Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

ELIN
Det bultar i huvudet och i fötterna. Annars känner hon sig mest
tom där hon ligger framåtlutad över köksbordet och bara hör
ett mummel från rummet bredvid. Hon kan inte fatta att Linnéa
ändå är så sansad, som om hon stod med katastrofer upp till
knäna varje dag och bara redde ut dem.
Själv vill hon mest bara ta på sig jackan och smita ut, strunta i
alla sina tillhörigheter och bara ge sig av och lämna Linnéa med
allt. Men det går inte. Hon kan inte fly längre. Varken från döda
män i badkar eller sitt döda barn och all skuld. Hon kan inte fly
från sina egna demoner längre. Linnéa har på sätt och vis räddat
henne och det kan man inte fly från. Allra minst det. Linnéa fick
henne att vakna och bli mer sig själv.
Hon vet det trots att hon i detta nu inte ens vet hur hon någonsin
ska kunna orka lyfta huvudet från bordsskivan. Rösten på andra
sidan väggen har en sövande effekt på henne och gör att hon kan
slappna av. Det är något med Linnéa och hennes handfasthet,
med orden som hon inte kan uttyda. Elin känner sig trygg för
första gången på flera år.
148