Charlotte_Wikhall_Nattskuggan_i_hans_ansikte

hade flyttat in och Hasse, som fixat alla papper med HSB, gick
och dog av en stroke bara 43 år gammal så tyckte hon nog att
porslinshundarna ändå passade bra där de stod. I början hade
hon varit rädd för att någon skulle komma på att hon bodde
där och att alla papper inte alls var i sin ordning och att hon
skulle bli tvungen att flytta tillbaka till Kvinnojouren igen.
Men dagar gick, liksom månader.
Nu till sommaren så har hon bott i Astrids lägenhet i två år.
Elin vet inte ens ifall tanten fortfarande är i livet och vad som i
så fall kan hända när Astrid dör. Hon sträcker på kroppen och
känner hur stel den är efter den nattliga promenaden.
Fötterna känns ömma. Kläderna känns ofräscha fastän de igår
vid samma tid hängde i sina respektive affärer.
Hon får dem snabbt av sig och trycker ner dem i den
redan överfulla tvättkorgen som står vid fotändan. Eftersom
hon är vansinnigt hungrig går hon ut i köket först och äter
vaniljyoghurt. Hon dricker den direkt ur paketet, torkar
munnen med baksidan av handen och tänker som flyktigast på
Torbjörn och alla hans tårar.
Hon behöver verkligen ett bad nu.
Hon går in på toaletten, kissar och spolar. Inte förrän hon
vänder sig om för att med båda händerna skruva på
varm- och kallvattenkranarna samtidigt så ser hon honom.
Hon drar efter andan men skriker inte.
Hon ramlar omkull och slår ryggen i toalettstolen, men skriker
fortfarande inte. Hon kan helt enkelt inte få luft till det.
Det känns som om hon håller på att kvävas.
Sedan, när hon väl får luft i lungorna igen kikar hon försiktigt
över badkarskanten.
Hon kan inte för sitt liv tro att det som hon ser är sant.
96