Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

NATTSKUGGAN 

I HANS 

ANSIKTE 

Charlotte Wikhall 

Roman 

Kongressförlaget

© 2011 Charlotte Wikhall 

www.solkjella.com 

Omslag: Jan-Olov Wikhall 

www.wikhall.com 

Utgivning: Kongressförlaget, Berlin 

www.kongressförlaget.se 

Elektronisk bok avsedd 

för utlåtande, efter 

Andra upplagan, 

första tryckningen 

ISBN 91-89531-33-7

Clotho colum retinet, 

Lachesis net, 

et Atropos occat. 

3

Torsdag 

- 

morgon 

4

ELIN 

“Gift dig med mig!” 

Hon hör hans röst genom SMS:ets opersonliga bokstäver. 

Han kan konsten att både verka befallande och erbjudande på en 

och samma gång, vilket säkert är en anledning till hans framgång 

i näringslivet. Mobiltelefonen piper igen sekunden efter. 

“Du är den enda jag älskat, Elin.” 

I vanliga fall har hon alltid mobilen påslagen, natt som dag, 

men nu stänger hon av den för hon vet att han kommer att 

fortsätta. Han är van att få som han vill och hon är van att ge efter. 

Särskilt när det gagnar henne ekonomiskt. Utan detta och hennes 

avsaknad av betänkligheter så hade hon aldrig suttit i en trevlig 

HSB-lägenhet som hon inte betalt en enda krona för. 

Elin sträcker ut sin långa kropp i sängen innan hon går ut i 

badrummet och börjar tappa upp badvatten innan hon kissar 

och borstar tänderna. 

Morgonbadet är viktigare än frukosten och än har hon tid för 

båda innan en ny arbetsdag börjar, med tunga lyft, matlagning, 

städning, medicinering och allt det där andra som hör till 

hennes jobb. Hon fick jobbet fastän det var nära sjuttio sökande 

och det var säkert många som var både mer kvalificerade och 

motiverade än hon själv. Hon hatar sitt jobb. Inte för att det i sig 

är meningslöst att hjälpa andra utan mer för att hon själv aldrig 

får det hon behöver. 

Till och med lönen är usel. 

5

Vattnet sluter sig kring hennes kropp och hon slappnar av. 

Det finns ändå en lockelse i hans anbud. Gifta sig med honom... 

Han skulle kunna ge henne så mycket mer än det han redan ger. 

Ändå bär det henne emot. Rent av känner hon sig äcklad 

över hans förslag. Varför måste han förstöra det som de har? 

Sommaren... Hur härligt hade det inte varit när han tog henne 

med till kusten. 

De hade åkt så länge att hon varit i begrepp att be honom stanna 

vid vägkanten så att hon hade fått gå av och kissa, men just då 

svängde han av och bilen skumpade fram ett par hundra meter 

till innan han stannade. 

När motorn hade tystnat hördes bara havets ljud och 

måsarna som skrek högt uppe i luften där de kretsade i 

cirklar. Han hade köpt vin och flera kassar med god mat 

som han tog för givet att hon skulle laga till åt dem. Och hon 

gjorde det gärna om han bara gav henne en helkroppsmassage. 

Hans händer visste precis hur de skulle mjuka upp hennes 

spända nacke och värkande rygg. Men först skulle de bada! 

Som en liten pojke hade han varit, ivrig att visa henne 

den lilla vik där stugans tomtgräns slutade i blåa vågor. 

Ett litet lusthus utan insyn från grannar och en brygga som 

såg nybyggd ut och som han ägde. Han visste att det imponerade 

på henne fastän hon aldrig skulle säga att så var fallet. 

Den där helgen hade varit helt perfekt. Han till och med läste ett 

par av hennes kortare texter. 

Som älskare var han medioker men hon sa alltid att han var 

fantastisk med de där tio minutrarna som han kunde prestera. 

Kär? Aldrig! 

Elin fyller sina lungor med luft, stänger ögonen och 

försvinner ner i badkaret med hela kroppen för en stund. 

Hon älskar hur det ringer i öronen när luften börjar ta slut. 

Hon älskar viktlösheten som på något sätt får hennes bekymmer 

att försvinna för en stund. 

6

När hon kommer upp till ytan igen slänger hon en blick 

på klockan och inser att hon, som vanligt, låtit tiden 

rinna iväg och att hon nu får nöja sig med en hastig kopp 

snabbkaffe och en banan till frukost innan hon måste slänga sig 

på cykeln, rulla ner för backen och sedan trampa allt vad hon 

har för att komma i tid till brukaren och hans evighetsfrukost. 

Löskokt ägg, gröt, smörgås med sill och alldeles för 

mycket annat som hon hungrig ska bli tvungen att titta på 

och, ännu värre, känna lukten av under den närmaste timmen. 

7

GUNILLA 

Hon stryker vanemässigt över den tomma sänghalvan 

bredvid sig, som om hon inte vill vakna besviken utan ha det 

överståndet strax innan hon slår upp ögonen för att inse att han 

inte har sovit i sin säng den här natten heller. Det förundrar 

henne att hon aldrig tycks vänja sig. Fast smärtan är så avdomnad 

nu att hon verkligen får leta efter den ifall hon ska känna något. 

Första gången hade varit helt annorlunda. Av en slump, givetvis, 

hade hon råkat lyssna till ett av hans telefonsamtal. Eller... Nej, 

det var faktiskt mycket mindre slump än vad hon nu vill minnas. 

Hon hade spionerat på honom i flera månader innan det där 

samtalet. Anna. Så var hennes namn. 

“Du får inte ringa hit, Anna!” 

Mer än så hade hon inte behövt höra för att förstå att det som 

hon misstänkt verkligen var sant. Trots månader av onda 

aningar hade hon inte kunnat föreställa sig de känslostormar 

som det rev upp i henne. Han hade aldrig sett henne sådan. 

Rasande. Vanvettig. Skrikandes. Gråtandes. Hon hade inte heller 

vetat om att det fanns en sådan Gunilla inuti den vanliga lugna. 

Hon hade klöst honom i ansiktet så att han inte kunnat åka till 

jobbet på en hel vecka, fastän det var det viktigaste i hans liv. Det 

enda viktiga? Hon hade aldrig vågat fråga. 

“Om det passar dig bättre så skiljer vi oss.” 

8

Det var vad han hade sagt den där dagen för drygt tjugo år 

sedan. Nitton år, fyra månader och tretton dagar sedan, närmare 

bestämt. Hon skäms för att hon hållit räkningen, men hon har 

inte kunnat låta bli. Det var just då, för nitton år, fyra månader 

och tretton dagar sedan som hennes liv ändrades helt och hållet 

och började att bli vad det nu var. Hon kan inte glömma. Hans 

ord är för evigt etsade i hennes hjärna. Hur skulle det kunna 

passa henne bättre att skiljas? Ändå hade hon övervägt det. 

Ställt till nya scener när Anna byttes mot Maria, Karin och 

Mariette... 

Gunilla suckar. Mest för att skaka av sig alla tankar. Det var 

länge sedan nu som de där minnena kom för henne och hon 

vill verkligen inte ha dem som ett filter på näthinnan resten av 

dagen. Hennes föresats är att äta en stadig frukost bestående av 

surdegsbrödet hon köpt i en liten nyöppnad affär i Haga, rökt 

ost och krasse. Kaffet slutade hon med förra månaden och nu 

håller hon sig strikt till Roibosté. Det innehåller mycket anti- 

oxidanter har hennes granne sagt. Och varför inte Roibos lika 

väl som något annat? Annars tycker nog Gunilla att grannen 

är lite.., ja, flummig helt enkelt. Homeopat säger hon att hon 

är. Kvacksalvare alltså, tänker Gunilla och sätter ner fötterna 

i fårskinnstofflorna som står precis nedanför sängen. Hon har 

allt hon behöver inom räckhåll... 

Att hon är lyckligt lottad är hållningen som hon övat sig på att 

ha och ibland känns det verkligen så. 

Efter frukosten ska hon ringa till sin enda dotter och sedan ska 

hon ut i sin älskade trädgård. Gräva lite i landet, njuta av de 

tidiga tulpanerna som sträcker sina röda kronblad uppåt mot 

solen. Det ska bli en vacker dag idag. Det talar himlen om för 

henne när hon tittar ut genom köksfönstret på den stora 

sekelskiftesvillan. 

9

LINNÉA 

Aldrig vaknar hon utvilad. Det spelar ingen roll hur 

länge hon ligger i sängen, eller ifall hon sover de gånger 

på dagen som Esaias sover. Linnéa har börjat tänka att 

föräldrapenningen egentligen är en slags sjukersättning och att 

Esaias är en svulst som har växt i hennes kropp och som nu 

håller henne sömnlös natt efter natt. Givetvis är det inte så. 

Hon älskar sitt barn, såklart. Han är det finaste och dyrbaraste 

i hela hennes värld. Men hon är så trött. Bortom trött faktiskt. 

Precis när hon sover som djupast vaknar han och vill amma. 

Det tar aldrig slut, känns det som. Amningen är ett heltidsjobb. 

Varför sa ingen det till henne innan? Som om hon inte skulle 

märka det? Linnéa kände aldrig att hon behövde läsa på innan 

Esaias föddes, hon är ju faktiskt läkare. Och dessutom med jobb 

på förlossningsavdeningen på Östra Sjukhuset. Aldrig att hon 

nu skulle erkänna hur dåligt förberedd hon faktiskt var för sitt 

livs största uppgift... Inte ens inför Torbjörn. 

Allra minst inför Torbjörn faktiskt. 

I hans ögon är hon den mest kompetenta kvinnan i världen. 

Han har till och med sagt det som en komplimang en gång, 

precis innan de skulle till att älska. I det ögonblicket hade hon 

fryst till is och sedan dess hade hon aldrig riktigt tinat igen. 

Linnéa tar spädbarnet till sig och lägger honom vid bröstet. 

Strax därefter hörs det där underbara klunkande ljudet som är 

oefterhärmligt. Han ser på henne med sina stora blåa ögon och 

hon tänker att han vet mer om det här än vad hon gör. 

10

Hon tillåter sig att ligga kvar halvt om halvt under täcket 

och sluta ögonen tills han är mätt och belåten. Sedan måste 

hon upp. Måste. Ett ord med en helt ny innebörd, ett ord 

som saknar det lustfyllda måste hon tidigare känt till. De 

nya måstena gör hon i halv dvala och med en yrsel som inte 

går över förrän vid tretiden på eftermiddagen. Dessutom 

undrar hon vad Torbjörn har för sig nu för tiden. Eller så är det 

bara hennes egen trötthet som gör att hon rör ihop tider och... 

Esaias rapar högljutt och kräks ner både sin egen pyamas och 

Linnéas nattlinne. Tankarna får inte heller tänkas klart. Om hon 

inte får sova och tänka snart så blir hon tokig. Så känns det i 

varje fall. Och tvätthögen är gigantisk och hotar att ta över hela 

badrummet, där hon nu får av Esaias pyjamasen och telefonen 

ringer. Hon försöker inte ens hinna dit för att svara. 

11

Torsdag 

- 

dag 

12

ELIN 

Hon diskar omsorgsfullt. Det är i varje fall så det skulle kunna 

uppfattas. I själva verket håller hon på att väva en underbar 

väv inuti sitt huvud och så länge hon står vid diskbaljan kräver 

han ingenting mer av henne, ifall han inte behöver hjälp på 

toaletten. Det var så länge sedan hon vävde nu, så länge sedan 

som alla hennes drömmar togs ifrån henne. 

Om den lilla bara hade fått leva! Då hade hon inte stått här nu 

med de gula diskhandskarna på händerna som fick dem att 

lukta gummi hela dagen sedan... 

Hennes skapelser kunde hängt i offentliga rum, gjort sjuka lite 

gladare, religösa lite mer gudfruktiga. Eller något. 

Vävstolen står nu hemma i huset hos Elins pappa i Sundals-Ryr 

och samlar damm i ett av de rum han aldrig använder. 

Det finns en halvklar skapelse i den, en som hon inte vågat röra. 

Den är stor och ljus, full med den optimism och framtidstro 

hon då kände. Elin önskar att hon hade mod att ta loss väven, 

lägga undan den och börja på något nytt. Dessutom 

gruffar pappa om vävstolen varje gång de hörs av på telefon. 

Han säger att den är i vägen fast han menar att hon borde ta tag 

i sitt liv igen... Om han sa vad han tänkte så skulle hon skratta 

honom rakt upp i ansiktet. Jaha, han och flaskorna då? De 

som smög sig in medan mamma flyttade till Torquay? Hon var 

åtminstone inte skenhelig! 

13

Kaffekoppen som glider ur hennes händer och krossas mot 

klinkergolvet får henne tillbaka till nutid. Det är inte första 

gången, snarare den andra den här veckan. Ilskan som hon 

byggt upp med sina egna tankar ger hon utlopp för och 

kaffekoppen blir hennes svepskäl. 

”Helvete!” 

Sedan kliver hon in i TV-rummet där brukaren sitter 

och viftar med de gula diskhandskarna framför honom. 

”Det går ta mig faan inte att diska i de här, de är för stora. 

Så antingen betalar du för ett par mindre eller så får du skaffa 

engångsgrejer. Förstått?” 

Han ser alldeles förskräckt ut. Elin lugnar sig. Ärligt talat så är 

det hennes eget liv hon är arg på. Allt som blivit fel och de där 

fåniga frierierna ovanpå allt annat. 

”Förlåt.., hör du, det var inte meningen att skrika så. Jag har 

bara haft en sådan helvetesmorgon, ok?” 

Innan han hinner svara går hon ut i köket, städar upp och diskar 

klart. Helvetesmorgon? Hon undrar vad han tänker om henne 

när hon säger så. Att hon i varje fall kan gå på sina egna ben, gå 

på toa själv, äta utan att allt mosats till puré och inte har några 

mediciner att ta fyra gånger om dagen? Han vet ju inget om 

hennes smärta, den syns inte utanpå på gott och ont. När My 

dog hade hon önskat att alla kunde se, att världen stannat en liten 

stund och sörjt med henne. Mylta tänker hon och startar dammsugaren. 

Sedan ska hon till källaren och tvätta kläder och lakan ... 

När hennes arbetspass tar slut och lämnar hon över till den alltid 

lika hurtfriska Monica. 

Hon mumlar något om kaffekoppen och säger att hon givetvis ska 

ersätta den och slinker sedan ut ur lägenheten som hon tycker 

luktar exakt som ett sjukhus. Och hon hatar den doften, liksom 

minnena som är förknippade med den. Vårens dofter utanför är 

så mycket behagligare. Hon drar in dem genom näsan och håller 

andan ett tag. Det är ovanligt varmt för årstiden, nästan så att hon 

får lust att ta av sig stövletterna och de tunna strumporna och gå 

barfota. I stället hoppar hon upp på cykeln och trampar sig svettig. 

Sista biten fram till kyrkogården är det nerför och hon njuter av 

14

vinden som rycker i hennes hår. 

Så fort hon kommer innanför de stora svarta järngrindarna 

händer alltid något med henne, det blir lugnt och stilla i henne. 

Ibland känns det som om hon faktiskt får kontakt med My där i 

minneslunden. Elin skulle aldrig tänka om sig själv att hon var 

troende, att det ens fanns en Gud. Men sedan den dagen då Mys 

hjärta inte längre slog vägrade hon att tänka att allt bara tog slut 

där döden tog vid. Det vore alldeles för meningslöst och direkt 

plågsamt att tänka så. Det där hade de grälat om, hon och P- O. 

Ett löjligt gräl som ändå sårat henne mer än vad hon senare ville 

erkänna inför sig själv. För han visste ju inte. Hon berättade aldrig 

om My för honom. Varför skulle hon? Men när han sagt att 

döden var det definitiva slutet och tur var väl det, så hade hon 

varit nära att avslöja sig och släppa honom alldeles för nära inpå 

sig. 

Till minneslunden vill hon gå ensam. Det är hennes heliga stund 

där hon bara kan vara sig själv. Ibland gråter hon i timmar där, 

ibland berättar hon något för dem båda i sitt hjärta och ibland, 

så som denna torsdagseftermiddag så sitter hon bara alldeles 

stilla och det är tyst både inuti henne och runt omkring. Det 

är sällan som hon möter någon annan än kyrkogårdsarbetarna 

på kyrkogården. De krattar alltid gångarna i perfekta linjer, 

klipper gräset och häckarna och allt annat som ska göras fastän 

det tycks vara få som besöker platsen och lägger märke till allt jobb 

som får kyrkogården att vara välvårdad, näst intill perfektion. 

Elin tycker det är synd. För henne har platsen blivit en oas och 

det skulle den säkert kunna bli för fler än henne... 

Utanför grindarna igen slår hon på mobiltelefonen för första 

gången på hela dagen och precis som hon befarar har han ringt 

ner hennes röstbrevlåda och skickat så många SMS att hon 

aldrig kommer att läsa dem alla. Det räcker gott och väl med att 

läsa det sista. 

”Minns du inte förra sommaren? Så underbart skulle resten av 

ditt liv bli ifall du gifte dig med mig!” 

Hon suckar. Hur många dagar skulle det ta för honom att bryta 

ner hennes försvar? Hon skickar ett enda ord till honom. 

15

”Nej.” 

Fast visst hade de en underbar sommar. Solen log mot dem, 

havet svalkade dem. Han öste presenter över henne och hon 

skrattade lekfullt åt hans romantiska uppvaktningar för att hon 

trodde att de mest var en lek. Att de ingick i leken 

Äldre Man Förför Yngre Blondin. 

Hon hade tagit emot hans gåvor, lagat hans mat, villigt särat 

på benen och när hösten kom började hon jobba och hon 

träffade andra män. Han hade blivit rasande. Återigen 

skrattade hon åt honom. Den otrogne mannen krävde på 

fullaste allvar henne på trohet! Som om de någonsin hade lovat 

varandra något! 

Och nu vill han alltså gifta sig med henne. 

Han kanske har någon psykisk störning? Skulle verkligen inte 

förvåna mig, tänker Elin medan hon cyklar hemåt. Återigen med 

mobiltelefonen avstängd. 

16

GUNILLA 

Det är ovanligt varmt ute, konstaterar Gunilla så fort hon 

kliver utanför ytterdörren. Ylletröjan under jackan är att ta 

i och hon kan lika gärna gå tillbaka in och ta av sig den med 

en gång. Inne igen drar hon tröjan över huvudet och får sedan 

syn på sig själv i den stora hallspegeln, ett arvegods från hennes 

mormor. En av Per-Olas favoriter i hemmet. Den ger tyngd åt 

hans alldeles för nya rikedom. 

I spegeln ser hon att hon har åldrats en hel del det senaste året. 

Håret är nästan helt grått nu och rynkorna ligger som ett finmaskigt 

nät över hela hennes ansikte. 

Tröjavtagningen har fått håret att stå på ända. Hon ler. Visst är 

hon vacker! Om hon ändå hade försonats med sig själv 

tidigare... Alla år av bantningskurer fastän hon inte behövde 

dem, rynkkrämerna, hårfärgningarna. Tankarna på älskarinnorna, 

de som alltid var vackrare, smalare, yngre och med långt 

glänsande hår och kritvita tänder förstås. Han hade alltid 

vägrat att svara på hennes frågor angående dem, som om hon 

inte hade med det att göra. 

”Du är ta mig faan precis som min morsa. Sur och tjatig. 

De är åtminstone glada.” 

Delvis gav hon honom rätt då, och det har inte ändrats med åren. 

Hon är fortfarande hans sura mamma, deras relation har alltmer 

blivit sådan. Nu vet hon inte ens vem utav dem som börjat detta 

alltmer groteska rollspel, men hon fortsätter att laga hans mat, 

17

stryka hans skjortor, hänga slipsarna i färgordning och att vänta 

på honom, även i sömnen. 

Det finns alltid en undran i henne, vad han gör just nu och med 

vem? 

Gunilla tar på sig jackan igen, drar igen dragkedjan och låter ylletröjan 

med broderade applikationer ligga kvar på stolen i hallen. 

Ute vänder hon ansiktet mot solen, precis som de röda tulpanerna. 

Ljus och värme. Så som hon har längtat efter detta hela den långa 

vintern! Fingrarna har längtat efter att få gräva i jorden, näsan 

efter dofterna i örtagården. Idag ska hon klippa ner fjolårets 

torra stänglar. Hon hämtar de redskap hon behöver i den lilla 

friggeboden och sätter sedan igång. Korgen blir snart full av 

torra, döda växtdelar. Det värker lite i ryggen av ovana, så som 

det gör om vårarna. Hon tycker om det, det är en behaglig värk. 

”Hallå där Gunilla!” 

Hon tittar upp och får syn på grannen på andra sidan staketet 

som viftar glatt med ena handen i vädret. Gunilla vinkar tillbaka 

och tänker sedan fortsätta klippa ner citronmelissen. 

”Kom över på lite elvafika, jag har bakat solskenskaka.” 

Först tänker hon protestera och säga att klockan bara är lite över 

tio men inser vilken fånig ursäkt det skulle vara. 

”Jag kommer” ropar hon istället tillbaka och rätar på ryggen. 

Det verkar som om hon håller på att få en väninna, fastän 

hon egentligen inte vill det. De hon hade förr var varken 

sådana som hon hoppats på eller ens trodde att de var. Hade hon 

varit ärlig tyckte de synd om henne, men sedan skrattade de 

bakom hennes rygg. Hon är glad för att hon inte var tillräckligt 

godtrogen för att berätta för någon av dem att han smittat henne 

med gonorré tre gånger. När hon provat att vara lika hycklande 

som de hade hon själv mått dåligt av det. 

När en av dem, Mariette, blev Per-Olas älskarinna bröt hon 

med dem allihop. Deras svek gjorde nästan lika ont som hans, 

men var betydligt svårare att anklaga dem för. Allt för mycket 

var bara antydningar och blickar. 

Mariette var dessutom nyskild då och det var väl Gunillas jobb 

att hålla ordning på sin man, inte Mariettes. 

18

Förväntningarna på Siv är nästan obefintliga. 

Kanske att solskenskakan inte ska vara torr. 

Med hjälp av den stora stenen i änden på trädgården tar hon sig 

över staketet och landar med båda fötterna på Sivs sida. 

”Vilken härlig dag” kvittrar Siv. 

Gunilla håller med. 

”Kom ... Sitt här. Jag är strax tillbaka.” 

Hon lägger märke till att Siv redan har fått ut sina trädgårdsmöbler... 

eller så har de aldrig tagits in över vintern. 

Soffan som Gunilla slår sig ner i riktigt skriker efter olja, färg eller 

vad som helst. Lite vinglig känns den också. Ärligt talat så ser allt 

minst sagt lite förfallet eller vanvårdat ut. Bersån tycks ha fått 

härja fritt i minst en evighet och äppelträden som står på två 

raka rader är allt annat än beskurna. Husväggen bredvid henne 

fäller stora flagor vit färg och... 

Gunillas tankar avbryts av Siv som kommer runt knuten 

med en fullastad bricka och ett par filtar slängda över 

ena axeln. Gunilla reser sig och hjälper henne och till sist 

sitter de insnärjda i var sin grå filt och njuter av fikat. 

Solskenskakan är saftig och mandlarna knastrar i munnen. 

De till och med skrattar ett par gånger. Det känns så ovant för 

Gunilla och så självklart för Siv 

”Hur gick det i somras med inflammationen i axeln? Tog du 

Belladonnan som jag gav dig?” 

Gunilla rodnar. Det känns så i varje fall. 

”Jo, det gick över. Pillren hjälpte verkligen.” 

Hon tänker på den där lilla burken av brunt glas med röd 

skruvkork i plast och en röd och vit etikett som det står 

Belladonna D6 på. Sanningen är att hon aldrig skruvat av den 

röda plastkorken ens. Hon kan för sitt liv inte förstå hur några 

sockerpiller doppade i vatten som påstås minnas det ämne det 

varit i kontakt med ska kunna läka ut hennes inflammation 

och därför har hon låtit bli att ta dem. Hon, så växtintresserad 

och kunnig som hon är, vet ju dessutom att Belladonna 

är giftigt. Hon hade till och med gjort lite efterforskningar på 

Belladonna efter att Siv gett henne burken i somras. Hela 

19

växten är giftig. De svarta bären innehåller ämnet Atropin som 

blockerar signalsubstansen Acetylcolin i hjärnan vilket påverkar 

det autonoma nervsystemet. Tio bär räcker för att döda en vuxen 

människa. Ännu ett skäl att inte stoppa i sig de där små vita 

pillren alltså. 

”Homeopatin är fantastisk. Förra veckan fick jag ett brev från 

ett par som jag behandlat mot barnlöshet som fått tvillingar. 

I sådana stunder känner jag en sådan tacksamhet. Att livet kan 

var så fantastiskt. Och...” 

Där någonstans slutade Gunilla att lyssna. Roibosteét hade 

svalnat och de sista klunkarna smakade beskt. 

”Nej, nu måste jag fortsätta jobba lite ifall trädgården inte ska 

växa igen alldeles.” 

Hon hör själv att tonen är alldeles för vass, näst intill 

anklagande och hon reser sig så plötsligt att hon stöter till 

bordet så att kopparna och kaffekannan kommer att klirra 

olycksbådande. 

”Men jag kanske kan få bjuda dig på middag på lördag?” slätar 

hon över. 

”Jättegärna.” 

”Vid sex, halv sju tiden?” 

”Jag ser redan fram emot det.” 

Det gläder Gunilla, vilket faktiskt överraskar henne. 

Hon lämnar Sivs trädgård och går vägen hem till sig, genom den 

stora grinden som alltför ofta påminner henne om den närbelägna 

kyrkogårdens blanksvarta grind. Den är alltför stor och tung. 

Inget annat duger åt Per-Ola, såklart. Flott ska det vara. 

Ståndsmässigt. Egentligen kan hon inte klandra honom. Hon är 

inte ett dugg bättre själv. Han är en arbetargrabb utan utbildning 

som kommit upp sig genom hårt arbete, kreativitet och 

några djärva satsningar som gått i lås. Hans affärssinne har 

alltid varit på topp vilket är något som hon från början hade 

beundrat. Innan de gifte sig kunde hon ligga och lyssna på hans 

framtidsplaner i timmar, mest för entusiasmen i hans röst och 

glöden i hans ögon. 

Själv hade hon valt att fortsätta med att vara hemma långt efter 

20

det att dottern inte behövde henne där. Hans karriär hade gjort 

det möjligt och så länge som hon stannade hos honom kunde 

hon fortsätta med det som hon tyckte bäst om i livet, sin älskade 

trädgård och sitt herbarium. 

Nu förbannar hon äktenskapsförordet som hon så lättvindigt 

hade skrivit under. De skulle ju älska varandra i nöd och lust 

intill döden. Så var det sagt och skrivet. Deras lilla tvåa skulle 

alltid vara fylld av kärlek. 

Och visst var det så. Då. 

När tvåan sedan hastigt och lustigt hade bytts mot sekelskiftesvillan 

hade Gunilla trott att de många rummen inte skulle 

göra skillnad. Deras kärlek var oändlig, den skulle kunna fylla 

världens alla slott och palats. I henne hade då dottern grott. 

Och ju mer magen hade vuxit, ju mer hade hon anat något som 

inte blev ett faktum på flera år. 

Hon stänger grinden bakom sig. Den ger ifrån sig ett dovt 

metalliskt ljud. Gruset rasslar under hennes fötter. Plötsligt 

känner hon sig så oändligt trött. Det är så många tankar som far 

runt i hennes huvud och så brukar det inte vara. Att det ständigt 

finns en ilska och en bitterhet där strax under ytan har hon vant 

sig att leva med, men det här är någonting annat. 

Och vad det än är så tycks det ta all hennes energi. 

Så istället för att fortsätta i trädgården så låter hon bara allting 

stå framme och hon går in, väljer en bok på måfå i den stora 

bokhyllan som täcker en hel vägg i det största av rummen. Med 

boken i handen går hon in i badrummet och tappar upp ett bad. 

I vanliga fall tar hon bara en snabb dusch när hon känner att hon 

behöver göra sig av med de fräna dofterna som hennes kropp 

nuförtiden utsöndrar. Eller har hon alltid luktat så? Nu är det 

något annat som hon behöver. Några droppar lavendelolja tar 

hon i vattnet. Den doften har alltid gjort henne lugn. 

Väl omsluten av det varma väldoftande vattnet slår hon upp 

boken och läser: 

21

...de tre väverskorna var döttrar till Nyx. Det var Klotho, hon 

som håller i sländan, det var Lachesis som spinner tråden och 

slutligen Atropos som klipper av den. Livets tråd, dess början 

och dess slut är i händerna på... 

Hastigt slänger Gunilla boken ifrån sig. Hjärtat slår vilt i bröstet 

på henne, som om det skulle sprängas sönder i vilken sekund 

som helst. Är det hon som är Atropos? En kvinna med Atropin 

som klipper livets tråd? Badrummet tycks vibrera, krympa. 

Med båda händerna klamrar hon sig fast i badkarskanten. 

Om någon hade hört henne så skulle hon ropat på hjälp, men nu 

vet hon så väl hur meningslösa hennes rop skulle vara. 

Hon är alldeles, alldeles ensam. 

22

LINNÉA 

Linnéa drar på sig den vita rocken ovanpå en av de otaliga 

randiga tröjorna hon fått på sig som annars hänger i hennes 

garderob. Just denna tröjan är blå med vita ränder. När rocken är 

knäppt sträcker hon automatiskt på sig. Sedan gnyr Esaias, läkar- 

rocken åker av och ena bröstet fram. Hon är inte helt tillfreds 

i sin mammaroll och hon vet att det är för att allt i hennes liv 

tidigare hängt på att hon befunnit sig mot, i, eller strax efter 

den vita rocken. Hon är läkare. Alltid, till och med på öppna 

förskolan tar hon på sig rocken, mentalt, och lyssnar på de 

andra mammorna som om de vore hennes patienter. Annars 

skulle hon inte stå ut. Privat är hon inte alls så tålmodig och 

förstående. 

De egenskaperna kom med yrkesrollen. 

Hon ska till öppna förskolan idag, så som alltid på torsdagarna. 

Det får några timmar att gå lite fortare. Kanske borde hon sätta 

en liten sutur så att hennes mun förblir stängd? Hon är rädd för 

att hon en dag ska säga vad hon tycker om de andra... och det 

är inget fördelaktigt precis. Esaias släpper taget om bröstvårtan 

med ett smackande ljud och ler mot henne så att hjärtat smälter. 

Han är det finaste och ärligaste hon åstadkommit och hon ska 

skydda honom med sitt liv mot allt ont om så behövs. Ändå 

längtar hon så fruktansvärt efter jobbet, kontrollen. I de mest 

panikartade situationerna har hon alltid kontroll. Hon skulle 

aldrig erkänna att hon får en kick av dem, att de är hennes drog. 

En nyfödd som inte kan andas efter att ha fötts fram med sugklocka. 

Larmet går. Personalen som släpper fikat och rusar längs 

23

de långa korridorerna. Det är hon som har ansvaret, hon som 

jobbar tyst och intensivt. Hon föder livet. Och hon älskar det. 

Med Esaias är det annorlunda. Ångesten griper om henne så fort 

en antydan av sjukdom sveper över hans lilla hjälplösa kropp. 

Nu tar hon på honom den tunna overallen och skyndar sig sedan 

att ta på sig själv. Av ren vana tar hon mössan på huvudet och 

får sedan ut barnvagnen i trapphuset, tacksam över att deras fina 

lägenhet ligger i markplan ett stenkast ifrån Haga Nygata. Porten 

slår igen bakom dem och en oväntad värme slår emot henne. Det 

får henne att le och ta av sig mössan. Esaias gnäller en stund i 

vagnen innan han hittar tummen att suga på. Några minuters 

skumpande på den stenlagda gatan får honom att somna gott. 

Linnéa stoppar in hans hand med den blöta tummen under filten. 

Hon har gott om tid på sig så hon går långsamt och njuter av gatulivet 

som vaknat upp av den efterlängtade värmen. Caféerna har 

filtar och kuddar som lockar gästerna att sätta sig utomhus och fika. 

Det doftar kaffe från en liten butik som säljer nymalet på lösvikt, 

rökelse från en New Age-affär som skyltar med kristaller och 

böcker om healing. Några lyxigare varianter av Second Hand- 

affärer finns det också. Och så Linnéas nya favorit, den lilla 

leksaksaffären med träleksaker. Hon skulle vilja köpa ett utsökt 

dockhus i tre våningar men inser att Esaias är alldeles för liten och 

när han väl kommit upp i rätt ålder kanske riddarborgen hägrar 

mer. Det är egentligen Linnéa själv som vill ha det. Att hon aldrig 

fick något som barn förbryllar henne. Eller ville hon inte ha ett då? 

Hon var överöst med leksaker. Allt hon pekat på hade hon fått 

och redan då visste hon att det var som kompensation. Trots allt 

minns hon grälen mycket tydligare än leksakerna i sig. Därför 

så tittar hon mest på leksaker, köper betydligt färre än de flesta 

andra småbarnsföräldrar. Esaias ska få kärlek. Hon hoppas att 

det går att kombinera med läkartjänsten. Om fyra månader ska 

hon börja jobba heltid igen. Borde hon känna skuld över det? 

Nu kan hon bara känna glädje, en slags längtan i hela hennes 

kropp. 

På öppna förskolan är allt så som det brukar vara, som förra 

torsdagen och den innan det och... 

Så som det varit alla gånger som hon varit där. Maria som 

jobbar där hejar överdrivet glatt och kan verkligen namnen på 

24

alla mammor och barn. Linnéa har från första gången de sågs 

där haft en känsla av att känna igen Maria, men eftersom hon 

inte lyckats komma på vart ifrån på ett halvår så slår hon snabbt 

ifrån sig den irriterande känslan. Det är en aningen försent att 

fråga nu ifall de setts förr. 

Rummen tycks vara fyllda med mammor och barn i alla 

möjliga storlekar och färger. En liten flicka tultar förbi henne 

med snoret rinnandes i två gula rännilar. Linnéa tar sig snabbt 

förbi och fram till de mammorna med barn i Esaias ålder 

som hon vid det här laget tycker sig känna allt för väl. De är 

mitt inne i en diskussion om bajs när hon slår sig ner med en 

nyvaken Esaias i famnen. Hon lägger huvudet lite på sned och 

lyssnar tålmodigt på färg, lukt, konsistens och intervall, 

fascinerad över de andras innerlighet i ämnet. Vad skulle hända 

ifall hon började prata om religion eller politik? Inte för att det 

egentligen intresserar henne... Dessa mammor pratar inte 

ens om vädret ifall inte det räknas att vädret nämns i förbifarten 

när det har inköpts en ny solhatt med extra allt. De är så 

uppslukade av sina små att de själva upphört existera... Linnéa 

sitter mest tyst, glad över att de andra inte vet om att hon är 

läkare. Hon sa att hon var arbetslös den gången då Helny frågade. 

Hon avskyr oärlighet över allt annat, men att bli dränkt i frågor 

jämt och ständigt var heller inget alternativ, hon är ingen vandrande 

sjukvårdsupplysning. 

Det uppstår en ovanlig tystnad i mammagruppen så Linnéas 

uppmärksamhet riktas utåt igen. Alla tittar på Amelia. Stora 

tårar rullar ner för hennes kinder. 

”Men gumman vad är det som har hänt?” 

Mikaela stryker den gråtande över ryggen. Amelia snyftar till. 

”Min pappa dog förra fredagen... Han blev påkörd av en drogpåverkad 

tjej...” 

Linnéa förstår knappt vad det är som händer sedan, men det 

kramas och tröstas och helt plötsligt är de allihop på väg hem 

till Amelia med Mikaela och den stora tvillingvagnen i täten. Nu 

ska Amelia tas om hand. Mikaela som är massör ska massera, 

Nettan som jobbar i hemtjänsten ska städa och Helny som är 

kock har lovat en trerättersmiddag. Själv känner sig Linnéa som 

en skuggfigur, en iakttagare som på sin höjd får en extra bebis på 

25

armen en liten stund då och då. Timmarna som följer är helt annorlunda 

från alla de som kvinnorna har tillbringat tillsammans 

bland blinkande och pipande plastleksaker som alla bebisar har 

stoppat i munnen. Det är som Amelias pappas död får alla att 

öppna sig, som om det dragit ut en kork ur dem alla. Linnéa 

tror knappt att det är hon som sitter där och äter en utmärkt 

brylépudding samtidigt som hon berättar om alla de gräl hon 

bevittnat som barn 

”Jag tror att det är det som har gjort mig så konflikträdd...” hör 

hon sig själv bekänna. 

Om hon ändå kunde bita tungan av sig! Men de andra nickar 

och instämmer. Mikaelas mamma var alltid deprimerad. 

”Alla dessa tårar och piller. Alltid något som rullade och trillade.” 

Hon skrattar ett sorgset skratt. 

”Jag undrar ifall piller ens gör skillnad...” 

När Linnéa, efter att ha diskat all disk sedan går hemåt lovar hon 

sig själv att aldrig mer gå till öppna förskolan Solkatten och än 

mindre gå hem till Helny nästa onsdag. Och hon skäms över sig 

själv, att hon inte vågar tro på vänskapen. Och ännu mer skäms 

hon över sin plötsliga öppenhet och insikten över att det hon 

berättade inte ens har nått Torbjörns öron. Distansen mellan 

dem har gjorts tydlig. De har aldrig varit riktigt nära varandra 

och ingen av dem har tyckts ha ett behov av det heller. Avståndet 

har tyckts passa dem båda. 

Innanför dörren i lägenheten som hon lämnade för fem timmar 

sedan känner hon sig ännu mer som ett vilset barn snarare än 

den starka självständiga kvinna som gick hemifrån. Hon gråter... 

När gjorde hon det senast? Hon minns det inte ens. Men nu! 

Tårarna rinner hejdlöst ner för hennes kinder så hon knappt inte 

kan andas. Och hon måste ta sig samman. Snart kommer han 

hem och då kan hon inte se ut så här. Esaias vaknar i vagnen, 

men hon måste få tvätta av sig först. Skölja ansiktet i iskallt vatten. 

Ändå är det något i hennes ögon som oroar henne. Linnéa 

granskar sitt ansikte i badrumsspegeln. Gråten var lätt att tvätta 

bort, det andra är värre. I de blågrå ögonen finns en längtan 

som hon känner väl sedan barndomen då den viskade i henne: 

Pappa... Kom hem. Kom hem till oss och gräla inte mer med 

mamma. Älska oss som innan... 

26

Esaias gråter allt häftigare i vagnen. 

”Skärp dig, Linnéa!” 

Med bestämda steg går hon ut i hallen och lyfter upp sin son. 

Han är svettig och alldeles röd i ansiktet. 

”Såja, så ja... Sschhh...” 

Vem är det hon försöker lugna? Det luktar bajs om hans blöja, så 

hon får något praktiskt att göra. Det är bra. Hon behöver hålla sig 

sysselsatt. Allra mest skulle hon vilja sova. Hon vill alltid sova. 

27

Torsdag 

- 

kväll 

28

ELIN 

Bergakungen. Biografen som är insprängd i berget. Sorlet. 

Lukten av popcorn, parfym och rakvatten. 

Hon älskar det. 

Nästan mer än att faktiskt se filmen så älskar hon att kliva 

innanför de stora glasdörrarna och överväldigas. Hon är där i 

god tid innan filmen börjar för att beblanda sig med allt det där, 

för att ta del av stämningen. Det är förväntan i luften, skratt. 

Elin har ännu inte bestämt sig för vilken film som hon ska se 

ikväll. Ibland brukar hon istället för att välja film välja någon 

som hon tycker ser intressant ut, ställa sig bakom i kön och 

sedan helt enkelt upprepa filmens namn. Hon har sett många 

bra filmer på det sättet, sådana som hon kanske aldrig skulle 

ha valt själv. Dessutom har hon fått en och annan snygging på 

kroken på det sättet, gått med honom hem efteråt. De har då 

redan lagt märke till henne när hon likt en papegoja härmat dem 

och valt numret brevid dem. Män kan vara så oerhört simpla. 

Lättsmickrade. 

”Hallå där! Elin!” 

Hon höjer blicken en aning och får syn på en ivrigt vinkande 

man. Lojt vinkar hon tillbaka, vill helst vara ensam egentligen. 

”Lika snygg som alltid.” 

”Tack.” 

”Så, hur är det med dig nuförtiden?” 

Medan hon febrilt letar i minnet efter ett lämpligt namn, eller 

29

någonting vad som helst som får henne att förstå vem han är 

svarar hon på frågan utan att egentligen säga någonting särskilt. 

”Själv har man just blivit befordrad.” 

”Grattis!” 

”Du, vi kanske skulle kunna gå någon annanstans och fira lite?” 

”Nej, inte i kväll.” 

”Vilken film ska du se?” 

”Vet inte än...” 

Han ser förnärmad ut. 

”Nähä...” 

”Det var kul att ses i varje fall.” 

Elin ler och lämnar sedan den okände mannen. Det är först i 

biosalongens mörker som hon blir rädd. Att hon inte för sitt 

liv kunde komma på vem han var säger en hel del om hur hon 

lever sitt liv. Hon försöker verkligen att koncentrera sig på filmen 

nu, så att inte tankarna ska vandra iväg med henne till platser 

dit hon inte vill gå. Till My och livet som skulle kunna ha varit. 

Till P-Os frieri och tryggheten som han skulle kunna erbjuda. 

Hon känner sig plötsligt så bräcklig och det tycker hon verkligen 

inte om. 

Hon trycker in popcorn i munnen, bioduken fylls framför 

henne med ett älskande par. 

Allting ordnar sig tänker hon. Ändå har hon en känsla av 

någonting annat när hon kliver på den nästan tomma spår- 

vagnen. Det är en känsla som hon inte kan skaka av sig, en som 

han den okände väckte i henne. Hon slår sig ner på närmsta 

säte, tar upp mobiltelefonen och slår på den. Ingenting nytt. 

Hon fortsätter att stirra på den lilla displayen som om det vore 

någonting fel på den. Spårvagnen kränger sig fram, ett lysrör 

blinkar irriterande i taket. 

Flera hållplatser innan hon behöver av kliver hon av spårvagnen. 

Hon behöver promenera av sig oron. Det brukar alltid fungera. 

Djupa andetag och långa steg. När My dog gick hon flera mil om 

dagen. Gick och gick och gick tills kroppen var så trött att den 

inte orkade kämpa emot sömnen. Ett par kvarter bara och sedan 

har kroppen kommit in i en behaglig rytm som om den skulle 

30

kunna gå utav sig själv när hon väl funnit den. Klackarna smäller 

bestämt i asfalten och känslan av att vara sin egen helt och hållet 

kommer sakta tillbaka. Oövervinnerligheten. Det finns inget i 

den här världen som kan göra henne illa. Och hon behöver ingen 

annan än sig själv. Hon är stark! 

Porten går upp. Hon springer upp för trappan så att det smäller 

och ekar. På hennes dörr står det Astrid Olsson, medan hennes 

eget namn är handskrivet och sitter uppe med några bitar 

genomskinlig tejp. 

Till sin stora förvåning upptäcker hon att dörren är olåst. 

Hon låser alltid. 

När hon kliver in ser hon genast hans stora svarta skor. Äkta 

läder. Han hade påpekat det. Just sådana där saker påpekade han 

alltid. Som om hon brydde sig. Att skorna överhuvudtaget stod 

där var mer att bry sig om än vad de var gjorda av. 

”Elin?” 

”Ja...” 

Hon hör motviljan i sin egen röst och när han leende står 

framför henne har hon bara lust att skrika. Men hon är tyst. 

”Var har du varit? Jag har väntat på dig i flera timmar.” 

”På Bio.” 

”Med vem då?” 

”Jag minns faktiskt inte vad han heter.., men han är jävligt snygg 

och har just blivit befordrad.” 

Inte riktigt en lögn och orden träffar honom där det gör 

som mest ont, precis som hennes avsikt varit. Hon ser hur 

ilskan pulserar i hans tinningar, hur han biter samman 

käkarna och behärskar sig. För att reta honom ytterligare så går hon 

nonchalant förbi honom och sätter på stereon. Shostakovich 

sjunde symfoni, en hyllning till Leningrad. 

Men istället för att explodera i hårda ord och förebråelser 

sjunker P-O ihop i soffan. Han gömmer ansiktet i händerna och 

först tror hon att han skrattar innan hon förstår att han gråter. 

Hon vet inte vad han ska ta sig till med den ovana 

situationen. Visst borde hon väl trösta honom, men hon kan 

inte förmå sig till det. 

31

Istället går hon in i köket, håller sig en stund i diskbänken innan 

hon samlat kraft för att kunna diska upp de senaste dagarnas 

disk. Ett äpple tar hon sedan och äter, fortfarande ståendes 

vid diskbänken. Hon vet inte hur hon ska ta sig därifrån. 

Musiken tystnar och tystnaden är tung och ogenomtränglig. 

Trött, det är vad hon är. 

Hon måste få honom att gå härifrån så att hon får sova. 

Dessutom vill hon ha tillbaka nyckeln till lägenheten. Varför 

gav hon honom den ens? För att han sa att han inte stod ut med 

att vara hemma och att han därför körde omkring planlöst i 

timmar ibland? 

”Kom hit då om du vill” hade hon hävt ur sig och slängt åt 

honom reservnyckeln bara sådär. 

Han hade överraskat henne med att fylla hela lägenheten med 

rosor, som om de båda ingick i en romantisk film. Han hade 

vid ett annat tillfälle beställt mat från stans dyraste restaurang 

och för en stund fått henne att tro att det var han som lagat till 

det i hennes kök. Han hade överraskat henne så många gånger 

och hon hade älskat det. Allt han då krävt tillbaka var hennes 

närvaro och att han fick kyssa hela hennes kropp. 

Men nu... Så här. Nej, så skulle det inte vara. Inga frierier. 

Och definitivt inga tårar. 

Hon tar ett djupt andetag och går ut till honom. Han sitter tyst 

och bakåtlutad i soffan och rör inte en min. Han ser inte ens åt 

henne. 

”P-O...” 

Långsamt vänder han blicken mot henne. 

”P-O, vi måste prata.” 

”Ja, det måste vi. Det här går inte längre.” 

32

GUNILLA 

Teét är ännu för varmt för att dricka, men hon håller den stora 

vita koppen i sina kupade händer och drar in doften av svart 

vinbär, krusmynta och kamomill. Ribes Nigrum, Mentha 

Spicata, Matricaria Chamomilla tänker hon. Allt fler latinska 

namn kommer som rinnande vatten utan att hon behöver 

anstränga sig. 

Hon får däremot anstränga sig för att inte tänka Belladonna 

Atropa. 

Utanför köksfönstret sänker sig ett försiktigt mörker. Hennes 

dotter är född just en sådan här vårkväll. Tänk att hon blir 

trettiofyra nästa vecka. Vart tar tiden vägen? Alla år som bara 

glidit obemärkta förbi. Gunilla blåser på teét och tar en klunk. 

Aromerna fyller hennes gom, inte bara med smak utan med 

minnen. Svartvinbärsbladen som hon plockade på 

försommaren, samma dag som hon fått reda på att hon skulle 

bli mormor. De hade suttit på verandan i solen och just druckit 

kaffe. Glädjen hade fyllt henne då och en tår rullade ner för 

hennes kind. 

”Men mamma!” 

Dottern hade vänt sig bort från henne, som om hennes glädje 

var någonting fult. När hade de egentligen slutat att dela 

varandras känslor? När blev fysisk kontakt en omöjlighet 

mellan dem? 

33

Ett stilla regn börjar smattra mot fönsterrutorna. Hon dricker 

upp teet och sköljer ur koppen under rinnande vatten. Gunilla 

vill fly in i fler minnen, och då helst trevliga sådana. I det stora 

rummet med de mjuka skinnfåtöljerna ligger herbariet redan 

på bordet och väntar på henne, på att få henne att fly tillbaka 

i tid och rum. Fingrarna vänder upp den tunga pärmen. Den 

första blomman är en vitsippa, Anemóne Nemorósa, som 

egentligen borde vara bland de andra ranunkelväxterna, tillsammans 

med kabelekan, aklejan, stormhatten, smörblomman, 

trolldruva... 

Men vitsippan är speciell, det var den första växten hon 

lyckades med i växtpressen och det var dottern som plockat 

den åt henne med sin lilla knubbiga treårshand. 

”Till dig mamma. För att jag älskar dig!” 

Hon minns det så väl. Det och dotterns förvånade min då hon 

inte satte den i vatten utan istället lade den mellan två papper 

som skulle torka den. 

Gunilla bläddrar försiktigt vidare bland halvgräs, fetbladsväxter, 

flockblomstriga, näveväxter... Fram till ljungväxterna 

där hennes absoluta favorit finns, Lapskalpros, Rhododéndron 

Lappónicum. Den sällsynta dvärgbusken med de rödvioletta 

blommorna växer på kalkrika fjällhedar och Per-Ola hade en 

gång för längesedan gjort sig besväret att ta med ett exemplar 

till henne. Han hade varit på något viktigt möte där uppe och 

hon frågade aldrig ifall han plockat den själv eller bara betalt för 

att få den levererad till flygplatsen i tid till att planet skulle lyfta. 

Hon ville trots allt tro att han tagit sig tid och ensam gett sig ut 

på fjällhedar för att leta upp det vackraste till henne. 

De hade haft en fin period den försommaren... Sommarhuset vid 

havet byggdes klart och de hade badat nakna från klipporna om 

kvällarna när deras lilla barn sov sött mellan lakan som varje 

kväll kändes en aningen fuktiga. Sältan från havet tycktes få fäste 

i allting... Hans mjuka läppar smakade salt när han kysste henne. 

Den kvällen hade de älskat på klipporna och hon hade blundat 

och hoppats på ännu ett barn. Men av någon anledning blev det 

inga fler barn, som om avståndet var allt för stort även när de 

34

var som mest intima med varandra. Barnet som inte blev var 

heller aldrig något som de pratade om, det var bara en sorg hos 

henne, en bland andra. Och den där sommaren kom att bytas 

mot höst, så som somrar alltid gör. En morgon var det bara så 

tydligt att den var över och de hade packat ihop och åkt hem. Han 

hade varit lika kylig som vindens första antydan av kyla. Hon 

hade heller inte förmått att hålla honom kvar, att kämpa för det 

som de nyss haft. Så istället höll hon allt hårdare i dottern, nära, 

nära. Hur många utav växterna i herbariet hade de inte plockat 

tillsammans? Käringtand och rödklöver, skogsviol och hundloka, 

tusensköna och gula fibblor i mängder. 

Stigarna de gått hand i hand. 

Sedan hade dottern blivit för stor och slingrat sig ur hennes 

grepp och sprungit allt längre i förväg på de kända stigarna och 

en dag ville hon inte följa med längre... En liten försynt hästhov 

var den sista blomman som de plockade tillsammans, alldeles 

utanför huset i vägkanten när hon följde dottern till busshållplatsen. 

”Du behöver inte följa mig. Jag har åkt med bussen hundra 

gånger, minst!” 

”Men jag vill.” 

Dotterns suck. 

Tystnaden som varit mellan dem sedan den stora grinden hade 

slagit igen bakom dem med sin dova klang. Smältvattnet hade 

runnit i rännilar på båda sidor om vägen, tagit med sig den 

sista gråa snön. Gruset hade knastrat under deras skosulor. Så, 

alldeles hastigt hade dottern böjt sig ner och plockat hästhoven. 

”Här... Till ditt herbarium.” 

Gunilla hade stannat, tagit den lilla blomman i sina händer och 

sekunden efter hade dottern sprungit nedåt vägen. Ensam. 

Hästsvansen hade vajjat glatt av hennes kropps rörelser och 

Gunilla hade inte ens förmått sig att ropa efter henne. 

Hästhoven... Blek och spröd nu. Gunilla slår igen herbariet utan 

att riktigt känna sig tillfreds, så som hon brukar. De ljusa 

minnena och tankarna vill inte riktigt slå rot i henne, hon kan 

inte känna glädjen som en värme i mellangärdet där den 

35

ukar sitta hos henne. Snarare känner hon sig rastlös. 

Känslan driver henne att resa sig upp och gå planlöst runt i 

rummet. Hon låter fingrarna glida över de många skinnbanden 

i bokhyllan men känner inte alls för att läsa. 

Hon går genom husets alla rum. Tomma, tänker hon fastän 

hon ser alla möbler, tavlor, gardiner, blomkrukor, lampor... 

Livlöst. 

Hon är den enda som fyller alla dessa rum med liv nu och hon 

orkar inte göra det ensam, för det tycks ta all hennes kraft. 

Hon drar koftan tätare kring kroppen. En hund skulle hon ha, 

tänker hon. En sobelfärgad collie med mandelformade bruna 

ögon. 

Hon blir ståendes framför fönstret i rummet som en gång var 

dotterns. 

Det lyser i fönstren hos Siv och hon tycker sig se en skymt av 

henne... som om hon dansade för sig själv. 

Kanske är det så man skulle fördriva ensamma vårkvällar? 

Collien kommer till Gunilla i tanken igen. 

Hon är så trött på sin ensamhet. 

36

LINNÉA 

På ytan ser allt perfekt ut. Ljusen brinner på bordet och maten 

doftar ljuvligt. Hennes ansikte är som det brukar igen. 

”Oj. Firar vi någonting som jag har glömt?” 

”Nej, jag ville bara göra dig glad.” 

Han kysser henne. På pannan. Och hon känner hur tårarna 

åter igen bränner bakom ögonlocken. Det har hänt alldeles för 

mycket idag och allt hon vill är att äta och gå och lägga sig. 

Esaias sitter nöjd i babysittern och gungar lite och hon hoppas på 

en halvtimma till även ifall hon vet att det är alldeles för mycket 

begärt. Jag gav honom ett halvår, far det igenom hennes huvud. 

Och sedan Amelias pappa, död. Från en dag till en annan. 

Hon vill berätta alltihop för Torbjörn, men det är som 

att det tar stopp i henne. Om hon säger det ena så måste 

hon säga det andra och han skulle aldrig förlåta henne. 

Inte han. Han skulle äcklas av att se henne i den vita rocken igen. 

Och hon... 

Hon ler mot honom och blinkar bort tårarna. Torbjörn tuggar 

och nickar eftertänksamt. 

”Perfekt” säger han. 

”Hur har du haft det idag?” 

”Som vanligt. Jäktigt. Ja, du vet ju hur det är...” 

”Vi har varit på öppna förskolan, jag och Esaias.” 

”Mmm...” 

Bestickens ljud mot tallrikarna. Glasen som klirrar mot 

bordsskivan när de ställs ner. 

37

Till och med Esaias är tyst. Hon tycker att tystnaden mellan 

dem går att ta på. Det är som om att hon inte kan svälja ner 

maten, utan den bara växer i munnen på henne. Hon vill säga 

att hon längtar efter honom fastän han sitter mitt emot henne. 

Det är inte rationellt. Han sitter ju här, ler, berömmer maten. 

I sitt inre försöker hon återskapa den första tiden de hade 

tillsammans. Hur han ordnade en lägenhet till dem som blev 

billigare än att ha var sitt studentrum i änden av varsin 

korridor. Lägenheten hade inte varit mycket att skryta med 

men den hade varit deras. Duschen i källaren. Hur han hade 

fått följa med henne ner dit när hon skulle duscha. Hon hade 

skyllt på det opålitliga låset när sanningen var att hon hatade 

mangelns skugga och spindelväven som såg ut att andas där 

den hängde alldeles nära fönstret och buktade ut och in, in 

och ut i draget. Alla fönster hade behövt tätas. 

Alltid hade hon varit rädd för de mest underliga saker, sådant 

som andra knappt tog notis om. Men hon dålde sina rädslor väl, 

bakom lås som ibland inte gick att låsa. 

Hon ville bli tröstad och omhållen. Nu ville hon det, när hon 

skrämdes av Amelias tårar och de andra kvinnornas vänskap. 

De sex månaderna. Alltihop gick runt i huvudet på henne. 

”Skulle vi inte kunna hitta på något nästa vecka när du är ledig?” 

Han slutade tugga. 

”Jag vet inte ifall jag orkar. Vi kan väl se då?” 

”Du kanske inte skulle jobba så mycket ifall du inte orkar göra 

någonting annat än det?” 

”Linnéa...” 

Han låter precis som att han just ska läxa upp henne. 

”Du om någon vet hur krävande det här yrket är.” 

”Men vi då? Jag och Esaias?” 

”Bli inte hysterisk nu.” 

”Hysterisk? Tycker du att det är det jag är ifall jag höjer rösten 

en aning?” 

”Ja.” 

”Du jobbar jämt! Och att jag också är trött, det ser du aldrig!” 

”Kan du inte be din mamma om lite hjälp? Hon tycker säkert 

38

ara att det är roligt.” 

Även Torbjörn börjar låta irriterad nu och hon vet att det inte är 

något gott tecken. Esaias börjar att skrika. 

”Men ta honom då” befaller hon och ser bara på hur han valhänt 

trixar ur honom ur babysittern. 

Givetvis fortsätter han att skrika och hon är inte sen att utnyttja 

det faktumet. 

”Inte ens din egen son känner igen dig. Så mycket är du borta!” 

Hon sliter Esaias ur hans händer. 

Några sekunder senare har Torbjörn försvunnit ut i vårkvällen. 

Smällen av ytterdörren ekar i Linnéas huvud. Esaias lugnar snart 

ner sig men i hennes bröst skenar hjärtat vilt. Det är hennes fel 

att han har gått sin väg. Så kände hon varenda gång som pappa 

gick och lämnade mamma med hennes tårar och Linnéa med 

sin stumma längtan efter att allt skulle bli bra igen. Genom alla 

år samma sak. Pappa på väg ut. Mamma med översminkad gråt. 

Hon själv bedrägligt lugn och glad. 

”Vi kan baka bullar, mamma!” 

Leendet, lättnaden. Det skulle bli bättre. Bra kanske till och 

med, sedan när huset skulle dofta kanel och socker. Pappa skulle 

komma hem och äta bullar. 

Hon hade fantiserat ihop så många lyckliga återföreningar till 

sina föräldrar att hon nu bara kan plocka en i mängden och 

applicera den på henne själv och Torbjörn. Varför ska hon börja 

gnälla och provocera? Som han sa, hon om någon visste hur 

det var att vara läkare. Ett kall. Plikten. Ansvaret. Allt ska bli 

bättre när hon börjar jobba igen, mammaledigheten hade verkligen 

fått henne helt ur gängorna. 

Hon suckar, blåser ut ljusen och dukar av med Esaias på höften. 

Hennes portion ser knappt rörd ut och nu åker den i soporna. 

Disken kan gott vänta till imorgon. 

39

Torsdag 

- 

natt 

40

ELIN 

Han vägrar att ge henne nyckeln. Vad hade hon väntat sig? 

Istället börjar han larva sig och måla upp deras bröllop i 

minsta detalj i vit tyll, glittrade vågor, midsommarblomster, 

Champagne i hennes navel. Om en månad? Om en dag? 

”Finaste, finaste Elin...” 

Han kysser henne och hon ger efter. Men när han börjar att 

försöka klä av henne vaknar åter protesten i henne och hon 

skjuter honom ifrån sig och ut i natten, där stjärnorna nu syns 

ifall man anstränger sig att titta förbi gatubelysningens ständiga 

illusoriska dag. 

”Det finns ingen som du, Elin!” 

Det är det sista han säger innan hon smäller igen ytterdörren i 

ansiktet på honom och låser fastän hon vet att han hur lätt som 

helst kan ta sig in igen. Men han går, och hon står i köksfönstret 

och ser honom gå. Sedan ställer hon hallbyrån framför dörren. 

Nu, ensam. Äntligen. 

Hon är bara lite anfådd ännu, eftersom hallbyrån var tyngre än 

hon väntat sig. Massivt trä, säkert. Alla Astrids möbler är gamla 

och tunga. Hon har vant sig vid dem och kallar dem sina nu för 

tiden fastän det inte är helt sant. Och hon är trött. Klockan har 

blivit mer än vad som är nyttigt för henne. Redan klockan sju 

imorgon morgon ska hon vara hos på jobbet, hos brukaren. 

När Elin nu sitter ensam på sängkanten kan hon inte låta bli att 

undra ifall P-O åker hem till frun, den hopplöst tråkiga tanten i 

sekelskiftesvillan, eller ifall han kör runt i natten i sin bil. 

41

Då ringer mobilen. Hon tänker att det är P-O och ännu ett övertalningsförsök, 

men det är Malins nummer som visas på 

displayen. Elin tar samtalet trots allt, Malin skulle ju ha gjort 

det samma för henne. I luren möts hon av osammanhängande 

ord mellan gråtattackerna, så det tar en stund innan hon förstår 

någonting alls. Den senaste kärleken har flyttat ut. Elin har hört 

detta tillräckligt många gånger ifrån Malin att hon inte behöver 

några detaljer. Snarare förfasas hon över likheterna mellan alla 

dessa män som ett kort tag är Malins. Hastigt dyker de upp, 

flammande. Sedan de stora planerna, kärleken som ska räcka 

livet ut och så den stora kraschen som förvånansvärt ofta slutar 

med nattliga uppbrott. Ett par gånger har till och med grannar 

kallat på polisen. 

”Hördu Malin, jag bjuder dig på en krogrunda på lördag så kan 

vi snacka mer då. Okej?” 

Först protesterar Malin. Hon behöver prata nu! 

”Jag måste verkligen sova... Jag börjar jobba om...” 

Elin synar klockan och får nästan en chock. 

”...fyra timmar!” 

Herregud. Fyra timmar. Det går inte att få någon vettig sömn på 

den lilla tiden, men ändå måste hon försöka. Hon borstar inte 

ens tänderna utan kryper bara ner mellan lakanen och försöker 

slappna av, andas långsamt. 

Men hur hon än ligger i sängen känns ställningen obekväm och 

oron kryper i benen. 

42

GUNILLA 

Inbrottstjuvar! 

Det är Gunillas första tanke när hon vaknar och hör steg på 

bottenvåningen. Hon känner en förlamande känsla i kroppen 

och en yrsel så som hon alltid gör ifall hon vaknar mitt i natten 

fastän hon tagit en rejäl dos med sömnpiller före sänggåendet. 

Händerna skakar och hon känner att munnen är torr som sandpapper. 

Hjärtat hoppar jämfota i bröstet på henne. Någon rotar 

runt där nere. Hon tänker på herbariet... De får gärna ta alla 

hennes smycken ur smyckeskrinet i badrummet bara de låter 

hennes herbarium vara! De torkade minnena är oersättliga för 

henne. 

Så... steg i trappan. Hon drar täcket upp över hakan, som om 

det på något vis skulle hjälpa. Gode Gud, tänker hon och ber 

en hastig bön om barmhärtighet. Det går som på automatik 

hos henne. Hon minns alla de orden som farmodern bad med 

henne om somrarna när hon var hos de gamla i Värmland. Ändå 

blev gudstron aldrig hennes egen. Men i stunder som denna 

kommer alla orden tillbaka och i ögonblicket är Gud lika verklig 

som inbrottstjuven. 

Så slås sovrumsdörren upp och hon kan urskilja gestalten av sin 

egen man där i dörröppningen. 

Han går med trötta steg in och slår sig ner på sängkanten. 

”Förbaskade karl...” viskar hon tyst för sig själv. 

Han kan hellre stanna ute hela nätterna istället för att skrämma 

43

slag på henne på det här sättet. Och vad hände med att sova på 

soffan där nere när han ramlade in på det här viset? 

Egentligen vill hon inte alls ha honom i sängen men hon låtsas 

sova fastän han lätt borde kunna höra på de ytliga snabba 

andetagen att hon var vaken. Kanske struntar han i vilket... 

Hans rörelser på andra sidan sänghalvan transplanterar sig 

ända fram till hennes kropp. Det är som att hon tar spjärn emot 

dem. En evighet tycks det ta honom att få av sig kläderna och 

lägga sig till rätta i sängen. Han suckar. 

Att han är bekymrad över något är tydligt, men hon kommer 

aldrig att fråga honom om vad. 

Deras liv är alltför åtskilda för den sortens frågor. 

44

LINNÉA 

I vanliga fall försöker Linnéa att inte titta på klockans lysande 

gröna siffror varje gång som Esaias vaknar och vill amma. Hon 

tror att hon skulle bli tokig av den vetskapen, det som hon 

egentligen vet utan klockans hjälp, det att hon nästan aldrig 

sover mer än två timmar i taget. De fyrkantiga siffrorna är en 

kamp, en ångest. 

Denna natt är det dock annorlunda. När Esaias gnyr och buffar 

på henne blir hon genast klarvaken och stirrar genom mörkret 

på tiden. 

21.22 

22.07 

23.14 

Varje gång är det tomt brevid henne. 

Hon känner tomheten innan hon ens ser efter att det är så. 

00.01 

Då vaknar hon av att ytterdörren öppnas och skor sparkas av 

i hallen. Torbjörn är hemma igen och hon låtsas som om hon 

sover. Så som hon mår vågar hon inte riskera något genom att 

öppna munnen. 

45

Fredag 

- 

morgon 

46

GUNILLA 

Att han ligger brevid henne när hon vaknar känns så ovant att 

hon helt enkelt känner sig tvungen att bara sitta och titta på 

honom en lång stund. De grånade tinningarna, gropen i hakan, 

skäggstubben, de mjuka läpparna... 

Hon har hoppats så länge. På ett mirakel. Som att han i detta nu 

ska slå upp sina gröna ögon och se på henne och se henne som 

om det vore första gången som han verkligen såg. 

Se att det ännu fanns kärlek mellan dem, att den fortfarande 

var möjlig. Som att de båda denna morgon skulle vakna ur en 

nitton år, fyra månader och fjorton dagar lång mardröm och 

andas ut och skratta åt alltihop. 

Men han fortsätter att sova och hon känner hur besvikelsen 

ligger på lur ju längre som hon väntar på att möta den nyvakna 

nya blicken. Hon sätter ner fötterna i tofflorna istället. 

Smyger sig ner i köket. Hon ska göra en hejdundrandes 

frukost åt dem, medan hoppets energi ännu finns i henne. 

Väl i köket ställer hon sig och bakar scones, brygger kaffe och 

dukar upp med smör och ost och marmelad. Det är när hon ska 

ta marmeladburken i skafferiet som hennes hand tvekar. Den 

köpta apelsinmarmeladen står brevid den hemgjorda. I sista 

sekunden tar hon den köpta och sätter fram. 

När han någon minut senare brer sin första scone så rodnar hon. 

”Det här var precis vad jag behövde.” 

Hon kan inte förmå sig att säga någonting, vill inte att han ska 

se på henne och de blossande kinderna. Han äter och är ovanligt 

47

pratsam. Hon har svårt att höra vad han egentligen säger. 

”Vad säger du, ska vi ta och åka ut till stugan på söndag ifall 

vädret håller i sig?” 

”Bara du och jag?” 

”Ja, bara du och jag.” 

”Visst...” 

Är det sant, eller driver han med henne? Hon vet inte vad hon 

ska tro. När var de vid stugan senast? När var hon vid stugan 

senast? Hon hade tänkt på den som hans kärleksnäste i så 

många år nu att tanken på de två ensamma där ute nästan är 

skrattretande. 

”Är du inte glad?” 

”Jo.” 

”Vill du inte?” 

”Jo, men...” 

”Men vadå?” 

”Bli inte arg nu, men vi har inte varit där på flera år, och jag 

trodde...” 

Hon har redan sagt alldeles för mycket. Ord som inte går att ta 

tillbaka. 

”Otacksam det har du alltid varit, men det här! När det är så... 

Tid, det har... Äsch!” 

Deras lilla lilla möjlighet till något annat är förbi. Han går. Som 

alltid. Hon är kvar. Som alltid. 

Hon sitter och ser på hans halvätna scone och ångrar att hon 

inte tog den andra, den hemgjorda marmeladen. Den som hon 

förberett så minutiöst. Bären som hon stött. Blandat. Inte vågat 

smaka av. Hon har fått nog. Lika plötsligt är den känslan där som 

alla andra känslor nu för tiden. Aldrig tidigare har hon känt det så 

tydligt, att hon har fått nog av hans lynniga humör, hans villkor. 

Visst har hon tänkt på skiljsmässa ofantligt många gånger, men 

hur hon än har tänkt har hon alltid hamnat i samma återvändsgränd 

om och om igen. Inte en krona skulle hon ha på fickan om 

hon drev igenom en skiljsmässa. Allt skulle bli hans, det hade han 

tänkt ut. Vad som väntar henne är arbetslöshet, för vem skulle 

anställa någon över femtio som saknade arbetslivserfarenhet? 

48

Ingen pension... 

Nej, hon skulle omgående hamna hos socialtjänsten. 

Där skulle de unga kvinnorna som jobbade där, så fort hon 

var utom synhåll, förfasa sig över henne och tacka för att de 

minsann är jämställda med lika rätt till ett tråkigt heltidsarbete 

att kasta bort sitt liv på som männen. Aldrig skulle hon kunna 

stå ut med det. Lika lite som hon skulle kunna förklara sin 

frihet och priset som hon hittills gärna betalt för den. 

Äktenskapsförordet var det enda som riktigt grämde henne. 

Belladonna... 

Det hade varit Siv som sagt det vackra ordet. 

Vacker flicka betydde det dessutom. 

Mer passande än så kunde det väl inte bli? 

Vacker flicka med ett dödligt gift, Atropin. 

Gunilla hade samlat in bären när de var näst intill övermogna 

förra sommaren. Darrat i hela kroppen hade hon gjort när 

hon lämnade den botaniska trädgården, hon trodde att benen 

skulle vika sig under henne. Hon hade varit övertygad om att 

någon sett henne och att denna någon skulle stoppa henne och 

anklaga henne för ett brott som hon ännu bara begått i tanken. 

Men benen hade burit henne. Ända hem. 

Nu står marmeladen i skafferiet. Mörk är den, men inte mörkare 

än vanlig björnbärsmarmelad. Hon har sockrat i överkant. 

Hon vet ju inte hur de blåsvarta bären smakar, ifall de tar 

över björnbärssmaken.Gunilla stökar undan den misslyckade 

frukosten och tänker sedan att hon måste ut, gå in i skogen och 

bort till berget. 

I hallen, på stolen ligger Per-Olas mobiltelefon. Hastigt 

snappar hon åt sig den, tar på sig och går ut. Snabba steg över 

det rasslande gruset, genom grinden och in i lövskogen på 

andra sidan den lilla vägen. 

49

”Håll min hand” sa hon alltid åt dottern då de skulle korsa 

vägen och sedan så släppte hon inte förrän den lilla lirkade sig 

ur hennes grepp. Om ett par år så ska hon gå på samma 

stigar med Esaias vid sin hand. Då ska hon visa honom allt det 

vackra. Den tiden då hon ska gå här med hans lilla hand i sin är 

egentligen den enda som hon ser fram emot. 

Hon ska säga sin dotter det i dag även ifall hon blir arg för de 

okontrollerade känslorna som hotar att tränga ut tillsammans 

med orden. 

Gunilla går bort mot berget varifrån hon kan se ut över stora 

delar utav Göteborg, man kan till och med se vattnet glittra 

längst bort i horisonten ifall vädret är klart. Fast utsikten i all 

ära, det finns något som hon behöver titta in i också. Per-Olas 

mobiltelefon. På berget sätter hon sig och slår på mobilen. 

Det var det enkla. Linnéa hade gett henne en egen mobiltelefon 

i födelsedagspresent härom året och försökt att lära henne de 

allra enklaste funktionerna, men hon hade knappt lyssnat. Vad 

skulle hon med den till? Vem skulle hon ringa så brådskade att 

det inte kunde vänta tills hon var hemma? 

”Jourhavande präst kan jag ringa ifrån den vanliga telefonen” 

hade hon försökt att skämta med dottern, men istället för att 

skratta drog hon händerna åt sig och slöt sig i sitt skal som hon 

gjort så många gånger förr. Föräldrar och barn blir visst aldrig 

annat än just föräldrar och barn, oavsett hur åren går. 

Per-Olas telefon är för övrigt inte alls lik den som är hennes och 

ligger längst in i en utav kökslådorna där hemma, oanvänd. Men 

där Gunilla saknar kunskap fyller hon på med envishet och till 

sist har hon kommit fram till Skickade SMS. Vad förväntar hon 

sig? Något snuskigt? Visst. Vulgärt? Kanske... 

Men ett frieri? Aldrig! 

Hon drar efter andan och måste lägga ifrån sig telefonen ett 

ögonblick. Att han ska lämna henne och på så sätt tvinga in 

henne på närmsta socialkontor är inte en tanke som hon hade 

tänkt. Hon hade trott att han var nöjd med deras arrangemang, 

att han var tillfreds med hur saker och ting var. 

När hon hämtat sig från den första chocken tar hon upp 

50

telefonen igen och går systematiskt igenom den innan hon tar 

den och slungar den utför stupet som är rakt framför henne! 

Sekunden efter ångrar hon sig, givetvis. 

Hur ska hon nu få tag på det där underverket Elin som han 

dyrkar så? 

”Idiot!” säger hon högt utan att egentligen rikta det till någon 

särskild. 

Hon fryser i solskenet och bestämmer sig för att gå hem och 

ta en riktig varm dusch innan det är dags att ta spårvagnen till 

Haga och dotterns vita lägenhet som hon en gång råkat kalla för 

vårdcentral högt. 

Hon ska vara snäll mot Linnéa idag. Ingenting är ju faktiskt 

hennes fel. 

51

ELIN 

Har hon ens sovit? Det måste hon gjort eftersom hon vaknar av 

mobilens ihärdiga melodi, men det känns inte så. 

Kroppen är tung och ovillig. I några minuter försöker hon 

verkligen gå upp, sätta ned båda fötterna på golvet, resa sig och 

gå ut i badrummet. Hennes spegelbild avslöjar att hon ser 

precis så eländig ut som hon känner sig. Stora påsar under 

ögonen, matt blick, glåmig, trassligt hår... 

I ett sista desperat försök stänker hon kallvatten i ansiktet, men 

allt som hon kan tänka på är att få gå tillbaka och lägga sig i 

sängen, sno täcket omkring sig och bara somna om. 

Ögonblicket efter slår hon numret till sin arbetsgivare 

för att sjukanmäla sig. Chefen kommer att bli vansinnig. 

Och stressad. Elin ger henne inte mer än en halvtimme att 

väcka någon av vikarierna och få den på plats hos brukaren. 

Det var just sånt här man inte skulle göra i sista minuten, 

var det sagt. Men signalerna i telefonen bryts av chefens 

intetsägande röst. 

Elin får sig just det ovett hon befarat fast det går snabbare än 

hon tänkt. Chefen inser väl att de kommande minuterna är 

dyrbarare och vill inte lägga dem på Elin. 

Hur usel hon än känner sig så vill samtalet inte riktigt få grepp 

om henne. Sängen är som en stor magnet och innan hon vet 

ordet av så har hon somnat om och låtit sig svepas med i en 

dröm om att sortera solv och sedan linda dem om solvstocken 

och knyta för att sedan väva damast. 

52

LINNÉA 

Innan hon somnade tänkte hon sig att hon minsann ska gå upp 

tillsammans med Torbjörn och äta frukost, men hon måste ha 

sovit väldigt djupt när hans väckarklocka ringde. 

Esaias tycks sova hårt han också, för en gångs skull. Han vaknar 

inte ens när hon stiger upp, utan gör bara några sugande munrörelser 

i sömnen och vänder på sig. 

Om hon skyndar sig nu ska hon kanske kunna hinna dricka en 

kopp kaffe ifred. Tänka en stund. Det är så många tankar som 

har trasslat ihop sig och ju mer hon försöker att inte tänka på 

dem ju mer tycks de insnurrade i varandra. 

Först tänker hon på Torbjörn, medan hon mäter upp kaffet och 

vattnet till bryggaren. Kanske skulle hon be mamma att passa 

Esaias ett par timmar nästa vecka så att hon och Torbjörn får en 

chans att prata med varandra? 

Hon skulle säga... Ja, vad är det hon ska säga egentligen? Något. 

Att hon... 

Att Esaias ändrat så mycket, inte bara hennes rutiner och 

bröst utan någonting inuti henne och att hon känner sig 

ensam i det där nya. Det låter flummigt. Och det stör henne att 

hon inte ens kan formulera det på ett vettigt sätt inuti sitt eget 

huvud. Hon häller upp kaffet i en kopp, lyssnar inåt sovrummet 

innan hon slår sig ner vid köksbordet. Prata med Torbjörn, 

tänker hon igen och väljer att inte försöka tänka ut exakt vad hon 

ska säga på förhand. Sedan. Amelias pappa. En tillfällighet. En 

53

slump, sådana som livet var fullt av. Ett år tidigare skulle hon inte 

fäst sig särskilt mycket vid det hela. Människor dör. Visst är det 

tragiskt med sådana onödiga olyckor, men de är en del av livet. 

Nu däremot berör det henne på ett annat plan. Berör hennes 

samvete. Rent av hennes yrkesheder. Kaffet smakar beskt och nu 

när Torbjörn inte är hemma och kan hålla en mindre föreläsning 

om sockrets skadeverkningar så passar hon på att stoppa 

ner två sockerbitar. Röra runt. Smaka. Mycket bättre. Pappa. 

Hon drar sig för att tänka på honom och ändå har hon 

tänkt på honom dagligen den sista tiden. Väntat på att han 

skulle höra av sig. Nog har hon hoppats på det där samtalet 

där han ska be henne om ursäkt för alla gånger som han 

lämnat henne och mamma ensamma i huset på obestämd tid. 

Hon vill att han ska visa ånger! Hur ska hon annars kunna förlåta? 

När Esaias föddes var det som om alla oförrätter kom i nytt ljus 

och blev starkare igen. Starkare och levande. Fast vad han gjort 

kan inte ursäktas. Och nu är hon inte ett dugg bättre själv. 

Halvvägs i sina tankar och i kaffekoppen ger Esaias ifrån sig ett 

argt vrål. Han är ju van att vakna till, amma lite och halvsova en 

liten stund till. 

”Mamma är här!” ropar hon in till honom, skyndar sig dit och 

lyfter upp honom. 

”Så... nu är det bra.” 

När hon ammat och bytt blöjan är kaffet kallt så hon häller ut 

det i diskhon och sköljer koppen. Hon ska få tillfälle att dricka 

mycket kaffe under dagen för hennes mamma pimplar numera 

te mest hela tiden. 

Mamma ja... 

Hon öppnar kylskåpet och ser snabbt att det inte finns 

särskilt mycket alls att bjuda på, varken i fikaväg eller till lunch. 

Hon bryr sig inte om frukosten utan skyndar sig istället att 

komma iväg och handla. Inget kan vara värre än att stå där med 

tomma skåp när mamma kommer. 

Hon ser redan för sitt inre bekymmersrynkan komma fram. 

Mamma är alltid så kritisk. Som om hon inte kunde låta bli att 

klanka ner på Linnéa. 

54

”Här ser det ju ut som en privatiserad vårdcentral” hade varit 

hennes kommentar när Linneá och Torbjörn hade målat om. 

Vitt. Stilrent och klassiskt enligt Linnéa. 

Sterilt enligt mamma. 

Men hur det nu än är så vill ju inte alla bo bland gammalt arvegods 

i murriga toner och med tunga gardiner för fönstren så att 

de knappt släpper in något ljus. Alla går inte igång på nyputsat 

silver och kristallkronor i oanständiga proportioner. 

Linnéa känner hur hon jobbar upp en oproportionerlig ilska 

innan ens mamma har satt sin fot innanför ytterdörren. 

Dessvärre är hon såpass medveten om varför, att hon mest är 

arg på sig själv. 

Hon skjuter vagnen snabbt framför sig över kullerstenarna. 

Sex månader. Det har gått två nu och inte ett enda ljud från 

honom. Sex månader... Kanske har han gått någon annanstans 

och fått ett annat besked? Tystnaden kan bero på det likväl. 

I så fall skulle hon aldrig kunna se honom i ögonen igen. Och 

han skulle veta allt om henne. Det skulle säkert roa honom. Just 

sådant roar honom alltid eftersom det ger honom övertaget. 

Skam är en märklig drivkraft. Hon känner hur kinderna 

hettar. Återigen har hon lust att gräla. Alla dessa tårar... 

Vad är det med henne? 

Där framme ligger bageriet, hon måste ta sig samman nu. 

55

Fredag 

- 

dag 

56

ELIN 

Så skönt det är att sova ut. Att få vakna av sig själv och inte av en 

enerverande melodislinga. 

Hon sträcker på sig i sängen. Länge. Idag ska hon unna sig 

allting. Den här dagen är bara hennes och det dåliga samvetet 

ska hon stoppa längst in i någon mörk vrå i sitt sinne och så kan 

hon ta fram det någon annan dag. Men den här dagen är alldeles 

för dyrbar. 

Hur ofta är hon ledig på en vanlig vardag? Ibland känns det 

som om hon jobbar jämt eller på så konstiga tider att de till- 

fällen då hon är ledig är helt meningslösa. Hon är så trött på 

att ta hand om någon annan när hon aldrig får ta hand om sig 

själv. Inte ens de flyktiga mötena med de olika männen är längre 

okomplicerade. P-O är ett väldigt stort bekymmer och hon vet 

faktiskt inte riktigt vad hon ska ta sig till med honom. 

Badet är upptappat och hon sänker ner hela sin kropp i vattnet. 

Med ett djupt andetag försvinner hon med ansiktet ner under 

ytan. Hon tycker om ljudet som är där under, allt blir så avlägset 

som om det inte riktigt berör henne. Under ytan blir världen 

liten och begränsad till hennes egen kropp. Inte ens P-O har 

tillträde dit ner. Men när hon inte längre kan hålla andan och 

kommer upp till ytan så är han där i hennes första andetag. Hon 

vill bli av med honom. Hon står inte ut! Han kväver henne och 

den frihet som hon behöver. Aldrig mer ska hon låta någon 

komma såpass nära henne och den frihet som hon behöver. 

57

Aldrig mer ska hon låta någon komma såpass nära henne att 

förlusten skulle bli förlamande. Det har hon lovat sig själv. 

Men hur hon än funderar över P-O så kan hon inte hitta någon 

lösning, fastän hon tänker på det under hela frukosten och på 

spårvagnen som tar henne in till centrum. 

Så fort hon kliver av lämnar hon tankarna på honom. Detta är 

ju ändå hennes dag. Lite nya kläder, klippa sig och äta Sushi på 

favoritstället är vad Elin har tänkt sig. Och hon börjar med att 

slinka in på frisersalongen. 

En ung tjej som är sjukligt smal har tid att ta hand om henne 

med en gång och hon blundar när tjejen masserar in schampot 

i det långa håret. Sköljning. Balsam. Noggranna vana händer. 

Och hon kan inte låta bli att fråga Elin ifall det är hennes ögon. 

”Jo, det är mina ögon.” 

”Alltså, jag menar färgen...” 

”Den också.” 

”Snyggt! Coolt!” 

”Nästan alla män som stöter på mig säger något om mina 

ögon.” 

”Inte så konstigt. Jag har aldrig sett någon med ett brunt och 

ett blått öga förut.” 

Hårslingor faller till golvet. Elin betraktar sin egen spegelbild. 

My hade också ett brunt och ett blått öga precis som hon. 

Annars har Elin heller aldrig sett någon som sett ut som de två. 

Hon tänker att det blåa ögat alltid avslöjar henne, att det är ögat 

i vilket sanningen syns tydligare. Sanningen som 

pupillens utvidgning eller sammandragning. Hon flirtar 

bättre med det bruna, det vänstra. Smilgropen sitter på vänstra 

kinden dessutom. Hade hon varit två högerhalvor hade hon 

försvunnit i mängden. Nu kan ingen undgå att lägga märke till 

henne. 

Tjejen klipper och klipper. Elins tankar far iväg, planlöst. 

De gör mönster som våta fotspår på Bohusgranit. 

De tar henne till Sundals-Ryr och det stora husets hemliga vrår 

där det alltid fanns nya saker att upptäcka, och färsk råttskit. 

58

De tar henne till mammans matosluktande famn, den som 

försvann till Torquay för kärlekens skull och den tar henne till 

My. Alltid till My. Hon vet att hon hela livet alltid kommer att 

bära med sig henne allra närmast sitt hjärta. Sorgen är som ett 

svart dubbelhjärta inuti hennes bröst, ett som slår parallellt 

med det vanliga röda. Ingen kan se något utav dem, bara känna 

dess slag ifall de kommer henne tillräckligt nära. Och hon gör 

allt för att hålla dem på avstånd. Den magra tjejen fönar hennes 

hår. Sprayar och drar i några slingor med långa fingrar. 

”Känns det bra?” 

Tjejen tar fram en spegel som visar hur Elins hår ser ut bakifrån. 

Det är snyggt, tjejen kan sitt jobb. 

”Jättebra” svarar Elin sanningsenligt. 

Håret luktar annorlunda och tycks svänga i en annan takt än 

tidigare, en fördröjd rytm när Elin kliver ut på gatan igen. Det 

är nästan folktomt och det får henne att känna sig fri. Lite nya 

kläder också... 

Hon går med bestämda kliv i riktning mot favoritaffärerna, de 

som egentligen är alldeles för dyra för någon som jobbar som 

personlig assistent... 

Att en del av pengarna på kontot kommer från P-O tänker hon 

inte alls på när hon några timmar senare sitter på spårvagnen 

på väg mot Astrid Olssons lägenhet med händerna fulla av 

påsar. Inte mycket i livet är gratis. Bara det allra bästa. Elin vet 

mer om det än vad hon egentligen vill. Ibland känns det som 

om det bor en betydligt äldre kvinna inuti hennes 34-åriga 

kropp. Kanske kommer hon att mogna och bli den kvinnan 

inifrån och ut en dag, men ännu känner hon sig inte redo för 

det. Rädslan är för stark. 

59

GUNILLA 

Hon gillar inte att åka kollektivt men ändå har hon aldrig tagit 

körkort. Ibland tänker hon att människan är en enda stor motsägelse. 

Inte ens hon själv, eller allra minst hon själv kan få ihop 

alla de pusselbitar som är hon till en enhetlig bild. Trots kaoset 

inuti och faktumet att hon ska skramlas fram i en spårvagn fylld 

med främmande människor så har hon bestämt sig för att vara 

sitt allra bästa jag denna gång. 

”Du ska vara snäll, hör du det?” säger hon till sin egen bild i 

hallens tunga förgyllda spegel. 

Sedan rättar hon till baskern på huvudet och tycker att hon 

ser ut som en snäll mormor. I väskan ligger en liten present 

till Esaias. Och hon ska inte, inte på några villkor berätta för 

dottern om Per-Olas planer. Gifta sig! Är han inte riktigt klok? 

Han har ju inte ens begärt skilsmässa! Eller tror han att hans 

pengar ska påskynda de byråkratiska processerna så att den 

där Elin verkligen ska få stå brud om en månad? Och ute vid 

deras sommarhus dessutom! Hade inte han så sent som i morse 

frågat henne ifall de två, bara de, skulle kunna åka dit ut på 

söndag? Hon förstår inte vad han sysslar med, hur han tänker. 

Är alltihop bara en lek för honom? Har han inget hjärta alls i 

kroppen? Tanken på att han ska ta med henne ut till sommarhuset 

en sista gång och där ute avslöja sina planer får Gunilla att 

känna sig spyfärdig. 

Är det detta som han vill? 

60

”Här, Gunilla, vid vårt sommarhus så ska jag gifta mig med Elin. 

Vad tror du, ska själva ceremonin vara därute på klipporna? 

Eller kanske... ” 

Nej. Hon kan inte tänka tanken färdigt. Hon känner hur raseriet 

vaknar inom henne. Hon vänder blicken utåt, så att hon ser och 

tar in gatorna, husen och människorna utanför. Hon märker hur 

levande staden plötsligt verkar efter de kalla vintermånaderna. 

Människorna vänder sina ansikten mot solen, läser tidningen på 

en parkbänk, rycker och drar i sina hundar för att skynda på 

dem. Våren tar fram det bästa i oss, tänker Gunilla. Trots allt. 

Hon kliver av vid Linnéplatsen och går sedan långsamt huvudgatan 

ner mot Haga. När hon ringer på dörren till 

Linnéas och Torbjörns lägenhet känner hon sig lättare och 

gladare. Någon sekund tänker hon att hon ska ge Linnéa en 

kram så fort hon öppnar dörren, men när hon väl står där i 

dörröppningen med Esaias på armen finns det där vanliga 

avståndet mellan dem och Gunilla vågar inte. 

”Kom in. Teét är varmt.” 

Gunilla hänger av sig och hon har svårt att skaka av sig 

känslan av vårdcentral. Måste de verkligen ha det så... kargt? 

Det finns verkligen ingenting som vittnar om att det bor individer 

i allt det där vita. I hennes eget hus finns spår av 

flera generationer fastän de aldrig satt sin fot i hennes hem. 

Och där finns herbariet och böckerna om trädgård och 

korsordet som alltid ligger uppslaget på köksbordet och... 

Men här. Några babyleksaker är allt som vittnar om något. 

Presenten! 

Hon tar upp den ur väskan. 

”Jag kunde inte motstå den här...” 

”Mamma, det är snällt av dig men jag vill helst inte att du ger 

honom något när han inte fyller år eller det är Julafton.” 

Gunilla blir stående med den inslagna presenten utan att 

riktigt veta vart hon ska göra av den. Varför blir allting alltid så 

fel mellan henne och Linnéa? 

Ändå tar Linnéa presenten och öppnar den. 

61

Av trä. 

Gunilla kan nästan se hur dottern andas ut, som om Esaias 

faktiskt var allergisk mot plast. Esaias tar den färgglada skallran 

och stoppar den genast i sin tandlösa mun. 

”Han gnager på allt nu...” 

”Han håller väl på att få tänder...” 

”Ja, han är lite röd och svullen i tandköttet.” 

”Han verkar glad ändå. När du fick tänder... oj, oj, oj, vad du 

skrek!” 

Linnéa kniper ihop munnen. Har hon anmärkt nu igen? Det 

verkar som att hon inte kan öppna munnen utan att det kommer 

något som får Linnéa på dåligt humör. 

Under tystnad slår Linnéa vatten över hennes te och häller upp 

kaffe åt sig själv. På bordet finns det både bröd, pålägg och bullar. 

Hon brer en smörgås åt sig själv, lägger en skiva ost och en skiva 

kalkon ovanpå. 

”Hur är det med dig och pappa?” 

Frågan får Gunilla att nästan sätta första tuggan i halsen. 

Pappa... när nämnde Linnéa Per-Ola senast? 

”Det är väl som vanligt...” 

”Han är aldrig hemma alltså?” 

”Jo. Faktiskt. Inatt höll han på att skrämma slag på mig när han 

kom hem. Först förde han ett sånt väsen på nedervåningen att 

jag var övertygad om att det var en inbrottstjuv!” 

”Det är inte roligt, mamma.” 

”Men lite komiskt är det väl? Jag trodde ju mer på att det var en 

tjuv än att det faktiskt var han.” 

”Du var väl trött.” 

”Varför undrar du förresten?” 

”För att han ringde mig för ett par månader sedan och var orolig 

för sin hälsa.” 

”Gjorde han?” 

”Ja. Och han har inte sagt något till dig?” 

”Nej. Inte ett ord.” 

Av någon anledning som Gunilla inte förstår verkar Linnéa 

lättad. 

62

”Om du frågar mig så verkar han vara i toppform.” 

Gunilla tänker på giftermålet som han planerar med den där 

Elin. 

”Vad bra. Kan du inte fråga honom lite... alltså, hur han mår 

och så?” 

”Nej du. Vill du veta hur Per-Ola mår så får du allt ta och ringa 

honom!” 

En ny tystnad mellan dem uppstår. Allt verkar vara minerad 

mark. Men Gunilla har ju tänkt att verkligen vara trevlig. Och 

det ska väl inte vara så omöjligt? Hon tar ny sats. Först en klunk 

av det utsökta teét. 

”Du har det allt bra som har Torbjörn och..” 

För ett ögonblick ser Gunilla något i Linnéas ögon som hon 

glömt hur det såg ut. Det var en glimt av det där förgångna, 

av rädslan då Per-Ola slagit igen dörren bakom sig och de två 

var helt hänvisade till varandra och sina egna fantasier om vart 

han gick och vad han gjorde. Vad hade hon egentligen tänkt då, 

Linnéa? Hur mycket hade hon förstått? Hon skulle vilja fråga, 

men hon känner att hon inte vill riva upp gamla sår som hon 

förmodar har läkt. Men nu... Den där blicken... Det är som att 

kastas tillbaka i tiden. 

Nu måste hon vara stark. Ställa tillrätta. Le. 

63

LINNÉA 

Mamma kan då verkligen konsten att klampa på, rakt på 

alla ömma tår. Torbjörn och bra i samma mening är bara för 

mycket. Och de där tårarna! 

Innan Esaias föddes hade jag inte gråtit sedan jag bröt armen 

på midsommarafton när jag var tretton år. Och nu står jag där i 

köket med mamma och känner hur ögonen fylls till brädden. 

”Linnéa... Hur är det egentligen?” 

Gunilla lägger tafatt handen över Linnéas. Klappar lite, som 

om hon inte riktigt vet vad hon annars ska göra. Linnéa torkar 

hastigt bort den första tåren som trillar nerför hennes kind. 

”Vi har det lite jobbigt just nu.” 

”Karlar...” 

”Ja... eller, det kanske snarare är jag.” 

Gunilla ser perplex ut. Linnéa biter ett bett i sin alldeles för stora 

bulle och önskar att hon tagit en mindre istället. 

”Allt har varit så konstigt sedan Esaias föddes... Jag... Jag vet inte 

riktigt hur jag ska säga. Kan du kanske sitta barnvakt nästa vecka 

så att jag och Torbjörn får lite tid för oss själva?” 

”Det gör jag gärna... Och om du vill prata så lyssnar jag.” 

Linnéa ler matt. Men nej, hon vill inte prata. Inte nu åtminstone. 

Istället ger hon Esaias åt hans mormor för att få ta en 

riktigt lång dusch. Egentligen är det gråta som hon behöver 

allra mest, men det kan hon ju inte gärna säga. Hon vill att 

mamma ska se henne som den starka och självständiga kvinna 

64

som hon egentligen är, inte som... Hon vill inte vara som sin 

mamma, en söndergråten kvinna utan självrespekt som låter 

maken hållas med precis vad som helst för husfridens skull. 

Väl i duschen låter hon tårarna rinna fritt och blanda sig med det 

mandelblomsdoftande schampot. Efteråt gnuggar hon huden 

torr och röd, extra hårt. Hon provar att le mot spegeln och tycker 

själv att det är övertygande nog. Om hon bara kan få in mamma 

på att prata om sitt herbarium eller vårsysslorna i trädgården! 

Hon drar borsten genom håret och går sedan ut ur badrummet. 

Mamma sitter på golvet och leker med Esaias och skallran. 

Hon sjunger något som Linnéa inte riktigt kan placera men som 

ändå låter bekant. Ett tag står hon och tittar på de två. Linnéa 

tycker att hennes mamma har blivit så grå och satt på något vis. 

Hon kan inte låta bli att känna ömhet för de två, några av de 

viktigaste personerna i hennes liv. Ovillkorligen! 

Till sist tittar mamma upp och får syn på henne då hon står i 

dörröppningen. De ler mot varandra. Kontakt. För första gången 

på länge tycks de få kontakt med varandra. 

”Jag börjar med maten” nästan viskar Linnéa för hon vill inte 

störa leken. 

I köket slipper hon känna efter, där kan hon vara nästan lika 

fokuserad och målinriktad som i förlossningssalarna. Alla 

redskap på rätt plats, alla råvaror fram. Hacka löken, fräsa... 

Kronärtskockorna. Hon har full kontroll. Vet vad hon gör. 

Och när maten står på bordet en timma senare smakar det 

precis så som hon tänkt sig. Gunilla berömmer. Hon börjar 

sedan att prata om örtalandet och allt som Linnéa behöver göra 

är att se intresserad ut och nicka lite då och då. Ibland slänger 

hon in en följdfråga. Linnéa tycker om att lyssna på sin mammas 

röst även ifall hon inte bryr sig så mycket om just det som 

hon säger. 

Det är något vilsamt med hennes röst, det har Linnéa alltid 

tyckt. Hon skulle vilja krama om sin mamma, eller snarare 

få krypa in i hennes famn och lyssna till de latinska namnen; 

Ledum Palústre, Arnica Montana, Lýchnis Viscária, Trifólium 

Aúreum... 

65

Hon skulle vilja somna så, med de namn som varit av magisk 

dignitet när hon var barn viskandes i sitt öra. 

Barndomen kommer aldrig mer tillbaka. Aldrig någonsin har 

det 

varit så tydligt eller så överväldigande som i just denna stund. 

Hon är vuxen nu och har själv ansvar för ett barn. 

Så varför känner hon sig så liten då? Mycket mer liten än innan 

Esaias. 

När mamma har gått hem och disken hopar sig i köket 

kommer tröttheten och överväldigar henne. Det känns som 

om hon hade sagt alldeles för mycket fastän hon knappt har 

sagt något alls. Hon känner sig naken. 

Torbjörn. 

Bara det att hon överhuvudtaget har andats om att de har 

problem. Utåt sett så är de ju det perfekta paret. 

Två läkare med ambitioner, den fina lägenheten, det perfekta 

barnet... 

Det finns ingenting utanpå som kan avslöja hur hon egentligen 

känner inuti. Tankarna på pappa dyker upp igen. 

Tänk att han inte hade sagt någonting hemma! Bara tigit och 

fortsatt som om allt hade varit som vanligt... Hon kan inte 

avgöra ifall det var något bra eller något dåligt. Hon är för trött 

nu för att kunna tänka alls. Med Esaias på armen går hon in i 

sovrummet och bäddar ned dem båda. 

Efteråt kan hon inte säga vem utav dem som somnat först, han 

med hennes bröst i sin lilla mun eller hon med Torbjörns kudde 

under sitt huvud. 

66

Fredag 

- 

kväll 

67

GUNILLA 

Hon känner sig omtumlad och orolig. Linnéas blick. När hon 

hade kommit ut ur duschen såg Gunilla tydligt att hon hade 

gråtit, men prata hade hon inte velat. Och Gunilla ville inte 

heller pressa henne fastän hon kanske borde ha gjort det. 

Ska hon ringa? En stund blir hon sittande framför den gråa 

omoderna telefonen med sin runda nummerskiva i vilken 

hennes pekfinger passar perfekt för att slå siffrorna. Men hon 

gör det inte. Hon kan inte. Vad ska hon säga? Vad vet hon om 

sin dotters äktenskap egentligen? Nu vet hon att de har något 

slags problem. Och det oroar henne. Det värker i hennes mage 

som om hon själv har skuld i det hela. Har hon det? Det där 

undertryckta raseriet i henne mullrar igen. Per-Ola. Om han 

ändå! Och om hon själv... Fast det finns inget som kan göras 

ogjort nu, hur mycket hon än vill. 

Gifta sig! Va! Nej, där går ändå gränsen. 

Just när hon känner att hon snart ska explodera, om det än bara 

är att få skrika rakt ut i tomma intet så kliver Per-Ola innanför 

ytterdörren. Orakad. 

Av någon anledning får just den detaljen raseriet att klinga av. 

”Är du hungrig?” frågade hon istället med en röst som är 

aningen för mild och inställsam. 

”Ja.” 

”Ska jag göra scones åt dig?” 

Han nickar. Hon känner hans laster utan och innan. 

68

Unga vackra kvinnor. Mjukglass. Feta såser. Och Scones. 

När de var nygifta gjorde hon scones varje morgon åt 

honom och bar in dem till honom där han låg och sov. De 

dröp av smör och marmelad och han älskade dem. Hon hade 

förväxlat det och tänkt att det hade varit henne som han älskat 

så vansinnigt mycket när han slickat av sina fingrar och sedan 

sjunkit ner i sängen igen med en belåten suck. När hon nu 

sätter händerna i degbunken och knådar samman mjölk, smör, 

salt, vetemjöl och bakpulver är det av allt annat än kärlek. 

Ugnen står på 250 grader. I rummet bredvid sitter han och hon 

hör varje gång han vänder blad i tidningen. Han anar inget. 

Hon tänker att han bakom den där tidningens prasslande alibi 

mest har Elin på sina näthinnor. Elin i en stilren vit kreation ute 

på klipporna. Slöjan som vinden tar tag i och ömt lyfter åt sidan 

så att han obehindrat kan kyssa hennes rosa mun. Deras sommarhus 

som hans och hennes kärleksnäste. Gunilla kan bara 

inte låta det ske. Det får inte hända. Dels för att Gunilla inte unnar 

Per-Ola att äkta sin älskarinna som han bedrar henne med 

och dels för att hon inte tänker bli fattig på kuppen. Hon lägger 

också till i sina tankar att hon vill skona Linnéa från vetskapen 

om Per-Olas svek. Det har redan förstört så mycket så att det 

faktiskt räcker nu! 

Under de tio minuter som det tar att grädda Sconesen, plockar 

hon fram den hemgjorda marmeladen ur skafferiet. Den med 

Björnbär och Belladonna. När hon öppnar locket skakar hennes 

händer. 

Nu händer det, tänker hon. Jag gör det. Nu. Teskeden åker ner 

i den mörka marmeladen. En stund står hon som paralyserad 

och bara stirrar på marmeladburken. 

Jag klipper hans livstråd, tänker hon. 

Sconesen blir en aning brända, i varje fall de som är längst in på 

plåten i ugnen. Två av dem kastar hon i komposthinken. Resten 

skär hon upp innan hon ropar hans namn. 

”Per-Ola” 

Hennes röst låter konstig, som om den kom långt bort ifrån, 

snarare än inifrån och hon vet att hon inte kan sitta och titta på 

69

medan han äter sig närmare döden för varje tugga. 

”Per-Ola!” 

Han kommer inte. 

Hon går in i rummet invid köket, det lilla som en gång i tiden 

har varit pigkammare. Därinne finner hon honom sovandes 

lugnt med tidningen över magen. I vårljuset som silar in 

genom fönstret ser han riktigt gammal ut. Finns det verkligen 

en ung tjej där ute som vill gifta sig med hennes man? I den 

här stunden tvivlar hon starkt på det. Ingenting kan dölja hans 

ålder och han blir knappast yngre med åren. Ska de skaffa barn? 

Tanken på det äcklar henne faktiskt. Och nu då? 

Hade hon gjort sconesen i onödan? 

Frusterad går hon upp för trappan till sovrummet och tar fram 

senaste numret av ”Allt om Trädgård” och försöker att ta in 

vad som verkligen står i de olika artiklarna. Men tankarna tar 

henne till andra platser än trädgården. Somrarna på kusten. 

Oundvikligen far tankarna dit och hon förvånas hur hon i 

tanken kan se alla detaljer framför sig, hur hon kan öppna 

vartenda ett av de där köksskåpen och se vad som finns inuti 

dem. Hon ser de virkade överkasten och Linnéas snäcksamling. 

Flytvästarna som hänger i garderoben i hallen och luktar tång 

och mögel och väntar på att de ska låna grannens glasfibereka 

och åka ut till ön med den långa sandstranden. 

Hur många sandslott hade inte hon och Linnéa byggt där 

medan Per-Ola låg i solen och dåsade medan hans kropp 

antog en gyllenbrun färg. Själv hade hon bara blivit röd, och 

bränt nästippen och axlarna. Varje sommar hade det skett, på 

samma vis, hur ihärdigt hon än smörjt med sollotion. Linnéa 

hade fått hennes pigment och gått i blusar och långa kjolar hela 

somrarna. Särskilt tydligt mindes hon Linnéas stora solhatt 

med broderade lila blommor på. De skulle ha kunnat vara så 

lyckliga. På ytan var de det, hon visste många kvinnor som 

avundats henne då. 

”Vad ser han i den där Gunilla egentligen? Han som är så 

läcker och framgångsrik! ” 

Var det inte precis så om den där Mariette hade sagt en gång när 

70

hon inte trodde att Gunilla hörde? Fast Mariette kom ju senare 

att få veta hur sanningen låg till när hon hade blivit en utav hans 

älskarinnor. 

Gunilla lägger tidningen ifrån sig. Det är lönlöst att försöka 

läsa just nu. Sova är det alldeles för tidigt för. Ner vill hon inte 

gå. Villrådig ligger hon kvar och stirrar i taket. Hon kommer 

på sig själv med att ligga och lyssna på steg på nedervåningen, 

någonting, vad som helst som säger att han är vaken... 

Plötsligt sitter han på sängkanten. Hon måste ha slumrat till en 

stund trots all anspänning eller kanske just på grund av den. 

”Ligger du och sover?” 

”Jag gör visst det.” 

”Du mår väl bra?” 

Hon sätter sig upp lite för hastigt för yrseln gör sig påmind. 

”Prima” säger hon medan rummet snurrar färdigt. 

”Min pappa dog när han var lika gammal som jag är nu. 

Jag kom att tänka på det nu idag... 

Och då tyckte jag ändå att han var ganska gammal, att han ändå 

liksom hade fått ut sin andel år.” 

”Du brukar inte prata om honom, eller din mamma heller för 

den delen” kontrar Gunilla men han verkar inte förstå piken i 

hennes ord. 

”Själv tycker jag att jag borde ha mycket mer kvar av livet... 

Att det omöjligen skulle kunna ta slut nu, men...” 

Han tystnar. Hon väntar på att han ska säga mer men det tycks 

inte komma. Vad vill han henne egentligen? 

Så reser han sig upp och går. Det har blivit mörkt i rummet, så 

hon tänder nattygslampan och blinkar ögonen vana. Klockan 

är närmare tio och hon skulle kunna gå och lägga sig för 

kvällen. Det har varit en lång dag och en ovanlig dag på många 

vis och hon har inte ens gått ett varv i trädgården för att se ifall 

några nya knoppar försiktigt tittar upp ur den svarta myllan. 

Den bästa tiden i trädgården är så kort och nu verkar allt 

annat i livet pocka på så att fokus flyttas från spröda knoppar 

till relationsproblem. 

Hon suckar och känner att hon inte alls är trött. Hon försöker 

71

med tidningen igen och lyckas faktiskt behålla fokus genom 

hela artikeln om beskärning av fruktträd. 

Hon tänker bara en enda gång på marmeladen som står där 

nere på köksbordet med locket av och teskeden nedkörd i det 

söta, dödliga innehållet. 

72

LINNÉA 

Hon känner sig inte alls motiverad till att röja upp i köket och 

laga ännu ett mål mat tills dess att Torbjörn kommer hem. 

Dessutom känner hon sig fortfarande mätt. 

Lunchen och den alldeles för stora bullen tycks fylla magsäcken 

ännu. I vanliga fall äter hon mest flingor och fil till lunch och 

ger Esaias lite grönsakspuré med kallpressad Makadamiaolja i. 

Som för att få ytterligare en anledning till att göra något riktigt 

enkelt så gnäller Esaias så fort hon försöker sätta ner honom på 

golvet. Inte ens i babysittern är han nöjd. Och hans gnäll kan 

hon inte stå ut med annat än i kortare stunder, så det får alltså 

bli pasta med tomatsås tillagat med Esaias på armen. Kanske 

borde hon skaffa sig en sådan där bärsjal som hon sett ett par 

av mammorna använda? Det är de där mammorna vars barn är 

klädda i silkesmössor och som har bärsjalar av Merinoull. De 

som pratar sig varma för Biodynamisk mat och långtidsamning. 

Hon tycker att de överdriver det mesta, fast de i grund och 

botten visserligen har en sundare inställning till saker och ting 

än de som är mer trendkänsliga. De som hobbyammar och 

köper dyra andnings-larm och vad allt det nu är. 

På Öppna Förskolan har Linnéa aldrig någon åsikt, inte ens när 

vaccinationsfrågan kommer upp. För henne är det ju självklart 

att vaccinera, hon vill ju bara det bästa för Esaias. Och en 

bärsjal, då skulle hon ju få båda händerna fria och ändå kunna 

ha honom nära sig. Nu får hon mjölksyra i armen som hon bär 

honom på och att hacka tomaterna med en hand är ju nästan 

73

omöjligt. 

Det är sådant som hon står och tänker på medan grytorna 

puttrar och kokar, medan hon dukar och ställer fram. Hon kikar 

på klockan... 

Han är tio minuter försenad nu och det är inte likt Torbjörn. 

Trots att trafiken kan vara besvärlig vid rusningstid i en 

större stad som Göteborg så är han alltid förvånansvärt 

punktlig. Hon tar för sig av maten och tänker att hon faktiskt 

inte ska behöva äta kall mat bara för att han är sen. Hon låter 

Esaias smaka på tomatsåsen. Han smackar och gör små lustiga 

grimaser men gapar ändå stort när hon håller fram ännu en sked 

med sås. 

Så ringer telefonen. En stressad Torbjörn i andra änden som 

säger att det kört ihop sig ordentligt med bakjouren och... 

Vad han egentligen vill säga var att han inte kommer hem 

förrän på småtimmarna, fast det tar honom fem minuter att säga. 

Som om han verkligen behöver övertyga henne. 

”Orkar du verkligen jobba ett pass till?” 

”Om jag måste.” 

”Och det måste du?” 

”Som det ser ut nu, ja.” 

Tystnad. 

Finns det något värre än tystnad på telefon? 

Linnéa hatar det. Det blir så tydligt då att det inte finns något att 

säga, bara stå där och hålla telefonluren mot örat och känna hur 

tystnaden gör henne generad. 

”Jag sparar mat åt dig som du kan värma ifall du vill när du 

kommer hem.” 

”Visst. Det blir bra.” 

Det är allt som de kommer på att säga och sedan är samtalet över 

och Linnéas mat är inte längre lika varm som hon föredragit den. 

Att ställa in Torbjörns tallrik med en rejält tilltagen portion på 

i kylen känns på något vis som början på slutet. 

Var det så att det var Linnéa-läkaren som han hade gift sig med 

och att hon nu när hon är Linnéa-mamman inte alls är den som 

han tror att hon är? Kan han se hennes nya bräckliga sida och 

74

vad tycker han om den i så fall? 

Torsdagen kan inte komma snabbt nog. De måste verkligen 

prata med varandra. Sedan kommer hon att tänka på pappa 

igen. Att hon faktiskt måste prata med honom också. Att det är 

minst lika viktigt. För vad har hon gjort? Det som hon har sett 

som ett experiment, eller möjligen som hämnd är ju faktiskt på 

dödligt allvar. Bokstavligt talat. Hon skäms så att det gör ont i 

hela kroppen. Och hon känner sig så ensam, för det finns ingen 

som hon kan berätta alltihop för. Tydligen är det bara hon och 

pappa som vet om det och det är ju på sätt och vis en lättnad. 

Tar hon bara mod till sig och ringer honom och säger som 

det är, hela sanningen, så skulle det kunna bli bra. Kanske till 

och med bättre än innan. Hon är tvungen att hoppas på det. 

De skamsna tankarna viftar hon bort och tar tag i Fredagens 

kvällsrutiner med Esaias. Hon tappar upp vatten i hans lilla badbalja 

och mäter noggrant temperaturen med termometern. Han 

tycker så mycket om att bada, det märks tydligt. Han sprattlar 

med benen och jollrar förnöjt. Hon kittlar honom lite på magen 

men kan ändå inte låta bli att tänka på Torbjörn i de långa 

sjukhuskorridorerna med den vita rocken fladdrande kring de 

smala benen, hur han drar handen genom håret när han tänker 

och sedan tar sig an nästa patient. Hon avundas honom också. 

Längtar tillbaka till det hektiska tempot som oftast uppstod på 

kvällarna, till sitt skrivbord, sin latinska terminologi... ruptura 

uteri, partus difficilis, sclerema neonatorum, metroperitonitis 

puerperalis, placenta praevia... 

Hon skrattar till. Mamma med sina blomnamn. Och så hon själv 

med benämningar på medicinska tillstånd. Kanske är de mer 

lika än hon tror? 

75

ELIN 

“Vad fin du är.” 

“Tack.” 

Han smeker hennes kind med baksidan av handen och hon 

skrattar lätt. Hon har aldrig varit med en man som smekt henne 

på det sättet. Fast hans händer är mjuka på båda sidorna så hon 

har ingenting emot det. 

“Ska vi gå in? Jag fryser lite.” viskar hon i hans öra. 

Det är som om han drar sig lite för det fastän det faktiskt var 

han som ringde och lät desperat och sa att han behövde henne 

på en gång! Nu! 

Likadant som förra gången med andra ord. Hon vet inte vad 

det där desperata står för egentligen, lika lite som hon vet varför 

han ändå tvekar när hon står där framför honom. De går in 

tillsammans genom den stora svängdörren innan han ber henne 

vänta där i foajén medan han går fram till receptionen och lutar 

sig en aning över disken som om han och receptionisten hade 

hemligheter som inte var för någon annans öron. 

Han möter inte hennes blick när han kommer tillbaka, han 

bara går och gör en gest åt henne att följa med. Inte ens i hissen 

låtsas han om henne utan är stel som en pinne och glor framför 

sig där som skarvarna mellan våningarna glider förbi. Hon 

spelar med, för det är så hon ser det. Bara ett spel. Inget 

som betyder något imorgon. Dessutom gör han så att hon 

slipper att tänka på P-O. Dessa båda män tycks helt sakna likheter 

förutom det faktum att de båda är män. 

76

En ilning går genom hennes kropp när hon tänker på vad som 

ska komma. Hon hade tyckt om hans sätt att föra sig inuti henne 

förra gången. Behärskat. Precist. Hon hade blivit alldeles galen 

av det. Ålat sig inunder honom, gnidit sig mot honom... 

Vad han hade tänkt om henne då hade hon fullkomligt 

struntat i, hon hade bara gett sig hän till honom på ett sätt 

som hon inte mindes när hon hade gjort senast. Nu, när hissen 

stannar på sjunde våningen så känner hon hur hon ler, inifrån 

och ut. 

En hastig koll i spegeln. Ögonen glänser och kinderna är en 

aning rödare. Hon går ut ur hissen efter honom, går bakom 

honom och kan ostört granska hans smala kropp med den nonchalanta 

gångstilen. 

Han sätter i kortet i kortlåset och de kliver in. Rummet är vitt 

och intetsägande. Ett typiskt hotellrum helt enkelt. Hur många 

har hon inte sett vid det här laget? När dörren är stängd bakom 

dem blir han en annan. Han kysser henne. Han smeker henne 

och drar fingrarna genom hennes hår. Hon har fortfarande kvar 

känslan från förmiddagen av lyx och detta måste väl vara den 

perfekta avslutningen? 

Han tar henne precis som förra gången och effekten låter inte 

vänta på sig. Efteråt är det hon som är svettig och stapplar 

ut i badrummet för att dricka sig otörstig. Hon är rufsig och 

rödflammig och faktiskt lyckligare än vanligt. Långsamt dricker 

hon av det kalla vattnet och kliver sedan in i duschen. Hon 

hoppas på att han ska komma in till henne, tvåla in henne och... 

Men dörren som står på glänt öppnas inte. 

Hon får tvåla in sig själv. 

Hon är nöjd ändå. Är det något som hon gillar med hotell så är 

det de fluffiga vita handdukarna som alltid är lagom 

uppvärmda på handduksvärmare. Hon torkar sig omsorgsfullt. 

När hon kliver ut ur rummet stannar hon upp. Förvånad. 

Förvirrad i nästa sekund. 

Där på sängen som de aldrig kommer att bädda upp sitter 

han fullt påklädd och gråter. Han gråter så att kroppen skakar. 

Hade hon haft kläderna på sig nu så skulle hon snabbt som 

77

tusan försvinna ut genom dörren och aldrig mer svara på hans 

telefonsamtal. 

Nu står hon där, naken, och mellan henne och de nya kläderna 

som ligger i en hög på golvet sitter han och gråter. Hon kan 

inte ignorera honom. Istället sveper hon det vita badlakanet 

omkring sig, går fram till honom och sätter sig på knä framför 

honom. 

“Hur är det?” 

“ Fy faan...” 

“ Vill du att jag går?” 

Elin försöker att göra det lätt för sig, ber om tillåtelse att få 

smita sin väg, tillfredsställd. Men han tar hennes händer och 

ser på henne genom tårarna. 

“Stanna är du snäll...” 

“Visst. Jag stannar. Får jag bara ta på mig först?” 

Han nickar. Hon klär sig. Han gråter. 

Sedan ber han om att få lägga huvudet i hennes knä och hon 

säger Ja, fastän de nya byxorna kommer att fläckas av tårar och 

snor. Egentligen vill han inte hålla på så här och träffa henne, 

säger han. Inte för att det är något fel på henne utan... Orden 

rinner ur honom lika lätt som tårarna. Och hon får höra allt om 

hans fru och barn, de som han älskar mest av allt i hela världen. 

Hon får veta hur liten och förvirrad han känner sig och hur 

rädd han är för att någon ska upptäcka det. En fyrtioårskris, det 

är väl vad han har, säger han och försöker att skratta fastän det 

inte alls är roligt. Och så är han trött på sitt jobb. Trött på alla 

sjuka människor, omöjliga tider och... 

“Har du någonsin känt dig så här?” frågar han. 

“Ja.” 

“När?” 

“Jag vill helst inte prata om det, men... jag förlorade min dotter 

när hon var åtta månader... och allt med henne.” 

Han sätter sig upp och ser på henne. Han har snälla ögon. 

“Förlåt... eller... Jag är så ledsen för din skull.” 

“Som sagt, jag vill inte prata om det.” 

“Vi kanske skulle...” 

78

Han tittar ut genom fönstret, som om han skulle se något annat 

än grannhusets tegelfasad och parkeringen nedanför, ifall han 

ställde sig upp. 

“...avsluta det här” fyller hon i och han nickar. 

“Ska jag gå först?” 

Åter en nick. Blicken fortfarande fäst på fönstrets intetsägande 

utsikt. 

“Torbjörn?” 

“Ja..?” 

“Ta hand om dig nu. Och din familj. Visa dem att du älskar 

dem lika mycket som du sa till mig, här i natt.” 

Han svarar inte. Kanske gråter han igen, men hon är redan på 

väg ut genom dörren, ner i hissen och ut i vårnatten genom 

den stora svängdörren. Hon känner sig olustig av mer än en 

anledning. 

För första gången har hon faktiskt dåligt samvete för att hon har 

legat med en gift man! Sådant brukar aldrig bekomma henne 

annars. Hon har nog aldrig tänkt på att de faktiskt kan ha en 

fru som de älskar och kan göra illa på en och samma gång. 

Hon har bara skyddat sig själv genom att inte låta 

sådana här tankar ta form inuti henne. 

P-O... Vem är hans fru egentligen? Är hon bara en sur och 

tråkig tant som älskar blomsterlökar mest av allt i hela världen 

så som han har framställt henne eller är det så att han..? 

Gå, tänkte hon. Jag måste gå. Allt det här med P-O måste bara 

få ett slut. Imorgon så skulle hon göra det fullständigt klart för 

honom. 

79

Fredag 

- 

natt 

80

GUNILLA 

Även denna natt vaknar Gunilla, fast denna gången är det inte 

fotsteg på nedervåningen som väcker henne utan en plötslig 

rädsla som kommer inifrån. Hon vaknar med ett ryck och drar 

efter andan. I ett kort ögonblick vet hon inte var hon är utan får 

för sig att hon vaknat i sommarhuset vid havet och att vågorna 

utanför kastar sig mot huset med ett väldigt dån. Hon andas 

häftigt efter den sekundslånga desorienteringen och inser att 

hon är hemma i sitt vanliga sovrum, ensam, och att dånet är sus 

i öronen blandat med rädsla. Hon tänder lampan på nattygsbordet. 

Visarna på klockan visar på halv fyra. 

Belladonna. 

Marmeladen. 

Hon trotsar yrseln, kör ner fötterna i tofflorna och kommer 

på benen. trappans steg känner hon så väl att hon inte bryr 

sig om att tända, den knarrar bekant på en del av trappstegen 

och hon vet exakt vilka. Huset känns överhuvudtaget som 

en förlängd del av henne själv trots känslan av tomhet som 

kommit alltmer det senaste. Kanske gäller tomheten henne 

själv? När hon kommer ner i köket tvekar hon en stund vid 

strömbrytaren, vänder och går in till sitt herbarium. Hon 

behöver de torra växternas lugnande inverkan, att försiktigt få 

vända varje blad. Och ändå... 

Tänk om han ligger död i köket och då sitter hon här och 

studerar en torkad skogsbräken, Dryópteris Cartusiána, till- 

81

hörande ormbunksfamiljen Polypodiáceae. Gunilla har tänkt ut 

allting så bra och ändå kanske hoppats på att Per-Ola skulle ändra 

på sig, mogna, få insikt, vad som helst. Hoppet och planerna har 

samexisterat under så lång tid att de båda nästan blivit drömlika. 

Som om det som finns inne i hennes huvud aldrig skulle kunna 

bli omsatt i verklighet. Hon har planerat det så väl. Hon har läst 

på om växten, skördat de blåsvarta bären och stött dem i morteln. 

Ett tjog. 

Björnbärsmarmeladen som hon kokat och sötat lite extra fick 

de söndermosade bären tillsatta. Röra ihop. Ställa i skafferiet 

bredvid den köpta marmeladen. 

Hon hade redan från allra första början tänkt på sconesen som 

den enda möjligheten. De skulle hon fortfarande kunna locka 

honom med även ifall att annat som hon skulle kunna erbjuda 

inte alls lockade honom. Sconesen och marmeladen. Att han 

skulle komma att gapa, tugga och svälja sin egen död alldeles 

själv. Dit hade hon tänkt. Verkligheten var annorlunda. Brutalt 

krass. 

Vad ska hon ta sig till med en död kropp? 

Ungefär 85 kilo väger han nog. Ett lätt illamående sprider sig i 

hennes kropp och hon var tvungen att bläddra vidare i herbariet. 

Läsa de latinska namnen: Platanthéra bifolia, Gymnadénia 

Conópsea, Nigritélla Nigra... 

Om hon ringer ambulansen? Om hon gråter och är hysterisk? 

Medan hon sitter i sin favoritfåtölj med herbariet på bordet 

framför sig så växer fantasierna till enorma proportioner, och 

hon kommer till sist på att hon inte ens vet om det verkligen 

är så att han ligger död i köket. Hennes försök till att samla 

mod har mest blivit en orgie i självplågeri. Med bestämda steg 

går hon till köket och slår på strömbrytaren så att den stora 

lampan över köksbordet ger ljus åt hela rummet. Hon håller 

andan medan blicken sveper över det. I köket är det tomt och 

ovanligt välstädat med tanke på att hon har lämnat allt framme. 

Hennes senaste korsord ligger på bordet och väntar med 

pennan intill sig och läsglasögonen som hon använder när 

ingen ser henne ligger inkilade mellan två av blomkrukor- 

82

na. I någon slags panik börjar hon sedan fara runt i alla rum. 

Så fånigt av henne att tro att han skulle dö i köket! 

I praktiken kan han ligga var som helst. Dörrar öppnas och 

stängs, lampor tänds och rum synas. Men inte ett enda spår av 

Per-Ola någonstans. Det är så att hon bara vill gråta. 

Vad har hon gjort? 

Och så slår det henne. Ifall inte marmeladburken står på 

köksbordet... 

Hon tänkte inte ens tanken klart utan rusar ner till köket igen 

och öppnar skafferiet. 

Inte ett spår efter hennes hemmagjorda dödsmarmelad! 

83

LINNÉA 

Det är Esaias som väcker henne. Men när han somnar om så 

ligger hon vaken och sömnen känns långt borta. När hon kastar 

ett öga på klockans fyrkantiga siffror slår de precis om till 3.30. 

Ungefär samtidigt lägger hon märke till att Torbjörns sänghalva 

ännu är tom och en våg av ångest far genom hennes kropp. 

Nog borde han väl ha varit hemma vid det här laget? Försiktigt 

kliver hon upp ur sängen. Esaias sover vidare och verkar inte ens 

ha märkt att hennes varma kropp inte längre ligger bredvid hans. 

Hon tassar ut i köket. Blir stående vid ett av de stora välvda 

fönstren. Nischen är så djup att hon skulle kunna sitta där 

ifall den stora blomkrukan inte stod i vägen. Istället lutar hon 

pannan mot det kalla glaset och bryr sig inte alls om märket 

som kommer att bli kvar efter henne. Hon vet att allt är fel. 

Så fruktansvärt fel. Och hon känner sig så ensam. Övergiven. 

Hon önskar att hon vore ensam långt ute på havet och hon kommer 

att tänka på grannens plastfibereka som de lånade när hon 

var liten och hon önskar att det är i just den där välbekanta båten 

som hon sitter, eller ligger. Det viktiga är att hon kan skrika så högt 

och mycket och länge som hon vill utan att någon kan höra henne. 

I Haga är det ingen som står och vrålar i fönstret vid fyratiden på 

morgonen ostört. Alltså biter hon ihop. Andas imma på rutan. 

Den tycks växa på rutan för vart andetag som hon andas ut. Hon 

vet inte vad hon ska göra. 

Alltså står hon kvar, tyst och andas. In. Ut. In. Ut. 

84

ELIN 

Promenaden hem från hotellet var längre än hon först trott. 

Fötterna protesterar mot varje steg som hon tar i de nya, högklackade 

stövlarna. Hon är trött, både till kropp och själ. Och 

hon ångrar att hon ens nämnde My. Det är som om hon har 

brutit en hemlig pakt med döden själv. Inte ens Malin vet 

det. De som annars pratar öppet om allt som sker i deras liv. 

Men när hon begravde My var det inte bara ett barn utan ett 

helt liv och alla dess drömmar som försvann ner i jorden för 

att aldrig igen bli vad de tidigare varit. Vävstolen hade körts 

upp till Sundals-Ryr tillsammans med flera av Elins tillhörigheter 

och hon lovade sig själv att aldrig väva mer fastän en 

karriär som textilkonstnär hade varit inom räckhåll. 

Och Martin... Hon kan inte minnas något annat av honom än 

det allra sista, som om allt det fina de haft tillsammans bara hade 

raderats. Allt hon kan se är hur han går av och an i den där oändliga 

sjukhuskorridoren vars lukt fick henne att få kväljningar. 

Så hade han stannat. Hans ljusa blå ögon hade fastnat i hennes. 

Kylan i dem hade fått henne att rysa. Och sedan... orden! 

De som hon nu alltid bär med sig fastän hon inte vill. 

“Fy faan, Elin. Du har förstört allting. Du har dödat henne! 

Fattar du, du har dödat Mylta!” 

Bara det att han hade kallat henne Mylta istället för My. 

Det som hade varit deras smeknamn på henne när hon låg i 

Elins mage och Elin bara ville äta hjortonssylt, den som hennes 

85

pappa kallade mylta. När hon hade fötts hade de fortsatt att 

kalla henne Mylta ända tills papperen från Skatteverket krävde 

ett namn på deras barn. My hade varit det enda alternativet då. 

My, Mylta. Mylta, My. 

Elin, Martin och My. En liten familj. Lycklig, till den dagen då 

Elin hade dödat allt. Och Martin hade gått. När han sagt de där 

orden hade han gått, och sedan aldrig hört av sig mer annat 

än i de där formella papperen som de båda hade behövt skriva 

under. 

Själv hade hon brutit med allt en period. Vänner, familj... 

Hon hade bott på Kvinnojouren en period efter att ha dragit en vals 

om sin misshandlande man. De hade inte varit svåra att övertyga. 

Plötsligt märker hon att hon gråter där hon går. Och klockan 

i kyrktornet ger ifrån sig ett dovt klingande. Halv fyra. En ny 

dag ska till att gry och hon har bara några kvarter kvar att gå. 

De där stövlarna är verkligen inga promenadskor. 

Fast tröttheten dövar smärtan. 

Hon är så trött att det känns som hon hon ska ramla ihop på 

hallmattan när hon äntligen kommit innanför dörren. Hon får 

sätta sig på golvet för att lirka ut de svullna fötterna ur stövlarna. 

Jackan kränger hon av sig där hon sitter och bryr sig inte 

om att hänga upp den sedan. Bara in till sängen. Rakt in till 

sängen och komma ner under täcket. Hon bryr sig inte ens om 

att ta av sig kläderna. 

Kläder och tankar får sorteras imorgon för nu sveper sömnen 

in över henne och drar ner henne i hennes djupaste innersta. 

86

Lördag 

- 

morgon 

87

GUNILLA 

Hon är förvånad när hon vaknar, att hon ens har sovit. 

Trots denna oro. 

Hon har sovit ganska länge också, med tanke på hur ljust 

det är i rummet. Solen ger den gula tapeten en gyllene 

fyrkant som avslöjar de gamla glasrutornas ålder. 

Ojämnheterna i glaset tycks dallra mot tapeten. Hon lägger 

märke till sådant och att fåglarna tycks sjunga ovanligt starkt. 

Och att hon är hungrig. Det riktigt suger i maggropen. 

Kvällens och nattens händelser känns nu på morgonen mer som 

en dröm än som verklighet. Hon kör fötterna i tofflorna och går 

ner i köket som tycks bada i solljus. 

En förunderlig känsla av lättnad sprider sig i Gunillas kropp och 

hon tänker ifall solen kan skina och fåglarna sjunga så måste det 

betyda att jag kan leva och vara lycklig. Oavsett. 

Hon vet ju inte och i detta finner hon en ro, tvärt 

emot hur hon annars brukar kunna fantisera ihop de 

hiskeligaste sanningar utan att knappt veta någonting. 

En enda gång har hon haft rätt och katastrofen var då 

verkligen nära alldeles på riktigt. 

Det var en morgon alldeles i början på sommaren som hon 

hade vaknat i deras sommarhus och genast känt att dottern 

var i fara. Hon hade väckt Per-Ola och varit mer eller mindre 

hysterisk. Han hade skrattat åt henne, åt det befängda att hon 

inte ens hade tittat in i Linnéas rum där hon med största sannolikhet 

låg och sov. 

88

Senare, när de hade konstaterat att sängen var tom och 

grannens plastfibereka som de hade lånat kvällen innan var 

borta så var det Per-Ola som var i upplösningstillstånd. 

Sjöräddningen hade varit långsamma idioter och det hade Per- 

Ola inte varit sen att påpeka. Själv hade han fått tag på en liten 

motorbåt som han gav sig ut med utan att känna till eller bry 

sig om att det fanns grynnor där ute, alldeles under vattenytan. 

I den stunden hade Gunilla inte vetat ifall hon var mest 

orolig för dottern som kanske var på drift i en eka eller för maken 

som körde runt som en vettvilling där ute. Själv hade hon varit 

tvungen att bara vänta. Oron hade först förlamat henne, 

men sedan hade hon satt igång att baka en tigerkaka. 

Två timmar senare hade Sjöräddningen lagt till vid 

klipporna nedanför sommarhuset, med dottern insvept i filtar 

och maken likaså. Den lånade motorbåten bogserade de efter sig. 

Sexåringen berättade hur hon skulle åka ut och fiska men 

sedan tappat en åra och hur hon stått i ekan och skrikit 

tills hon blev alldeles trött och somnat. Det hade gungat så 

skönt. Fast när hon vaknat igen frös hon, men då kom de där 

gubbarna med den stora motorbåten och de hade med sig filtar 

och varm choklad. Gunilla hade burit in dottern i huset och gett 

henne en bit av den ännu varma tigerkakan. Hon hade försökt 

att bjuda Per-Ola också, men han hade bara viftat bort henne. 

Nu sätter hon själv tänderna i en bit kavring med leverpastej 

och gurka på. Teét står och drar. Livet tycks vara omöjligt 

att planera. Inte ens att kunna döda någon på ett sådant 

odramatiskt sätt som med förgiftad marmelad tycks vara utan en 

viss felmarginal. 

Hon kan inte göra något annat än att vänta och se. Planera för 

middagen ikväll som hon bjudit in Siv på. Alltså tar hon fram 

sin favoritkokbok, den som är både ordentligt tummad och 

spilld på, och börjar att bläddra. 

Kanske laxpanna med fänkål? Curry och äpple eller kyckling 

med potatis och färsk koriander... Laxpanna tar längre tid, 

men är godare. Nej, det får bli kycklingen och en god 

efterrätt. Gunilla bläddrar vidare i kokboken och låter det 

89

vattnas i munnen när hon ser de läckra färgbilderna. 

Apelsinmousse med Pistagemandel eller Plommonsviss med 

Mandelmaräng... 

Per-Olas affärsbekanta, de som han någonsin hade bjudit hem, 

hade funnit dessa rätterna till belåtenhet. 

Gunillas tankar på mat avbryts av att det i fjärran hörs 

sirener från en utryckningsbil. Ambulansen, tänker Gunilla. 

Och sedan, herregud, tänk om han bjuder någon på 

marmeladen? Hon blir alldeles kall. 

Elin. 

Att klippa hans livstråd, att få vara hans personliga Atropus, har 

hon ingenting emot. Men att ta död på Elin är en annan sak. 

Oskyldig vill hon inte kalla henne, men det är heller inte 

Gunillas sak att döma. 

Hade det inte varit denna Elin så hade det varit en Katarina 

eller Johanna eller Marie... 

Han har samlat på vackra kvinnor och hon på vackra blommor. 

Och nu är oron tillbaka. Hon har kanske dödat... 

Och ambulansen... 

Det känns som om rummet kränger till, vrider runt sig själv 

och hon håller sig hårt i köksbordet som om det vore hennes 

livboj på ett stormande hav. 

Hon måste! 

Hon... När allting lugnat ner sig igen och var sak står stilla på 

sin plats reser hon sig och går bort till det lilla rummet innanför 

köket. Den troliga pigkammaren. 

Där inne står telefonen på sin hylla och hon slår med darrande 

fingrar numret till det närmaste sjukhuset. Nummerskivan 

snurrar och klickar och sedan hörs de gälla ringsignalerna i 

hennes öra. Hon måste fråga efter honom, efter Per-Ola. 

Egentligen efter Elin också, men hon vet inget mer om Elin mer 

än att hon just heter Elin och hur många gör inte det? Alltså är 

det Per-Ola hon måste börja med. Sjukhusen först. Och sedan? 

Hon vet inte än och hon hinner inte tänka mer på det innan en 

tydlig röst svarar i andra änden. 

“Akutmottagningen, Östra Sjukhuset.” 

90

LINNÉA 

Torbjörn ligger och sover på rygg med öppen mun när 

Esaias väcker henne och trots de få timmarnas sömn så måste 

Linnéa masa sig ur sängen, byta nattblöjan och göra frukost. 

När hon kommit ut från badrummet och precis ska gå ut i 

köket för att göra gröt till Esaias och starkt kaffe åt sig själv 

slänger hon en hastig blick ut i hallen. Torbjörns svarta jacka 

ligger i en slarvig hög på golvet och hon kan inte bedöma ifall 

han slängt den där med vilje, fastän han aldrig brukar göra så, 

eller ifall den har lyckats ramla ner en bra bit ifrån kläd-galgarna 

som hänger på prydlig rad på metallstången. Den irriterar 

henne och hon kan inte låta bli att gå dit och plocka upp den. 

Sedan kan hon inte låta bli att fiska upp hans mobiltelefon ur 

innerfickan och slå på den. Pulsen slår snabbare och hon 

hyschar irriterat på Esaias som inte alls har lust att sitta still 

på hennes arm. Han är hungrig och vill ha gröt. Med en gång, 

helst. 

Det tar inte lång tid att gå igenom mobiltelefonen. De flesta 

nummer har med jobbet att göra på ett eller annat sätt och ska 

man tro hans samtalslista så är det till henne här hemma som 

han ringer mest. 

Lättad, men ändå utan att känna sig tillfredsställd lägger hon 

tillbaka telefonen i innerfickan på hans svarta jacka och smyger 

ut i köket där märket efter hennes panna och andetag från 

inatt är tydliga på fönsterrutan. Hon hoppas att hon kommer 

91

att hinna få fönstret rent igen innan Torbjörn kommer upp ur 

sängen. Hon stryker Esaias över det mjuka bebishåret, över 

fontanellen som ännu buktar ut uppe på hjässan i en 

pulserande takt. 

Den där lilla biten hud över det allra ömtåligaste, utnyttjad av 

gamla tiders änglamakerskor, får henne att pussa honom på 

bebiskinderna och hålla honom hårdare intill sig. 

Så oskyddad han är! Så beroende av henne och hennes 

moderskänslor. Och ändå prövar han hennes tålamod med skrik 

och gnäll och med att väcka henne så många gånger varje natt. 

Som om han visste att hennes kärlek trots allt är orubblig och 

oändlig. 

Vattnet kokar, kaffet puttrar i bryggaren. Noggrant mäter hon 

upp grötpulvret i Esaias bebistallrik med spöket Laban i botten. 

De hinner inte mer än att sätta sig till bords innan alarmet på 

Torbjörns väckarklocka går igång. Nyvaken och rufsig i håret 

står han sedan och ser på dem från dörröppningen. 

”Godmorgon” säger han och det låter som om han menar det. 

Linnéa försöker att tolka varenda nyans i orden, i hans hållning 

och i allt han säger och gör. 

”Godmorgon. Vill du ha kaffe?” 

“Jag ska bara ta en snabb dusch.” 

Och så försvinner han och stänger dörren om sig. 

Varför går hon egentligen in i sovrummet och rotar i hans byxfickor? 

Hon kommer aldrig att kunna svara annat än intuition. 

Lappen som hon hittar är liten och skrynklig. Det är ett kvitto 

från ICA. Fast det är inte att han har köpt Salami, bröd, päron 

och en flaska Loka som är intressant. 

Det är baksidan. 

Ett mobilnummer. Inget namn, bara tio svarta siffror. Hastigt 

stoppar hon kvittot i sin ficka och går ut i köket där kaffet står 

och svalnar i koppen. Esaias har fått fatt i gröttallriken och satt 

den på huvudet så att gröten rinner ner över öronen på honom. 

Han ler stort mot henne och verkar mycket nöjd med vad han 

har åstadkommit. Vad kan hon annat än att le tillbaka och 

sedan göra rent? 

92

Torbjörn kommer ut ur duschen och hjälper henne. Han verkar 

ovanligt glad och inte ett dugg stressad fastän han snart måste 

åka till jobbet igen. 

“Du , jag har tänkt på det där du sa om att göra något kul när 

jag är ledig i nästa vecka.” 

“Ja?” 

Nu måste hon bita sig i tungan för att inte förstöra det här. Inte 

ta upp hans nattliga frånvaro just nu. 

“Tror du vi skulle kunna låna dina föräldrars sommarhus?” 

“Jag kan fråga pappa... Jag har ändå tänkt att ringa honom 

idag.” 

“Fint. Om du vill?” 

“Ja, jag vill.” 

Linnéa kan knappt minnas när hon var där senast. Det känns 

som om dom jobbar jämt, hon och Torbjörn. Eller åtminstone 

som om de aldrig är lediga tillsammans. De hade tillbringat två 

veckor i Skottland tilsammans, det året de gifte sig. Hon hade 

älskat hedarna, slotten och Southbridgevalven i Edinburgh. 

De fuktiga underjordiska gångarna och hålorna som hade hyst 

såväl irländska immigranter som krogar och lagringsutrymmen 

för mänskliga organ som var en dåtida handelsvara på svarta 

marknaden. I taken hade det funnits tusentals ostronskal, ett 

spår efter mathållningen i de dåtida slumkvarteren som detta 

hade varit. Hon hade förfasats och fascinerats. 

Veckan på Kreta för två år sedan hade knappt gjort något 

intryck på henne alls. Framför allt för att det var alldeles för 

varmt för att överhuvudtaget kunna göra något vettigt. 

Till föräldrarnas sommarhus hade de mest åkt under studenttiden. 

Hon hade hållit på att skriva en uppsats om psykosocialt 

arbete med föräldrar till dödfödda barn och han hade fått för 

sig att middagen kunde tas upp ur havet varje dag vilket allt 

för ofta hade slutat med att de hade fått åka flera mil för att 

köpa pizza som de åt med händerna på någon klippa medan 

deras fötter vilade i saltvattnet och sjögräset tog tag i deras tår. 

93

Annars hade det bara varit jobb, jobb, jobb... 

Någon gång hade de pratat om att åka dit, blivit nostalgiska 

över en pizza med tonfisk och musslor... men inte mer än så. 

Hon log mot honom. 

“Det var ett jättebra förslag.” 

“Och tänk ifall det blir sånt här väder!” 

Det är först då som hon märker att solen tycks lysa ovanligt 

klart. 

Han slänger i sig en macka och en kopp halvljummet kaffe på 

stående fot, tar på sig och försvinner ut och bort till den där 

världen som Linnéa saknar så. Överhuvudtaget känns det som 

om hon tappat kontrollen över sitt eget liv. 

Läkaryrket är kanske krävande på sitt sätt, men kontroll har 

hon alltid. Dessutom bränner ICA-kvittot med de tio svarta 

siffrorna på baksidan i hennes ficka. 

Hon tar fram sin egen mobiltelefon, sätter Esaias i babysittern 

och skickar iväg ett SMS till Nummerupplysningen för att få 

svar på något som hon knappt har frågat. 

94

ELIN 

Ljuset fyller hennes sovrum och får allting som är vitt att 

nästan se ut som om det omgavs av en strålglans. Det är som att 

se alla sakerna och rummet med de småblommiga tapeterna för 

första gången. Hon lägger märke till dammet som samlat sig på 

samlingen av små porslinshundar på hyllan vid fönstret, på hur 

den vita lacken på järnsängen skavts av på vissa ställen. Hon 

lägger märke till hur den lilla kristallkronan i taket kastar 

omkring regnbågens alla färger in mot hörnet där klädskåpet 

står. 

Första gången hon var i lägenheten var med Hans, eller Hasse 

som alla kallade honom. Hans mamma hade just åkt in på 

hemmet och han hade en sådan oerhörd lust att knulla henne i 

mammans säng, den vita järnsängen som hon numera 

betraktar som sin egen. 

Hon hade sagt Nej. 

Han hade tjatat. Fått fler Nej. 

Han hade sagt att hon kunde få bo i lägenheten ifall han fick 

komma till, att hon faktiskt kunde få den till och med. 

Med möbler och allt! 

Och hon hade särat på benen. Hon hade studerat samlingen av 

porslinshundar medan han höll på. Hon hade tänkt att de där 

porslinshundarna minsann skulle få flytta upp på vinden eller 

ner i källaren så fort hon skulle få en chans. Men när hon väl 

95

hade flyttat in och Hasse, som fixat alla papper med HSB, gick 

och dog av en stroke bara 43 år gammal så tyckte hon nog att 

porslinshundarna ändå passade bra där de stod. I början hade 

hon varit rädd för att någon skulle komma på att hon bodde 

där och att alla papper inte alls var i sin ordning och att hon 

skulle bli tvungen att flytta tillbaka till Kvinnojouren igen. 

Men dagar gick, liksom månader. 

Nu till sommaren så har hon bott i Astrids lägenhet i två år. 

Elin vet inte ens ifall tanten fortfarande är i livet och vad som i 

så fall kan hända när Astrid dör. Hon sträcker på kroppen och 

känner hur stel den är efter den nattliga promenaden. 

Fötterna känns ömma. Kläderna känns ofräscha fastän de igår 

vid samma tid hängde i sina respektive affärer. 

Hon får dem snabbt av sig och trycker ner dem i den 

redan överfulla tvättkorgen som står vid fotändan. Eftersom 

hon är vansinnigt hungrig går hon ut i köket först och äter 

vaniljyoghurt. Hon dricker den direkt ur paketet, torkar 

munnen med baksidan av handen och tänker som flyktigast på 

Torbjörn och alla hans tårar. 

Hon behöver verkligen ett bad nu. 

Hon går in på toaletten, kissar och spolar. Inte förrän hon 

vänder sig om för att med båda händerna skruva på 

varm- och kallvattenkranarna samtidigt så ser hon honom. 

Hon drar efter andan men skriker inte. 

Hon ramlar omkull och slår ryggen i toalettstolen, men skriker 

fortfarande inte. Hon kan helt enkelt inte få luft till det. 

Det känns som om hon håller på att kvävas. 

Sedan, när hon väl får luft i lungorna igen kikar hon försiktigt 

över badkarskanten. 

Hon kan inte för sitt liv tro att det som hon ser är sant. 

96

Lördag 

- 

dag 

97

GUNILLA 

Med läsglasögonen på nästippen skriver Gunilla ihop en 

ovanligt lång och avancerad inköpslista. Det var länge sedan 

hon unnade sig så mycket gott. Undantaget fredagslunchen hos 

dottern så lever hon mest på smörgås och gröt och enklare soppor. 

Det lockar henne inte att stå vid spisen i timmar och laga mat 

enbart till sig själv. Hade inte oron legat och gnagt konstant i 

henne så hade hon verkligen sett fram mot kvällens middag med 

granntanten. 

Hon kan inte sluta tänka på Elin. Ena stunden står Elin brud 

på Bohusgranit och andra stunden ligger hon död i ett kylrum, 

omväxlande i Gunillas tankar. 

Hon vet inte vilket hon tycker är värst. 

Åter tvingar hon tillbaka tankarna på inköpslistan, går igenom 

den noggrant en gång till. Det finns få saker som är så för- 

argliga som att glömma att köpa en avgörande ingrediens och 

inte komma på det förrän grytorna puttrar på spisen. 

Just nu kan hon ge vad som helst för att Per-Ola ska komma 

in genom ytterdörren och säga att den där marmeladen var så 

vidrig att han faktiskt tog sig friheten att slänga bort den. 

Men ytterdörren föblir stängd och hon blir sittandes vid köksbordet 

med kokboken uppslagen framför sig och inköpslistan 

färdig. Hon borde ta cykeln och handla, förbereda. 

Per-Ola! 

Hur många lyckliga stunder hade de inte haft? Ironiskt nog flest 

när de bodde trångt och rikedomen enbart var en vision i hans 

98

huvud. Hon hade inga andra drömmar haft än att få vara nära 

honom och när Linnéa föddes att få ta hand om den lilla och få 

se henne växa upp. När dottern ännu låg i magen lånade han 

en bil av en kompis över dagen och tog med henne ut till Marstrand. 

På den lilla personfärjan över hade hon kraftiga förvärkar 

men vågade inte säga något. Per-Ola var så glad och pratade och 

pekade. Marstrand var de rikas och vackras ö, hade han sagt och 

här skulle han en dag ha ett sommarhus med utsikt över havet 

och himlen. 

Så hade det inte blivit för när han hade blivit rik nog ville han 

hellre få vara ifred än att gå omkring och vifta med sina pengar. 

Men den dagen... 

Värkarna hade lugnat sig och de hade ätit en alldeles för dyr 

lunch och lyckats med att gå upp till Carlstens fästning. 

De där dagarna med Per-Ola vill hon ha i sitt hjärta för alltid 

fastän hon undrar hur de kan komma att förändras i hennes 

minne ifall det verkligen är så att hon har dödat honom. 

Och Elin! 

Nej. Nu måste hon verkligen skärpa till sig. Att hon sitter där 

hon sitter ändrar knappast på någonting. Om hon tar sig till 

affären så finns åtminstone chansen att hon och Siv ska få en 

riktigt god middag och efterrätt. Hon har helt glömt av att titta 

vad det finns för vin hemma. Om Siv dricker vin så kan det 

alltid vara trevligt att ta ett glas eller två. 

“Nu, Gunilla, så reser du på änden och masar dig ner till källaren 

och hämtar upp en flaska gott vin” säger hon högt till sig 

själv och sätter händerna i köksbordet för att parera yrseln som 

alltid blir värre av oro och stress. 

99

LINNÉA 

Elin. 

Förnamnet är mer än nog. Det säger alldeles för mycket. 

Linnéa måste ut, bort. Hon står inte ut i lägenheten som hon 

plötsligt tycker att den stinker av rakvatten. 

Den jäveln! 

Hon får på Esaias kläderna och lägger honom tillrätta i barnvagnen. 

På spårvagnen har hon svårt att hålla tårarna borta. 

Vid botaniska trädgården kliver hon av och hon har sedan ett 

stort skogsområde kring själva trädgården att förlora sig själv i 

en liten stund. 

Det är inte helt enkelt att få med sig barnvagnen men till slut 

känner hon sig ensam nog att låta gråten komma. 

“Din jävla skit” väser hon mellan tårarna och slår handflatorna 

blodiga mot stenhällen där hon fallit ner på knä. 

“Jag hatar dig!” 

Tiden tycks stå stilla och granarna lyssnar utan att säga något. 

Det finns så mycket som behöver komma ut ur henne och när 

det till sist är gjort känner hon sig lika tom som ett urblåst ägg. 

Näsan är tät av snor och hon torkar av sitt ansikte på tröjärmen. 

Handflatorna bultar och hon skulle behöva badda dem med 

Desivon. 

I vagnen sover Esaias, tack och lov. 

Nu då, tänker hon. Vad ska jag göra nu? 

Skilja mig? 

100

Finna mig i det, så som mamma gjort? 

Stanna, fast med ett ultimatum? Eller låtsas som ingenting? 

Det sista alternativet är inte ens något alternativ. 

Så känslig som hon blivit så skulle hon aldrig stå ut med att leva 

på det sättet. 

Nästa vecka. Hon skulle ta sig tid till att riktigt tänka igenom 

sitt beslut. Ha en strategi, inte bara rusa iväg. 

Fram till dess skulle hon vara sitt bästa jag, han skulle inte 

kunna skylla på henne. Hon skulle laga hans favoriträtt och 

göra Apelsinmousse med Pistagemandel. Då skulle hon få ringa 

mamma först och be om receptet och sedan hoppas på att efterrätten 

skulle smaka lika gott som hon mindes den. 

Hon reser sig upp och grimaserar åt smärtan i händerna. Har 

hon överreagerat? Den där Elin kanske var..? 

Men vad skulle hon kunna vara, förutom hans älskarinna? 

Vore hon något annat skulle han ju såklart ha nämnt henne 

och inte sprungit omkring ute på nätterna med hennes mobilnummer 

i byxorna. 

Barnvagnen skumpar på skogsvägen, men det tycks inte alls 

bekomma Esaias som sover så gott, så gott. Ska han nu behöva 

växa upp så som hon har gjort? Nej, det är något hon är helt 

säker på - det ska han inte. Hellre lever hon ensam och 

uppfostrar honom själv. 

Hur har hennes liv kunnat bli så här? Är alla män otrogna, eller 

är det bara i hennes liv som de ständigt tycks finnas? 

Frågorna är många fler än svaren och de snurrar runt, runt i 

hennes huvud. Hur ska hon kunna stå ut med att träffa honom i 

eftermiddag? Bara en sådan sak. 

Hon tar upp mobiltelefonen när hon kommer ut ur skogen och 

ser stadslivet pulsera framför sig. 

Hon slår Elins nummer. Ett par signaler går fram. 

“Elin här!” svarar en röst som låter otroligt hurtig och inställsam, 

trots sin sensuella heshet. Linnéa vågar knappt andas, hon 

trycker bara telefonen mot örat och väntar. 

“Hallå?” 

Rösten låter irriterad. Tystnad. 

101

“Är det någon där? Hallå?” 

Ett plötsligt stråk av rädsla i rösten som Linnéa inte har något 

ansikte på och hon känner sig bättre till mods, lägger på och 

stoppar mobilen i fickan innan hon skjuvar vagnen framåt mot 

spårvagnshållplatsen. 

102

ELIN 

Hur länge har hon egentligen suttit som paralyserad och bara 

stirrat på det omöjliga i badkaret? Hon har tänkt alla möjliga 

konstiga tankar som att nagellacket på tånaglarna har flagnat 

lite och att det kanske är lite för lila för att se bra ut, och att hon 

tror sig ha sett en gammal matta uppe på vinden som nog är 

lagom stor, och att hon faktiskt är arg för att hennes mamma 

aldrig hör av sig. 

Och... 

Är det hon som har gjort det? 

Tanken svindlar och blandar sig med Martins ord. 

“Fy faan Elin. Du har förstört allting. Du har dödat henne. 

Fattar du, du har dödat Mylta?” 

Fast Elin vet ju sanningen när det gäller My. Visst var det hon 

som gav henne kexet och visst var det hon som träffade Hedine 

och stod och pratade med henne och sedan fick bråttom och 

sprang med vagnen genom julruschen. Att My hade satt kexet i 

halsen och kvävts av det var inget som hon märkte förrän hon 

klev på spårvagnen. 

Först hade hon trott att dottern sov men hennes känsla sade 

något annat. Och hon tyckte att My var blå om 

läpparna. Ingen hade väl varit mer förkrossad än hon? 

Den första månaden hade försvunnit i en vadderad dimma på 

sjukhusets psykiatriska avdelning. Innerst inne visste hon ju 

hela tiden att det inte varit hon som dödat My, att det varit en 

103

olycka. Men ändå. 

Martins ord har grävt stora svarta hål i hennes själ. 

Hur många nätter som hon har vaknat badande i sin egen kallsvett 

helt övertygad om att hon verkligen dödat dottern vet hon 

inte. Men de är många. 

Det hon känner nu är förvirrande likt. Hur trött hade hon egentligen 

varit i morse när hon kom hem efter sin misslyckade träff 

med Torbjörn? Men hon kunde bara minnas att hon stöp i säng 

med kläderna på. Och om hon inte... Hur? 

Hon försöker att komma på fötter, men kroppen vill inte lyda så 

hon får krypa ut till sovrummet, naken på alla fyra. Hon välter 

tvättkorgen och river fram kläderna för att leta efter bevis men 

det enda som de bevisar är att hon svettas och att lukten efter 

Torbjörns rakvatten ännu går att skönja i dem. Annars finns där 

ingenting. Inte en enda liten fläck. 

Hon kryper vidare till byrån och får fatt på ett par rena trosor 

och en ful t-shirt som hon aldrig skulle visa sig ute i. Framtill har 

den ett stort reklamtryck för ett lokalt IT-företag och den där 

t-shirten var det enda hon fått av Jonas. En riktigt snål en 

faktiskt. Fast med fina händer som visste hur hon ville bli 

smekt. Hon drar t-shirten över huvudet, trär i armarna och 

tänker att hon aldrig ska kunna röra sig mer, att hon ska 

få sitta här tills hon dör. Är det tre dygn som man kan överleva 

utan att få i sig vätska? Hon kurar ihop sig i en hög på 

golvet och drar ner täcket ifrån sängen och trär det över sig. 

Hon vill sova och sedan vakna upp som sig själv fast i en 

annan version där Mylta springer omkring på knubbiga 

barnsben och Martin sitter vid sin MacBook med Logic Audio 

och redigerar musik medan hon själv sitter och skissar på en ny 

väv av växtfärgad hampa. Hon vill att de skulle bo i ett hus vid 

havet, gärna ett gammalt med knarrande trägolv och 

innanfönster som de sätter i varje höst och tar bort om 

vårarna. Hennes önskan är en omöjlighet och när hon vaknar 

så värker kroppen som är van att sova i en mjuk säng och 

hon vet mycket väl vad som väntar henne i badrummet. 

104

Nu bär hennes ben åtminstone så hon går långsamt in där för att 

försäkra sig om det omöjliga. 

Jodå, han är kvar. 

Hon går nära, tar toaborsten och puttar försiktigt på honom 

för att försäkra sig om att det hela inte är något slags makabert 

skämt från hans sida. Men han reagerar inte. Inte ens när hon 

sätter toaborsten i skrevet på honom och trycker till så mycket 

som hon kan. 

Han är helt enkelt död. 

P-O ligger och är död i hennes badkar och i hans buk sitter den 

största och vassaste av hennes köksknivar. 

Utan att tänka tar hon tag i knivens skaft och rycker i en snabb 

rörelse ut den. Nog borde hon ringa polisen? Fast vad ska de 

tro? Det är hennes kniv och det finns SMS med upprepade Nej 

till hans frieri i både hans och hennes mobiltelefoner. 

Lysande. 

Dessutom har hon för natten ett alibi som antagligen inte är 

vatten värt, särskilt inte ifall Torbjörn nekar och hotellreceptionisten 

inte ens har noterat henne. Torbjörn förresten... 

hon vet bara hans förnamn och det kanske inte ens är hans 

riktiga namn utan bara något som han hittat på. Och nu står 

hon dessutom med kniven i handen och vet att hon alldeles 

strax ska diska rent den i köket och sätta tillbaka den i 

knivstället där den borde stå. 

Precis när hon diskat klart ringer telefonen och hon svarar som 

vanligt och försöker låta lite extra pigg och glad: 

”Elin här!” 

Hon hör hur någon andas i andra ändan och hon hör trafik i 

bakgrunden. 

”Hallå?” 

Tystnad. 

“Är det någon där? Hallå?” 

Samtalet bryts. 

Elin måste sätta sig ner på en av köksstolarna. Hon skakar. Är 

det någon som vet? Någon som tänker sätta dit henne? Den enda 

105

som hon kan komma på är Martin. Men skulle han? I det här 

läget har hon ingen förutom sig själv. Hon kan absolut inte bryta 

ihop nu. Inte ens om hon får anonyma telefonsamtal. Hon måste 

äta något. Hon måste tänka... 

I kylskåpet finns några kikärtsbollar, lite vitlöksås och ett par 

potatisar från gårdagen. Hon tar ut alltihop och äter det kallt 

utan att känna vad det egentligen smakar. Hon kommer på sig 

själv med att sniffa i luften. När är det som döda börjar lukta 

egentligen? Som en slags säkerhetsåtgärd tar hon ner duschdraperiet 

och lägger det i badkaret och ställer tunga ljusstakar 

på badkarets fyra hörn. Han ser förvrängd ut av döden och 

täckt utav det gulaktiga genomskinliga duschdraperiet med de 

förgyllda ljusstakarna ser det hela ut som en bisarr likvaka. 

“Vad ska jag ta mig till?” säger hon till P-O fastän hon vet att han 

inte ens skulle svara ifall hon sa Ja till hans frieri. 

“Fy faan, P-O” säger hon sedan utan att riktigt veta hur hon 

menar. 

106

Lördag 

- 

kväll 

107

GUNILLA 

Det ringer på dörren. Den välbekanta alldeles vardagliga 

signalen får Gunillas hjärta att rusa i sken. Hur länge har hon 

egentligen suttit i fåtöljen med herbariet uppslaget framför 

sig utan att varken vända blad eller överhuvudtaget se på det? 

Hon har varit någonstans mellan sömn och vakenhet, i nutid 

och dåtid på en och samma gång. Per-Olas unga solbrända 

ansikte har lett mot henne för att i nästa stund vara grått och 

anklagande. Dottern i sommarklänning stående på klipporna 

och storm i nästa stund som om hon inte själv kunde styra sina 

tankar i någon riktning. En stund tycktes hon känna doften av 

snö och genom den doftförnimmelsen hörs dörrklockans signal. 

Polisen! 

Det är Gunillas absolut första tanke. Den innan Siv. På allvar 

överväger hon att inte ens gå till dörren utan bara sitta kvar, låta 

hjärtat lugna sig och sedan glida in i det behagliga tillståndet 

hon nyss befunnit sig i. Ändå reser hon sig upp. Yrseln slår till 

och hon får hålla sig i bordet en stund innan hon kan ta sig till 

hallen. En hastig blick i den stora pampiga hallspegeln säger 

till henne att låta bli. Hon ser ut som sju svåra år och hon vet 

att allt som hon handlat i förmiddags aldrig kommit längre än 

till köket. Påsarna hade blivit stående där, på köksgolvet och 

hon själv hade gett vika för den förlamande tröttheten. Utanför 

dörren står Siv med röda läppar och ett leende som snabbt tar 

slut. 

108

“Herregud, hur är det? Har det hänt något?” 

Det är nära att Gunilla faller för frestelsen och bara berättar alltihop, 

men hon biter ihop och väljer ut delar av sanningen som bara de 

är alltför tillräckliga för att få Siv att förstå varför det är som det är. 

“Min man ska gifta sig med sin älskarinna” säger hon. 

Siv spärrar upp ögonen. 

Sedan kramar hon om Gunilla på ett sätt som Gunilla inte kan 

minnas när hon blev kramad så senast. Innerligt. Hon slappnar 

av i Sivs armar, drar in den sötaktiga parfymdoften. 

“Och jag har inte gjort någon mat heller...” 

“Äsch. Vi beställer hem pizza. Jag vet en som kör hem dessutom.” 

“Då vill jag ha en Calzone.” 

“Fast vi kanske ska börja med det här då” säger Siv och tar upp 

en påse som hon måste ha ställt på trappan utan att Gunilla ens 

har märkt det. 

“Pirkum.” 

Siv halar ut en flaska ur papperspåsen och ger den till Gunilla. 

“Pirkum?” 

Gunilla studerar den bronsfärgade klara vätskan i flaskan. 

“Snaps. Det är Johannesört som gett färg och smak. Rena 

medicinen.” 

Gunilla tar fram två snapsglas i finaste kristall och fyller glasen 

till brädden. 

“Skål då” 

“Ja, skål för oss starka tanter och dessa starka drycker!” 

Siv sveper sin snaps och kvar på glaset är bara avtryck efter 

hennes röda läppar. 

Någon timme senare sitter de vid köksbordet och äter pizza 

direkt ur kartongerna och Siv berättar om de män som kommit 

och gått i hennes liv. Om mannen som försvann med sin segelbåt 

och varken han eller båten återfanns. Hon berättar vidare om 

han som visste exakt på minuten hur lång tid det tog att åka till 

de ställen som han besökte ofta och vars kopp hon inte fick 

diska. Om mannen som bott ihop med sina två motorcyklar 

vilka hon inte hade haft en chans att kunna konkurrera med... 

109

“Jag har aldrig haft någon tillräckligt lång relation för att någon 

skulle hinna bedra mig...” 

“Barn?” 

“Nej, nej. Det blev aldrig. Och det är den stora sorgen i mitt liv.” 

Gunilla nickar eftertänksamt. 

“Fast just nu är det nog barnbarnet som är min stora glädje, för 

sedan Linnéa var tonåring har vi inte riktigt lyckats få kontakt 

med varandra.” 

“Det är knepigt med relationer, som vi alla längtar efter så 

mycket men ändå är för stolta för att ha.” 

De sitter tysta en stund. Ett behagligt mörker har börjat krypa 

sig inpå dem, de är mätta och efter omständigheterna belåtna. 

Lite berusade till och med. 

“Vill du se mitt herbarium?” 

“Gärna.” 

Gunilla dricker upp det sista av sitt Pirkum och tar sedan Sivs 

hand och tar henne med in i det största rummet. Hon kan inte 

tveka längre. Det är något med Siv, något nu eller aldrig och om 

aldrig förr så behöver Gunilla nu en vän. Bara att slippa vara 

ensam en kväll som denna... 

Ändå kommer de till slut till en punkt då klockan är slagen, 

natten är överhängande och huvudet värker och behöver sömn. 

En våg av olust går genom Gunilla när Siv kramat henne godnatt 

och för varje steg försvinner hon all mer ut ur Gunillas synfält. 

Grindens dova knarrande. Sedan är hon ensam. 

Hastigt stänger hon ytterdörren och låser. Hon fryser. Det låg 

frost i luften tyckte hon när hon stod där tidigare och såg Siv gå. 

Kanske inbillade hon sig bara. 

Även ifall hon känner sig enormt trött och fortfarande lite för 

mätt vill hon inte chansa på att få en god natts sömn. Två vita 

sömnpiller sväljer hon med ett halvt glas vatten och gör sig 

sedan i ordning för sänggåendet. Hon vill ha en drömlös sömn, 

en alldeles vit natt. Snö är det allra sista som hon tänker på. Snö. 

Vit. Stora lätta flingor som sakta dalar mot marken. Sådana där 

snöflingor som nästan känns smeksamma mot ett varmt ansikte. 

110

LINNÉA 

Allting är perfekt. Ingen disk i diskhon, allting glänsande rent, 

dukat, fint. 

Mascara, som om hon för den sakens skull inte skulle gråta. Hon 

sminkar sig så sällan, fastän Torbjörn uppskattar det när hon 

väl anstränger sig. Anstränger hon sig inte nog? Hon vägrar att 

svara, flyttar istället besticken en aning. Le. En sista gång tittar 

hon till Esaias där han ligger och sover i sin spjälsäng som han 

sover i om dagarna. På rygg med armar och ben utsträckta åt 

olika håll ligger han och sover. Den vita filten har han sparkat 

av sig, så hon breder på honom innan hon återvänder till sin 

skapelse - det perfekta köket. 

Apelsinmoussen med Pistagemandel står i kylen och hon 

hoppas att den ska smaka lika perfekt som den ser ut. Mamma 

hade varit så konstig på telefonen och knappt fått fram receptet. 

Linnéa hade snäst åt henne och ångrat sig långt senare. Kanske 

är det något fel med mamma? 

Så Linnéa hade ringt upp igen för att höra efter hur hon mådde 

men fick inget annat än telefonsignalens tutande i örat. Om hon 

inte hade haft sin perfekta middag att göra skulle hon åkt och 

sett att allt var bra med mamma. Hon var inte purung längre... 

Knappt hinner Linnéa att tänka tanken förrän Torbjörn kliver 

innanför ytterdörren. Hon går honom till mötes. Samlad. Fast 

det gör ont står hon där och ler och frågar om hans dag, om 

bilköerna om... 

111

“Det luktar gott” avbryter han. 

“Din älsklingsrätt.” 

“En lördag, mitt i veckan?” 

“Ja.” 

Det där med lördag mitt i veckan är ett gammalt skämt dem 

emellan, ett som egentligen rymmer lika mycket lust till yrket 

de valt och försakelserna de gör så som att lördag visst kan vara 

mitt i en arbetsvecka. 

Han är hungrig och hon tycker att han äter alldeles för snabbt. 

Hon vill ju att de ska njuta av maten och varandra nu när hon 

kämpat så med att hålla Esaias vaken, så att han ska sova när 

Torbjörn är hemma. Hon hade kämpat med maten samtidigt. 

Gjort redningen till såsen med ett övertrött skrikande barn på 

armen. 

“Det är efterrätt också.” 

“Åh, du skämmer bort mig.” 

“Har du något emot det?” 

“Lite..” 

“Fast vi skulle ju kunna äta den lite senare...” 

När förförde hon honom senast? Plötsligt blir hon rädd för att bli 

avvisad. Ingen mascara i världen skulle kunna stoppa henne från 

att gråta då. Torbjörn tycks inte märka rädslan som bultar under 

hennes hud när hon kysser honom i nacken och samtidigt börjar 

knäppa upp knapparna i hans vita skjorta. 

“Mmm... jag ska nog alltid jobba helg...” 

“Jag vill att du tar mig på köksbordet!” 

Han skrattar till. 

“Skratta inte åt mig.” 

“Nej, alltså.. inte åt... men.. du är bara så underbar.” 

Till och med underlivet har hon förberett. Slemhinnorna är 

fortfarande ömma och sköra efter Esaias förlossning och kan 

tydligen fortsätta att vara så så länge som hon ammar. En klick 

glidmedel gör hela skillnaden och det behöver inte Torbjörn få 

veta... 

112

Hon ser honom rakt in i ögonen, de där vackra snälla, när han 

kommer in i henne och hon kan inte låta bli att tänka på att de 

nyligen har sett in i Elins... 

Har de... Ska han... 

Hon tillåter sig inte ens att tänka frågorna till slut. Kanske är 

hon Elin för honom just nu? 

Vem är han, han som rytmiskt rör sig inuti henne och som en 

stund ska äta apelsinmoussen som hon har gjort åt honom? 

113

ELIN 

Malin och Elin. Oslagbara i baren. De vet det själva och har 

aldrig gjort någon hemlighet av det. Som vanligt dricker de vin 

i Malins garderob. Garderoben är egentligen ett litet rum, men 

Malin har mer användning av det i form av klädförvaring. Elin 

har också mycket kläder, men i jämförelse med Malin så är det 

ingenting. Dessutom är Malin bra på att välja kläder till henne 

och att prova kläder och sminka sig ihop och dricka ett torrt 

vitt vin är ibland det bästa med hela utekvällen. De skrattar 

alltid som mest då och så har det även varit denna kväll fastän 

Malin ibland sett på henne som om hon anat att någonting är 

fruktansvärt fel... Först har hon frågat, men Elin har bara skakat 

av sig frågan. Istället börjat prata som om det fortfarande vore en 

sanning, en möjlighet. 

“P-O, du vet... den idioten har friat.” 

“Du skojar?” 

“Mm.., visst är det kul?” 

“Inte särskilt.” 

“Nej.., men då fattar du ju. Jag är inte helt på topp. Envis är han 

också. Jag kan knappt ha på mobilen längre.” 

“Fast... Jag vet inte, men du verkar orolig på något sätt.” 

“Äh! Ge mig mer vin!” 

Malin häller upp. Elin dricker ur, skrattar och försöker att få 

Malin att slappna av och sluta att försöka att se rakt in i henne. 

Men det är inte helt enkelt. Inte ens är hon intresserad av att 

prata om exet som flyttat härom natten. 

114

“Ännu en idiot” suckar hon bara. 

De ger sina ansikten en sista gnutta puder och läpparna lite glans 

innan de ger sig av. 

Nu sitter de uppflugna på varsin barstol. Elin och Malin. 

Malin och Elin. Två blondiner med kurvorna på rätta 

stället. Malin något slankare med en rejäl pussmun. Elin med sin 

skrattgrop och de olikfärgade ögonen. De är som två sockerbitar 

på ett ställe fyllt med flugor. De flesta viftar de bara bort. För 

fulla. För fula. För gamla. Eller alltihop på en och samma gång. 

Det är den makten de har. 

“En till?” Malin nickar mot Elins uppdruckna glas. 

“Ja!” 

“Sedan dansar vi.” 

“Va?” 

“Sedan ska du dansa!” skriker Malin i hennes öra. 

“Visst.” 

Hur det ska gå till kan Elin inte för sitt liv förstå. Hon har 

redan druckit alldeles för mycket med tanke på att hon knappt 

ätit någonting under dagen. Fast det är inte det värsta, långt 

ifrån. 

Tidigare, medan hon promenerat den knappa timmen till 

Malins lägenhet hade hon tänkt att be Malin om hjälp. Hon 

hade lagt ut texten inuti sitt huvud, ordagrant hur hon skulle 

säga. Sedan när hon väl klivit in i Malins 

garderob var alla orden bara borta och allt hon kunde tänka 

var: 

“Hjälp mig, hjälp mig, hjälpmighjälpmighjälp...” 

115

Under tiden kom helt andra, vanliga ord ut ur hennes mun. Hon 

hade börjat prata om den samling av luktsuddgummi som hon 

haft som barn. Favoriterna var en gul säl och de rosa rosorna. 

Något oviktigare än så kunde hon knappast kunna komma på. 

Vad är all världens luktsuddgummi när ens älskare.., före detta 

älskare, ligger död hemma i ens badkar? Hela situationen är så 

absurd. Men på något sätt har hon ändå fått på sig något, borstat 

håret, kissat och lämnat honom under det gult genomskinliga 

duschdraperiet. När hon suttit på toaletten hade hon inte 

kunnat ta ögonen ifrån honom. Han skulle inte försvinna utav 

sig själv, det hade hon förstått. Och det är hon, Elin, som står 

inför det omöjliga. 

För varje minut som går blir det dessutom allt mer omöjligt att 

ringa till polisen. Hon kan inte ens säga att hon varit bortrest 

för när hon lämnade lägenheten sprang hon nästan rakt in i 

den egendomliga mannen som bor i lägenheten över hennes. 

Och hon är säker på att han är en sådan som minns allting. 

Alltihop går bara runt i hennes huvud och oron i magen har 

knappt lugnat sig trots alkoholen. 

“Jag ska bara på toa.” 

Malin nickar. 

Elin tränger sig fram mellan alla okända människor, stöter till en 

tjej så att hon spiller halva sin drink på golvet. Hon orkar inte ens 

vända sig om trots att tjejen ropar efter henne. Inne på toaletten 

sjunker hon ner, låser om sig och känner att hon aldrig mer vill 

ut till den öronbedövande musiken, alla människor, alkoholen, 

de lystna blickarna. Orden mal fortfarande i hennes huvud som 

om de inte går att få stopp på: 

“Hjälp mig, Hjälp mig, Hjälp mig...” 

Hon rycker till när hon förstår att hon somnat där, sittandes på 

toalettstolen. Någon bultar på dörren: 

“Hallå, mår du bra?” 

Inte ens här får hon alltså vara ifred, så hon reser sig och öppnar. 

“Det ska väl du ge fan i!” 

Elin tränger sig förbi den kraftiga tjejen och hennes förvånade 

min. 

116

“Ursäkta då, men det lät som om du höll på att kvävas eller nåt!” 

Musiken väller åter emot henne, och människorna trängs omkring 

henne. Dansa är det sista hon vill. Hon vill hem. Fast då 

till ett hem där inte P-O finns. Utan att tänka hugger hon tag i 

en kille. 

“Ska vi gå hem till dig?” 

Det tar ett par sekunder innan han finner sig och ger upp ett 

stort leende. 

“Visst!” 

Hon låter honom ta på hennes kropp där de sitter i taxibilen. 

Han kan faktiskt få göra vad han vill med henne, för det känns 

som om det inte spelar någon som helst roll. 

Hon är inte ens där, utan hon befinner sig på en plats inuti 

sig själv som hon inte har besökt på många år. En plats 

som saknar allt, som ett tomrum dit själen flyr när livet blivit 

övermäktigt. Det var där inne som hon befann sig då, 

när Mylta hade dött. Hon vet att hon bör kämpa emot, 

för det där tomrummet är inte svaret på någonting och 

någonstans vet hon att ifall hon vistas där alltför länge så 

kanske hon aldrig kan komma tillbaka igen. 

Vart taxin tar henne och honom som hon valt slumpmässigt vet 

hon inte, det är bara mörker och gatlampor som fladdrar förbi 

utanför. 

När bilen stannat hjälper han henne ut och upp till en liten 

sjabbig lägenhet. Hon tar av sig alla kläderna redan i hallen. 

“Du är helt klart den konstigaste tjej jag har mött!” 

Han säger det med ett leende hon inte besvarar. Nu vill hon 

bara få det hela överstökat så att hon kan få somna bredvid en 

varm, levande människa. En med bruna ögon, mörkt hår och 

onaturligt vita tänder. 

117

Lördag 

- 

natt 

118

LINNÉA 

Det var längesedan, om någonsin, som hon somnade i 

Torbjörns armar. Att Esaias fortfarande sover i spjälsängen utan 

att ha vaknat en enda gång måste ses som ett smärre under. Det 

är nästan så att hon funderar på att lirka sig ur omfamningen 

för att smyga sig upp och lyssna så att han verkligen andas. Men 

hon förmår sig inte. Inte heller kan hon njuta av en perfekt kväll, 

en kväll där hon faktiskt var både den perfekta husmodern och 

älskarinnan... 

Det var bara just det att hon är varken eller. Att matlagningen 

ligger på henne just nu har mest med det praktiska att göra. När 

de båda jobbade hämtade de mest mat från någon av de otaliga 

restaurangerna i närområdet. Och älskarinna... det är ju den där 

Elin, och inte hon. Anledningen att hon i detta nu ligger sömnlös 

utan att faktiskt veta vad hon ska ta sig till. 

Hon tänker faktiskt den absurda tanken att rentav anförtro 

sig till någon av mammorna på Öppna Förskolan, men som 

tur är så hittar hon alltid något fel på var och en av dem som 

får henne att avstå. Hon har alltid klarat ut sina problem själv, 

något som hon varit stolt över. Aldrig att hon har haft problem 

med att säga vad hon tycker till barnmorskor eller läkarkollegorna. 

Hon har gjort Lex Maria-anmälningar när hon tyckt att 

det har krävts och dessutom stått för det. Men detta... Det är 

något helt annat. Något som väcker all den skam som hon samlat 

genom barndomen och tonåren. Pappas älskarinnor... Mammas 

eftergivenhet... Vilka visste om hur det egentligen stod till i den 

119

vackra sekelskiftesvillan? Hon kunde aldrig veta och absolut inte 

fråga. Därför hade hon oftast utgått från det värsta. 

Och nu, när hon ligger där så nära Torbjörn att deras kroppar 

klistras ihop av svett från dem båda så väller den där gamla 

skammen upp och blandar sig med ny tills hon i mörkret inte 

vet vad som hörde vart. 

Till och med hennes pappa och Torbjörn flyter ihop till en enda 

konturlös person. 

Hon känner sig utlämnad, utnyttjad och långt förbi trötthet. 

Trots att hon sluter ögonen och ligger alldeles stilla så vill 

sömnen bara inte infinna sig. Det enda som kommer är salta 

tårar som enkelt tar sig ut ur ögonvrårna och rullar ner för 

hennes kinder i var sin motsatt riktning. Hur kan han ha sex 

med henne som om ingenting hade hänt? 

Vem är han? En främling som håller henne hårt intill sig 

och som viskat att han älskar henne strax innan han somnat. 

Det är så som hon känner det fastän förnuftet långt där inne i 

huvudet på henne försöker att föra en annan talan, en som hon 

inte vill eller ens kan lyssna på. 

120

GUNILLA 

Det borde inte vara möjligt att vakna mitt i natten, efter en 

maxdos av sömntabletter och dessutom en hel del Pirkum 

innan dess. Men vaknar är just vad Gunilla gör. 

Med ett ryck sitter hon upp i sängen alldeles kallsvettig. Hela 

sängen är blöt av svett och munnen är torr som sandpapper. 

Hjärtat skenar och yrseln får henne att inte kunna röra sig en 

millimeter. Först när rummet slutat snurra kan hon ta sig till 

badrummet där hon kränger av sig nattlinnet för att sedan ställa 

sig i duschen. Det varma vattnet får henne snart att sluta skaka 

som ett asplöv och hon mår betydligt bättre när hon återfått 

värmen och en normal hjärtrytm. 

Ovissheten gnager i henne, hon vet att det är så. Och värst av allt 

är det faktum att marmeladburken är borta. 

När hon just tänkt den tanken kom hon att tänka på all den 

mat som hon handlat och sedan inte orkat ta sig an. Den står 

fortfarande ouppackad i sina ICA-kassar på köksgolvet. Kanske 

kan hon rädda något utav det ifall hon går ner och tar tag i det 

hela nu med en gång. 

Strax har hon fått på sig ett varmt flanellnattlinne och går ner till 

köket. Hon ler åt pizzakartongerna och den nästan urdruckna 

flaskan med den bronsfärgade spriten. 

Siv. Helt klart en vän. 

Gunilla tycker verkligen om henne, det uppriktiga och 

jordnära sättet. Kanske är det så att de båda faktiskt 

blivit för gamla för att hålla på och låtsas att allt är så bra 

121

och perfekt. Att de inte tycker att de har så mycket att 

förlora på att säga sanningen. Eller nästan sanningen i varje fall. 

Hon bestämmer sig för att vänta tills Per-Ola dyker upp innan 

hon säger något mer om honom till Siv. Är han i livet finns ju 

ingen anledning att bekänna brott som man inte har begått och 

om han dyker upp död... ja, då kan hon ju lika gärna säga som 

det är. 

Så känner hon när hon börjar packa upp maten ur kassarna mitt 

i natten. Det mesta verkar ha klarat sig bättre än hon trott men 

köttet kastar hon. Soppåsen är full så hon lyfter upp den och 

knyter igen den för att sedan ställa den i hallen. Det är mot hallgolvets 

klinker som hon hör hur något av glas krossas där inuti 

påsen. Hon slänger aldrig glas i soporna utan tar alltid med det 

ursköljt till återvinningen. Detta får henne att genast knyta upp 

påsen igen och hon bryr sig inte om det avfall som sprids ut på 

hallgolvet. 

En hopknöcklad mjölkkartong, blöta kaffefilter och matrester, 

plastförpackningar, och ytterligare en kartong som det varit 

apelsinjuice i... 

Och! 

Det är nästan så att hjärtat stannar i kroppen på henne innan 

hon ger upp ett glädjetjut. Där ligger den dödliga marmeladen 

och burken har spruckit i två nästan lika stora delar. Ingen Per- 

Ola har dött och framför allt ingen Elin! 

“Tack Gode Gud” utbrister hon. 

Sedan sticker hon fingret i den mörka marmeladen och slickar 

på det innan hon spottar ut det igen. 

Alldeles alldeles för sött! 

Per-Ola tycker visserligen om sötsaker, men även han har en 

gräns som denna marmeladen helt klart har passerat. Hon är 

mer lättad än vad hon hade trott att hon skulle bli. Han kan till 

och med ta och gifta sig med Elin om han vill, bara hon får 

pengar nog för att klara sig livet ut. Och hon kan leva snålt. 

En bra advokat kan väl ordna det, trots äktenskapsförordet. 

Och om inte... Nej, hon vill inte tänka på det just nu, utan bara 

glädjas åt att ingen kommit till skada. 

122

Hon går sedan upp till sängkammaren och bäddar rent. 

Riktigt trött känner hon sig när alla bestyr är avklarade. 

Kudden är mjuk och skön, täcket värmer snart hennes kalla 

fötter och hon somnar med ett leende på läpparna. 

123

ELIN 

Han ligger på rygg och sover. Snarkar ljudligt. Nästan lika 

främmande nu för henne. Hon studerar hans anletsdrag i 

skenet från gatlampan som nästan tycks stå inne i hans sovrum. 

Han har rena vackra drag och ett ärr vid ena tinningen. Han är 

betydligt yngre än vad hon först trodde. Själv kan hon inte sova 

fastän fyllan övergått i bakrus och hon känner att hon är 

tillbaka i sin kropp igen. Tomrummet är fortfarande lockande 

och hon är rädd för att hamna där igen ifall hennes tankar ens 

snuddar vid P-O. Därför läser hon titlarna på bokryggarna i 

bokhyllan, anstränger ögonen för att urskilja bokstäverna. 

Det mesta tycks vara på engelska och med inriktning på utomvärldsliga 

företeelser. 

“Secrets of Antigravity and Propulsion” av Paul LaViolette, 

“Above Top Secret” av Timothy Good, “Dark Mission- 

The Secret History of NASA” av Richard Hoagland & Mike 

Bara... 

Hennes ögon registrerar klädhögar på golvet och i en sliten 

grön fåtölj från 70-talet. En rad med odiskade glas på det 

tidningsbelamrade soffbordet... 

Eftersom hon inte vet något om honom bedömer hon honom 

efter det hon ser. Sedan är hon tvungen att kväva ett skrattanfall 

i kudden... Ifall de hade gått hem till henne och han sett sig omkring 

i lägenheten, vad hade han sett då? Vilken bild hade han 

fått av henne? Kanske kunde hon rent av presenterat mannen 

som låg i badkaret som sin förra älskare... 

124

Sedan börjar hon gråta, som om skrattet helt plötsligt blivit 

tårar. Vad ska hon ta sig till? Hon kryper närmare intill främlingen 

och drar in doften av After Shave och nattgammal svett. 

Hon måste sova. 

Annars blir hon definitivt tokig. 

125

Söndag 

- 

morgon 

126

GUNILLA 

Klockan är närmare tio när Gunilla slår upp ögonen. Genom 

fönstret sträcker sig solstrålarna efter hennes tår. 

“En underbar dag” säger Gunilla högt för sig själv. 

Sedan nästan springer hon ner för trappan och ut i hallen för 

att förvissa sig om att de nattliga händelserna inte var en dröm. 

Men på hallgolvet ligger ännu soporna utspridda. Ännu iförd 

nattlinne sätter hon igång med att städa upp. Skulle Per-Ola 

komma innan hon är klar skulle hon få en hel del att förklara. 

Marmeladen har torkat in under natten och hur hon än gnider 

och skrubbar så är golvet en aning mörkare just där. Särskilt i 

fogarna mellan klinkerplattorna. Hon reser sig från sin 

knästående ställning och betraktar det hela på lite håll. Hon 

bestämmer sig för att ingen kommer att lägga märke till det, 

samtidigt som hon svär tyst för att hon låtit lättja och trötthet ta 

över och inte städat upp allt redan i natt. Hon borde... 

Sedan suckar hon. Hur många “borden” finns det inte i livet 

som ändå inte gjorts av en eller annan anledning? Fast just nu 

vill hon inte förstöra dagen med grubblerier och bittra tankar. 

Nej, en stadig frukost och en lång promenad är just vad hon 

behöver. Törstig är hon också, ordentligt törstig. Hon dricker 

tre glas vatten på raken medan ett enda ägg dansar runt i det 

uppbubblande vattnet. Hon måste passa det ordentligt ifall hon 

ska få det löskokt så som hon vill. Inte ens på den punkten hade 

hon och Per-Ola varit överens. Hårdkokta skulle hans ägg vara, 

såklart. Gulan är alldeles perfekt när hon försiktigt får av toppen 

127

med skeden. Lite tjockare i kanterna, och alldeles rinnig inuti. 

När smakade kaviarsmörgås och ägg så gott senast? 

Mätt och belåten och påklädd ger hon sig sedan iväg på lätta 

fötter. När hon passerar Sivs hus tänker hon att Siv kanske skulle 

vilja följa med henne och hon tar av från vägen och tar ett par 

steg på Sivs grusgång. 

Sedan. Hon stannar. 

Vet egentligen inte varför hon tvekar. Siv är ju vuxen och kan 

själv bestämma ifall hon vill eller inte och visst kan väl Gunilla 

ta ett nej utan att världen rasar. Innan hon ens hunnit svara på 

sin egen fråga har hon vänt på klacken och hastigt tagit sig ut på 

vägen igen. 

Hon skyndar över vägen och in på stigen där hon strax är dold 

för världen av all växtlighet. Först vid den stora stenen där stigen 

delar sig i två stannar hon, flåsande och hon lutar sig mot stenens 

skrovliga yta. Det finns så många tankar och känslor som 

trängs inuti henne . 

Det är som om hon själv står inför ett mycket större val än stigen 

till vänster eller stigen till höger. Som om varje steg hon tar nu 

är avgörande, fastän hon inte riktigt kan sätta fingret på hur det 

skulle vara så eller ens vilka val hon har. Kanske är det rent av 

lyckan i sig som skrämmer henne? Att hon denna dagen vaknade 

och kände sig lycklig. Inte så ensam. Och framför allt inte längre 

en mördare, en ond människa. Hon, som knappt hade gjort 

en fluga förnär. Tänk att hon hade varit så nära att döda. Att 

gränsen mellan gott och ont kunde vara så tunn inuti henne. 

Nu måste hon förmå sig själv att komma på rätt köl igen. Fast 

hon känner sig så skör. Det är genom kriser man utvecklas, tänker 

hon. 

Andningen är normal igen. Över henne bildar de spröda ljusa 

bladen, de alldeles nya, ett grönt tak som som rör sig lätt i vinden 

så att solljuset kan leka i hennes ansikte. Än är det skugga, än är 

det ljus. 

En doft av liljekonvaljer smyger sig förbi och när hon försöker att 

fånga den med näsborrarna är den borta igen. Sedan väljer hon 

den vänstra stigen, utan att tveka. 

128

Och hon lovar sig själv att laga till en härlig soppa att bjuda Siv 

på till eftermiddagen. 

Det finns ingenting att vara rädd för annat än rädslan själv. 

129

LINNÉA 

Han stryker henne över håret. 

“Du är bäst” viskar han i hennes öra. Hon kan inte låta bli att 

äcklas över både hans ord och andedräkten som luktar natt och 

morgonkaffe. Ändå ler hon. 

Esaias sitter i sin barnstol och häller ut mjölken från sin pipmugg 

på bordet. I vanliga fall skulle hon genast varit där med 

hushållspapper och torkat samtidigt som hon skulle fört 

muggen till hans lilla mun så att mjölken skulle hamnat där 

den ska. 

“Vi ses i eftermiddag då.” 

Så är han borta. 

Nu. 

Det är nu som hon ska bryta ihop. Inte torka upp mjölk. 

Det finns ett motstånd i henne till varje rörelse. Hon vill 

bara krypa ner i sängen och rulla ihop sin kropp till en 

liten boll. Sova. Den här tröttheten är en helt annan än den 

vanliga mammatröttheten slitit i henne sedan hon blev 

gravid med Esaias. Det finns trots allt en glädje i den, en mening. 

Ovanligt bryskt tar hon pipmuggen från Esias och han sätter genast 

igång att skrika. 

“Jag orkar inte mer!” skriker hon åt sin halvårsgamla son som 

om han skulle kunna förstå. Han skriker bara ännu högre, det 

är allt. 

Och hon måste orka. 

Gröt, torka, byta blöja. Tiden stannar inte. Skeendena sker. 

130

Obevekligt, vare sig Linnéa vill, kan eller orkar. 

Hon sitter i en båt på ett stormande hav nu utan land i sikte. 

Med Esaias på armen ringer hon till nummerupplysningen. 

hennes röst darrar när hon säger de tio svarta siffrorna. 

Elinnumret. 

En neutral kvinnas röst i andra änden ger henne strax därpå ett 

förnamn, ett efternamn, en gatuadress och ett nummer. Önskar 

en trevlig dag. Om hon bara vetat! Hjärtat bultar hårt i bröstet. 

Ändå är det ingen särskild skuldkänsla i det hon gör, ingen 

eftertanke heller. Snarare känns det som om någon tryckt på 

en knapp längst in i hennes innersta, startat ett program som 

nu bara rullar på av sig självt. Som om det stormiga havet runt 

henne hade ett mål och en mening som för henne bortanför 

henne själv. 

För det känns inte riktigt som om det är Linnéa själv som sitter 

framför datorn och googlar på Elin, och som skriver in Elins 

adress på hitta.se och noggrant studerar kartan. Som tar reda på 

hur hon ska ta sig dit med spårvagn och sedan... 

Jo, hon slår faktiskt numret till Mikaela. Vad vet hon egen- 

tligen om henne, mer än att hon är massör och har växt upp med 

en deprimerad mamma? Inget, eftersom hon knappt varit närvarande 

på Öppna Förskolan fastän hon suttit där och försökt se 

ut som om hon lyssnade. Som hon är bra på. 

En yrkesskada kanske? 

Ändå är Mikaela enda alternativet. För att det var hon som 

upptäckte att något inte stod rätt till med 

Amelia i torsdags. Linnéa hinner inte tänka så mycket mer på 

det nu eftersom Mikaela svarar hurtigt i andra änden. 

Läkarrösten. 

Det är den som kommer ur henne nu när hon öppnar munnen. 

Den är Linnéas skydd. Alltid? Hon är kort och koncis. 

Mycket övertygande. Och Mikaela är hjälpsam till sin natur. 

Sedan går allt så fort. Inte tänka, bara göra. Göra vad? Linnéa 

vet inte själv. Det är ju inte hon som styr båten. Hon kan bara 

ligga på botten av den och hoppas, hoppas... 

Räddning. Hur ser den ut? 

131

Något att radera tid med. För det är vad hon vill. Radera Elin, 

åtminstone. Elin tillsammans med Torbjörn. Hennes Torbjörn. 

Och nu... 

Klockan är inte ens tio på morgonen och hon står med barnvagnen 

utanför ett litet rött hus i utkanten av Örgryte. Esaias har 

somnat efter att ha skrikit under hela spårvagnsfärden. Mikaela 

öppnar i nästan samma ögonblick som Linnéa ringer på dörren. 

Hon har sin bebis på armen som Linnéa inte har den blekaste 

aning om namnet på. 

“Kom in!” 

“Tack.” 

“Fy så hemskt.” 

Linnéa slår ner blicken och hoppas på att det ska uppfattas som 

sorg snarare än en lögnares skam. 

“Jag vill inte prata om det.” 

“Jag förstår. Hinner du med en kopp kaffe?” 

Linnéa sneglar på klockan och nickar sedan. 

“Du får ursäkta... vi flyttade hit förra helgen så det är knappt 

något uppackat. Men här finns i varje fall två koppar.” 

Linnéa lider sig igenom kaffestunden som känns som en 

evighet men som i själva verket bara varar en kvart. 

Hon lyssnar på det-egna-huset-lyckan och starta-eget-projektet 

och... 

Esaias sover fortfarande när hon lämnar honom i vagnen hos 

Mikaela. välling och blöjor och barnmat i väskan. 

Hur ska han reagera när han vaknar? 

Ska han skrika hela dagen? 

Inte tänka. Inte känna. Hennes pappa hade ju 

precis fått en Stroke. Inga barn tillåtna på avdelningen. 

Livshotande tillstånd. Några medicinska termer. Det är klart att 

Mikaela ställer upp. 

“Vi hjälps åt alldeles för lite i vårt samhälle. Förlitar oss hellre 

på experter och institutioner och betaltjänster än människor vi 

känner.” 

Orden i telefonen. 

Linnéa med sin lögn mot dessa ord. 

132

Ingenting var rätt. Men nu var det som det var. 

Hon sitter redan på en ny spårvagn och känner sig alldeles tom 

inuti. Elin, Elin... dundrar det i hennes inre. Elin! 

Linnéa och några andra kliver av på spårvagnshållplatsen. 

De skingras och alla går åt sitt håll. Hon står ensam kvar och 

tittar upp mot höghusen. Det är svårt att få benen att röra sig 

i rätt riktning. Tröttheten och viljan att rulla ihop sig till en 

viljelös boll nästan övermannar henne. Ändå går hon, uppför, 

närmare. 

15B. 

Det är ett finare område än hon hade vågat hoppas på. Som om 

nu det spelar någon som helst roll. 

Hon stannar en bit från portuppgången och studerar fönstren. 

Vilket kan vara Elins? 

Var det där som de träffades och knullade? 

Hon fryser, solskenet till trots. Det är nu! Nu! Fastän hon inte 

vet vad. Inte mer än att hon strax ska gå genom den där dörren 

och höra ekot av den bakom sig medan hon letar sig fram till 

rätt dörr och ringer på. 

Snart ska hon se Elin rakt i ögonen. Berätta vem hon är och 

vem det är som hon är gift med. Och att den där lilla horan ska 

låta bli hennes man. Sedan. Det är blankt. Finns inte. Ändå ska 

scenen inte ta slut där. Något annat ska hända sedan, fast 

Linnéa vet inte vad. 

Ett kort ögonblick ångrar hon allt som hon företagit sig den här 

morgonen. Egentligen är det inte försent att vända, ta spårvagnen, 

hämta Esaias, åka hem, låtsas som inget. Det är kodlås 

på dörren, och hon har ingen portkod. 

I ögonblicket efter öppnas dörren. En yngre kille med skinnjacka 

och stubbat hår kliver hastigt ut och går kvickt iväg. 

Linnéa passar på, tar tag dörren innan den stängs och kliver in. 

Det ekar när den slår igen, så som det gör i trappuppgångar. 

Elins namn står på tavlan i entrén, under Astrid Olssons, eller 

nästan ovanpå. Det är ditklistrat utanpå glaset istället för 

innanför som de andra namnen. 

133

Andra våningen. Linnéas pekfinger mot den svarta knappen 

som ska öppna dörren ifall Elin hör dess signal. Hon trycker. 

Ringklockan ljuder i trapphuset också, som ett irriterat gällt 

surrande. 

Hon håller andan och väntar. 

134

ELIN 

Han vill inte att hon ska stanna. Och egentligen vill hon inget 

annat än att gå. 

Trots det så drar hon ut på det och låtsas inte om hans allt mer 

illa dolda gliringar. 

Det är klart att de inte är ihop. Att de inte ens ska träffas mer 

överhuvudtaget. Hon vet det också. Han vet däremot inte att 

Elin dröjer sig kvar bara för att slippa gå hem och konfronteras 

med en död man. Men till sist så går hon ändå. Hon befinner 

sig en bra bit från centrum och ännu längre hemifrån och ändå 

börjar hon gå. Vad som helst för att dra ut på det. 

Hon köper sig kaffe i en kaffemugg på en mack och vilar 

fötterna en stund. Ögonen vilar i gårdagens Metro. Fötterna 

ömmar verkligen. Klackarna är för höga att promenera i. Hennes 

fötter vänjer sig aldrig. Ändå fortsätter hon att gå när kaffet 

är uppdrucket. Gå och gå. Och hur hon än försöker tänka på 

annat, även sådant som plågar henne annars så dyker P-O upp 

hela tiden och lägger sig som en svart nattskugga över henne. 

Hon frammanar sin mammas svek, att hux flux ge sig av utomlands 

med en ny man och aldrig sedan höra av sig. Hon ser för 

sitt inre Myltas döda kropp, i vagnen, på spårvagnen och på 

sjukhuset. 

Ändå P-O. 

Hon kan ta sina tillhörigheter och fly. Riva bort sitt namn på 

dörren i entrén och hoppas på att ingen ska minnas henne helt 

och hållet. Åtminstone inte förrän hon är långt bort. 

135

Sedan kan P-O ligga där och ruttna och stinka bäst han vill. När 

allt upptäcks, när stanken har fått grannarna att ringa hyresvärden 

och hyresvärden ringt polisen så skulle hon vara konturlös 

i deras minnen och hon själv... 

Skulle hennes mamma ta emot henne ifall hon bara dök upp? 

Och annars? 

Medan hon går och vrider och vänder på alla tankar står det 

henne allt klarare att det faktiskt är hennes enda val. Att försvinna. 

Låta tiden gå och se vad som skulle hända. 

Kanske skulle hon kunna återvända en dag och 

ingen skulle ens kunna tänka tanken att hon skulle kunna ha... 

Och behövde hon inte semester förresten? En riktigt lång 

semester, långt bort ifrån brukaren hon jobbar hos, från alla 

män som kommer och går men aldrig riktigt bekommer 

henne... 

Medan hon går och fötterna ömmar allt mer tänker hon till och 

med att hon skulle kunna gå i kloster bara hon kommer bort från 

alltihop. Be lite, väva Jesusbarnet i Marias famn, baka oblater och 

sjunga en och annan lovsång. Det finns något lockande i tanken. 

Och nunnor går knappast i högklackat. Snart är valet bara att 

ta av sig och gå barfota eller att hoppa på närmaste spårvagn. 

Det får bli spårvagn. Elin lutar pannan mot den kalla rutan och 

blundar. Hon är så trött. På allt. Men ändå finns där lite hopp nu, 

en plan. Allt ska bli bra. När hon nu kliver av grimaserar hon 

av smärta, drar sedan av sig de högklackade stövlarna och börjar 

gå uppför backen mot höghusen. Astrid Olsson. Allt det där 

som hon kallat sitt hem var ju ändå inte helt hennes på riktigt. 

Av en slump, eller ödet, eller genom Den Stora Planen hade det 

blivit hennes för ett tag. Snart skulle Allmänna Arvsfonden få ta 

hand om alltihop. 

Just detta är vad hon tänker när hennes nakna fötter känner den 

kalla trappuppgångens sten under sig och hon börjar gå trappan 

upp. 

136

Det är Allmänna Arvsfonden som hon tänker på när hon 

snavar på en ganska oansenlig kvinna med rödfärgat hår och 

beigerandig tröja som sitter lutad mot väggen på trappavsatsen 

mot hennes dörr. 

“Hur är det?” frågar Elin. 

En stund verkar kvinnan inte riktigt veta var hon är, som om 

hon somnat någon annanstans och vaknat upp här. Sedan är där 

plötsligt en skärpa i ögonen som om hon plötsligt vaknar och 

förstår allt. 

“Elin” säger hon och det är ingen fråga. 

“Jag vet vad du har gjort, Elin.” 

Kvinnan hugger tag i Elins arm och borrar in fingrarna så att 

hon har lust att skrika högt av smärta och förvåning. 

“Du kommer inte undan ostraffat med det här!” 

Paniken växer nu i Elin. Ohejdat. 

Vem är detta? 

Hur kan hon veta något om P-O? 

Elin försöker att vrida sig loss men greppet kring hennes 

handled hårdnar bara. 

“Se mig i ögonen och erkänn!” kräver kvinnan. 

“Vad... ska jag erkänna?” 

“Erkänn vad du gjort med honom!” 

“Vad jag har gjort?” 

“Spela inte dum. Jag vet redan allt.” 

Då är det som om något brister hos Elin, som om allt hon burit 

det senaste dygnet blivit för tungt. 

Hennes gråt ekar i trappuppgången och orden som kommer ur 

munnen går inte att tyda. Kvinnan släpper hastigt greppet om 

handleden. 

“Ssch... Snälla...” 

Hur Elin får låst upp dörren och hur de båda sedan hamnar i 

köket är det ingen som vet. men Elin gråter hejdlöst som om 

gråten aldrig ville ta slut och mitt emot henne sitter Linnéa, 

tillbaka i sig själv och alldeles förvirrad. 

137

Söndag 

- 

dag 

138

GUNILLA 

Det knorrar lite i magen fastän det bara är ett par timmar 

sedan hon åt sina kaviarsmörgåsar och sitt perfekt löskokta ägg. 

Fast det beror väl på den långa skogspromenaden och vårluften. 

Det knoppas allt mer i trädgården och hon har lovat sig själv att 

jobba med den hela dagen imorgon. Jorden ska luckras och ris 

ska eldas. Askan ska hon sedan ge åt vinbärsbuskarna. Det finns 

så mycket att göra. Och Siv kanske kan göra henne sällskap om 

hon inte mot all förmodan tycker om att jobba i andras trädgårdar 

men inte i sin egen. Hon strör lite socker över filbunken, 

tar en sked och går sedan in till herbariet. Tuvdun, ängsull, alla 

möjliga sorters starr. Penningört, Lomme, Dådra, Baldersbrå 

och Kamomill ... 

Alla minnen, de vackraste finns gömda mellan de torkade bladen, 

inuti frökorgar och pistiller. 

Det sura och söta fyller gommen. Fast visst smakade hennes 

barndoms filbunkar annorlunda. Fylligare på något vis. Och 

sockret var brunt, smalt och flöt ut. 

Händerna blir vilande i knät och i tankarna är hon åtta år igen. 

Citronfjärilen fladdrade på ängen, pappa levde och 

mamma bakade bröd. Minstingen tultade runt i köket och 

ingen anade att han aldrig skulle fylla tre år. 

Och allt på grund av spriten. 

Men Gunilla vill inte tänka på olyckan, utan tiden innan. 

Just den där dagen då hon fångat citronfjärilen och hållit dess 

fladdrande kropp i sina kupade händer för en kort sekund 

139

innan hon hade gett den friheten åter. Kanske var den dagen 

en bland alla andra men så här i efterhand hade den en speciell 

glans. Viktigare än åren i mormoderns stora hus med tunga 

kristallkronor och guldkantat finporslin. Det där hade inte 

betytt något för Gunilla. 

Då. 

Hela hennes liv hade hon ändå varit fast i den falska trygghet 

som pengar ger. Trygghet utan känslor. Mormoderns isblå 

blickar först, Per-Olas avståndstagande senare. 

Och hon hade låtit det ske. Så var det. Valet var ändå hennes i 

slutändan. Är hon redo att göra sig fri nu? Låta sig själv få luft 

under vingarna utan att veta vart det ska ta henne? Hon måste 

ha slumrat till där hon satt, blivit en citronfjäril själv i 

drömmen, den som hon bryskt rycktes ut ur när telefonsignalen 

skär genom drömmen. 

140

LINNÉA 

Hon sitter där i det främmande köket och vet inte alls hur 

hon ska hantera situationen. Elin verkar helt förstörd och den 

hulkande gråten fortsätter i samma styrka. 

Det är som om all ilska runnit av Linnéa, som om allt 

hon någonsin tänkt att göra mot Elin inte finns längre. 

“Du...” försöker hon och tar Elins händer i sina över köks- 

bordet men Elin drar dem bara åt sig. Linnéa reser sig och suckar. 

Hon måste kissa. Plötsligt sansar sig Elin. 

“Vart ska du?” 

“Jag ska kissa bara, om det går för sig.” 

“Nej.” 

“Jag kommer tillbaka...” 

“Nej! Nej! Nej!” 

“Men...” 

“Du vet redan vad jag gjort med honom!” 

“Ja.” 

“Kom då...” 

Linnéa går efter Elin. Vid en keramikskylt där det står WC 

stannar Elin. 

“Är du säker?” 

“På vad?” 

Linnéa tycker att Elin beter sig allt mer konstigt och hon rotar 

i sitt huvud efter alla psykologkunskaper som hon har. 

Psykos? Borderline? Manodepressiv...? 

141

“Han.” viskar Elin. 

“Han?” 

“Han är där inne!” 

“Nu?” 

“Ja.” 

Linnéa rycker upp dörren och vet inte vad hon ska förvänta sig. 

Torbjörn i duschen? Torbjörn som rakar sig framför spegeln? 

“Var?” 

“I badkaret.” 

Då ser hon. Skriket är hennes. 

Sedan flyr hon från badrummet. Elin springer efter henne. 

“Du sa ju att du visste!” 

“Pappa...” 

“Vad?” 

“Pappa... Hur?” 

“Pappa? Är det du som är hans dotter? Linnéa?” 

Linnéa nickar. 

En våg av illamående går genom hennes kropp. 

“Han har tagit livet av sig för det jag sa, är det inte så?” 

“Alltså, jag förstår ingenting. Du sa ju att du visste...” 

“Nej! Nej! Eller... inte det. Och nu är han död. Fattar du vad det 

är som jag har gjort?” 

Linnéa slår händerna för ansiktet. 

“Han kom till mig för ett tag sedan... Sa att han inte mådde så 

bra och undrade ifall jag kunde undersöka honom. Först sa jag 

nej, det kunde de lika gärna göra på vårdcentralen. 

Sedan, dagen efter, ringde jag honom och sa att jag väl kunde ta 

ett blodprov och göra en enklare undersökning. 

Jag är ju ändå läkare fastän jag är föräldraledig. Så han kom och 

jag lyssnade och tog blodtryck och provet då till sist. Sa att jag 

skulle ge honom besked en vecka senare. 

Givetvis var han kärnfrisk, men...” 

“Men?” 

“Jag sa att han hade cancer. Max sex månader kvar att leva.” 

Då lägger Elin upp ett gapflabb. 

“Var det någon som faktiskt tyckte om honom?” 

142

“Nej... jag tror faktiskt inte det.” 

“Förlåt. Det var inte meningen att skratta, men...” 

“Hur känner du honom förresten? Och vad är det som har 

hänt?” 

143

ELIN 

Hur berättar man för dottern om drinkarna, komplimangerna 

och heta kärleksnätter som hennes pappa haft? Om sommaren 

vid havet? Lättjan som infann sig med de pengar han gav henne? 

Om frieriet? 

Fast svårast av allt är ändå att försöka förklara hur han hade 

hamnat i Elins badkar, död. Det vet hon inte själv. Ändå 

försöker hon. Trevar efter orden där över köksbordet. 

Försöker förmildra utan att ljuga. Hela tiden de där vattniga 

ögonen fästade på henne. 

Aldrig tidigare hade hon känt sig så genomskådad, i sådant 

behov av att försvara sina egna handlingar. 

“Jag har varit en sån jävla idiot.” 

Hon säger det. För det finns ju faktiskt inget försvar. Utan hänsyn 

till någon har hon gjort vad som fallit henne in. Konsekvenserna 

av det har hon inte ägnat en tanke. 

“Fast jag kom för Torbjörn...” 

Elin som slagit ner blicken i bordet tittar förvånat upp. 


“Ja. Känner du honom?” 

De sitter tysta en stund och Elin letar i minnet... Det har hänt 

alldeles för mycket den sista tiden och allt känns sammanvävt. 

Ansikten, dagar, namn, händelser... 

Sedan minns hon alldeles tydligt och smärtsamt klart. 

“Jo. Vi träffades några gånger.” 

“Hur många?” 

144

“Tre.” 

Och så går det upp för Elin vem Linnéa är och vad hon menat 

där ute i trappuppgången. 

Det var inte P-O som hon sökt och vetat allt om utan 

Torbjörn. Den bedragna hustrun har då till slut alltså fått ett ansikte, 

vars ögon nu är fyllda av tårar och underläppen skakande. 

“Förlåt.” viskar Elin. 

Hon vet att det ordet inte räcker till, men det är det enda hon har. 

“Hur kan du hålla på och knulla med andras män? Har du inget 

samvete alls?” 

Elin vet inte vad hon ska svara men inuti växer ett svar fram som 

hon inte riktigt är redo att konfrontera. Alltså tiger hon. 

145

LINNÉA 

Att låta vreden och tårarna komma är oerhört befriande. Att 

få ställa någon till svars. Elins reaktion gör bara det hela ännu 

bättre, för Elin verkar både skämmas och visst ha ett samvete. 

Varje tår som Linnéa gråter tycks få Elin att må allt sämre. Som 

om det vore det enda viktiga nu. 

“Det var aldrig någonting allvarligt mellan oss... Sist vi sågs 

bestämde vi oss för att det var den sista. Han... grät och mådde 

så dåligt. För han älskar dig, det gör han verkligen.” 

“Det var ett konstigt sätt att visa det på. Tycker du inte det?” 

“Män... på något vis är det som om de tror att de kan knulla bort 

alla problem.” 

“Du borde veta.” 

“Ja. För jag är likadan.” 

“En som gillar att förstöra för andra dessutom.” 

Orden är menade som lättantändligt krut, men istället för att 

explodera sjunker bara Elin ihop ytterligare. Det är nästan så att 

Linnéa börjar känna en viss sympati för Elin. 

“Jo, jag har gillat det. Nästan mer än sexet. Jag antar att det är 

så det är om man har ingenting att förlora... om allt redan är 

förlorat.” 

Linnéa slutar gråta och studerar istället Elin ingående. Hon kan 

förstå att Torbjörn föll för henne. 

Hon är snygg, men det är något mer... Säregenhet. Som om det 

blåa och det bruna ögat markerar det utanpå. 

146

Tanken slår henne också att det kanske bara är så enkelt att de 

allihop flytit iväg på havet i var sin eka utan åror. Om de bara 

vågade titta upp och ropa ut sin skräck och nöd så kanske de 

skulle nå varandra, höra varandras rop och förstå, komma till 

undsättning. En sällsam frid sprider sig inom Linnéa och hon 

tar Elins händer över bordet. 

“Sa han att han älskade mig?” 

“Ja. Han älskar dig väldigt mycket. Jag var bara ett misstag...” 

Tystnaden är behaglig mellan dem nu, tycker Linnéa. Hon har 

nästan glömt bort att hennes pappa ligger död i badkaret. Hon 

har nästan glömt att Esias är hon Mikaela, som han knappt inte 

känner alls. Det är som om Elin och Elins kök nästan inte finns. 

Deras händer sammanflätade på den vita träskivan. Visst är 

hon fortfarande rasande på Torbjörn, och visst har han ett och 

annat att förklara. Men någonting har hänt i mötet med Elin, 

om det hon bär på som får henne att medvetet göra andra illa. 

I den tanken dyker pappans ansikte upp. 

Det döda ansiktet under det genomskinliga duschdraperiet. 

Hon rycker till. 

“Vad ska vi göra med honom?” 


“Nej. Pappa, Per-Ola.” 

Elin stönar högt och lägger pannan mot bordet så att den vita 

bordsskivan nästan täcks av det blonda hårsvallet. 

“Om jag ändå visste!” 

“Jag ringer Gunilla, min mamma.” 

Elin orkar inte ens protestera. 

147

ELIN 

Det bultar i huvudet och i fötterna. Annars känner hon sig mest 

tom där hon ligger framåtlutad över köksbordet och bara hör 

ett mummel från rummet bredvid. Hon kan inte fatta att Linnéa 

ändå är så sansad, som om hon stod med katastrofer upp till 

knäna varje dag och bara redde ut dem. 

Själv vill hon mest bara ta på sig jackan och smita ut, strunta i 

alla sina tillhörigheter och bara ge sig av och lämna Linnéa med 

allt. Men det går inte. Hon kan inte fly längre. Varken från döda 

män i badkar eller sitt döda barn och all skuld. Hon kan inte fly 

från sina egna demoner längre. Linnéa har på sätt och vis räddat 

henne och det kan man inte fly från. Allra minst det. Linnéa fick 

henne att vakna och bli mer sig själv. 

Hon vet det trots att hon i detta nu inte ens vet hur hon någonsin 

ska kunna orka lyfta huvudet från bordsskivan. Rösten på andra 

sidan väggen har en sövande effekt på henne och gör att hon kan 

slappna av. Det är något med Linnéa och hennes handfasthet, 

med orden som hon inte kan uttyda. Elin känner sig trygg för 

första gången på flera år. 

148

Söndag 

- 

kväll 

149

GUNILLA 

Vad var det egentligen som Linnéa sa? Att Per-Ola är död och 

att ingen vet riktigt hur det har gått till är det enda som Gunilla 

minns helt glasklart. 

Hur Linnéa och Elin hamnat där med honom i badkaret 

däremot, är hon inte riktigt säker på att hon förstod. 

Allt som hon kan tänka på är marmeladen. Den dödliga 

Belladonnamarmeladen och de tre moirerna i den grekiska mytologin. 

Döttrarna till Nyx. Clotho colum retinet, Lachesis net et 

Atropos occat. Den latinska hexametern går om och om igen i 

hennes huvud. 

Att de nu är tre kvinnor som ska samlas kring Per-Ola oroar 

henne, som om hon vore vidskepligare än hon någonsin trott. 

De tre döttrarna till Nyx som födde, spann och klippte av 

livets tråd. Och marmeladen. Den måste vara den han dog av. Vad 

annars? Han måste hunnit äta tillräckligt av den innan han gav 

sig av hemifrån. Alltså har hon dödat. 

Hon tänker på det när hon ringer på hos Mikaela som hon aldrig 

ens hört talas om, men som hon nyss pratat med i telefon och annonserat 

sin ankomst till. Hon har blivit satt på att hämta Esaias, 

medan Linnéa skulle ordna en hyrbil. Sammanhanget hade hon 

glömt. Bara göra nu, det är vad som gäller. Precis som Linnéa har 

sagt. Hon måste tillstå att hon beundrar Linnéas handlingskraft 

och lugn. Själv skakar hon som ett asplöv. 

Hon hör knappt vad Mikaela säger när hon berättar om hur bra 

det gått med Esaias och att hon gärna hjälper till igen. 

150

“Så hemskt med Stroken...” 

“Jo... ja...” 

Gunilla vet inte vad kvinnan med de snälla nötbruna ögonen 

menar, men hon håller med. Hon är fåordig som en ertappad 

brottsling och det känns som hon ska kissa ner sig när som helst. 

Esaias håller sig lugn hela vägen till adressen som hon fått av 

Linnéa, adressen där Elin bor. Elin som skulle stått brud nu i 

sommar... Allt är så overkligt, men ändå händer det. Backen som 

går upp till höghusen är otroligt jobbig, Gunilla har redan ont i 

benen efter morgonens långa promenad och hade sett fram mot 

att äta soppa med Siv och få berätta sitt liv för den nyfunna väninnan 

och få höra Sivs livshistoria. 

Uppe på backkrönet måste Gunilla stanna till en stund och pusta 

ut. Esaias jollrar glatt i vagnen som om ingenting har hänt. 

“Du har det allt bra du, lille man” pustar Gunilla och börjar 

skjuva barnvagnen framför sig igen. 

15B. 

Precis när hon står vid porten sticker Linnéas huvud ut från ett 

fönster på andra våningen. 

“Vänta där så kommer jag och öppnar.” 

Gunilla gör som Linnéa säger. Idag tänker hon verkligen inte 

tjafsa. 

151

LINNÉA 

Benen bär henne ner för trapporna. Rösten håller. Hon har 

tänkt ut allt. Elin har hjälpt till med detaljerna så nu är det bara 

mamma kvar att övertyga. Fast så mycket val har de kanske inte? 

Några ögonblick har det slagit Linnéa att det allra mest troliga är 

att Elin har dödat honom. Men hon vet inte om det spelar någon 

roll nu. Är Elin en mördare så är hon en ganska klantig sådan 

och risken att hon skulle göra om det är minimal. Fast kanske är 

det mest så att Linnéa vill skydda sig själv. Torbjörn skulle vara 

Elins alibi och hela historien skulle rullas upp för massmedierna 

att gotta sig i. Linnéa har sin givna plats i historien och skulle 

inte komma undan. I värsta fall skulle till och med hennes falska 

cancerdiagnos kunna dyka upp på något vis... 

Hennes plan för att få pappan att mjukna och komma henne 

närmare hade bara vänts till dåligheter. Hans förmodade cancer 

hade tydligen bara gett honom en sista chans att låtsas vara ung 

och det tillsammans med Elin. 

Linnéa har allt att förlora på att gå till Polisen och ju fler som 

timmarna har blivit som hon tillbringat hos Elin desto konstigare 

skulle allt se ut. Trots alla tankar som snurrar i hennes huvud 

lyckas hon behålla lugnet och ta på sig rollen som samordnare. 

Den hyrda skåpbilen från OKQ8 står redan på parkeringen lagom 

långt från trappuppgången. Mattan är upptagen från källaren. 

Nu hjälper hon Gunilla med att få upp barnvagnen för 

trappan och in i lägenheten. mamma flåsar ovanligt mycket. 

“Elin, ordna ett glas vatten!” 

152

Själv får hon Gunilla ner i soffan. 

“Hur är det mamma?” 

“Jag är nog bara lite omtumlad...” 

“Allt blir bra. Det blir det.” 

“Blir det? Jag får väl fängelse.” 

Och så börjar Gunilla gråta häftigt. 

Elin kommer springande med vattnet och tar upp den skrämda 

Esaias på vägen. Linnéa tar Esaias och Elin tröstar Gunilla och 

får i henne lite vatten. 

“Vad yrar du om? Fängelse?” 

153

ELIN 

Vilka små privata helveten vi alla tycks leva i! 

Och vad skulle hända om vi alla pratade direkt från hjärtat 

om våra liv? Om vi vågade leva mer öppna och sårbara inför 

varandra? När Gunilla samlat sig och berättat historien om 

Belladonnamarmeladen sitter vi alla tysta en stund. 

Bara Esaias gnäller lite i Linnéas famn. 

“Jag tror att vi måste fira det här!” 

Gunilla tittar oförstående på Elin och Linnéa ler ett snett leende. 

Elin fortsätter: 

“Ja, uppenbarligen så önskade vi alla tre livet ur honom, eller 

åtminstone så hade vi en önskan om att han skulle förändras. 

Ingen av oss har dödat honom och ändå så är han död. Ja, 

ifall inte Belladonnamarmelad kan köra in en kniv i en 

människa förstås.” 

Gunilla torkar tårar och snor på servetten som Elin hämtat. 

“En kniv?” 

“Ja.” 

Och så får Elin berätta sin historia, fast hon utelämnar namnet 

på mannen som hon träffat på hotellet natten som P-O dog. 

“Och ni två, hur känner ni varandra?” 

Gunilla tittar från den ena till den andra. 

Elin öppnar munnen för att leverera en lögn som att de gick i 

parallellklass i skolan eller... 

Men Linnéa hinner före. 

“Hon har haft en affär med Torbjörn också. 

154

Men det är slut nu.” 


“Det var ett misstag. Jag tror aldrig att han gör det igen” fyller 

Elin i och känner plötsligt en lust att bara krama om Linnéa, ge 

henne tillbaka det som hon säkert tycker att Elin har stulit. 

155

LINNÉA 

“Men, alltså, nu måste vi snart sätta igång. Ok?” 

De andra två nickar. 

“Det är viktigt att ni lyssnar nu, och om ni har några frågor så 

får ni ställa dem när jag pratat klart. “ 

Allvaret sprider sig över de alla tre. Esaias somnar i Linnéas 

famn och hon vyssjar honom rytmiskt i sina armar. Hon har allt 

klappat och klart. Hon har till och med lämnat ett meddelande 

på Torbjörns mobilsvar, ett som säkert får honom att fundera på 

ett och annat. Hon hade avslutat meddelandet med att hon och 

Gunilla farit till sommarstugan ett tag och att hon vill vara ifred 

och fundera över deras relation. Inte helt och hållet en lögn, fast 

ändå inte hela sanningen. 

Kommer hon någonsin att kunna berätta sanningen för 

Torbjörn? Ja. Hon vet att hon måste om deras relation ska ha en 

chans och en chans vill hon ge den. En enda. Det är de båda två 

värda. 

Sedan släpper hon alla tankar på Torbjörn och fokuserar på 

uppgiften som ligger framför dem. De måste samarbeta nu och 

lita hundra procent på varandra. 

156

GUNILLA 

Han ser mindre ut som död. Lite förvriden på något vis. Och 

det finns en doft omkring honom som gör att Gunilla kräks 

när de ska försöka att lyfta honom ur badkaret. Hon spolar 

och tvättar av sig i handfatet och försäkrar att det känns bra 

nu fastän det känns allt annat än bra. Hon måste vara stark 

nu. Konstigt nog är sorg inte något som hon känner. I varje 

fall är den så uppblandad med lättnad att den knappt märks. 

Hon är lättad fastän de tre just nu håller på med att röja undan 

ett lik. Liket av hennes make dessutom! Han är tung och svår att 

få grepp om. 

Gunilla tappar greppet om kavajen han har på sig och hans 

huvud slår i golvet med en dov duns. 

“Herregud” utbrister hon. 

“Lugn. Han är redan död.” pustar Elin. 

“Vänta... Lägg ner honom.” 

Det är Linnéa som upptäckt något och när han ligger där på 

parkettgolvet böjer hon sig ner över honom och viker upp 

kavajen mer. 

“Det ser ut som om han har ett brev i innerfickan... Hämta en 

pincett och en plastpåse. En liten.” 

“Går det bra med en fryspåse?” ropar Elin inifrån köket. 

“Ja, det går bra.” 

“Vad ska du göra med brevet?” 

“Vi får läsa det när vi kommit fram. Nu är det viktigaste att det 

inte får några fingeravtryck och att vi kommer iväg så att detta 

inte tar hela natten.” 

157

Medan Linnéa ordnar med brevet kommer natten allt närmare 

och Gunilla studerar hans ansikte i dunklet. 

“Nattskuggan i hans ansikte...” 

“Sa du något, mamma?” 

“Nej.” 

“Då så. Då lyfter vi igen. Det är inte långt kvar nu, se bara till att 

han hamnar rätt på mattan.” 

Linnéa räknar till tre och så tar de i. Det är märkligt att det där 

är min dotter, tänker Gunilla. 

Att hon blivit så stor och att det nuförtiden är som att vi knappt 

känner varandra. Det känns som en mycket större sorg i 

Gunilla än att hon just nu är i färd med att paketera in sin döda 

man i en handknuten matta från Tunisien. 

158

ELIN 

Hon trodde att hon skulle somna så fort de hade lämnat 

Göteborg och den stora anspänningen bakom sig, men ögonen 

vill helt enkelt inte gå igen. Hon sitter klarvaken bredvid Linnéa 

som kör och på golvet nedanför sig ligger Esaias i sin liggdel 

av vagnen och sover sött. Livsfarligt, fast ingen av dem har 

pratat om det sedan det gått upp för dem att hyrbilen givetvis 

inte har någon bilbarnstol! Gunilla snarkar ljudligt i baksätet. 

Elin är glad för att en vägg skiljer dem från P-O. 

Det känns bra att ha honom på behörigt avstånd, att han inte 

är en del av dem längre. De tre kvinnorna har alla fått mer än 

nog av honom. Hon kastar en blick på Linnéa. Hon förstår att 

Torbjörn kan älska en kvinna som Linnéa. Handlingskraftig, 

smart... Dessutom är hon vacker. Inte på ett sånt där direkt vis 

som hon själv eller Malin. Mer som en oansenlig blomma med 

den ljuvaste nektar, sådan som man aldrig kan få nog av när man 

smakat. 

“Du är fin” säger Elin. 

Linnéa skrattar till och slänger en blick åt hennes håll. 

“Stöter du på mig?” 

“Kanske det...” 

De skrattar försiktigt båda två, för de vill ju varken väcka Gunilla 

eller Esaias. 

159

Söndag 

- 

natt 

160

LINNÉA 

“Äpplepaj, vaniljsås och Rödvin?” 

“Det var vad jag hade hemma och dessutom så skulle vi ju fira!” 

“Jag tycker det är en bra idé, så sluta upp och gnäll nu, Linnéa.” 

Gunilla ler och nyper sin dotter retfullt i kinden. 

“Ja, ja. Som ni vill... duka upp ni så tänder jag en brasa.” 

Linnéa gråter medan hon späntar ved till stickor för att få fyr. 

Det är som om all anspänning går ur kroppen på henne. Utanför 

sommarstugan står hyrbilen med den handknutna mattan tätt 

virad kring kroppen på hennes döda pappa och i sovrummet 

ligger Esaias och sover. De skrattar i köket, Gunilla och Elin. De 

borde hata varandra alla tre, men på något vis befinner de sig 

bortom det. Nu har de istället en gemensam hemlighet som är så 

mycket större. Linnéa torkar sina tårar och tänder en tändsticka. 

Hon kontrollerar en extra gång att spjället är öppet och sedan 

sprider sig snart värmen från brasan. 

Hon tänker på Torbjörn. Här, förut för så många år sedan men 

ändå framför den här brasan som om alla eldar vore samma eldar 

alltid. Torbjörns nakna kropp. Hennes tunga som leker med den. 

Han smakar saltvatten och hon har alltid älskat den smaken... 

“Här kommer vi och nu ska vi skåla för framtiden!” 

Elin håller fram ett vinglas åt Linnéa. De höjer glasen mot 

varandra och stannar i rörelsen en stund, alldeles tysta. 

“Skål nu för nya och eviga band” säger Gunilla. 

“Skål för kärlek som är äkta och övervinner allt” säger Elin och 

ser rakt in i Linnéa, så att hon knappt vet vad hon ska säga. 

161

“Skål för... oss.” 

Vinet sprider sig som en sötaktig värme i hennes kropp. 

Äpplepajen som hon nyss varit så skeptisk till smakar gudomligt 

och tröttheten håller sig borta ett par timmar till medan de 

pratar och skrattar. 

Det är nästan så att Linnéa glömmer anledningen till varför 

de tre ens sitter här tillsammans och blottar sitt innersta för 

varandra. Som att hon vill glömma varför, för att hon så länge 

längtat efter att få vara sig själv. Hon har trott att hon varit sig 

själv i den vita läkarrocken. Men det är inte sant. Den är också 

en roll och ett skydd. Sexuella utsvävningar och läkarrockar kan 

visst jämställas, åtminstone ibland. Hon undrar vem hon är och 

säger det högt. Elden flammar och vinet är slut. Nattskuggorna 

ligger täta kring dem och i det nuet kan vad som helst sägas. 

Linnéa känner sig glad och trött och ledsen och... allt ryms. 

162

GUNILLA 

“Brevet!” 

Det är som om de glömt alltihop, men plötsligt minns Gunilla 

brevet som Linnéa så omsorgsfull tog hand om. De hade precis 

tänkt att gå och lägga sig när hon kommer på det. Nu slår de 

sig ner igen och Linnéa lägger på ett par vedklabbar till på den 

falnande elden. Ett par fingervantar hämtar hon också och tar på 

sig dem innan hon plockar fram brevet. 

Både Gunilla och Elin sitter andaktsfulla och kan inte slita sina 

blickar från Linnéas händer. 

“Läs högt.” 

“Ja, mamma. Vänta lite...” 

Elin tar Gunillas hand och kramar den försiktigt. 

Så börjar Linnéa att läsa; 

163

. . . 

“Jaså, du har hittat brevet nu? 

Eller är det kanske farbror Polisen som har hittat det? 

Hur som helst skriver jag detta till Elin, min enda sanna kärlek. 

Jag erbjöd dig att stå brud i sommar. 

Prinsen och hela kungariket skulle du fått också och snabbt 

skulle det gått. Jag har nu nämligen fått veta att jag har cancer, 

så det blir Gunilla som ärver allt... och du, ja, du får ingenting. 

Det är väl det som man förtjänar när man har lekt med andras 

känslor. 

Du och jag. Samma skrot och korn är vi, Elin. 

Att du skulle nobba mig hade jag verkligen inte räknat med - 

det blev spiken i kistan, om du ursäktar. Min dotter ger mig ett 

halvår att leva och min fru har jag behandlat illa så länge att jag 

inte ens står ut med att se henne i ögonen. Och du... nej. 

Att tänka mig att dö ensam, fullproppad med morfin och tisslet 

och tasslet bland sjukhuspersonalen som de sista ord jag hör är 

en outhärdlig tanke. Därför väljer jag att avsluta detta själv. 

Jag är ledsen för att jag inte kommer att få se paniken i dina ögon 

när du finner mig och jag är ännu mer ledsen för att jag inte får 

se ögonblicket då du och min fru möts som bittra fiender. 

Och ändå... Finns kärleken? 

Jag får väl hoppas på Linnéa där. Och Esaias. 

Snälla lilla grabben, bli inte som morfarn din! 

Tack för mig.” 

. . . 

164

Ilskan har vällt upp i Gunilla som om den levde sitt eget liv. 

“Den jävla idioten!” väser hon fram. 

“Ja, verkligen!” instämmer Elin. 

“Varför sa du inte ja?” 

Elin ruskar på huvudet. 

“Vet du... jag var bara hans leksak. Något som han hade för att 

visa upp för sig själv som ett mått på manlighet och duglighet. 

Det där snacket om “äkta kärlek” var något han kom dragandes 

med på slutet. Ärligt talat så tror jag bara att han var desperat.” 

Linnéa tar till orda och berättar om allt möjligt konstigt som 

“dödsdömda” kan ta sig för, fast Gunilla lyssnar inte riktigt. Hon 

kämpar för att vinna över ilskan som hon burit som en andra 

hud i så många år. 

Nu kan hon ju faktiskt bli fri den på riktigt. Inga mer tankar på 

vart Per-Ola kan vara och tillsammans med vem... 

Hon är fri nu. 

Och ekonomiskt oberoende dessutom. 

165

ELIN 

“Om han nu tog livet av sig så kan vi väl bara dumpa honom 

här med brevet i fickan? Inga gropar att gräva imorgon i så fall.” 

“Du har helt rätt, Elin. vi sätter honom i lusthuset imorgon och 

så åker vi hem.” 

“Kniven?” 

“Jag fixar det. Jag tar en kniv härifrån och...” 

Gunilla avbryter Linnéa 

“Detaljerna kan du bespara oss.” 

Elin ler och tänker att han verkligen förtjänar att ligga där i 

mattan över natten. Att han inte förtjänar att leva längre. 

Fula tankar. Egoistiska. För hon känner sig fri. 

“Jag ska börja ett nytt liv efter det här!” utbrister hon. 

“Samma här” utbrister Gunilla. 

“Tycker ni att jag också... att jag borde lämna Torbjörn?” 

“Nej!” 

Elin blir alldeles kall inombords. Den här kvällen får inte sluta 

med vetskapen om att hon är orsak till en skilsmässa. 

“Mamma?” 

“En gång är ingen gång... Håll ögonen på honom lite extra 

bara.” 

“Han älskar dig.” 

Gunilla håller ut sina armar. 

“Kom” säger hon och både Linnéa och Elin låter sig omfamnas 

av Gunilla. 

166

Natten är alldeles stjärnklar och när de andra har somnat smyger 

sig Elin ut och går ner till klipporna. 

Hon tänker på sommaren där ute med P-O. Hur fint det var, 

men ändå fel. Att hon förtjänar någonting bättre. Att hon inte 

kan hålla på och straffa sig själv hela livet för det som hände 

med My. 

Hon sätter sig på en slät klippa fastän den är alldeles fuktig. 

Hon skulle vilja ha kärlek igen. Ett barn. 

Det är inte att svika My, för hon skulle alltid finnas närmast 

Elins hjärta ändå. 

Mylta... 

En stjärna faller på himlen. 

En hälsning, tänker Elin. 

Hon reser sig upp lite frusen. Hon måste försöka sova nu. 

167

168

Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?