Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

“Herregud, hur är det? Har det hänt något?”
Det är nära att Gunilla faller för frestelsen och bara berättar alltihop,
men hon biter ihop och väljer ut delar av sanningen som bara de
är alltför tillräckliga för att få Siv att förstå varför det är som det är.
“Min man ska gifta sig med sin älskarinna” säger hon.
Siv spärrar upp ögonen.
Sedan kramar hon om Gunilla på ett sätt som Gunilla inte kan
minnas när hon blev kramad så senast. Innerligt. Hon slappnar
av i Sivs armar, drar in den sötaktiga parfymdoften.
“Och jag har inte gjort någon mat heller...”
“Äsch. Vi beställer hem pizza. Jag vet en som kör hem dessutom.”
“Då vill jag ha en Calzone.”
“Fast vi kanske ska börja med det här då” säger Siv och tar upp
en påse som hon måste ha ställt på trappan utan att Gunilla ens
har märkt det.
“Pirkum.”
Siv halar ut en flaska ur papperspåsen och ger den till Gunilla.
“Pirkum?”
Gunilla studerar den bronsfärgade klara vätskan i flaskan.
“Snaps. Det är Johannesört som gett färg och smak. Rena
medicinen.”
Gunilla tar fram två snapsglas i finaste kristall och fyller glasen
till brädden.
“Skål då”
“Ja, skål för oss starka tanter och dessa starka drycker!”
Siv sveper sin snaps och kvar på glaset är bara avtryck efter
hennes röda läppar.
Någon timme senare sitter de vid köksbordet och äter pizza
direkt ur kartongerna och Siv berättar om de män som kommit
och gått i hennes liv. Om mannen som försvann med sin segelbåt
och varken han eller båten återfanns. Hon berättar vidare om
han som visste exakt på minuten hur lång tid det tog att åka till
de ställen som han besökte ofta och vars kopp hon inte fick
diska. Om mannen som bott ihop med sina två motorcyklar
vilka hon inte hade haft en chans att kunna konkurrera med...
109