Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

“Jag har aldrig haft någon tillräckligt lång relation för att någon
skulle hinna bedra mig...”
“Barn?”
“Nej, nej. Det blev aldrig. Och det är den stora sorgen i mitt liv.”
Gunilla nickar eftertänksamt.
“Fast just nu är det nog barnbarnet som är min stora glädje, för
sedan Linnéa var tonåring har vi inte riktigt lyckats få kontakt
med varandra.”
“Det är knepigt med relationer, som vi alla längtar efter så
mycket men ändå är för stolta för att ha.”
De sitter tysta en stund. Ett behagligt mörker har börjat krypa
sig inpå dem, de är mätta och efter omständigheterna belåtna.
Lite berusade till och med.
“Vill du se mitt herbarium?”
“Gärna.”
Gunilla dricker upp det sista av sitt Pirkum och tar sedan Sivs
hand och tar henne med in i det största rummet. Hon kan inte
tveka längre. Det är något med Siv, något nu eller aldrig och om
aldrig förr så behöver Gunilla nu en vän. Bara att slippa vara
ensam en kväll som denna...
Ändå kommer de till slut till en punkt då klockan är slagen,
natten är överhängande och huvudet värker och behöver sömn.
En våg av olust går genom Gunilla när Siv kramat henne godnatt
och för varje steg försvinner hon all mer ut ur Gunillas synfält.
Grindens dova knarrande. Sedan är hon ensam.
Hastigt stänger hon ytterdörren och låser. Hon fryser. Det låg
frost i luften tyckte hon när hon stod där tidigare och såg Siv gå.
Kanske inbillade hon sig bara.
Även ifall hon känner sig enormt trött och fortfarande lite för
mätt vill hon inte chansa på att få en god natts sömn. Två vita
sömnpiller sväljer hon med ett halvt glas vatten och gör sig
sedan i ordning för sänggåendet. Hon vill ha en drömlös sömn,
en alldeles vit natt. Snö är det allra sista som hon tänker på. Snö.
Vit. Stora lätta flingor som sakta dalar mot marken. Sådana där
snöflingor som nästan känns smeksamma mot ett varmt ansikte.
110