Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

Det var vad han hade sagt den där dagen för drygt tjugo år
sedan. Nitton år, fyra månader och tretton dagar sedan, närmare
bestämt. Hon skäms för att hon hållit räkningen, men hon har
inte kunnat låta bli. Det var just då, för nitton år, fyra månader
och tretton dagar sedan som hennes liv ändrades helt och hållet
och började att bli vad det nu var. Hon kan inte glömma. Hans
ord är för evigt etsade i hennes hjärna. Hur skulle det kunna
passa henne bättre att skiljas? Ändå hade hon övervägt det.
Ställt till nya scener när Anna byttes mot Maria, Karin och
Mariette...
Gunilla suckar. Mest för att skaka av sig alla tankar. Det var
länge sedan nu som de där minnena kom för henne och hon
vill verkligen inte ha dem som ett filter på näthinnan resten av
dagen. Hennes föresats är att äta en stadig frukost bestående av
surdegsbrödet hon köpt i en liten nyöppnad affär i Haga, rökt
ost och krasse. Kaffet slutade hon med förra månaden och nu
håller hon sig strikt till Roibosté. Det innehåller mycket anti-
oxidanter har hennes granne sagt. Och varför inte Roibos lika
väl som något annat? Annars tycker nog Gunilla att grannen
är lite.., ja, flummig helt enkelt. Homeopat säger hon att hon
är. Kvacksalvare alltså, tänker Gunilla och sätter ner fötterna
i fårskinnstofflorna som står precis nedanför sängen. Hon har
allt hon behöver inom räckhåll...
Att hon är lyckligt lottad är hållningen som hon övat sig på att
ha och ibland känns det verkligen så.
Efter frukosten ska hon ringa till sin enda dotter och sedan ska
hon ut i sin älskade trädgård. Gräva lite i landet, njuta av de
tidiga tulpanerna som sträcker sina röda kronblad uppåt mot
solen. Det ska bli en vacker dag idag. Det talar himlen om för
henne när hon tittar ut genom köksfönstret på den stora
sekelskiftesvillan.
9