 71% av fångsten. Av ovanligare arter i fångsten 

kan en mindre hackspett och nio höksångare nämnas. 

Vaktlar hördes vid flera tillfällen under juli/augusti i närheten av Sundre kyrka. En 

ung svarthuvad mås drar förbi Hoburgen 29:e. Upptäcks då på lätet! 

Augusti 

Augustis första hälft uppvisade klara dagar med svaga vindar från ost-nordost. 

Värmen låg runt 20 grader C. Veckan därefter friskade vinden i och vred till den 

västliga sektorn. Även några dagar med regn. Runt den 20-23:e rådde hårda västliga 

vindar vilket omöjliggjorde ringmärkning. Sista delen av månaden fortsatt måttligfrisk 

vind från väst. Lite regn men temperaturen kvar kring 18-20 grader C. 

Det fina vädret under de första veckorna innebar fina dagssummor, se diagram. 

Lövsångare 592, törnsångare 305, ärtsångare 258 dominerade. Hela 46 näktergalar, 

24 halsbandsflugsnappare, 17 höksångare och fem gökar fångades vilket är 

betydligt över medel. Andelen lövsångare i fångsten var betydligt lägre än normalt, 

beroende på de dåliga fångstförutsättningarna under andra halvan av månaden. 

Endast tre rosenfinkar märktes (i juli märktes också tre) vilket är näst sämsta 

höstsumman totalt (1994 endast tre exemplar). En gräshoppsångare och två mindre 

flugsnappare hör till det ovanligare i fångsten. 

Enda obsen av röd glada görs den 9:e. De senaste åren har den sett vid flera 

tillfällen i Sundre. I slutet av månaden och början på september ses flera unga samt 

gamla kaspiska trutar vid kusterna. Även en skrikande kattugga hörs vid Hoburgen 

27-29:e. 

September 

Månaden inleddes med klara dagar med lugna-måttliga vindar från väst. 

Fortfarande varmt i luften. Den 8:e vred vinden till nord och gick upp på hård. 

Temperaturen sjunker. Ingen ringmärkning. Här på följer tre vackra, lugna dagar 

37


som sedan övergår till dagar med frisk sydvästvind, ringmärkningen omöjliggörs 

tre dagar. Sluttemperatur 12-15 grader C. 

Totalt försågs 706 fåglar av 36 arter med ring, vilket är sämre än normalt. Mycket 

beroende på att ringmärkningen den sista veckan nästan helt fick ställas in på 

grund av för hård blåst. Lövsångare 160, rödhake 134 och svartvit flugsnappare 

stod tillsammans för mer än hälften av fångsten. Ovanligare fåglar i näten var en 

stenfalk. 

En tidig fjällvråk ses den 2:a. Vackert inslag är alltid unga stäpphökar så även denna 

gång då en individ sågs den 4:e. Den fick samma dag sällskap av pilgrimsfalk, 

fjällpipare, smalnäbbade simsnäppor, jorduggla samt några rödstrupiga 

piplärkor. Fem tundrasädgäss betade i Flisviken den 6:e och där stöttes även två 

dvärgbeckasiner. Ytterligare unga kaspiska trutar ses den 8:e och 11:e. Säsongen 

avslutas den 17:e med två höstfåglar; en pilgrimsfalk samt två lappsparvar. 

ÅTERFYND 

Elva återfynd har inkommit under året. 

Taltrast märkt 1999-09-14 som juvenil. Återfunnen, sannolikt skjuten 2000-01-26 i 

sydvästra Frankrike. 

Näktergal märkt 2002-08-15 som juvenil. Kontrollerad av ringmärkare på 

Art 2004 

medel 1990-2003 

Göktyta 7 

Hussvala 0 

4 

3 

Trädpiplärka 45 

33 

Näktergal 51 14 

Buskskvätta 5 

8 

Stenskvätta 17 

18 

Sävsångare 12 

16 

Kärrrsångare 4 

3 

Härmsångare 51 

23 

Höksångare 26 

16 

Ärtsångare 352 

246 

Törnsångare 372 

Figur 2. Fångstsiffror för 20 arter under hösten 2004 samt medeltal för perioden 1990-2003. 

38


Lågskär, Öland 2004-05-15 

Rödhake, märkt 2003-04-22 som 2K. Trafikdödad 2003-11-11 i Frankrike. 

Lövsångare, märkt 2003-05-19 som 2K+. Flög mot ett fönster 2004-08-08 vid 

Pärnu, Estland, och kunde lite omskakad därefter släppas. 

Stare, märkt 2003-07-27 som juvenil hane, omkom när den flög mot en glasruta 

2003-11-21 i Derby, England. 

Rödhake, märkt 2004-09-09 som juvenil. Funnen död 2004-12-05 Algarve, Portugal 

EGNA KONTROLLER 

Av de egna märkta fåglarna kontrollerades totalt 215 individer, många 

kontrollerades flera gånger inom såväl vår som höstsäsong. Av dessa var det 46 

fåglar som var äldre än åtta månader, alltså födda 2003 eller äldre. Äldsta ringen 

bland dessa ”gamlingar” var överraskande en lövsångare som ringmärktes 1999- 

Ärtsångare, märkt som juvenil 

2003-08-02, omkom när den 

flög mot en glasruta 2004-06-19 

i Väröbacka, Halland antagligen 

på häckplats. 

Björktrast, märkt 2004-06- 

05 som 3K+ hona, sannolikt 

skjuten 2004-11-15, Aveyron, 

Frankrike. 

Lösvsångare märkt 2004-08-04 

som juvenil. Funnen död 

2004-09-05 Cotes-du-nord, 

Frankrike. 

Grönsångare märkt 2004-08- 

10 som juvenil. Påträffad död 

under fönster 2004-08-27 Tirol, 

Österrike. 

Svarthätta märkt 2004-08-27 

som juvenil hane. Påträffad 

död under fönster 2004-09- 

02 +/-3 dagar i Tandsjöborg, 

Dalarna vilket är 560 km åt 

nordnordväst! 

Karta . Återfyndskarta baserad på 

samtliga de återfunna fåglar som 

alla ringmärkts i Sundre. 

Totalt 493 individer. 

39


KONTROLLER 

Totalt kontrollerades vid Hoburgen åtta fåglar med främmande ringar. 

Lövsångare märkt 2003-08-31 Erfurt, Tyskland kontrollerades 2004-05-23. 

Törnsångare märkt som 2k+, alltså född 1999 eller tidigare, 2000-05-24, Lågskär, 

Öland kontrollerades 2004-05-25 då som hona. 

Rödhake märkt som 2k 2003-04-29 Rybachy, Kaliningrad, Ryssland kontrollerades 

2004-04-30. 

Rörsångare märkt 2003-08-23 som juvenil Färjestaden, Öland. Kontrollerades 

2004-05-31. 

Lövsångare märkt 2003-05-11 som adult Färjestaden, Öland. Kontrollerades 2004- 

05-16. Av den stora fångsten av 27 halsbandsflugsnappare kan bara en främmande 

kontroll läggas till. Nämligen en individ som märktes som bounge vid Stora 

Sindarve, Hamra 2004-07-03. Kontrollerad 2004-08-18. 

08-01 och kontrollerades 19 maj. Den var vid kontrolltillfället hela 5 år gammal 

vilket är en mycket hög ålder för en så liten fågel. Två fåglar var märkta år 2000, 

en gulsparv som var märkt som årsunge den 27/9 kontrollerades 28 maj och en 

höksångare märkt som 3k+ hona 4/6 fångades 29/5. Den senare var alltså minst 

6 år gammal vid kontrolltillfället. Noterbart är att av alla kontroller som gjordes 

var det bara två fåglar (höksångare och lövsångare) som märktes på våren och sen 

kontrollerades på hösten. Utifrån de 50 lövsångare som kontrollerades (vissa flera 

gånger) kan vi dra slutsatsen att de fåglar som har märkts under höstsäsongen och 

som återfångats åren efter så gott som uteslutande är ringmärkta under juli månad 

det vill säga 25-31/7. 

ÖVRIGT 

Under året fortsatte den inventering av stenskvätta som påbörjades 2002. 

Inventeringsrundan är knuten till ringmärkningsområdet vid Hoburgen och gjordes 

en gång i veckan under ordinarie vårsäsong. Resultatet ännu ej sammanställt. 

Sundregruppen fortsatte detta år det alkprojekt som initierades 2003 i ett försök 

att få en uppfattning av grundområdet söder om Gotlands, Hoburgs bankars, 

betydelse för födosökande alkor under häckningstid. Nytt för detta år var att 

koncentrera räkningen till nordsträckande alkor till skillnad från förra året då 

sydsträckande alkor särskilt noterades. Räkningen gick till så att under fem 

minuter varje hel timme under ordinarie ringmärkningstid notera framförallt 

nordsträckande alkor. Resultatet ännu ej sammanställt men kommer senare 

publiceras i Bläcku. 

PUBLIK VERKSAMHET 

Ännu ett år konstateras att allmänheten samt specialintresserade hittar till Sundre 

fågelstation. I år har vi noterad c:a 300 besökare. I Sundregruppens stadgar § 1 står 

att ”genom sin verksamhet skall föreningen också verka för att öka kunskapen 

40


om fåglar och fåglars flyttning hos allmänheten”. Det försöker vi uppfylla genom 

en öppenhet gentemot spontanbesökare och erbjuda guidade visningar under 

verksamheten. Men även genom att publicera denna verksamhetsrapport i Bläcku 

vilket skett sedan början av 1980-talet. 

Sundregruppens hemsida 

www.sundrefagelstation.se är en viktig länk utåt. Sidan är mest aktiv under 

verksamhetstid då aktuell ringmärkning och fältobservationer dagligen uppdateras. 

Även mycket allmän information kring ringmärkning och verksamheten i övrigt 

finns att ta del av. 

SLUTORD 

Under detta år deltog 49 personer aktivt i verksamheten. Flera av dem deltog båda 

vår och höst. Verksamheten bygger helt på frivilliga insatser och det är viktigt 

att notera att arbete läggs ned på verksamheten i stort året runt. Föreningens 

Syskonen Malin och Måns tillsammans med videsparven som fångades i maj. Matti Eriksson 

håller i fågeln. Foto: Tuomo Kolehmainen 

41


Art Apr Maj Jun Jul Aug Sep 

Summa 

Sparvhök 1 5 3 

9 

Stenfalk 1 1 

Rapphöna 1 

1 

Gök 1 5 

6 

Göktyta 3 6 1 10 

Större hackspett 1 2 3 

Mindre hackspett 1 1 2 

Sånglärka 4 

4 

Ladusvala 1 1 1 

3 

Trädpiplärka 1 1 24 20 

46 

Ängspiplärka 2 

2 

Gulärla 1 1 

Sädesärla 2 3 2 1 

8 

Gärdsmyg 3 6 1 1 

11 

Järnsparv 1 3 1 

5 

Rödhake 73 64 3 

134 274 

Näktergal 2 3 46 2 

53 

Blåhake 29 4 33 

Svart rödstjärt 1 

1 

Rödstjärt 5 92 14 63 

174 

Buskskvätta 4 2 3 

9 

Stenskvätta 4 2 1 8 8 

23 

42


Koltrast 5 11 2 4 7 2 31 

Björktrast 6 5 4 2 

17 

Taltrast 2 4 22 11 39 

Rödvingetrast 1 3 

4 

Gräshoppssångare 1 

1 

Sävsångare 4 2 7 3 16 

Kärrsångare 

13 

4 5 3 1 

Rörsångare 

11 

2 4 4 1 

Härmsångare 

107 

49 7 8 43 

Höksångare 

41 

4 11 9 17 

Ärtsångare 

572 

8 187 25 50 258 44 

Törnsångare 82 19 40 305 27 

473 Tabell 3.2004 års totala ringmärkning fördelat på arter och månadsvis fångst. 

Diagram 1. Fångsförlopp under augusti 2004. 

43


intäkter kommer huvudsakligen från medlemsavgifter från de c:a 100 aktiva samt 

stödmedlemmar föreningen har. Även det verksamhetsstöd personalen betalar då 

de hjälper till med ringmärkningen är en ekonomisk förutsättning. Ingen form av 

ersättning utgick till personal. 

Gott samarbetet med ortsbefolkningen är i mycket avgörande för att denna 

verksamhet ska fortgå. Vi vill tacka Sundres befolkning och särskilt nämna Sune 

Jacobson, Einar Johansson samt Gösta Reiland. Vi vill även detta år nämna Orleif 

Ericsson, familjen Axelsson samt Vanja Larsson som bistått med logi. Tidigare år har 

vi haft möjlighet att logera i Sjövärnskårens Sjövärnsgård vid Hoburgen men hyran 

höjdes detta år med över 300%. 

Tack också till GOF, Keges Grosshandel AB, Hoas hantverk, ap&c Direct AB samt 

Studiefrämjandet Gotland/Småland. Sundregruppen blev under året aktieägare 

i Vamlingbo Utveckling AB som stöd till verksamheten samt för möjlighet till 

framtida samarbete. 

Sundregruppen vill också passa på att uppmärksamma våra stödmedlemmar. 

Era bidrag är mycket viktiga för verksamheten. Nya som gamla medlemmar kan 

hjälpa oss fortsätta bedriva ringmärkningen på södra Gotland genom att sätta 

in frivilligt bidrag (dock minst 100 kr/år) på pg 45 97 36-5. Alla medlemmar 

erhåller två gånger/år information om verksamheten och annat i Sundregruppens 

medlemstidning 

Staingylpen. Bidrag till verksamheten mottages tacksamt. 

Sundregruppen 

620 10 Burgsvik 

E-post: sundregruppen@tele2.se 

Hemsida: www.sundrefagelstation.se 

44

30-årsjubileum 

TORD LANTZ 


Gotlands Ornitologiska förening bildades 1974. Den 11-12 december 

2004, trettio år senare, firade föreningen detta med en jubileumshelg 

i Klintehamn där både grundare och nya i föreningen samlades. 

Vi valde att förlägga denna högtid till samhället där allt startade en gång för 30 år 

sedan, nämligen Klintehamn. 

Ett 40-tal vuxna och barn anmälde sig till detta kalas som tog sin början lördag 

förmiddag med samling och inkvartering på Warfsholm. 

Därefter genomfördes en kombinerad promenad/exkursion genom samhället som 

dessvärre inte bjöd på några större ornitologiska sensationer. Dock noterades en 

grågås, ett 10-tal krickor och en del sångsvan. 

Vädret var bistert så när vi närmade oss föreningens vagga Klintegården med 

intilliggande café där lunch skulle inmundigas var lyckan stor. 

Efter fotografering utanför Klintegården var det ett fruset och hungrigt sällskap 

som intog Bullboden där landgångar, kaffe och varm choklad serverades. Imman på 

fönstrarna blev snabbt tjock, röda kinder och glada skratt fyllde lokalen och kylan 

utanför glömdes raskt bort. 

≈tersamling skedde sedan på Rondo som var abonnerat för GOF denna kväll där 

det serverades glögg, pepparkakor och lussekatter. Per Smitterberg och Magnus 

Martinsson visade bilder och en fototävling ägde rum, där de ”duktigaste” lokal- 

och fågelkännarna fick motta vackra akvareller signerade Per Smitterberg. 

Därefter avtackades och förärades föreningens första styrelse bestående av Stig 

Högström, Lars-≈ke Pettersson och Johan Träff med varsitt hedersmedlemskap i 

GOF innan det var dags att svida om och göra sig fin inför middagen. 

Sällskapet var återsamlat och till bords på Rondo några timmar senare där Marie 

med sin stab från Warfsholm serverade oss en mycket delikat trerätts middag med 

passande drycker. Under middagen hölls ett antal uppskattade tal av såväl de 

gamla rävarna Lars-≈ke Pettersson och Johan Träff där de kåserade om hur det en 

gång var i begynnelsen och även av yngre och nyare förmågor. 

Efter avslutad middag, där även Lars Jonsson mottagit sitt hedersmedlemskap, 

hade vi ett föreningslotteri, där förstapris (en mycket vacker tavla av Måns 

Hjernquist) gick till Lars-≈ke. Senare tog vi oss sedan med buss åter till Warfsholm. 

Där avslutades kvällen med dans, barhäng, allmänt mingel och även lite nattsudd/ 

efterfest i åtminstone en av stugorna långt fram på småtimmarna. 

Efter frukost och utcheckning på söndagen var sedan detta jubileum ett gott minne 

45


blott, och vi ser gemensamt framemot nästa gång 2014 då GOF fyller ”gubbe”, 

nämligen 40 år! 

Ett stort tack till alla som var med, till Marie med personal på Warfsholm och till 

alla som på något sätt deltog i planeringen av detta. Och sist men inte minst ett 

varmt tack till Per Smitterberg och Måns Hjernquist som sponsrade med de vackra 

vinsterna till lotteriet. 

Klintehamn 2004, några av jubileumsfirarna utanför huset där allt startade för 30 år sedan. 

Bakre raden från vänster: Tuomo Kolehmainen, Bimbi Ollberg, Per Smitterberg, Josef Andersson, 

Tomas Johansson, Johan Träff, Måns Hjernquist, Rolf Montelius. Främre raden från vänster: Linnea 

Ollberg (i vagnen), Tina Ollberg, Maria Breineder med Sigrid och Andreas, Jim Sundberg, Ann & Sten 

Wikström, Tommy Lindberg och Marita Westerlind. Foto: Magnus Martinsson 

46


Gotlandstankar från fastlandet 

MATTIAS PETTERSSON 

Mattias är ornitolog, arkeolog, konstnär, ringmärkare och 

”fastlandsgotlänning” och kåserar här speciellt för Bläcku. 

Vi bor sedan drygt ett år tillbaka Västmanland, i Bergslagens södra kant någonstans 

mellan orterna Lindesberg, Frövi och Fellingsbro. Det är bitvis en vacker trakt, 

med milsvida skogar och myrar, sjöar och forsar och här och var i dalgångarna 

insprängda kulturmarker. Fågel finns: Vår och höst passerar svanar och gäss i 

stora antal (vi fick in mindre sångsvan på tomtlistan redan efter några dagar i 

det nya huset) och det finns mycket ugglor och skogshöns i markerna. Några 

kilometer bort, i en gammal dammbyggnad, gjorde ett forsärlepar häckningsförsök 

förra våren, och sparvugglan visslar runt huset. Man kan se det mesta om man 

bemödar sig. Anledningen till att vi flyttade hit är att vi vill bo på landet och vi 

stortrivs med det, vi eldar i kaminen, hugger ved, njuter av lugnet. Men som 

gammal södertörnsbo uppväxt intill Tyrestaområdet är det samtidigt mycket 

man saknar. Jag tänker på de riktigt gamla skogarna med knotiga martallar; 

skärgården; sprickdalslandskapet – södertörnsterrängen med sina tvärbranta 

bergknallar och långa dalstråk. Här borta i Västmanland är det moränens landskap, 

den täcker nästan alla höjdpartier, ”ställvis storblockig” för att citera Beskrivning 

till geologiska kartbladet. Bara här och där förmår något enstaka ”berg i dagen” 

bryta enformigheten. Skogen är normalt på sin höjd 70-80 år. Ack, ge mig bara 

några kvadratkilometer, ja bara några hektar av södertörnska isslipade rundhällar, 

sensuellt formade, med små vindpinade martallar emellan, kanske en bergknalle 

från vars topp man ser en glimt av Östersjön mellan blånande höjder. Ack! 

Märkligt nog infinner sig inte denna längtan till och jämförelse med Södertörn när 

jag besöker Gotland. Kanske beror det helt enkelt på att jag trivs alldeles förträffligt 

på Gotland, men också på att det gotländska landskapet är så väsensskilt från det 

Södertörnska. Det är liksom poänglöst med jämförelser. Redan geologiskt är ju 

Stockholmstraktens urberg, veckat för 2 miljarder år sedan, nervittrat, sprucket och 

mejslat av de stora isarna, något annat än Gotlands ”unga” fanerozoiska kalkgrund. 

Gotland är en annan planet, en annan förförelse, men, – ändå känner jag mig 

hemma. Och det beror kanske på att det trots allt är Skandinavien: samma tallar och 

granar, samma fåglar och blommor. 

Första gången jag besökte Gotland var med familjen på 70-talet. Jag har svaga 

minnen av bilfärder på små obskyra kustvägar, bestigning av ett bronsåldersröse 

som om jag minns rätt hette Ulvia roir och att vi hemförde förbjudet mycket med 

fossil. Sedan dröjde nästa gotlandsbesök till början av 80-talet. Fältbiologerna hade 

ett fågelläger och vi bodde i en hembygdsgård i Hamra. Det blev inte så mycket 

skådning eftersom den mesta tiden gick åt till själva promenaden i oktoberdiset 

ut till Stockviken och Faludden, men ur det avlägsna bruset minns jag i alla fall 

47


att vi såg rapphöns och att Visby var en romantisk stad att gå runt i. Under 90talets 

början blev det några sommarbesök på ön, men fågelskådningen låg delvis 

på is dessa år. April -95 hängde jag på några kompisar till Sundre. Det var när 

både ringmärkningen och boendet ännu låg i Skoge. Första dagarna var det kyligt 

aprilväder och rätt lite fågel, men en morgon kände man på luften att det var något 

på gång. En svag varm vind hade börjat pumpa från sydost, rarrisarnas urhem, 

och med den kom tistelfjärilar, härfåglar och en brandkronad kungsfågel som Jujja 

iskallt plockade ur nätet. De tropiska fåglarna började också drösa in under de 

följande dagarna: lövsångare, rödstjärtar, göktytor som samlades nere i Hoburgens 

sydbrant precis som i En dag i maj av Lars Jonsson. Blåsipporna glödde under 

hasslarna där vi gick runt med våra fågelpåsar och de flitiga byggde spänger i det 

vattensjuka nätområdet. Jag minns kvällarna, när vårkylan kom krypande och 

vi samlades i huset. Efter middag (ofta mycket god – Gösens pasta med sardelltomatsås 

minns jag med särskild tllfredsställelse) och dagssummering somnade 

man gott, men ibland orkade man med någon liten kvällstur med bil runt Sudret. 

En av fördelarna med att ringmärka på Sundre är ju att man inte är fjärmad från 

omvärlden på samma sätt som på isolerade öar. Stora Fjäderägg, Eggegrund, 

Utklippan och Fair Isle på Shetlandsöarna är ypperliga fågellokaler, men läget 

innebär att när man är där så är man där, punkt slut. Och detta är kanske en av 

ingredienserna i själva gotlandskänslan (om det nu finns någon, kanske är den 

specifik hos varje individ) att man är på en ö, ett begränsat stycke land, men ändå 

tillräckligt stort för att rymma ett helt landskap med möjligheter till färder. Man 

vet att havet alltid finns inte alltför långt bort, och det är en skön känsla; samtidigt 

kan man från havet dra sig inåt land och söka skydd i mer slutna miljöer, och det är 

också en skön känsla. Sen hur det skulle vara att verkligen bo här, år efter år, det har 

jag inte en aning om; min längsta vistelse var några månader i början av 2001 strax 

norr om Visby. 

De bästa öarna är de som är riktigt små och ändå innehåller mycket. Landsort 

i Stockholms skärgård och Lilla Karlsö hör till dessa. De är i många avseenden 

mycket olika: Landsort är en del av ovannämnda urberg och sprickdalslandskap, en 

flisa sur gnejs, granit och diabas en halvmil lång, utslungad i havet, långsmal som 

Öland och inte mer än på sin höjd 25 meter över havet. Topografin är en mosaik av 

nord-sydliga dalstråk och öst-västliga förkastningar och diabasgångar. Bitvis kan 

man hamna i labyrinter av bergknallar och smala snårbeväxta passager. Utifrån 

sjön ser man mest klippor och vindpinad björkskog som strävar högst upp, men 

ön döljer ett lummigt inre med alkärr och hasselsnår. Skyddade flader och vikar 

bryter här och var öns branta havsfront. Det finns ett lotssamhälle med trädgårdar 

och sommaridyll och så den famösa fyren från 1600-talet nere på sydudden. Genom 

hela ön från norr till söder går en körbar väg, öns pulsåder. Här har jag bott halva 

livet, känns det som, och ringmärkt fåglar, spanat och målat. Landsort är en ruskigt 

bra fågellokal, framförallt när det gäller sträck. Ön ligger som ett ”Lands End” just 

där Södertörns kustlinjer och den södra skärgårdens långsmala öar konvergerar, 

och landfåglar norrifrån ansamlas därför under hösten över ön. Andra landfåglar, 

på väg över havet, både vår och höst, tvingas vid rätt väder ner på ön efter 

krävande långflygningar; det kan bli enorma mängder fågel på ön sådana dagar, 

48


särskilt under hösten vid kombinationen ostlig vind och dimma. Sjöfågelsträcket 

kan också vara mycket bra eftersom ön sticker ut så pass långt i havet. 

Det känns inte motiverat med en ingående beskrivning av Lilla Karlsö på samma 

sätt som med Landsort ovan; det är ju Bläcku jag skriver för och en betydande del 

av dess läsare får antas känna ön rätt bra. Istället tänkte jag förmedla lite subjektiva 

intryck av ön från de perioder jag jobbat som guide där. 

Fågellivet är ju något helt enastående och mitt första intryck när jag klev i land 

var överväldigande. Överallt såg man fågel: trutar, alkor, strandpiparungar i 

gruset, skrakar som kom singlande inifrån dungen i bergsbranten, stenskvättor 

och skärpiplärkor. Hela dagarna låg det ett stilla bakgrundssorl av fågelröster och 

på kvällarna somnade man till detta sorl och ljudet av strandgrus som sköljdes av 

dyning. Jag hade huvudvärk första morgonen av detta sorl, men man vande sig och 

sedan jag lämnat ön kom istället en period av svåra abstinensbesvär. 

Lillön måste vara ett av de absolut häftigaste ställena att guida på i Sverige 

– verklig Rolls-Royce-guidning. Ta bara den exklusiva floran med många sällsynta 

arter som hylsnejlika, kransborre och hjorttunga. Den mänskliga historien med 

sådana ingredienser som pirater och skeppsbrott, besök av fångstfolk kanske redan 

i jägarstenåldern (att döma av fynden på grannen Storön), det långa användandet 

av ön som betesmark, spännande ruiner och stensättningar. Geologin som 

förlorar sig ner i silurhavets barriärrev och djurvärld, strandgrottorna från tidiga 

östersjöstadier, strandvallarnas pedagogiska sekvens ner mot den nutida stranden. 

49


Ön är ju som väldig kalkstenstårta och uppe på toppen breder heden ut sig. Jag 

gick ofta upp och strövade runt på heden på kvällarna. Man slås av hur frodig 

växtligheten är här uppe och betet är verkligen mycket bra för fåren. Marken böljar 

bortåt i långsträckta höjder mot den högsta punkten, 65 meter över havet. Färgerna 

skiftar mellan ockra på de torra partierna och grönt i svackorna där solvändorna 

lyser i gula vintergator. Eftersom man inte ser de lägre strandsluttningarna, 

Norder- och Suderslätt, de är skymda nedanför klinten, känns det som om hela 

detta arkadiska gräshav som man står i svävar som ett rymdskepp bortom tid och 

rum, och fiskmåsarnas och silltrutarnas läten understryker känslan av tidlöshet. 

Östersjön blånar der nere och långt bort i diset ligger Gotland. Där man är finns 

bara rymd och hed, får och fåglar. Styr man stegen mot någon av branterna brukar 

det första man ser av världen där nere vara några trädtoppar som sticker upp. När 

man kommer närmare ser man ner i en gles ”skog” av urgamla träd: almar, ekar, 

askar och oxlar som klättrar i stenskravlet nedanför branten. Där nere kan man sitta 

i ljusreflexerna från trädens lövverk och spana ut mot stranden och det eviga tåget 

av alkor, skarvar och vitfågel. 

Hemma i Bergslagen igen. Ännu vinter fast vi är mitt i mars. Det är svårt att tänka 

sig att det började våras så smått redan i början av februari. Då hörde vi sångsvanar 

över skogen och ett par stod nere vid sjöns utlopp som vita utropstecken i 

vårvinterskymningen. Men sen kom kyla och flera omgångar med snö och nu 

är det riktigt sportlovsväder med solen högt på himlen över bländvita snöfält. 

Man anar att när vårvärmen kommer, vilket meteorologerna har utlovat till nästa 

vecka!, blir det ett ovanligt explosivt förlopp. Och tanken går åter till Gotland 

och strandängarna där som ligger öde och väntar på sina invånare, och alla ni 

gotlänningar som nu går och väntar på våren. 

50

Bilder: Måns Hjernquist 


51 

www.snabbatryck.se 

Cypressgatan 4, Visby 

Tel 0498-21 10 11


Exkursionsrapporter 

Faludden den 9 maj 2004 

Med löfte om nordsträckande lommar och labbar, pipande tättingar och 

rastande gäss hade ett femtontal pigga skådare mött upp denna sköna 

vårmorgon. Mycket av det utlovade kom på skam, men dagen bjöd så 

mycket annat, att nog de flesta var nöjda när vi skildes åt. Första timmen 

spanade vi efter sträckare ute vid udden. Resultatet blev ganska magert, 

men det gavs flera tillfällen till pedagogiska jämförelser och detaljerade 

studier av många trevliga arter. Småtärnorna fiskade snällt framför 

”våra fötter” och snatteränderna rastade i en göl inne på strandängen. 

En sparvhökshona spred tillfällig oro bland de häckande vadarna, 

men jagade snart vidare. Vi förflyttade oss sedan in till Talldungen och 

Alkärret, för tättingspaning och välbehövlig fikapaus. Vi hittade en 

skön plats i västkanten av talldungen och hade samtidigt god sikt över 

strandängarna och Yttre Stockviken. En gammal havsörn avbröt tillfälligt 

vårt kaffedrickande och undertecknad kunde lägga ut texten om ålders- 

och könsbestämning av arten. Ett dussin svartsnäppor rastade i viken, som 

annars var märkbart tom på rastande vadare. Vi gjorde ett drev genom 

dungen, men inget utöver de vanliga arterna kunde vaskas fram. En 

stenfalkshona försvann alldeles för snabbt bakom dungen. Trots årstidens 

potential och många taggade spanare, får väl sensmoralen bli följande: det 

går att njuta av de vanliga fåglarna också, samtidigt som det ger tid att nöta 

in viktig baskunskap inför mötet med den stora rariteten. 

Ledde det hela gjorde Per Smitterberg. 

52


Verksamhetsberättelse för 

Gotlands Ornitologiska Förening 

2004 

Funktionärer 

Föreningens styrelse har under det gångna året bestått av Bimbi Ollberg 

(ordförande), Björn Lilja (vice ordförande), Marie Janson (sekreterare), Fredrik 

Gustafsson (kassör), Måns Hjernquist, Tomas Johansson, Tord Lantz och Jörgen 

Petersson. 

Som revisorer har Stellan Hedgren och Lars-≈ke Pettersson fungerat med 

Lisen Hallgren och Per Smitterberg som suppleanter. 

Valberedningen har bestått av Magnus Martinsson och Ola Wizén. 

Den av styrelsen utsedda regionala rapportkommittén har bestått av Björn Lilja 

(sammankallande), Tord Lantz, Magnus Martinsson, Bimbi Ollberg, 

Per Smitterberg och Ola Wizén. 

Under året har styrelsen beslutat utse Lars Jonsson, Johan Träff och Stig Högström 

till föreningens hedersmedlemmar. Lars-≈ke Pettersson är den enda hittillsvarande 

hedersmedlemmen. 

Sammanträden 

Styrelsen har under det gångna året haft 8 protokollförda sammanträden (inklusive 

årsmötet). Vid årsmötet den 2 mars höll Johan Träff ett föredrag om sin forskning 

kring flugsnappare.. 

Medlemsantal 

Föreningen hade vid årets slut 606 medlemmar/prenumeranter, varav 

70 familjemedlemmar och 40 ständiga medlemmar. Dessutom sker ett tidningsutbyte 

med 26 föreningar. 

Tidskriften 

Föreningens tidskrift Bläcku har under året redigerats av Ola Wizén. ≈rgång 2004 

omfattar fyra nummer, varav två programblad. Detta år pryddes omslagen av 

konstverk av Per Smitterberg och Måns Hjernquist. 

Programverksamhet 

Under 2004 anordnade föreningen ett stort antal exkursioner till olika delar av ön: 

1/2 vinterfåglar på norra Gotland, 15/2 Slite-arkipelagen, 14/3 Närsholmen och 

53


Lausviken, 4/4 Alstädar, Lummelunda, 18/4 Näsudden, 1/5 Hoburgen, 

20-23/5, Stora Karlsö, 5/6 nattfågellyssning, 31/7 Norsholmen, Fårö, 

15/8 Hummelbosholm, 29/8 Hoburgen och Muskmyr, 19/9 Kuppen, 17/10 

Västergarn, 30/10 Furillen, 26/12 Annandagsvandring i Visby. Därutöver inbjöds 

till 4 s.k. ”After-job”-exkursioner kring Visby och Paviken i maj. 

I februari anordnades föreningens tredje utlandsresa genom tiderna, med målet 

Marocko (tidogare resmål har varit Lettland och Spanien). 

I samband med fågelskådningens dag 9/5 anordnades tre exkursioner: Faludden, 

Västergarn och Fårö fyr 

I samband med European Birdwatch 2-3/10 anordnades fyra exkursioner; 

Faludden, Visby, Fårö och Närsholmen. 

Dessutom har följande innekvällar hållits på Café Regnbågen i Visby: 10/2 

Vitkindade gäss – populationsutveckling och beteenden (Kjell Larsson), 2/3 

≈rsmöte med föredrag om flugsnapparnas liv och leverne (Johan Träff), 9/11 

Marockoresan i ord och bild, 30/11 Seychellernas fåglar (Tord Lantz). 

11-12/12 anordnades föreningens 30-årsjubileum i Klintehamn, en helg fylld med 

fågelskådning, mat, föredrag och bildvisning. 

Följande personer har under året fungerat som exkursionsledare och 

föredragshållare, vilka härmed även tackas: Tommy Lindberg, Fredrik Gustafsson, 

Ola Wizén, Tord Lanz, Björn Lilja, Sivert Söderlund, Tomas Johansson, Marie 

Janson, Måns Hjernquist, Bimbi Ollberg, Jörgen Petersson, Per Smitterberg, Jim 

Sundberg, 

Glädjande är att intresset för såväl exkursioner som innekvällar stort. 

Studier av den gotländska fågelfaunan samt fågelskydd 

GOF har haft tre arbetsgrupper som gjort arbetet smidigare: 

Fågelskyddsgruppen, bestående av Marie Janson, Måns Hjernquist, Fredrik 

Gustafsson och Marita Westerlund. 

Inventeringsgrupp, bestående av Tomas Johansson, Ola Wizén, Per Smitterberg 

och Bimbi Ollberg. 

Redaktionskommitté, bestående av Ola Wizén, Måns Hjernquist och Per 

Smitterberg. Redaktions-kommittén upplöstes dock under våren och arbetet 

fördelades på styrelsen. 

Jörgen Petersson har på ett förtjänstfullt sätt ansvarat för föreningens försäljning 

av tröjor, dekaler och vykort, vilket medgett att vi bl.a. haft möjlighet att ge ett 

anslag till Sundregruppens ringmärk-ningsverksamhet. 

Under året har gråhäger varit riksinventeringsart och resultatet presenteras i 

Bläcku under 2005. 

Föreningen har också genomfört den årliga sjöfågelinventeringen i mitten av 

januari. 

Föreningens representant i kommunens miljöråd har varit Fredrik Gustafsson, 

med Marie Janson som suppleant. 

Föreningens representant i Skogsvårdsstyrelsens samrådsgrupp har varit Fredrik 

Gustafsson. 

54


Under året har föreningen varit remissinstans i ett antal ärenden som rör befintliga 

och nya fågel- och naturskyddsområden på Gotland. Föreningen har även varit 

representerad vid en av kommunen och länsstyrelsen anordnad samling angående 

kommunal naturvård. 

Ett arbete med att ge ut en fågellokalguide för ön har påbörjats. Per Smitterberg, 

Tomas Johansson och Fredrik Gustafsson bildar en arbetsgrupp. 

Föreningen har på ”konsultbasis” medverkat i planeringen av fågeltorn i 

Lausviken. 

Internationella kontakter 

Föreningens samarbete med vänföreningen i Jelgava, Lettland har legat på is under 

året. Styrelsen har samtalat om hur detta samarbete skall kunna upptas på nytt, 

men inte funnit möjligheter att gå vidare i nuläget. 

Nationella kontakter 

GOF var inte representerat vid SOF´s årsmöte 2004. Björn Lilja deltog i ett 

nationellt rapporteringsmöte på Öland i december. 

Övrigt 

Tord Lantz har, med hjälp av Ola Wizén, Magnus Martinsson och Jim Sundberg, 

på ett förtjänstfullt sätt ansvarat för föreningens telefonsvararservice. Ett digert 

och arbetskrävande jobb för att bemöta önskemålen om aktuell information om 

fågellivet. 

Ett tankearbete kring att skapa en egen hemsida på nätet har startat. 

Johan träff donerade till föreningen, i samband med 30-årsjubileet, föreningens 

äldsta stämpel samt ett antal exemplar av Bläckus tidigaste utgåvor. Framsidorna 

pryds av konstverk signerade av Lars Jonsson. 

Framtida planer 

Styrelsen har samtalat om Bläckus framtid. Idag täcker medlemsavgifterna knappt 

kostnaden för tryckning och distribution. Vi tror dock att Bläcku är så pass viktig 

att det är värt att satsa pengar på en kvalitativ och intressant tidskrift. Vi måste 

dock alla tillsammans arbeta för ett föreningens medlemsantal ökar och därmed 

trygga framtiden för tidskriften. 

Tack 

Ett stort tack riktas till alla som engagerat sig i styrelse, arbetsgrupper, tidskrift, 

telefonsvarare, innekvällar och exkursioner. Utan ert engagemang hade 

föreningens verksamhet varit liten. 

Mars 2005 

Styrelsen 

55


Resultaträkning 

Gotlands Ornitologiska Förening 2004 

Intäkter: 

Ingående balans: 

Medlems-/prenumerationsavg -04 790,00 

Medlems-/prenumerationsavg -04 62 965,00 63 

755,00 

Gåvor 

3 940,00 

Övrigt: 

Försäljning 4 640,00 

Mötesintäkter 3 650,00 

Ränta 16,77 

8 306,77 

Årets underskott 19 

592,23 

95 594,00 

Utgifter: 

Bläcku 

59 065,00 

Porto 

10 257,00 

Svararen 

2 890,00 

Möteskostnader 4 

869,00 

Tryck av korr.-kort 10 

438,00 

Övriga utgifter 

Diplom till hedersmedlemmar 1 252,50 

56


Balansräkning 

Gotlands Ornitologiska Förening 2004 

Tillgångar: 

Postgirot 81 78 28-7 

Handkassa 

57 

125 274,52 

Skulder och eget kapital: 

Bläcku 3-4 2004 41 

000,00 

Medlems-/prenumerationsavgift 2005 

815,00 

Gåvomedel 103 114,25 

Tordmule, Alca torda,, en art som ökat på senare år. Teckning: Måns

NOTISER 

Skarv från Vita havet 


Till Ringmärkningscentralen kom för ett år sedan en okänd vit färgring med koden 

K701, som hittats på en skelettrest vid Gåsemora på Fårö, av Per Ericson. Per hade 

korrekt artbestämt skelettdelen till storskarv Phalacrocorax carbo. Ringen visade 

sig vara tillverkad i Finland men använts av någon rysk märkare, men där tog det 

stopp. Ryssarna visste inte vem som använt ringen. 

Men så fann man uppgifterna till slut och från Moskva sändes dessa till 

Roland Staav på Ringmärkningscentralen för några veckor sedan. Det var en 

storskarv, troligast av nominatrasen carbo (snarlik sinensis, som är den ras vi har 

häckande i Östersjön). 

Skarven hade ringmärkts som pull, den 15 augusti 2001 på ön M. Sennaya vid 

Onesjskaja-bukten i Vita havet (64’49° N, 35’34° E), som ligger i den ryska provinsen 

Karelen. Den döda skarven återfanns alltså 1157 km från märkplatsen efter 929 

dagar. 

38-årig sillgrissla - nytt åldersrekord! 

I samband med ringmärkningsarbete på ön Bonden i ångermanland kontrollerades 

den 20 juli 2004 en redan ringmärkt sillgrissla, Uria aalge. Ringen, som var sliten 

och inte helt läsbar, ersattes med en ny ring. När ringen senare sändes in till 

Naturhistoriska riksmuseet visade det sig vara en äldre märkning. Två siffror 

kunde inte läsas och det var därför inte möjligt att genast veta vilken fågel det rörde 

sig om. En kollega vid ringmärkningscentralen i Köpenhamn åtog sig att försöka få 

fram siffrorna med hjälp av syrabehandling. Efter en veckas behandling med syra 

stod det klart att de saknade siffrorna var 62 och att det rörde sig om ringnummer 

9621536. Denna ring användes till en sillgrissleunge på Stora Karlsö den 17 juli 

1966, vilket innebär att fågeln vid kontrollen var 38 år gammal. – Detta är den äldsta 

kända ringmärkta fågeln i svensk ringmärkning och fem år äldre än den tidigare 

äldsta fågeln, också den en sillgrissla, berättar 

Thord Fransson vid Ringmärkningscentralen, Naturhistoriska riksmuseet. Det finns 

bara ett fåtal andra svenska fynd av fåglar som passerat 30 års ålder och de är av 

arterna kungsörn, storspov och skräntärna. Småfåglar uppnår bara i undan–tagsfall 

åldrar över tio år. Den aktuella sillgrisslan är den tredje äldsta ringmärkta fågeln i 

Europa, enligt den lista som Roland Staav vid Naturhistoriska riksmuseet arbetat 

med att sammanställa. En mindre lira i Storbritannien, märkt som gammal fågel, 

har rekordet med en minimiålder på 50 år. Den näst äldsta är en strandskata som 

märktes i Tyskland och som blev dödad av en rovfågel efter 43 år. 

– Det är fascinerande att tänka sig att en sillgrissla kan uppnå så hög ålder, berättar 

Thord Fransson vidare. Det är känt att sillgrisslan har en hög överlevnad, trots 

faror som fisknät och oljeutsläpp i Östersjön. Hälften av alla återfynd av ringmärkta 

sillgrisslor som rapporteras till museet gäller fåglar som drunknat i fisknät och då 

framför allt i kustnära områden utanför Polen. 

NRM 

58


ANSLAGSTAVLAN 

Manus 

Bläcku ges ut i april och november. 

Manusstopp: 

vårnummer 15 februari 

höstnummer 15 september 

Skicka in material till: 

Måns Hjernquist 

Sproge Snoder 806, 620 20 Klintehamn. 

mans.marlo@telia.com 

Försäljning 

T-shirts, tröjor och dekaler mm. med GOF-motiv finns till försäljning på de 

flesta exkursionerna och inneträffarna. 

Vi har nyligen fått fram en uppsättning t-shirts med 

nya läckra färger! 

Bläcku’s alla omslag finns också att köpa som vackra 

korrespondanskort. Beställningar skickas till: 

Jörgen Petersson, Humlegårdsvägen 18, 621 46 Visby 

tfn 0498-214559. 

Vill du bli medlem? Eller har du förslag på 

exkursionsmål eller andra funderingar och 

frågor? 

Kontakta gärna någon i styrelsen. 

Inventeringsart 2005 

Ifjol var det gråhäger, men i år har ingen art blivit utsedd av SOF att riksinventeras. 

GOF har dock ambitionen att inventera någon fågelart på Gotland ändå, men då 

denna tidskrift lämnades till tryck var det inte bestämt vilken. Vill du hjälpa till att 

inventera kan du höra av dig till någon i styrelsen! 

Kluringen 

Förra numrets Kluring (nr 3 2004) är inte avslutad, så har du inte skickat in något 

svar så gör det! 

Senast den 15 september vill vi ha era svar och resultatet kommer att redovisas i 

höstnumret i november. 

59

2005 nr 1 - Gotlands Ornitologiska Förening

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?