Žena-Kvinna nr 44-45

Ž E N A 

List Bosanskohercegovačkog saveza žena u Švedskoj | Tidskrift utgiven av Bosnien och Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige 

novembar 2009. – maj 2010. | 44-45 

K V I N N A

östa 

19september 

den 19 september är 

det val till riksdag, kommunoch 

landstingsfullmäktige 

www.val.se 

2 List BH Saveza žena u Švedskoj 

44-45 | žena · kvinna

Riječ uRednice 

Pred nama 

novi zadaci! 

Poslije zastoja uzrokovanog prvenstveno 

tehničkim problemima 

ponovo se u Vašim rukama nalazi 

novi broj novina bh Saveza žena u 

Švedskoj – Žena. 

Kao i do sada potrudili smo se da sadržaj 

novina bude aktuelan i inspirativan. 

Težina je stavljena na projekat Trafficking, 

sa kojim je većina naših udruženja 

na neki način radila. Najveću zaslugu za 

ovaj projekat ima naravno predsjednica 

našeg saveza, gospođa Emina Ćejvan, 

kojoj se možete malo više približiti na 

našim stranicama. 

Žena je kao i uvijek tema našega lista. 

Majka, umjetnica, predavač, istraživač; 

jednostavno osoba sa mnogo uloga i 

zadataka. Ponekad srećemo neke osobe, 

možda se i družimo sa njima, a da ne 

znamo kakve ih sudbine prate. Jedna od 

takvih osoba je Sebiha Crnić, osnivač 

udruženja Svjetlost. U Sebihi se može 

prepoznati snaga žena iz bih. 

Zlatarka Nermina Begović zaslužuje 

isto pažnju zbog svoga drukčijeg pristupa 

jednom zanatu kojim su dominirali 

muškarci i želje da se na Baščaršiji vidi 

malo drugačiji nakit od onoga na koji 

smo navikli. 

kvinna · žena | 44-45 

List BH Saveza žena u Švedskoj 

Senada Bešić 

Neki dan upustih se u razgovor sa 

jednim muškarcem i rekoh mu koliko je 

važno da glasamo na izborima u bih. Ma 

baš me briga, reče on, svi su političari 

isti. Narod bih zaslužio je promjene. 

Mi možda ne možemo puno uticati, ali 

svaki naš glas na izborima otvara vrata 

demokratije i nekog boljeg života. Savjest 

nam to zahtjeva, ako ne zbog živih 

onda zbog onih mrtvih, nestalih u ratu. 

Zbog 15 godina Srebrenice. Ovaj put 

ne može niko zanemariti svoj značaj za 

budućnost bih. 

Isto tako je važno izići na izbore u 

Švedskoj. 

Ja znam, ako iko, žene će to odraditi. 

Vaša Senada c 

Ž E N A - K V I N N A 

ISSN: 1650-5204 

Broj/Nummer 44-45 

Godina/Årgång 11 

Novembar-Studeni 2009./ 

Maj-Svibanj 2010. 


Prvi bosanskohercegovački ženski list 

izvan Bosne i Hercegovine. 

Prvi broj: april 1999. 

Tidskrift utgiven av 

Bosnien och Hercegovinas 

Kvinnoriksförbund i Sverige 

Den första bosniska kvinnotidskriften 

utanför Bosnien och Hercegovina. 

Första numret: april 1999 

Izdavački savjet/Utgivningsråd: 

Emina Ćejvan (predsjednica) 

Senada Bešić (potpredsjednica) 

Fikret Babović 

Amira Crnić 

Sebiha Crnić 

Hiba Čelik 

Senadeta Fazlić 

Ramiza Karamehmedović 

Vahida Mehinović 

Asima Pašalić 

Jasminka Jasna Perić 

Lejla Sijerčić 

Nermina Sijerčić 

Halisa Šaškin 

Haris Tucaković 

Mirsada Zahirović 

Glavna i odgovorna urednica/Chefredaktör: 


senada.besic@edu.varnamo.se 

Grafički urednik/Grafisk redaktör: 

Haris Tucaković 

haris@bihsavezzena.com 

Lektor za švedski/Korrekturläsare: 

Lennart Karlsson 

Adresa/Adress: 

Bosnien och Hercegovinas 

Kvinnoriksförbund i Sverige 

Box 353, 541 28 Skövde, Sweden 

Tfn: +46 500 48 14 86 

Fax: +46 500 41 42 01 

E-post: info@bihsavezzena.com 

Internet: www.bihsavezzena.com 

Org. nr: 866601-5824 

Postgiro: 1269573-0 

Tiraž/Upplaga: 1 000 

Štampa/Tryck: 

Vadsbo-Tryck AB, Mariestad 

+46 501 101 97 

Printed in Sweden 

Naslovna strana/Framsida: 

Goran Mulahusić: End Human Trafficking, 2010. 3

Najznačajnije 

animirati omladinu 

Razgovarala: Senada BEŠiĆ 

BH Savez žena je etablirana organizacija koja svojim djelovanjem 

ne može promijeniti čitav svijet, ali može uticati 

na određena kretanja u društvu, i u Švedskoj i u Bosni. 

Na Skupštini bh Saveza žena u Švedskoj, održanoj 

20. marta u Skövdeu, za predsjednicu ovoga saveza 

ponovno je izabrana Emina Ćejvan. Tokom 

svog prvog mandata Emina Ćejvan je ostavila veliki 

doprinos savezu, tako da su ciljevi u drugom mandatu 

vjerovatno podignuti na veći nivo. 

Ovom prilikom želimo našim čitaocima malo pobliže 

predstaviti Eminu. Iza vedrog osmjeha, prijatnih 

riječi i podrške svim članovima i udruženjima u savezu 

krije se upornost i volja da savez ostvari uspješan rad u 

svakom pogledu. 

senada: Možete li čitaocima Žene nešto više reći o Vašem 

životu prije dolaska u Švedsku? 

emina: Moj život prije dolaska u Švedsku može se, 

kao i većina života majki Bosanki, opisati ovako: 

Familijarni život u kojem su mala djeca činila najljepši 

i najvrjedniji dio života sa poslom koji je zahtijevao 

angažman, vrijeme i priliku za dokazivanje, karijeru. 

Druženje sa prijateljima i odlasci na odmor na more. 

Sve se stizalo i bilo lijepo… 

Riječ umor nije postojala u rječniku! Posao u Kreditnoj 

banci, služba plasmana, sam po sebi davao je 

priliku za kreativnost, napredak i zadovoljstvo. Sve 

do časa kad sam smijenjena s rukovodećeg mjesta s 

objašnjenjem: ”nacionalna nivelacija kadrova”. 

I tu je počela naša bosanska tragedija, u mom slučaju 

i moje familije ”u malom”. 

senada: Kako je teklo ”snalaženje” u švedskom 

društvu i šta je na Vas ostavilo najveći utisak u novoj 

sredini? 

emina: Baš to snalaženje nije bilo lako. Sjećam se da 

sam u početku od svega najviše nastojala da naučim 

švedski toliko da možemo mi sami govoriti o sebi, ne 

da nas drugi opisuju, to je bila pokretačka snaga. Posao 

Intervju med Emina Ćejvan som för andra gången 

valdes till ordföranden i Bosnien och Hercegovinas 

Kvinnoriksförbund i Sverige. 

Emina Ćejvan anser som det viktigaste för den kommande 

perioden – nya projekt, inspirera ungdomar, 

förstärka samarbete med svenska och andra organisationer. 

Född: 1954 i Žepče, Bosnien och Hercegovina 

Innan kriget: bodde i Bosanska Gradiška 

Hemort: Karlskrona 

Utbildning: civilekonom 

Arbete: Karlskrona Kommun 

Familj: gift med Sead, två underbara barn, dottern 

Vernesa i sonen Haris 

Fritid: har ingen 

Bok: Dalai Lama: ”Lycka! : en handbok i konsten att 

leva” 

Film: Pretty woman (Julia Roberts och Richard Geer) 

Favoritmat: Sogan dolma (färsfylld lök med ajvar och 

crème fraîche) och en massa andra rätter 

Hobby: att läsa för sin själ och promenera 

u struci ili, ne daj bože sličan onom u mojoj Bosni, 

mogla sam samo da sanjam. 

Ali upornost se uvijek isplati pa i moja neopisiva želja 

da radim kao ekonomist se ostvarila. Ne toliko zbog 

sebe, koliko da pokažem djeci da se isplati truditi, učiti 

i da je to pravi put i za njih. U Švedskoj me se dojmilo 

da smo primljeni sa puno razumijevanja iako zemlja 

nije ratovala 200 godina! 

senada: Od kada ste član saveza i koji su bili razlozi 

da pristupite savezu? 

emina: Naše udruženje Respekt je član saveza od 

osnivanja našeg udruženja prije tačno 5 godina. 

Razlozi su vrlo jednostavni: želja da se povezujemo 

sa ljudima s kojima se najbolje razumijemo, gradimo 

jednu snagu koja će sve više postajati faktor u društvu 

u kojem živimo. 

senada: Šta Vam je bilo najvažnije uraditi tokom 

prvog mandata? 

emina: Najvažnije mi je bilo pokrenuti aktivnosti i 

entuzijazmirati članove da se treba i može raditi više 

u ovakvoj organizaciji i u Švedskoj, a i u Bosni. Imala 

sam i prije malo iskustva kroz projekte pa sam u tom 

smislu taj način rada još više intenzivirala. 

senada: Koji su planovi za ovaj mandat? 

emina: Savez je jedna zrela i ugledna organizacija 

koja sada ne može ni nazad niti da stoji u mjestu. 

Jedna ovako etablirana organizacija s pravom se može 

nositi sa svim aktuelnim problemima, kako lokalno 

tako i globalno (u svijetu). 

Od nas se to i očekuje. Obzirom na ta očekivanja, 

a i mogućnosti, u savezu kad je u pitanju dostignuti 

nivo razvoja, svijesti i potencijala ciljevi su jasni: 

novi projekti, otvaranje prema švedskim i bosanskim 

organizacijama, zajednički rad sa istim i sa drugim 

organizacijama. 



Profil našeg saveza je žena, a žena je, nažalost još 

uvijek, kako u naprednom zapadnom svijetu, tako i 

u našoj zemlji, još uvijek zapostavljena i nedovoljno 

zastupljena na položajima na kojima zaslužuje da bude. 

Žena je, nažalost, zastupljena i kao objekt trgovine 

ljudima, upotrebljava se u razne svrhe itd. 

Emancipacija, edukacija žene Bosanke, ali i žene 

globalno, je jedan od najvažnijih ciljeva saveza. 

senada: Kako usklađujete porodične obaveze sa 

vremenom i radom koji odvajate za savez? 

emina: Kad volite ono što radite onda i ne razmišljate 

puno o vremenu. Osjećaj društvene odgovornosti 

i želja da kao pojedinac doprinesem pozitivnim 

društvenim kretanjima. 

I što bi Nermin rekao, nema većeg zadovoljstva 

nego kad se vratim sa naših susreta pa mi nešto fino, 

sav sam ispunjen pozitivnim osjećajem i to me drži 

danima… 

senada: Kako vidite savez danas, nakon jedanaest 

godina od formiranja, i kako vidite budućnost saveza u 

švedskom društvu? 

emina: Savez je od svog postojanja prolazio kroz 

razne faze pa tako sada, kao što sam već rekla, je jedna 

etablirana organizacija koja svojim djelovanjem ne može 

promijeniti čitav svijet, ali može uticati na određena 

kretanja u društvu, i u Švedskoj i u Bosni. 

U Švedskoj vidim savez više ravnopravnim sa drugim 

organizacijama i mogućnost zajedničkih projekata 

na višem nivou. 

senada: Kakva je uloga bosanskohercegovačke žene 

u švedskom društvu? 

emina: Naše porijeklo utiče na sve što mi žene 

Bosanke radimo u švedskom društvu. Tako ja, kao i 

mnoge druge žene, kada govorim na nekoj konferenciji, 

crkvi, stojim za štandom za hranu, pišem u novinama, 


Lejla Sijerčić (predsjednica odbora za omladinu), Emina Ćejvan i Sadmir Pirić (”Mladost” Lidköping) 

U ovoj godini smo počeli sa nekim promjenama od kojih 

najznačajnijom smatram aktiviranje Odbora za omladinu. 

Jedan značajan izazov za nas i potreba da mladima 

stvaramo prostor za aktivnosti i za vlastiti razvoj. 

član sam različitih švedskih organizacija itd., sve 

to radim ne kao Emina, nego prvenstveno kao žena 

Bosanka. 

Mi jesmo i treba da budemo dostojni ambasadori 

svoje zemlje ovdje u Švedskoj. 

senada: Kako gledate na položaj dijaspore prema 

bih i odnos bih prema dijaspori? 

emina: To je jedan proces sa kojim ne možemo biti 

posebno zadovoljni. Moguće da smo malo i sami doprinijeli 

odnosu koji imamo a koji nismo baš zaslužili. 

Mi smo svi bih i tu riječ dijaspora nekako ne volim… 

senada: Šta biste željeli poručiti našim čitaocima i 

članovima bh Saveza žena u Švedskoj? 

emina: Velika je čast i odgovornost biti predsjednik 

saveza i ja tu ulogu sa velikim ponosom doživljavam. 

Ja imam viziju i planove, ali ništa ne bih mogla sama 

uraditi da nije zdrave, pozitivne energije među našim 

članovima, ponajviše ženama, ali i muškarcima. 

U ovoj godini smo počeli sa nekim promjenama od 

kojih najznačajnijom smatram aktiviranje Odbora za 

omladinu. Jedan značajan izazov za nas i potreba da 

mladima stvaramo prostor za aktivnosti i za vlastiti 

razvoj. c 


5

Godišnja skupština 

BH Saveza žena u Švedskoj 

Piše: Muharem SiTNiCA SiĆA 

15. izborna Godišnja skupština bh Saveza žena 

u Švedskoj održana je 20. marta 2010. godine 

na Univerzitetu u Skövdeu. Pozdravne 

riječi prisutnima, oko 100 delegata i gostiju, uputili su 

Darko Zelenika, ambasador bih u Kraljevini Švedskoj, 

Nadira Kilim ispred Trezvenjačkog obrazovnog saveza 

nbv, i predstavnici organizacija i saveza građana Bosne 

i Hercegovine u Švedskoj. 

Emina Ćejvan – predsjednica, a Senada Bešić – potpredsjednica 

BH Saveza žena u Švedskoj. Vahida Mehinović 

– predsjednica, a Halisa Šaškin – potpredsjednica Skupštine. 

Skupština imenovala dio novih koordinatora, a za 

narednu izbornu Skupštinu planira se izmjena Statuta 

prema kojoj bi i koordinatori regija mogli biti imenovani 

samo na dva mandata po dvije godine. 

Na osnovu dostavljenih prijedloga za izbore u bh 

Savezu žena, od udruženja i sekcija ovog saveza, 

Izborna komisija je predložila, što je Skupština jednoglasno 

usvojila, da se produži mandat predsjednici 

Emini Ćejvan, a da Senada Bešić bude potpredsjednica 

bh Saveza žena u Švedskoj. 

Za predsjednicu Skupštine izabrana je Vahida Mehinović, 

umjesto dr Dženane Zorlak, a Halisi Šaškin je 

produžen mandat potpredsjednice Skupštine. 

Skupština je imenovala dio novih koordinatora, 

a za narednu izbornu Skupštinu planira se izmjena 

Statuta prema kojoj bi i koordinatori regija mogli biti 

imenovani samo na dva mandata po dvije godine. 

U konstruktivnom dijalogu i prijatnoj atmosferi su 

usvojene sve predviđene tačke dnevnog reda, a potom 

je Emina Ćejvan predstavila projekt Trafficking – 

Trgovina ljudima. 

Delegatima se obratio i novoizabrani predsjednik 

Saveza bh. udruženja u Švedskoj, Fikret Kadić, koji 

je na zajedničkom sastanku saveza i organizacija bh. 

građana u Kraljevini Švedskoj, 14. februara 2010. 

u Göteborgu, imenovan vođom projekta Izborni 

budilnik. Kadić je informisao o tom projektu i Izborima 

u bih koji će se održati 3. oktobra 2010. godine. 

Val och utnämningar 2010 

vid Bosnien-Hercegovinas Kvinnoriksförbunds årsmöte 

(Skövde, den 20 mars 2010) och konstituerande 

styrelsemöte (Örebro, den 17 april 2010): 

Årsmötets ordförande och vice ordförande (valdes 

av Årsmötet 2010): 

• Vahida Mehinović (”Tillsammans” Lidköping) 

• Halisa Šaškin (Norrköping) 

Kvinnoriksförbundets ordförande och vice ordförande 

(valdes av Årsmötet 2010): 

• Emina Ćejvan, ordförande (”Respekt” Karlskrona) 

• Senada Bešić, vice (”Kvinna 99” Värnamo) 

Revisionskommittén (valdes av Årsmötet 2010): 

• Enisa Osmanković (”Tidaholms liljor” Tidaholm) 

• Branka Behlulović (”Ljiljan” Oskarshamn) 

• ismeta Šeremet (”Kvinna 99” Värnamo) 

Valberedning (valdes av Årsmötet 2010): 

• Selma Borovac (”Kvinna 2000” Helsingborg) 

• Fikret Babović (”Tidaholms liljor” Tidaholm) 

• izeta Burazerović (”Ljiljan” Växjö) 

Regionala samordnare (utnämnda av Årsmötet 2010): 

Region Öst: 

• Jasna Perić, samordnare (”Bosna” Kalmar) 

• Dinka Salagić, vice (”Linköping 2000” Linköping) 

Region Väst: 

• Hiba Čelik, samordnare (”Femina” Borås) 

• Fatima Kovačić, vice (”Fatima Gunić” Göteborg) 

Region Norr: 

• Senadeta Fazlić, samordnare (”BKC” Örebro) 

• Belma Kljajić, vice (”BKC” Örebro) 

Region Syd: 

• Nermina Sijerčić, samordnare (”Biser” Kristianstad) 

• Edina Tuzlić, vice (”Sedef” Malmö) 

Region Center: 

• Amira Crnić, samordnare (”Ljuset” Skövde) 

• Belma Hafizović, vice (”Tidaholms liljor” Tidaholm) 

Bosniska distriktet Skaraborg: 

• Asima Pašalić, samordnare (”Behar” Skövde) 

• Jusuf Ćorić, vice (”Behar” Skövde) 

Kommittéernas ordförande (valdes av styrelsen): 

Kulturkommittén: 

• Mirsada Zahirović, ordförande (”Tillsammans” 

Lidköping) 

• Nermin Halilović, vice (”Femina” Borås) 

Kommittén för demokrati, integration och mångfald: 

• Fikret Babović, ordförande (”Tidaholms liljor” Tidaholm) 

Kommittén för humanitär hjälp: 

• Ramiza Karamehmedović, ordförande (”Sedef” 

Malmö) 

Ungdomskommittén: 

• Lejla Sijerčić, ordförande (”Bosnien-Hercegovina” 

Kristianstad) 

Sekretariat (anställda): 

• Haris Tucaković, sekreterare 

• Sebiha Crnić, kassör-bokförare 

• Jasna Perić, samordnare för verksamheten i förb. 

• Azra Muranović, projektledare ”Trafficking” 

(1 januari – 30 juni 2010) 



Nakon uspješno provedenog projekta Kvinnors makt, 

Uprava za omladinska pitanja (Ungdomsstyrelsen) je 

odobrila bh Savezu žena još dva projekta, Trafficking i 

E-demokratija. 

Prvi dio projekta E-demokratija čini tehnička priprema 

interaktivne internet stranice bh Saveza žena, 

a nakon godišnjih odmora slijedi obuka kontakt osoba 

i konkretna primjena. Ovaj zadatak povjeren je Harisu 

Tucakoviću, sekretaru bh Saveza žena Švedskoj. 

Završena je još jedna uspješna Skupština bh Saveza 

žena u Švedskoj, a udruženje Behar Skövde, u svojstvu 

domaćina, besprijekorno je obavilo svoju zadaću. 

Druženje je nastavljeno uz muziku i pjesmu Mome 

Radića i Predraga Leskića i sigurno je da će svim prisutnim 

ovaj dan ostati u dugom sjećanju, u nagovještaju 

nadolazećeg proljeća i novim susretima. 

Trafficking – Trgovina ljudima 

Trafficking je tema o kojoj se raspravlja i donose 

konkretne mjere svugdje u svijetu i nezaobilazan 

je faktor svih vlada i političara u borbi protiv trgovine 

ljudima i kršenja ljudskih prava. 

bh Savez žena je krajem prošle godine donio odluke 

o konkretnim aktivnostima po projektima, a Azra 

Muranović je izabrana za vođu projekta Trafficking. 

Ova mlada i veoma skromna djevojka rođena je u Prijedoru, 

u Švedsku je došla 1992. godine. Studirala je 

na engleskom jeziku Međunarodne migracije i etničke 

relacije (International Migration and Ethnic Relations) 

na fakultetu u Malmöu i uspješno završila početkom 

ove godine. Potom je nastavila studije Mira i Razvoja 

(Peace and Development Studies) u Växjöu. 

Ova tema izazvala je budnu pažnju prisutnih, a 

tokom predavanja Emine Ćejvan saznali smo puno 

važnih informacija, postavljena su mnoga pitanja i 

prijedlozi, i sigurno je da će bh Savez žena provesti sve 

planirane aktivnosti po tom projektu. U udruženjima 

su planirane sedmice kampanje protiv traffickinga, a 


u pripremi je jedna veća konferencija početkom juna u 

Göteborgu. bh Savez žena, u tom cilju, planira učešće 

više predavača, eksperata u ovoj oblasti. 

Izdvajam dio informacija o traffickingu. 

Državni sekretarijat sad o trgovini ljudima je u 

svom izvještaju za 2008. godinu stavio bih u drugu 

kategoriju kao znak da bih nije u potpunosti ispoštovala 

minimalne standarde suzbijanja trgovine ljudima. 

Internacionalna organizacija za migracije iom (International 

Organization for Migration) procjenjuje da je 

od pola miliona ljudi, koji na mnoge načine dođu svake 

godine u Evropu, dvije trećine iz istočnih zemalja, a 

spominju se Rumunija, Moldavija, Bugarska i Rusija, 

gdje su zabilježeni slučajevi kidnapovanja ili ”pozajmlji- 

vanja” djevojaka od roditelja za par stotina dolara za 

rad u evropskim zemljama. 

Podsjetimo se da je Evropski sud za ljudska prava 

(echr) 7. januara 2010. u presudi za trgovinu ljudima, 

prvoj takve vrste, proglasio Kipar i Rusiju krivima po 

više tačaka optužnice u slučaju Oksane Rantsev. Nažalost, 

pravda stiže sporo i za mnoge žrtve prekasno. 

O traffickingu bit će još govora, posebno na planiranoj 

konferenciji u Göteborgu, a delegati koji su prisustvovali 

15. Godišnjoj skupštini bh Saveza žena, pored 

izrečenog, ponijeli su i odštampane brošure za svoja 

udruženja i sekcije, koje je pripremila Azra Muranović 

pod nazivom Modern Slaveri. c 


Skövde, Högskolan, 20. marta 2010. 

Visoki standardi suzbijanja trgovine ljudima su i jedan od 

preduslova približavanja i ulaska BiH u EU, i neophodno 

ih je podići na viši nivo. 

7

Nya 

ansikten 

i Kvinnoriksförbundets styrelse 

2010 

Nova lica u Glavnom odboru 

i komisijama BH Saveza žena 

Hiba Čelik 

”Femina” Borås 

koord. regije Zapad/ 

samordnare för region Väst 

Dinka Salagić 

”Linköping 2000” Linköping 

zamj. koord. regije istok/ 

vice samordn. för region Öst 

Branka Behlulović 

”Ljiljan” Oskarshamn 

Nadzorna komisija/ 

Revisionskommittén 

Nermin Halilović 

”Femina” Borås 

potpredsj. Odbora za kulturu/ 

Kulturkommitténs vice ordf. 

Lejla Sijerčić 

”Bosnien-Herc.” Kristianstad 

predsj. Odbora za omladinu/ 

Ungdomskommitténs ordf. 


”Žena/Kvinna 99” Värnamo 

vice ordförande/ 

potpredsjednica 

Belma Kljajić 

”BKC” Örebro 

zamj. koord. regije Sjever/ 

vice samordn. för region Norr 

Nermina Sijerčić 

”Biser” Kristianstad 

koord. regije Jug/ 

samordnare för region Syd 

Amira Crnić 

”Svjetlost/Ljuset” Skövde 

koord. regije Centar/ 

samordnare för region Center 

Azra Muranović 

”Žena/Kvinna 99” Värnamo 

vođa projekta ”Trafficking”/ 

projektledare för ”Trafficking” 

Edina Tuzlić 

”Sedef” Malmö 

zamj. koord. regije Jug/ 

vice samordn. för region Syd 



Nermin Halilović – workshop o narodnim igrama 

Skövde, 2009-12-05 | Regionalni 

susret Centar | Seminar ”Žene 

protiv nasilja/Kvinnor mot våld” | 

Domaćin: centar za žene ”Ljuset/ 

Svjetlost” Skövde | U programu: 

Carina Ohlsson (predsjednica 

Švedskog saveza kriznih centara 

za žene), Emina Ćejvan, Sebiha 

Crnić, Izeta Burazerović, Amira 

Crnić i Birgitta Forsgård; voditeljica 

programa: Halisa Šaškin 


Anki Linsemark 


Iz udruženja 

Borås, 2009-11-14 | Regionalni susret 

Zapad | Domaćin: ”Femina” Borås | 

U programu: nastavnice sfi-a Anki 

Linsemark i Annika Beckung; izložba 

grafika Damira Nikšića i radova Jasmine 

Badnjević, Senke Ramić i Inge 

Muftić; video prezentacija Jasmine 

Badnjević; Nermin Halilović – recitacije, 

skečevi i workshop o narodnim 

igrama; Alisa Špica – ručni nakit; 

Alfred Shtitarica – klavir; voditeljica 

programa: Zlata Sarhatlić 

Annika Beckung 

9

Foto: Goran Mulahusić 

Skövde, 2009-11-13 | Susret žena Skaraborga 

| Domaćin: ”Behar” Skövde | Voditeljica programa: 

Asima Pašalić 

Nyköping, 2009-11-28 | Zajednički sastanak 

saveza i organizacija građana 

bih u Kraljevini Švedskoj | Iste večeri 

održana je Centralna proslava 25. 

novembra – Dana državnosti Bosne 

i Hercegovine | Organizator: Savez 

Banjalučana u Švedskoj u saradnji sa 

ostalim organizacijama bh. građana u 

Švedskoj 

Haris Tucaković, Belma Hafizović, Elma Jakupović, Sadeta Murić & Irma Kilim 

Eija Tuutijärvi 

Ing-Mari Blomberg 

Linköping, 2010-01-23 | Obilježavanje 10-godišnjice udruženja 

”Linköping 2000” | U programu: veleposlanik bih gosp. Darko 

Zelenika, Emina Ćejvan, Eija Tuutijärvi (Studiefrämjandet), 

Ing-Mari Blomberg (Internationella vänskapsföreningen) i 

Nadir Garčević (gitara); voditeljica programa: Dinka Salagić 

Darko Zelenika & Emina Ćejvan 




Meho Baraković & Midhat Ajanović 

Göteborg, 2010-04-10 | Promocija 6. romana Midhata Ajanovića 

– ”Salijevanje strave” | Organizatori: ”Broarna-Mostovi” & ”Galleri 

Cosmopolitan” | Promotor: Meho Baraković 


Hajrudin Čaušević, Nizama 

Granov Čaušević & Meho Baraković 

Göteborg, 2010-04-23 | Promocija 4. romana Nizame Granov 

Čaušević – ”Utjeha” | Organizatori: ”Broarna-Mostovi” & Hjällbo 

biblioteka | Promotori: Hajrudin Čaušević i Meho Baraković 

Skövde, 2010-03-20 | 15. izborna 

Godišnja skupština bh Saveza žena 

u Švedskoj i predavanja ”Trafficking/ 

Trgovina ljudima” (Emina Ćejvan) 

i ”Izborni budilnik” (Fikret Kadić) | 

Domaćin: ”Behar” Skövde 

Örebro, 2010-04-17 | Konstitutivna 

sjednica Glavnog odbora bh Saveza 

žena u Švedskoj | Domaćin: bkc 

Örebro 

11

Carina Ohlsson 

Lidköping, 2010-05-15 | Regionalni susret Centar s temom ”Trafficking/Trgovina 

ljudima” | Domaćin: ”Zajedno/Tillsammans” Lidköping | Program ”Trafficking”: Carina 

Ohlsson (predsjednica Švedskog saveza kriznih centara za žene), Azra Muranović 

(vođa projekta ”Trafficking”), Sebiha Crnić (predsjednica Centra za žene ”Svjetlost” 

Skövde) | Kulturni program: Omladinska 

plesna grupa ”Mladost” 

Lidköping, Hor ”Zajedno” Lidköping, 

Suad Mehinović (pjesma) | Prezentacija: 

”Mary Kay” njega kože lica i 

kozmetika | Voditeljica programa: 

Selma Bešović 

Hor ”Zajedno/Tillsammans” Lidköping 

Selma Bešović 

Omladinska plesna grupa ”Mladost” Lidköping 

Azra Muranović 




Edina Tuzlić & Ramiza Karamehmedović 

Teatarska predstava ”Trafficking” (”Pärla” Arlöv) 

Enisa Grozdanić & Senada Bešić 

Hor ”Biser” Kristianstad 


Elke Schröder 

Malmö, 2010-05-22 | Regionalni susret Jug 

s temom ”Trafficking/Trgovina ljudima” | 

Domaćin: ”Sedef” Malmö | ”Trafficking”: Elke 

Schröder (Malmöpolisen) i Azra Muranović 

| Teatarska grupa ”Pärla” Arlöv | Hor ”Biser” 

Kristianstad | Izložbe slika i radova: Enisa 

Grozdanić, Sada Ožegović i Dijana Muratoski 

| Voditeljice programa: Edina Tuzlić i Ramiza 

Karamehmedović | Foto: Jasna Perić i Ramiza 

Karamehmedović 

13

Foto: Nadira Kilim 

Växjö, 2010-05-19 | Predavanje ”Trafficking/Trgovina 

ljudima” | Domaćin: ”Ljiljan” 

Växjö | Predavač: Azra Muranović, vođa 

projekta ”Trafficking” | Voditeljica programa: 

Izeta Burazerović 

Värnamo, 2010-05-10 | Predavanje 

”Trafficking/Trgovina ljudima” | Domaćin: 

”Žena/Kvinna 99” Värnamo | Predavači: 

Eva Strålman, predsjednica Värnamo 

Kvinnojour (Krizni centar za žene) i Azra 

Muranović, vođa projekta ”Trafficking” | 

Voditeljica programa: Ismeta Šeremet 

Eva Strålman 

Helsingborg, 2010-05-16 | Učenici 

osnovnih škola iz Donjeg 

Vakufa u posjeti Švedskoj | Organizator: 

kk ”Bosna Landskrona 

– Basket” | Za organizatora: 

Ferid Lukačević, Nail 

Varjača, Alma Kapo, Lejla Arnautović, 

Naida Sinanović… | 

Za ”bih-s-04” Helsingborg: Jasmin 

Kuruzović, Suljo Redža- 

nović, Suad Kozarac, Senad 

Arnautović, Elvedin Durović… 

Juniori ”Behar” Skövde – ”Bosna” Töreboda 7:2 

Izeta Burazerović, Azra Muranović & Vera Pavlović 

Skövde, 2010-05-22 | 18. tradicionalni majski fudbalski 

turnir udruženja ”Behar” Skövde | Organizator: 

udruženje ”Behar” Skövde u saradnji s bh. distriktom 

Skaraborg 


44-45 | žena · kvinna 

Foto: Muharem Numanspahić 

Foto: Elvedin Durović

10. 5 godina Respekta 

aprila proslavili smo u udruženju Respekt 

– 5 godina postojanja! Svečanost je uvećala 

grupa mladih Respekt i plesna grupa najmlađih, 

budućih zvijezda. Šta reći nego samo to da nas 

mlade djevojke svaki puta oduševe plesom i profesionalnošću, 

a najmlađe najavljuju bogat repertoar u budućnosti! 

Sve čestitke učesnicima, a specijalno mladim 

koreografkinjama! 

Manifestacija ovakvog tipa ne bi mogla proći bez naših 

obaveznih i dragih gostiju, Aide i Edina Jarana, koji 

su nas po ko zna koji puta oduševili svojim umijećem 

sviranja na klasičnoj gitari. 

Imali smo priliku gledati film, retrospektivu događaja 

u toku ovih pet godina, urađen od strane naše 

omladinke Ajle Kapić. Bile su i neizbježne recitacije, 

naravno, opet u izvedbi naše omladine. 

Poslije svečanog programa slijedila je muzika za zabavu 

i druženje za koju su se pobrinuli izvrsni Haris i 

Sejo iz Växja. 

A kako je sve to počelo… 

Pa, kao i većina udruženja, tako smo i mi u Karlskroni 

osjetili potrebu da se družimo, sastajemo, 

putujemo, tako da je ideja o osnivanju udruženja 

prihvaćena vrlo pozitivno. Smatrali smo da je dobro 

da se priključimo bh Savezu žena, jer nam po 

prirodi aktivnosti i ugledu, baš odgovara. I tako je 

to krenulo, djeca sa plesom, folklorom i modernim 

plesom, a mi žene sa drugim aktivnostima. Susreti sa 

dugim udruženjima imali su i imaju veliki značaj za 

naše članove. Prilika da se ljudi upoznaju i povezuju, 

a ujedno i vide zemlju u kojoj živimo, doprinijela je 

motivaciji za budući rad na lokalnom nivou. 



Piše: Emina ĆEJVAN 

Učešće u švedskom društvu je takođe jedna od značajnih 

aktivnosti u našem petogodišnjem radu: učešće 

omladinki u programima, prezentiranje udruženja 

Respekt na raznim manifestacijama u Karlskroni itd. 

Udruženje Respekt, s pravom se može reći, poznato je 

ime na lokalnom planu. 

I završiću riječima Ajle Kapić iz njenog filma: ”Hvala 

udruženju Respekt za ovih 5 godina.” c 

Respekt Karlskrona 5 år 

15

S pjesmom u srcu 

Piše: Muharem SiTNiCA SiĆA 

Gornji Kamengrad pokraj Sanskog Mosta, tu u 

nekom drugom vremenu kada se kahvom počinjalo, 

u baščama, po kućama i uvijek zajedno. 

Komšije, hajte, gotova je! – povikao bi neko i eto prvih 

jutarnjih eglenisanja, počinje novi dan i tako svaki dan, 

rođaci, komšije, prijatelji, svi k’o jedna familija. 

Tako se živjelo, radovalo i tugovalo, pjevalo i sviralo, 

i uvijek zajedno. Tako se rađalo, odrastalo, momkovalo, 

zaljubljivalo, ženilo, udavalo, djecu izrađalo, u 

harmoniji i slozi, u tradiciji i običajima idiličnog kraja 

u bosanskim vrletima. 

I kako to već biva, sreli su se i zavoljeli Sabina i Fadil 

i počelo je kao u pjesmi – dok ne dođoše neka mračna i 

neshvatljivo teška vremena. 

Fadil sa dvogodišnjim sinom i trudnom suprugom 

Sabinom, otrgnuti od rodne grude, dođoše 1993. u 

Švedsku, u komunu Söderhamn. Iste godine, u Uppsali, 

rodio se drugi sin Anes. Nije im bilo nimalo lako na 

novom početku sa dvoje male djece, ali čvrsta odluka 

da njima obezbijede budućnost dostojnu čovjeka, 

davala im je snage da idu dalje. 

A jednog lijepog dana, 1997., rodila se Aida. Dvije godine 

kasnije, familija Burnić preseljava u Färjestaden 

na ostrvu Öland, gdje i sada žive. U međuvremenu sin 

Selmin završava gimnaziju, upisuje fakultet i odlučuje 

da prvo ide u vojsku. Anes pohađa prvu godinu gimnazije, 

a Aida ide u šesti razred osnovne škole. 

A Aida, e to je posebna priča koju nam ova vitka i 

lijepa djevojčica želi sama ispričati. 

Živim u Färjestadenu na Ölandu i idem u šesti razred. 

Moji najbolji drugari u školi su Sara, Alva, 

Julia, Emelie, Herman i Simon. Idem i u mekteb, a tu 

Aida Burnić 

su i moje drugarice Naila, Džemila, Delila, Sedina, 

Emina i Medina. Pohađam i bosansku školu, a tu su 

Haris, Medina, Arnel i učitelj Esad. 

Moja familija je vesela po prirodi, kod nas je muzika 

i pjesma uvijek prisutna, i ja sam od malih nogu imala 

priliku da držim mikrofon i pjevam sa mojim babom 

i bratom. Babo je pjevao sevdalinke i mene učio prve 

bosanske riječi preko muzike, pa sam i ja počela da 

pjevam sevdalinke i narodne pjesme. Mevlud i ilahije 

volim isto tako da učim i to me čini sretnom. 

Moji prvi nastupi počeli su osmoj godini na bosanskim 

feštama i bajramskim sijelima. 

Posebno drag nastup bio je u švedskoj školi kad sam 

imala deset godina. Pripremali smo program za Božić 

i moja učiteljica, Eva Sjöstrand, upitala me je: ”Aida, 

da li bi htjela da nas naučiš jednu pjesmu na tvom 

jeziku?” Bila sam iznenađena, ali ponosna na to, jer 

sam ja jedina Bosanka u razredu. Dala sam sve od sebe 

da ih naučim pjesmu Hajde da ludujemo od Tajči, i 

to sam uspjela. To je bilo iznenađenje za sve roditelje, 

svi su bili oduševljeni mojom pjesmom, a također su 

bili ponosni na svoju djecu. Imala sam veliku tremu, a 

istovremeno bila sretna i ponosna kada je cijeli razred 

sa učiteljicom pjevao pjesmu na mom jeziku. 

Sad pjevam i narodne i zabavne pjesme na našem 

jeziku. Nastupala sam u školi, staračkom domu, bosanskom 

klubu, bosanskim feštama i zabavama u Kalmaru, 

Nybru, Karlskroni itd. 

Volim slušati sve vrste muzike posebno mi se dopada 

r&b, hip hop, pop i naša muzika. Pored muzike bavim 

se fudbalom od sedme godine i igram ponekad stolni 

tenis. Čitam razne knjige, družim se prijateljicama i 

igram igricu Sims 3 na kompjuteru, a najviše vremena 

provodim sa familijom i najviše me raduje kada svi 

zajedno zapjevamo. 

Najdraži nastup dogodio se 10. oktobra u Oskarshamnu 

kada sam učestvovala u programu Dani kulture 

2009. u organizaciji bh Saveza Žena u Švedskoj. Otpjevala 

sam pjesmu My Number One Helene Paparizou. 

Nikad dosad nisam pjevala pred tolikom publikom, a 



ilo je puno djece, omladine i odraslih. Dok sam izlazila 

na scenu i uzimala mikrofon imala sam tremu i 

bila jako uzbuđena, ali kada sam zapjevala i vidjela u 

publici svoje drage roditelje kako me pogledima bodre 

i daju mi podršku, trema je nestala. 

Tokom pjesme omladina je ustala, pljeskala u taktu 

muzike i igrala, a kad sam završila svoj nastup, prolomio 

se gromoglasan aplauz kakvog do sada nisam 

doživjela. Bilo je super, bilo je kul i nastup u Oskarshamnu 

ostat će mi u najljepšem sjećanju. 

Za odjeću i scenski nastup brine se mama i brat Selmin. 

Kad mama napravi neku kreaciju i ja to obučem 

kod kuće, pa kada Selmin i Anes kažu šta misle i još 

kad babo klimne glavom, onda znam da je sve potaman 

i svi smo sretni i zadovoljni. 

Često razmišljam i maštam šta bih željela biti kada 

porastem? Možda pjevačica, učiteljica, manekenka, 

fudbalerka, fotograf ili dizajner. Još sam mala da bi 

odlučila šta ću raditi kad budem velika, ali sigurna 

sam da ću biti aktivna sa muzikom. Nemam nikakvo 

muzičko obrazovanje, a sa bratom Selminom pomalo 

sviram gitaru, i želim to da naučim. 

Svake godine putujemo u Bosnu i Hercegovinu i 

svake godine su nova prijatna iznenađenja, i to me 

jako raduje. Prošle godine smo napravili izlet kroz 

bih i posjetili Sanski Most, Ključ, Jajce, Donji Vakuf, 

Travnik, Sarajevo i Mostar. Ove godine smo obišli 

Prijedor, Bosanski Novi, Cazin i Bihać. A uvijek ću se 

sjećati Baščaršije u Sarajevu i kako Neretva fino teče 

ispod Starog mosta u Mostaru. 

Sve ovo ispriča mi uvijek nasmijana i vesela Aida, 

a u međuvremenu stiže mi i dopis njenog učitelja 

Esada, koji nam kaže: 

”Kada je riječ o Aidi Burnić, onda tu postoji samo 

jedna lijepa priča. Kao njen učitelj maternjeg bosanskog 

jezika, ponosan sam i sretan što pored velikog 

broja sličnih njoj u grupi imam i jednu ovako talentovanu, 

nadarenu, i po mnogim pitanjima sposobnu 

djevojčicu i učenicu. U naših sedam godina lijepog 

druženja, Aida je pokazala sve svoje najbolje vrline, 

kvalitete i umijeća kako kroz uspješno savladavanje 

školskog gradiva, tako i kroz redovno učešće u svim 

kulturno-zabavnim manifestacijama organizovanim 

na području komune Kalmar i bliže okoline.” 

U školi, na nastavi maternjeg jezika, Aida je u grupi 

jednu godinu starijih svojih jarana koji su ponekad 

skriveno ljubomorni na njene odlične rezultate. Aida 

je dobar recitator, dobro glumi, odlično pjeva, još bolje 

pleše, i njen učitelj bosanskog jezika Esad Vučkić, s 

ponosom kaže da bez nje nijedna školska kulturno- 

-zabavna manifestacija nije tako uspješna kao što biva 

kada je ona u programu. 

I još puno toga mogao bi nam ispričati učitelj Esad 

Vučkić, a i on je jedan od zaslužnih u proteklih sedam 

godina što Aida tako dobro piše i govori bosanski jezik 

i da je aktivna u mnogim sekcijama i da učestvuje u 

svim školskim programima. 

Svi ćemo biti sretni i ponosni da ima takve djece i 

omladine koja su rođena u Švedskoj, a koja u svojim srcima 

ponosno nose i šire na ovim prostorima svu ljepotu 

i kulturne vrijednosti svoje domovine, naše bih. 

Aida nastavlja svoj zvjezdani put i sigurno je da 

ćemo je vidjeti u još mnogim programima i zabavama. 

Poželimo Aidi, njenoj braći i roditeljima, još puno 

uspjeha, nastupa i lijepih trenutaka. c 


Za vrijeme moga posljednjeg putovanja po bih, januara 

ove godine, imao sam priliku da upoznam 

sugrađanina Selvera Tozu, nekada istaknutog 

člana konzorcija dc-a u Goraždu, a danas jednog od 

najboljih mladih trenera fudbala u bih. Da su moje 

pretpostavke tačne, najbolje svjedoči podatak da je 

gospodin Tozo za proteklih 15 godina od završetka 

rata uspio da kroz svoju školu fudbala plasira mnoštvo 

mladih fudbalera koji danas sa pravom nose dresove 

mnogih poznatih klubova u zemlji i inostranstvu. 

Možda priča o ovom mladom fudbalskom entuzijasti 

ne bi bila toliko interesantna da u gradu nisu postojale 

i druge škole fudbala koje su vodili istaknuti fudbaleri 

i treneri poput Nudžeina Gece, nekada standardnog 

fudbalera prvoligaša sa Koševa, ili Šemsudina Kajtaza, 

jednog od najvećih fudbalskih trenera kod nas i šire. 

Svake godine kroz Selverovu školu fudbala prođe 

50 mladih momaka od 10-17 godina u svim kategorijama. 

U posljednje vrijeme počela je sa radom i ženska 

nogometna škola koju takođe vodi isti čovjek i sa 

istim uspjehom. Upravo u vrijeme ovog razgovora sa 

Selverom (januara 2010., op. autora) vratili su se sa 

jakog međunarodnog turnira u Beogradu gdje su, u 

konkurenciji 12 zemalja regiona i šire, osvojili srebrenu 

medalju izgubivši u finalu od domaćina turnira, 

reprezentacije Srbije. Naglašavaju da su u Beogradu izvanredno 

primljeni i da su od strane domaćina uživali 

u dobrodošlici čitava tri dana trajanja turnira. 

I ne samo u Srbiji, već i u drugim zemljama (Hrvatska, 

Crna Gora, Švedska), bili su učesnici raznih turnira, 

a boravili su i na tradicionalnom turniru nacija koji 

se svake godine održava u Göteborgu, Švedska, 2008./ 

2009. 

Tokom razgovora saznali smo da su dječaci i djevojčice 

sa Drine ljubitelji građana svoga grada ne samo 

zbog sportskih rezultata već i velikog broja ”odlikaša” te 

ih sa pravom nazivaju ”generacijom odlikaša”. Zašto, to 

objašnjava trener Tozo i ističe da svaki onaj koji u školi 

ne postiže zadovoljavajuće rezultate dobija ”zasluženi 

odmor” dok ne poboljša svoju ”školsku situaciju”. 


Tri bosanske priče 

Sa lica mjesta: Elvedin DUROViĆ 

Ko u školi ne postiže zadovoljavajuće rezultate – dobija 

”zasluženi odmor” dok ne poboljša svoju ”školsku situaciju”. 

O ovim mladim će se još čuti, poželimo im da 

nastave graditi mostove prijateljstva ma gdje bili. 

 

17

Trener Selver Tozo (u sredini iznad dječaka s crvenom trakom na glavi) sa saradnicima i učesnicima škole fudbala FK ”Goražde” 

 

Dok posmatramo brojne dječake i djevojčice na 

popodnevnom treningu u dvorani Mirsad Hurić razgovoru 

se pridružuje i šef stručnog štaba ovdašnjeg 

prvoligaša fk Goražde, gospodin Dževad Hadžović, i 

sa ponosom ističe da je veliki broj njegovih današnjih 

prvotimaca upravo potekao iz škole fudbala trenera 

Toze. A njihova zajednička saradnja traje dugi niz godina, 

još iz vremena kada su prije rata zajedno nastupali 

za ovdašnjeg trećeligaša fk Radnički. 

Nadom da će se o ovim mladim dječacima i djevojčicama 

još čuti, ispunjavamo njihovu, i želju njihovog 

trenera, da se nađu na stupcima naših izdanja sa 

željom da nastave graditi mostove prijateljstva i sporta 

ma gdje bili u interesu grada i zemlje koju dostojno 

predstavljaju. 

Priča druga 

životu zna ponekad i sudbina čudna biti. Od svoje 

U rane mladosti do poznih godina ljudi se hvale sretnim 

ili se sa sjetom sjećaju teških trenutaka koje su doživjeli 

tokom svoga životnog vijeka. Moj otac i majka 

su bili sudionici obje ove sudbine. U svojoj mladosti, 

sretni i razdragani u okrilju svako svoga porodičnog 

okruženja, nisu ni razmišljali o mnogim svjesnim i 

nesvjesnim događajima koji će ih pratiti kroz životni 

put kao i većinu drugih porodica sa naših prostora. 

U ratnom metežu i neizvjesnosti stigoše u ”dijasporu” 

i započeše planove svoje zajedničke budućnosti. 

Realizacijom dijela njihovih zajedničkih želja i planova 

jednog lijepog proljetnog dana rodila se njima najdraža 

i jedina kćerka ”Emina”. Da li je sudbina tako htjela ili je 

to ime određeno igrom slučaja njihovog prethodnog dogovora, 

ali ja sam i danas sretna i ponosna na svoje ime. 

Odrastajući sretno i zadovoljno u krugu svojih 

roditelja, vremena su prolazila a ja vremenom shvatih 

da oni polako ali sigurno grade ljepše i bolje sutra za 

nas sve troje. A to ljepše i bolje ja sam vrlo rano osjetila 

u mojim lijepim dječijim danima. Lijepe haljine, puno 

igračaka, pa polazak u školu, a samim tim i upoznavanje 

novih ljudi i njihovih običaja. 

Kada sam pošla u školu shvatila sam da jedan broj 

mojih vršnjaka dolazi iz različitih sredina i sa različitim 

običajima i kulturama. I to mi onda ali i sada nije 

smetalo… Međutim, moje najbolje drugarice, čiji su 

roditelji takođe sa istih prostora, su rođene i odrasle u 

istom okruženju i sa istim životnim pričama kao i ja. 

Zato odmah na početku iz predostrožnosti kulture i 

lijepog ponašanja, ne bi bilo korektno da pišem o njima 

a da ih ne predstavim: Sanna, Enna i Lanna. 

Moje najbolje drugarice idu sa mnom u isti razred i 

svakodnevno se družimo i zajedno provodimo najveći 

dio slobodnog vremena. Pošto živimo u istom naselju, 

često se viđamo i zajednički dogovaramo. Svake 

sedmice izlazimo zajedno u ”mali školski disko” a u 

slobodno vrijeme treniramo gimnastiku u obližnjoj 

osnovnoj školi. 

Ali, ono što meni ponekad smeta u našem zajedničkom 

druženju je što one ne žele da razgovaramo na 

”Emina” 



našem zajedničkom jeziku kojem su nas učili naši dragi 

roditelji. Ja: ”Dobar dan!”, a one ”Hej!”, ja: ”Doviđenja!”, 

a one uglas ”Hej då!”. I tako redom i tako svakodnevno. 

Ali to nije sve… 

Ovoga ljeta ja sam sa ocem i majkom boravila u 

Bosni i tom prilikom bila kod svoje nene i deda po prvi 

put od kako su moji roditelji morali da ”silom prilika” 

napuste svoju domovinu. Kako mi je bilo tih dvadesetak 

dana riječima ne mogu opisati i jedva sam čekala 

priliku da svojim drugaricama po povratku ispričam 

sve svoje događaje sa prvog školskog raspusta u svojoj 

domovini. 

Pričala sam im o tome da moj dedo i nena žive na 

selu i ustaju svako jutro veoma rano da bi po čitav dan 

radili na svome imanju. Naučili su me kako se pravi 

sir, pogača, uljevak, razne vrste pita, od sirnice do 

poznatog ”bureka”, pekmez, dževrek… 

Tokom dana sam sa njima čuvala njihove, a oni kažu 

i naše, ovce i krave na obližnjim proplancima i uživala 

u ljepotama i krajoliku gdje su moji roditelji odrasli i 

proveli svoje najljepše godine. 

Obišla sam po prvi puta i gradove poput: Sarajeva, 

Mostara i Banja Luke i divila se ljepotama Baščaršije i 

Vrela Bosne, Kujundžiluka oko Starog mosta, ljepotama 

Gornjeg Šehera i slapovima bistrog i hladnog Vrbasa. 

Iako sam se svim srcem trudila da dočaram sve ono 

što sam doživjela, a što je meni ostalo nezaboravno, 

imala sam utisak da sam pričala uzalud i da moje ushićenje 

i radost koju sam doživjela nisu dobili onaj efekat 

koji sam očekivala. 

Nisam htjela da sa njima komentarišem različite poglede 

koji su očito prisutni kod njih , niti roditeljima da 

objašnjavam ”moju borbu” za opisivanje životne stvarnosti 

koju sam doživjela. Dugo i uporno sam razmišljala 

zašto moje kolegice ignorišu moju temu i ne samo 

nju nego i domovinu mojih ali i njihovih roditelja… 

Vrijeme je prolazilo, sjećanja su navirala, a mene je u 

dubini duše intrigiralo šta je i u čemu je uzrok svemu 

ovome. Pišući ovu priču još uvijek ne znam pravu istinu, 

ali možda je ona u Sanni, Lanni i Enni ili je možda 

u isključivoj komunikaciji na jeziku zemlje u kojoj se 

nalazimo… 

Vjerovatno će se vremenom saznati istina, ali ja 

još uvijek jedva čekam novi raspust i susret sa svojim 

dedom i nanom a oni neka misle šta kod hoće. Svako 

prema sebi, ali dokle, vidjećemo… 

Napominjem da je ovo moja priča, a svaka sličnost ili 

podudarnost sa bilo kojim osobama ili događajima je 

slučajna. 

Priča treća 

Uvijek sam se divio starim narodnim izrekama koje 

smo mi kao djeca u to vrijeme prihvatali sa podsmijehom 

a kasnije shvatali njihovo pravo značenje. 

Jedna od tih bila je: dabogda bio lijep i pametan, da ti 

bog dā lijepo zdravlje, dabogda te sreća srela… i tako u 

nedogled. 

Sumirajući sve ove narodne izreke sa pravom bih 

ih mogao objediniti u osobama dviju sestara: Ene i 

Amajle koje sam davne 1995. godine sreo u Helsingborgu. 

U to vrijeme ja sam između ostalog bio jedan 

od nastavnika u Bosanskoj dopunskoj školi i igrom 

slučaja upoznao sam prvo Amajlu, a nešto kasnije i 

Enu. Da slučajnost bude veća, tada je Bosanska dopunska 

škola važila za najbolju u Švedskoj a u sastavu 


Sestre Omeragić 

nastavnog kadra bila je i njihova majka, nastavnica 

Tica Omeragić. Vjerovatno mi nećete zamjeriti ako 

istaknem da su u to vrijeme u školi dobrovoljno radili 

vrsni pedagozi poput prof. Zemke Kamarić, Šemsije 

Tufekčić, Šemse Omeragić, Nede Lagumdžije, Enise 

Ćordić, Halime Migić, Senada Arnautovića, Fatime 

Fazlić, Emira Mustedanagića… 

Možda su prednji podaci uz niz drugih okolnosti 

uticali da su obje danas mlade, lijepe i obrazovane 

djevojke koje bi poželio svaki roditelj. 

Mlađa Ena ima 18 godina i završava ekonomiju 

preduzeća, ujedno se pripremajući za prvi studentski 

bal u maju mjesecu ove godine. Želja joj je da nastavi 

školovanje i usavršavanje ekonomije na Univerzitetu u 

Lundu. Trenutno je angažovana na okončanju školovanja 

a u slobodno vrijeme radi u Graffiti kafeu i na taj 

način obezbjeđuje sebi prijeko potrebni ”džeparac”. 

Starija Amajla ima 21 godinu i na završnoj je godini 

web dizajna. Posebno se usavršava za interijer dizajn. 

Poslije završetka obrazovanja u ovoj oblasti namjerava 

proširiti znanje u interijer i prostornim komunikacijama. 

U slobodno vrijeme dizajnira i već je dobitnik 

jednog broja priznanja i nagrada za uspješne kreacije. 

Obje ističu da nemaju dovoljno slobodnog vremena 

zbog raznih školskih i drugih obaveza ali da ipak nađu 

vremena za posjetu brojnoj porodici, disko izlascima 

i egzotičnim putovanjima. Putuju najčešće u društvu 

svojih roditelja, majke Tice i oca Envera. Posebno su 

sretne kada u ljetnim raspustima mogu da posjete 

svoju rodbinu i prijatelje u bih. 

O budućim planovima nerado govore… Znaju da je 

jednoj škola pri kraju a drugoj studiji na početku. Davati 

sugestije za budućnost ovim mladim osobama je 

iluzorno i suvišno jer one su same po sebi mlade, lijepe 

i obrazovane djevojke… 

Slika u prilogu govori sama za sebe. Zato, sjetimo se 

ponovo naših ”starih” i ponovimo – zaželimo im puno 

sreće u budućnosti. c 


19

Zlato 

što zaista sija 

Svaki komad nakita je rezultat trenutne inspiracije 

i nosi poruku za ženu koja želi nešto 

drugačije. 

expo 2010., od 1. maja do 31. oktobra u Šangaju, sa 225 

zemalja i organizacija je najveća svjetska izložba do sad 

organizovana. U okviru zvaničnog programa i prezentacije 

bih, u centralnom dijelu paviljona, postavljena 

je izložba Tradicionalna umjetnost i obrt u bih, koju je 

uredila Nermina Begović, dipl. ing. arh. iz Sarajeva. 

Nermina Begović na svjetskoj izložbi ExPO 2010. u Šangaju 

Godišnji odmor u BiH je prilika da se posjeti ne samo 

rodbina i prijatelji nego i da se dotakne dio naše 

kulture i tradicije. Treba se odvojiti vrijeme za posjetu 

izložbama, koncertima i pozorišnim predstavama. Ne 

smiju se zaboraviti otvoriti vrata knjižarama i kupiti 

knjige napisane na maternjem jeziku koje nam mogu 

pružiti radost i utjehu ili nas mogu rastužiti. Trebamo napuniti 

naše iscrpljene ”baterije” ne samo suncem i mirisom 

domovine nego i kulturnim i duhovnim životom. 

Ja bih ovom prilikom željela predstaviti jednu izuzetnu 

umjetnicu, osobu koja predstavlja avangardu 

zlatarskog majstorstva sa Baščaršije, Nerminu Begović. 

Kada razgovarate sa Nerminom osjećate toplinu i vedrinu, 

želju za uspjehom, inat da se dokaže, potvrdi i 

ostvari mjesto u jednom zanatu u kojem uglavnom 

vladaju muškarci. 

Nanese li vas put u Sarajevo, na Baščaršiju, svratite do 

Nerminine zlatare, bez obaveze da nešto kupite, nego 

sa željom da vidite nešto novo i uživate u ljepotama 

Nermininog stvaralaštva. 


Bosna i Hercegovina će se na expo 2010. predstaviti 

temom Cijela zemlja – jedan grad i paviljonom čiji 

koncept predstavlja simbiozu pet elemenata: vatre, zemlje, 

metala, drveta i vode. Osnovna ideja je sjedinjenje 

energije ovih elemenata i simboličko predstavljanje 

multikulturalizma građana, društva i gradova u bih. 

Upravo ste se vratili iz Šangaja? 

– Zadovoljstvo je bilo formirati izložbu stvaralaštva 

iz oblasti tradicionalnog zanatstva s umjetničkim akcentom, 

a s područja cijele države. 

Iskustva stečena u radu udruženja čiji sam član – 

zup (Zona unaprijeđenog poslovanja), Studio sfw 

(Sarajevo Fashion Week), see Fashion Fusion (South- 

-East European Fashion Fusion) i ulupubih (Udruženje 

likovnih umjetnika primijenjenih umjetnosti i 

dizajnera bih), pomogla su mi da po prvi puta bude 

organizovana izložba ove vrste, na nivou cijele države. 

Predstavljeni su radovi 28 autora i udruženja, mahom 

akademskih i priznatih veličina u ovoj oblasti. 

Slijedeći ideju Cijela zemlja – jedan grad, izložbom 

Tradicionalna umjetnost i obrt u Bosni i Hercegovini 

brišu se granice između urbanog i ruralnog, tradicionalnog 

i modernog, a naglašava se njihova integracija, 

koja stvara neprolaznu ljepotu. Cilj izložbe je očuvanje 

i afirmacija stvaralaštva proizišlog iz tradicionalnog 

obrta, pri čemu je posebno naglašeno bogatstvo kulturnog 

nasljeđa. Takođe, ovakve izložbe imaju za cilj i 

da obogate ukupnu turističku ponudu. 

Kako ste se uopšte našli u nakitu? 

– Nešto se jednostavno desi, a da ne znate ni kako je 

počelo. Po završetku studija došla sam u očevu zlatar- 

sku radnju da malo predahnem od arhitekture, zaljubila 

se u nakit i tu ostala. Neka dešavanja i želja za očuvanjem 

porodičnog obrta učvrstili su moju odluku. 

Oduvijek me je privlačio radni stol mojih roditelja, 

jer su i mama i tata majstori zlatarstva. Konačno sam 

imala i godina i vremena da i ja zauzmem svoje mjesto 

za tim stolom. Od tada je prošlo skoro 20 godina. 

20 



Kad ste Vi napravili prvi komad nakita i šta je to bilo? 

– Od početka se bavim isključivo zlatnim nakitom. 

Zlato, kad se posmatra kao materijal, očaravajuće je 

i fascinantno. Dugo vremena sam istraživala odnose 

drugih materijala sa zlatom i mogućnosti oblikovanja i 

postizanja raznih efekata u različitim kombinacijama. 

Moj prvi dizajnerski komad nakita bio je privjesak, 

zlatni ljiljan na podlozi od tisovine. U to vrijeme, u 

opkoljenom Sarajevu, imao je duboki smisao. 

Kasnije se dizajn moga nakita mijenjao, čak veoma 

dinamično. Opet je u pitanju različita kombinacija 

materijala, do nekog konačnog odabira, ali uvijek u 

potpunom skladu sa klasičnim zlatnim nakitom. 

Kreirali ste liniju nakita pod nazivom nb Gold Line. Po 

čemu je posebna ta linija? 

– Upravo je odabir materijala definisao moju liniju 

nakita, pod nazivom nb Gold Line. To je unikatni, ručno 

rađeni nakit, izveden u jedinstvenoj kombinaciji 

keramike, zlata i Swarovski kristala. Na taj način, ovo 

je vrlo strogo definisana linija, a da pri tom daje bezbroj 

mogućnosti u oblikovanju forme, bogatstvu kolorita, u 

stanju je slijediti trendove i pri tome zadržati neophodnu 

dozu klasičnog, što mora da nosi zlatni nakit. 

Želim uraditi nešto što nije samo za jednu sezonu, 

a da je dovoljno blisko nadolazećim trendovima. U 

skladu s tim biram i boje kristala i keramike, a to su 

neizostavni bijeli i crni tonovi, boja slonovače i cijela 

paleta zemljanih toplih tonova. Posebnost nekih komada 

nakita je naglašena crvenom, plavom ili ljubičastom 

bojom kristala. Ipak to su samo tri odabrane nijanse, 

koje nikada neće biti izvan trenda, one su klasici među 

bojama. 

Svaki komad nakita je rezultat trenutne inspiracije i 

nosi poruku za ženu koja želi nešto drugačije. 

Konačno, osim u našoj radnji (zlatara Čengić), nakit 

se može naći u Dubrovniku i u Beču, galerija nakita 

Moha. 

(Izvor: bh. štampa; recto foto: Jasmin Šaković) c 

kvinna · žena | 44-45 List BH Saveza žena u Švedskoj 

21

Att aldrig glömma 

Vad hände i Srebrenica? 

Hur hanterades en ”skyddad zon” 

Av: Fikret BABOViĆ 

FN:s skandalösa sätt att hantera den s.k. ”skyddade 

zonen”, som man själv tagit på sig ansvaret att skydda, 

möjliggjorde realiserandet av folkmordet i Srebrenica. 

Šejla Kamerić: ”En bosnisk tjej”, 2003 (foto: Tarik Samarah). Graffiti skriven 

av en okänd nederländsk soldat på en mur i militärförläggningen i 

Potočari, Srebrenica, 1994/95. Kungliga nederländska trupper, som en 

del av FN:s fredsbevarande styrkor (UNPROFOR) i Bosnien och Hercegovina 

1992/95, var ansvariga för ”den skyddade zonen” Srebrenica. 

”Världssamfundet” genom sin grundläggande institution, 

fn, hade under kriget i Bosnien-Hercegovina 

garanterat enklaven Srebrenica status av 

en ”skyddad zon” där skyddet bestod av fn:s militära 

skydd. I utbyte mot det utlovade skyddet krävde fn att 

stadens försvarare lämnar ifrån sig sina vapen. 

Ett nederländskt kompani ur fn:s fredsbevarande 

styrkor hade skickats till Srebrenica för att skydda de 

tiotusentals bosnjaker i staden som var omringad av 

bosnienserbiska styrkor. Det handlade om människor 

som i stort sett hade sökt skydd i området som genom 

fn:s säkerhetsråds resolution 819, den 16 april 1993, 

hade utsetts till ett skyddat område. 

Den 16 april 1993 antog nämligen fn:s säkerhetsråd 

resolutionen 819 som begärde att alla parter i konflikten 

i Republiken Bosnien och Hercegovina behandlar 

Srebrenica och dess omgivning som en skyddszon 

som bör vara fri från något väpnat angrepp eller några 

andra fientliga ageranden. Resolutionen krävde även 

ett omedelbart upphörande av väpnat anfall av bosniska 

serbers paramilitära enheter mot Srebrenica och 

deras omedelbara avlägsnande från området. 

Den dåvarande Förbundsrepubliken Jugoslavien (Serbien 

och Montenegro) skulle omedelbart upphöra med 

leveranser av militär utrustning och tjänster till bosniska 

serbers halvmilitära enheter i Republiken Bosnien 

och Hercegovina. 

För att konkretisera beslutet krävdes att generalsekreteraren 

tog omedelbara steg till att öka närvaron 

av unprofor:s styrka i Srebrenica och dess omgivning 

med uppgiften att övervaka den humanitära situationen 

i den skyddade zonen. 

Samtidigt uppmanades alla parter att fullständigt 

och omedelbart samarbeta med unprofor. 1 Alla 

eventuella förfrågningar skulle omedelbart anmälas 

till Säkerhetsrådet. Resolutionen fördömde all form av 

etnisk rensning som hade skett i regionen och sådana 

handlingar klassade som oacceptabla och olagliga. 

Avtalet om demilitariseringen av Srebrenica skrevs 

den 18 april 1993 (s/25700, annex) mellan bosniska 

regeringen och den serbiska sidan, under medling 

av den svenske generalen Lars-Eric Wahlgren. Enligt 

avtalet skulle ett fullständigt eldupphör och demilitarisering 

av Srebrenica vara klart inom 72 timmar. I 

gengäld för unprofor:s skydd av Srebrenica lämnade 

försvararna (arbih – Republikens Bosnien-Hercegovina 

Försvarsmakt) ifrån sig sina stridsmedel till 

unprofor. 

Förutsättningarna för resolutionens antagande fanns 

i det faktum att enligt informationen som generalsekreteraren 

presenterade till Säkerhetsrådet hade 

situationen i Srebrenica och dess omgivande områden 

försämrats snabbt och kraftigt. 

Det pågick ett avsiktligt och väpnat anfall mot den 

oskyldiga civila befolkningen. Efter krigsutbrottet i 

Republiken Bosnien och Hercegovina hade nämligen 

de bosnienserbiska styrkorna ockuperat bosnjakiska 

byar och städer i den östliga delen av landet och folket 

massutvisades och misshandlades. Våldtäkter mot 

kvinnor var ett vanligt brott. Detta hade för följd att 

många bosnjaker flydde till enklaverna som Goražde, 

Žepa, och bland annat Srebrenica. 

1. unprofor, The United Nations Protection Force. 



Srebrenica var en liten okänd stad. För att rädda sina 

liv där, stationerades omkring 60 000 flyktingar som 

var i stort behov av all möjlig hjälp. 

Uppträdandet av den skyddade zonen Srebrenica 

har sina rötter i idén som kom redan från den s.k. 

London Conference som hölls 26-27 augusti 1992. Där 

konstaterades bl.a. av Internationella Rödakorskommitténs 

(icrc) president dr Cornelio Sommaruga, att 

det internationella samfundet hade en livsviktig roll 

att spela. De oerhörda lidanden och dödanden måste 

upphöras. 

Han ställde då frågan till deltagarna om de skulle ha 

i åtanke att som en av valmöjligheterna 

införa skyddade zoner för att lösa den humanitära 

krisen i Bosnien och Hercegovina och särskilt i östra 

Bosnien, där staden Srebrenica ligger. 

Några kända namn och representanter i Förenta 

Nationerna stöttade detta förslag redan i ett tidigt 

skede. Så exempelvis, den tidigare polske premiärministern 

Tadeusz Mazowiecki som var speciell rapportör 

till fn:s kommission för mänskliga rättigheter i forna 

Jugoslavien. 

Vidare tog Säkerhetsrådet beslut att inrätta en tillfällig 

tribunal i Haag2 i fallet som angår applikationen 

av Konventionen om förebyggande och bestraffning av 

brottet folkmord (genocide), samt uppmanade regeringen 

i Federala Republiken Jugoslavien att omedelbart 

underteckna och tillämpa den konventionen. 3 Konventionen 

innebar i princip ett mellanstatligt avtal om 

2. The International Court of Justice (icj), Den Internationella 

domstolen har sitt säte i Haag i Nederländerna. 

3. Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet 

folkmord (genocide) av den 9 december 1948, ga res. 260 a (iii). 

http://www.humanrights.se/upload/files/2/MR-instrument/Konvention%20om%20folkmord.pdf. 


En liten bosnisk flicka bland kistorna. Srebrenica, den 11 juli 2009 (Foto: Elvis Barukčić/AFP/Getty images) 

förhindrandet och bestraffningen av brottet folkmord. 

Enligt denna 1948 års konvention avses med folkmord 

gärningar förövade i avsikt att helt eller delvis förinta 

en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös 

grupp såsom att döda medlemmar av gruppen eller att 

tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller 

själslig skada. 

Säkerhetsrådet bedömde situationen som allvarlig 

och bestämde även att så fort som möjligt skicka en 

delegation som skulle bestå av Säkerhetsrådets medlemmar 

för att på själva platsen avgöra hur kritiskt 

läget egentligen var och att om detta omedelbart sända 

tillbaka information i form av en speciell rapport. 

Det fanns även en möjlighet av luftangrepp av 

nato-styrkan eftersom nato alliansen ställde sig 

positivt till fn:s begäran för ett närmare samarbete. 


 

FN:s fredsstiftare (Foto: igor Vasilev/UN Photo) 

23

Europaparlamentet uppmanar rådet och kommissionen 

att på tillbörligt vis uppmärksamma årsdagen av folkmordet 

i Srebrenica och Potočari genom att stödja parlamentets 

utropande av den 11 juli till den dag då vi i EU 

minns offren för folkmordet i Srebrenica och att uppmana 

alla länderna på västra Balkan att göra likadant. 

(Europaparlamentets resolution av den 15 januari 2009 

om Srebrenica) 

 

detta ödets moment gällde det emellertid, efter den 

I serbiska offensiven, att använda detta militära skydd 

som drogs tillbaka för att skydda skyddsmakten själv 

och lämnade de förment beskyddade skyddslösa. 

Ett riktigt flygangrepp kom inte trots att det enligt 

Säkerhetsrådets resolution 836 fick unprofor mandat 

att använda militär makt, inklusive stridsflyg, för att 

avvärja attacker mot Srebrenica och även mot de andra 

proklamerade skyddade områdena. 

Minnesstund 

srebrenica 

1995-2010 

15 år 

Stockholm 

11 juli, kl. 16 

Filmhuset, Karlaplan, Borgvägen 1 

Serbernas slutangrepp mot den skyddade zonen 

Srebrenica inleddes den 6 juli 1995. 

Tidigt på morgonen begärde försvararens befälhavare 

av Srebrenica att unprofor lämnar tillbaka vapen, 

som de lämnade ifrån sig, på grund av överenskommelser 

om demilitariseringen från 1993. 

Begäran avslogs med motiveringen att “it was unprofor’s 

responsibility to defend the enclave, and not 

theirs”. 41 

Man förklarade att inte ville eskalera läget vidare, att 

bsa (Bosnian Serb Army) och arbih (Armed Forces of 

Bosnia and Herzegovina) kom i direkt strid. Beslutet 

fattades av överbefälhavaren för unprofor:s styrka i 

Srebrenica. 

Det handlade om en holländsk bataljon (Dutchbat 

3) i Srebrenica som kom till området i januari 1995. De 

hade sin bas tre mil norr om byn Potočari. Bataljonen 

bestod av 780 man, varav omkring 600 placerades i 

”det skyddade området” Srebrenica. 

Den 6. juli var serbiska styrkor bara 1,2 mil från 

stadens centrum. 

Staden föll den 11 juli 1995 och då utfördes det värsta 

massmordet i Europa sedan andra världskriget. Enligt 

Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna 

Jugoslavien (icty) var denna händelse, med de alla 

elementerna hur den utfördes, ett klassist folkmord. 52 

Det som klart skiljer detta folkmord av de andra 

utförda folkmorden i världen är att det utfördes i ett 

område som av fn förklarades som säkert och där 

borde de oskyldiga människorna känt sig trygga. 

fn:s undersökning bekräftar att Dutchbat inte 

hade avfyrat en enda skott direkt på de framflyttande 

serbiska styrkorna. Till denna tidpunkt har minst tre 

förfrågningar för luftunderstöd från Dutchbat avfärdats 

från olika komandnivåer. 6 Under tiden flög det 18 

nato:s flygplan mot Srebrenica. Två av dem holländska 

f-16 släppte två bomber (!) mot något som de tänkte 

vara motorfordon och som var i antågande mot staden 

söderifrån. Skadorna var obefintliga. Sedan vände de 

tillbaka till sin bas i Italien. 

fn:s skandalösa sätt att hantera den s.k. ”skyddade 

zonen”, som man själv tagit på sig ansvaret att skydda, 

möjliggjorde realiserandet av detta folkmord. Under 

ett par dagar mördades över 8 000 pojkar och män. 

Därmed utsattes fn:s och världssamfundets garanti 

för ett test som fn och världssamfundet inte bestod. 

Det ledde i sin tur till en grundläggande legitimitetskris 

för fn som helhet. c 

4. http://www.un.org/News/ossg/srebrenica.pdf (s. 55). 

5. Folkmord definieras i artikeln ii i Konventionen om förebyggande 

och bestraffning av brottet folkmord (genocide), som 

antogs i fn: s generalförsamling i resolution 260 den 9 december 

1948. Konventionen trädde i kraft den 12 januari 1951. 

Enligt artikeln ii betyder folkmord ”var och en av följande 

gärningar som begås med avsikt att helt eller delvis förinta 

en nationell, etnisk, rasmässig bestämd eller religiös grupp 

som sådan, dvs. att a) döda medlemmar av gruppen, b) orsaka 

allvarliga kroppsliga eller psykiska skador på dem, c) avsiktlig 

utsätta gruppen för livsvillkor som är avsedda att åstadkomma 

gruppens fysiska förintelse antingen helt eller delvis, d) vidta 

åtgärder som avsetts att förhindra födslar inom gruppen, e) med 

våld flyttar barn inom gruppen till en annan grupp” (http:// 

www.riktpunkt.se/rp_2004/nr_2_04/04_02_05.htm). 

6. http://www.un.org/News/ossg/srebrenica.pdf (s. 70). 



ACTIVATE YOUR CONSCIENCE 

Y O U R A P P E A L A G A I N S T I N J U S T I C E I N B O S N I A 

The Pillar of Shame project 

The Pillar of Shame will serve as a metaphor for the immense betrayal of the United 

Nations in Bosnia and Herzegovina, and as a warning to all future co-workers of the 

United Nations. The plan: the 16,744 shoes (representing 8,372 victims) should form two 

gigantic letters measuring eight metres in height and coloured in shimmering white. The 

two letters (‘U’ and ‘N’) will be penetrated by three monumental bullet holes with real 

shoes found in mass graves embedded in them. 

The Centre for Political Beauty reaches over to the mothers of Srebrenica and will erect the 

anticipated Pillar of Shame. The project aims to erect a permanent sculpture serving as a 

lasting reminder of the guilt of western politicians and military officials for the genocide of 

Srebrenica. – Against oblivion of Europe’s ‘Nights of shame’ (Bogdan Bogdanović). 

The actual location of the Pillar of Shame, and the names of western politicians and army 

generals whose names will be shamed by the Pillar will be selected by the mothers themselves. 

The Centre for Political Beauty and the Society for Threatened Peoples that together 

organised one of the biggest memorials for the genocide of Srebrenica in 2009, will also 

initiate a discussion about the responsibility of the United Nations that has been completely 

pushed aside in the West for the last fifteen years. 

Roadmap 

14 May – 25 June 2010: 

A total of 16,744 shoes will be collected throughout Bosnia and 

Herzegovina and in the Bosnian diaspora. We are asking them 

to contribute shoes (old and used) and put messages into them. 

Imagination knows no borders: war stories, photographs of victims 

of war, complaints against the visa regime. All that what people in 

Western Europe should learn. The shoes serve as a communication 

tool. 


01 July 2010: 

Shoe ‘exhibition’ in The Hague. 

11 July 2010: 

Shoe ‘exhibition’ in Berlin. 


www.stubsrama.ba | www.pillarofshame.eu 

APPEAL 

We want to collect 16,744 shoes throughout Bosnia and Herzegovina and in the 

diaspora. Deadline: 25. Juni 2010. We are asking them/you to contribute shoes 

(old and used) and to put messages for Western Europe into. Imagination knows 

no borders: war stories, photographs of victims of war, complaints against the visa 

regime. All that what people in Western Europe should learn. The shoes serve as a 

modern communication tool. 

Collection point 

Collection Points in Bosnia-Herzegovina: 

1. Sarajevo: Društvo za ugrožene narode za BiH, Trampina 4 (Od 10:00 – 20:00h) 

2. Srebrenica: Kuća Povjerenja, Srebreničkog odreda bb (Od 12:00 – 18:00h) 

3. Tuzla: Udruženje „Žene Srebrenice“ Kicelj 54 (Od 12:00 – 17:00h) 

4. Zenica: Caffe TINA, Masarykova 22 (Od 12:00 – 22:00h) 

5. Bihać: Ajmina Ulica, Repušine 2 (Od 15:00 – 19:00h) 

Collection Points in Switzerland: 

Bern: GfbV Schweiz, Wiesenstrasse 77 (10-18h) 

Collection Points in Germany: 

1. Berlin: IKB, Adalbertstr. 94 (Od 12:00-20:00h) 

2. Frankfurt: KSG BiH, Hanauer Landstrasse 401-407 (Od 15:00 – 22:00h) 

3. München: Džemat SABUR, Bodenseestr. 80 (Od 15:00 – 20:00h) 

4. Göttingen: Gesellschaft für bedrohte Völker, Geiststraße 7 (Od 10:00 – 18:00h) 

Collection Points in Austria 

Wien: GfbV Österreich, Untere Viaduktgasse 53/7A 

If you are capable of opening a collection point in your city, 

please write us: 

mensud@politicalbeauty.de 

More info: 

www.stubsrama.ba 

www.pillarofshame.eu 

Center for Political Beauty (cPB) 

Philipp Ruch 

Dunckerstr. 59b 

10437 Berlin 

December 2010: 

The Society for Threatened Peoples Bosnia (Fadila Memišević, Belma Zulčić) will 

appoint a committee of the mothers of Srebrenica, who will decide over: 

[1.] location of the monument 

[2.] list of the names to be shamed 2011 

02 May 2011: 

Beginning of construction works for the Pillar of Shame. 

25

Kvinnliga Slavar 

Av: Azra MURANOViĆ 

När man slår upp ordet slaveri får man veta att 

en människa kan ägas och behandlas som en 

egendom. Det betyder i princip att en slav har 

inga rättigheter och han/hon är ifråntagen möjligheten 

över att själv fatta beslut om och i sitt liv. 

Slaveriet har officiellt avskaffats runt om i världen, 

men inofficiellt har den tagit en annan form. I vårt 

moderna samhälle idag har vi en pågående slavhandel. 

Män, kvinnor och barn säljs runt om i världen för 

olika ändamål, de är trafficked. 

Det är inte bara människor i fattigare länder som riskerar 

att bli utsatta för människohandlare, även om det är de 

som är majoriteten, det kan i princip vara vem som helst. 

T rafficking betyder i grund och botten transport av 

varor där handel är ändamålet. Och human trafficking 

är då transport av människor som varor där 

handel är ändamålet. Med andra ord, man handlar och 

transporterar människor som behandlas som varor. De 

säljs runt om i världen för olika ändamål: organhandel, 

tiggeri, tvångsarbete, kriminell verkan och sexuella 

ändamål. Vilka är de här människorna som är så naiva 

att en annan människa kan handla med dem? 

Det kan vara svårt att tänka sig att en vuxen människa, 

en vuxen kvinna, kan bli utsatt för människohandel 

eftersom hon borde vetat bättre. Samtidigt får man 

ha en djupare insyn i hennes liv för att förstå hur detta 

kunde ha hänt. Det sker en alltmer påtaglig globalisering 

där många människor utesluts och inkluderas på 

en och samma gång. 

Länder som är fattiga och länder som är i transformationsfasen 

är de länder där folk riskerar som mest 

att bli utsatta för människohandel. Detta är människor 

som dagligen blir bombarderade genom massmedier av 

ett visst levnadssätt som ska vara det rätta. 

Naturligtvis är det västerländska sättet som projicerar 

på dessa människor som inte har råd eller 

möjligheter till ett sådant liv men som ändå försöker 

sträva efter det. Landet har inte kapacitet för att möta 

folkets krav och då uppstår frustration bland folket. 

Jämställdhetsfrågan kanske inte är så aktuell eller så 

kanske landet gör väldigt lite för att bemöta motstånden 

och bekämpa könsskillnaderna. 

Detta kan resultera i svårheter på arbetsmarknader 

och i den sociala situationen för många kvinnor. Kvinnorna 

blir alltmer beroende av män och det som männen 

kan ge dem och får en begränsad möjlighet till att 

göra sina egna val och bestämma över sitt liv. 

Att emigrera kan vara en utväg. Man kan söka sig till 

andra länder och kanske få ett jobb som är bra betalt 

eller en bra utbildning. Det är då man är ett lätt offer 

för människohandlarna som kan erbjuda en väg ut på 

falska grunder. 

Men det är inte bara människor i fattigare länder 

som riskerar att bli utsatta för människohandlare, även 

om det är de som är majoriteten, det kan i princip vara 

vem som helst. 

Människor med dåliga sociala förhållanden och 

förutsättningar är potentiella offer- det kan vara alla 

ifrån fattiga till förståndshandikappade, barn där 

föräldrar är missbrukare, barn ifrån splittrade hem 

etc. Det är desperationen i deras situation som gör 

dem så sårbara och utsatta. 

Kvinnorna rekryteras genom bedrägeri och får falska 

förhoppningar. Det kan vara allt ifrån äktenskap, arbete, 

utbildning till resor. Kvinnorna blir sedan transporterade 

till andra länder eller städer där de oftast blir 

ifråntagna sina dokument. 

Säljarna är naturligtvis erfarna och hotar effektivt. 

Eftersom en del kunder inte vill ha en tjej där spåren 

av misshandel är tydliga hittar man andra sätt att hota 

offren på. 

Förutom våldtäkter, hot om våld och även ibland inslag 

av våld så hittar säljarna någon i offrets omgivning 

att hota. Det kan vara ett barn, syster, bror, förälder 



etc. Att bära ansvaret för någon annans liv kan ofta 

tvinga personer till att samarbeta mot sin vilja för att 

hålla den personen vid liv. 

En ung kvinna i Rumänien blev erbjuden ett jobb i 

Grekland av en vän som hon litade på. De sa till henne 

att hon var tvungen och följa med för att hämta ut dokumentation 

som skulle möjliggöra hennes resa, eftersom 

myndigheterna begärde hennes underskrift. Hon 

lämnade sin dotter hos sin syster och sa att hon skulle 

vara tillbaka om två timmar. De körde till ett hus som 

såg övergivet ut. När de kom in såg den unga kvinnan 

andra kvinnor som låg på golvet och såg rädda ut. 

Den unga kvinnan kom aldrig till Grekland utan 

blev istället såld i Serbien och senare i Makedonien i 

hus där tvångsprostitution rådde: hon blev såld om och 

om igen som sexslav. 1 

Detta är en av miljoner berättelser om hur kvinnors 

drömmar blir mardrömmar. 

Människohandeln är en organiserad brottslighet som 

bedrivs främst av organiserade kriminella gäng som 

ofta ägnar sig åt andra kriminella utföranden utöver 

människohandeln. 

Den absolut största marknaden vad gäller människohandel 

är den för sexuella ändamål där majoriteten 

är kvinnor och barn. Denna verksamhet är otroligt 

lönsam och är bland de två mest lönsamma typerna av 

illegal handel: vapenhandel och droghandel. Till skillnad 

för knark och vapen som man endast kan sälja en 

gång mot valuta kan en kvinna sälja om och om igen 

varje dag, varje vecka, varje månad… 

Årligen tjänar kriminella gäng miljarder kronor 

på exploateringen och lidandet av dessa kvinnor och 

barn. Människohandel pågår globalt i världen. Den går 

att hitta i alla länder runt om i världen och troligtvis i 

de flesta städer. Kvinnorna finns att hitta på Internet, 

på bordeller, strippklubbar, casino, barer, hotell, restauranger, 

porrfilmer och kanske även inlåst i någon 

lägenhet i ditt bostadsområde. 

Människohandel är ett ganska enkelt fenomen: det 

existerar därför att efterfrågan finns. Det finns en 

kedja som man brukar följa när det gäller människohandel: 

• Kvinnan som vill ha en bättre framtid och ser emigration 

som enda utväg. 

• Mannen a som anser att det är fullkomligt rätt att 

köpa kvinnors kroppar och som är helt övertygade 

om att alla kvinnor han köper själva vill ha sex, att 

de tycker att det är roligt och ett bra sätt att tjäna 

pengar på. 

• Mannen b som vet att det finns män som mannen 

a som är beredd att betala för sexuella tjänster. 

Han inser även om han tvingar någon att utföra 

sexuella tjänster slipper han dela med sig av 

pengarna. Kvinnorna som är i en desperat situation 

blir då hans byte eftersom han kan på falska 

grunder erbjuda dem en väg ut. 

• Organisationer som arbetar med att stoppa människohandel. 

• Organisationer som skyddar offren i hemliga hem 

så att deras säljare inte kan nå dem. 

• Vi, du och jag. Det är vi som kan bryta kedjan genom 

att agera. Varje liten aktion är enorm och kan 

bidra till att bryta kedjan. 2 

1. www.mtvexit.org 

2. Ibid. 


Bosnien-Hercegovinas Kvinnoriksförbund i Sverige 

genomför projektet Trafficking med stöd av Ungdomsstyrelsen 

– Jämställdhetsprojekt och i samarbete med 

Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet NBV 

Projektet 

Bosnien-Hercegovinas Kvinnoriksförbund har startat 

ett projekt om människohandel. Målet med det 

projektet är att höja medvetandet bland våra medlemmar 

så att allt fler vet vad det är som pågår framför 

ögonen på oss. 

Vi kan inte vara tysta och låtsas som att det inte 

händer eller att det inte berör oss när vi har ett socialt 

ansvar som medmänniskor att säga ifrån. Det kan vi 

göra på olika sätt, stora som små. Bara att prata om 

människohandel och diskutera det ändrar mycket. 

I våra föreningar kan man hitta broschyrer om människohandel 

där man kan läsa mer om hur det går till. 

Dessa broschyrer finns även på Bosnien-Hercegovinas 

Ambassad i Sverige. För att nå ut till så många som 

möjligt har vi arrangerat seminarier bland våra föreningar 

runt om i landet där vi har bjudit in föreläsare eller 

där vi själva har föreläst. 

Den 11-13 juni kommer vi att hålla en konferens 

i Göteborg som en avrundning på den här delen av 

projektet där vi kommer att få träffa föreläsare som 

arbetar med frågan dagligen. Vi hoppas att denna konferens 

inte kommer att vara en avslutning på projektet 

utan att vi kommer att inspireras av våra föreläsare till 

vidare arbete för att motverka människohandel. 

Ingen kan göra allt men alla kan göra något och 

tillsammans kan vi hindra att det händer våra döttrar 

och systrar. c 


En scen ur filmen ”Human Trafficking”, 2005 

27

Sebiha vill att 

fler ska hitta Ljuset 

Av: Kristina CLAESSON, Västgöta-Bladet 

Startade nytt kvinnocentrum. i dag kämpar Sebiha Crnić 

för att utsatta kvinnor ska bli starka, se ljuset i mörkret 

och känna hopp. 

– Det är det centrumets namn syftar på. 

Sebiha Crnić 

Bosnien 

och Hercegovinas 

Kvinnoriksförbund i samarbete 

med Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet 

NBV arrangerar seminarium 

”Kvinnor mot våld” för region Center | Värd: 

Kvinnocentrum ”Ljuset” Skövde | Kontakt: 

Sebiha Crnić sebiha@bihsavezzena.com 

073-580 94 75 | Alla är välkomna! 

Fri entré 

Kvinnor mot våld var första seminariet av kvinnocentret Ljuset 

Sebiha Crnić räcker över brevet. 

– Läs det här så vet du vilka kvinnor vi vänder 

oss till i första hand, säger hon. 

Sebiha är ordförande för det nybildade Kvinnocentret 

Ljuset. Hon har själv suttit fången i krigets Bosnien 

med sina två söner och vet vad många av hennes 

medsystrar har med sig i bagaget till Skaraborg. 

– Vi är djupt tacksamma för att Sverige tagit emot 

oss, men det är få som fått någon hjälp med att bearbeta 

det de varit med om, säger Sebiha Crnić. 

Många lägger locket på och tror att de ska glömma 

vad som hände under det fyra år långa kriget i Bosnien 

och Hercegovina, men Sebiha menar att det inte går 

att förtränga det fasansfulla. 

– Det är känsligt och man pratar inte så mycket om 

det. 

Hon menar att de som kom till Sverige och blivit 

torterade och våldtagna inte vet vart de ska vända sig 

för att få hjälp. 

– Kvinnorna är isolerade och därför startade vi 

Kvinnocentret. Kan vi bara nå en av dem och hon får 

stöd är det okej, säger Sebiha. 

Vill informera 

Kvinnocentret Ljuset i Skövde har funnits i cirka ett 

år. I första hand är tanken att hjälpa bosniska kvinnor 

från Skaraborg. 

– Men det står inget i våra stadgar om att inte även 

andra kan vända sig till oss. 

Främst arbetar Kvinnocentret med att informera om 

vilken hjälp det finns att få i det svenska samhället för 

den som blivit utsatt för våld. 



Att vara mamma och fru under ett krig – en föreläsning av Sebiha Crnić vid Nätverksträffen för familjecentraler i Skaraborg, den 21 april i Stadshuset i Skövde 

– Vi ordnade också nyligen ett seminarium Kvinnor 

mot våld i Skövde som blev välbesökt. Vi har mycket 

mer vi skulle vilja göra, men det är svårt att finansiera 

det. 

Just nu har man 150 medlemmar i Skaraborg och 

hela Sverige. 

Överlevde 

Sebiha Crnić berättar att kvinnan som skrev brevet, 

överlevde. 

– Hon heter Hasija och för mig finns det 25 000 

kvinnor som Hasija, vårt mål är att många fler än hon 

ska få tillbaka sitt namn och börja berätta och bearbeta 

sitt trauma. För det blir bara värre om man inte 

vågar släppa fram det. 

Själv har Sebiha Crnić gått i terapi i flera år och även 

skrivit ner mycket av det hon blivit utsatt för; hittills 

har det blivit 400 sidor text på hennes eget modersmål. 

– Jag satt fången tillsammans med mina två söner, 

skild från min man i tre månader, utan att veta vad 

som hänt honom. 

Då var sönerna 12 och 16 år gamla. I dag har familjen 

återförenats och även om Sebiha aldrig utsattes för 

samma behandling som hennes medsyster i brevet så 

är de själsliga såren fortfarande inte läkta. Det gör ont 

att minnas, även om hon lärt sig att leva med smärtan. 

– Jag tror att alla bosnier mist någon, eller flera, av 

sina familjemedlemmar i kriget. 

Sebiha miste sina två bröder och sin pappa. Hon 

har en bild på sin ena bror, lite undangömt, på sitt 

skrivbord. 

– Han var ung och så full av liv, säger hon. 


– Jag tror att alla bosnier mist någon, eller flera, av sina 

familjemedlemmar i kriget. 

Valde mellan sina barn 

En av de starkaste minnesbilderna från fångenskapen 

var när Sebiha efter flera dagar utan mat tvingades 

välja vem av hennes söner som skulle få brödbiten hon 

just fått tag på. 

– Vi satt instängda i ett av rummen på skolan, vi var 

30 kvinnor och barn där inne. Utanför fanns männen 

och bakom staketet till skolgården fanns det hus. I ett 

av husen bodde det någon som ibland brukade kasta in 

brödbitar på skolgården. 

Det var en sådan brödbit som Sebiha lyckats komma 

över. 

– Jag visste att den inte skulle räcka till båda pojkarna 

och valde ut den som bäst behövde den. 

Hon förklarar att det fortfarande gör henne ont att 

tänka på det, men då hade hon inget val. 

Efter tre månaders fångenskap återförenades hela 

familjen. De kom till Sverige tillsammans med tusentals 

andra bosnier. 

– Jag hade tur, min socialassistent såg att jag behövde 

hjälp och tog kontakt med en kurator. Jag fick 

också lära mig hur viktigt det är att älska sig själv. 

I dag kämpar Sebiha Crnić för att utsatta kvinnor 

ska bli starka, se ljuset i mörkret och känna hopp. 

– Det är det centrumets namn syftar på. c 


29

Šta smo govorili, 

a šta smo uradili? 

Dug je put od retorike do djela… 

Piše: Sanela BAJRAMOViĆ JUSUFBEGOViĆ 

Patnja Bosne i Hercegovine oslikavala se kroz ratna iskustva 

njenih žena… Nedvojbeno ću reći, a što izvještaj i 

pokazuje, da se među preživjelima ovog zločina nalaze 

žene iz oba entiteta i iz redova svih naroda. 

Osobne tragedije u vidu seksualnog nasilja koje 

su žene sa prostora bivše Jugoslavije doživjele 

u posljednjem balkanskom ratu su u mnogome 

obilježile način na koji je taj isti rat prezentiran u 

domaćoj, a posebno u svjetskoj javnosti. Potresne, i 

najčešće vrlo privatne, priče preživjelih plasirane su u 

kontinuitetu tih ratnih godina. 

Patnja Bosne i Hercegovine oslikavala se kroz ratna 

iskustva njenih žena. Usuđujem se čak tvrditi da je upravo 

ona, bosanskohercegovačka žena, postala simbolom 

žrtve brutalnosti i okrutnosti kojoj su civili bili izloženi. 

I dok su se zaraćene strane uz podršku domaćih, pa i 

stranih, medija poigravale brojkama žrtava, mnogi naši 

prijatelji sa zapada su se u toku devedesetih koristili 

upravo sudbinama žena bih sa namjerom da probude 

i mobiliziraju kritične mase u svojim zemljama koje bi 

insistirale na pružanju podrške nesretnom Balkanu. 

Kao historičar sa posebnim interesom za inicijative 

žena u tom periodu mogu navesti i jedan, vjerovatno 

šire poznat, primjer švedske nevladine organizacije 

Kvinna till Kvinna. To je organizacija na čijoj se agendi 

nalaze mirovni aktivizam i pomoć ženskom organiziranju 

u konfliktom i ratom zahvaćenim društvima 

i koja je već više od 15 godina prisutna na prostoru 

Balkana. Interesantno je da je formirana 1993. godine 

i to nakon apela pojedinih žena Švedske publiciranog 

u tada najvećem švedskom dnevnom listu Dagens Nyheter, 

gdje se isključivo poziva na pomoć ženama koje 

su preživjele seksualno nasilje. 

Evidentno je da ovoj temi od avgusta 1992. godine 

kada je od strane Roya Gutmana, novinara američkog 

B erättelser om det sexuella våld som kvinnor i f.d. 

Jugoslavien utsattes för under kriget på 1990-talet 

har i hög grad präglat den mediala bilden av detta krig. 

Djupt upprörande, och oftast mycket privata, 

skildringar av våldtäkter figurerade kontinuerligt i media 

och användes till olika syften under krigsåren. inte 

sällan, beklagade man de drabbade kvinnornas öden 

och till och med kallade dem för hjältinnor. Därför är 

det ingalunda svårt att se hur den bosniska kvinnans 

lidande under denna tid kom att symbolisera den 

kaotiska situationen i landet och framförallt den civila 

befolkningens utsatthet. 

Uppmärksamheten som ämnet sexuellt våld i krig 

fick under 1900-talets sista decennium var unik; det 

resulterade bl.a. i att detta oerhört vanliga fenomen 

äntligen kriminaliserades. i internationell rätt klassificerades 

våldtäkt som brott mot mänskligheten 

och därmed blev det officiellt straffbart. Med tanke 

på denna utveckling skulle man kunna hävda att 

bosniska kvinnor som blev utsatta för våldtäkt hade 

stora möjligheter att få upprättelse, adekvat hjälp och, 

varför inte, förståelse från sin omgivning. 

Blev det verkligen så? 

En rapport som Amnesty international publicerade 

under hösten 2009, och som kan ses som en revision 

av de rättsliga instansernas hantering av fall rörande 

sexuellt våld samt de drabbade kvinnornas livssituation 

i dagens Bosnien, vittnar om det stora gapet som 

uppstår mellan det vi uppfattar som ”möjligt” och det 

som de facto blir gjort. 

lista Newsweek, po prvi put aktualizirana, pa kroz cijeli 

ratni period nikada nije nedostajalo javne pozornosti. 

Naučnici koji se bave temom seksualnog ratnog 

nasilja će vrlo jasno reći kako su upravo događanja na 

području bivše Jugoslavije stavila tu istu temu pod 

lupu međunarodne zajednice. 

Nije to doista bio ni prvi a ni posljednji put da se 

žene nalaze u ulozi žrtve seksualnog ratnog nasilja, 

ali se to prije dešavanja na Balkanu, i posebno u bih, 

nikada u tolikoj mjeri nije našlo u žiži interesovanja i 

konkretnog političkog djelovanja. Postojali su naravno 

pokušaji, posebno od strane feministkinja, da se 

slučajevi silovanja žena u ratu aktualiziraju, kao djelo 

Against Our Will: Men, Women and Rape koje je još 

sedamdesetih godina napisala Amerikanka Susan 

Brownmiller. Nažalost, tih šezdesetih i sedamdesetih 

godina koje se osvrtom na zapad mogu karakterizirati 

dobom velikih prosvjeda, seksualne revolucije i jačanja 

ženskog pokreta, predmet ratnih silovanja je ostao tek 

na nivou javne debate. 

Dakle, činjenica je, kao što norveška naučnica Inger 

Skjelsbæk poručuje, da je bosanskohercegovački slučaj 

ratnih silovanja ne samo pokrenuo tu temu, već i promijenio 

shvatanje ove pojave. Donedavno smo seksualno 

nasilje u ratu gledali kao sastavni dio rata, postupak 

za koji se nije moralo odgovarati pred licem pravde. 

Najveći pomak napravljen je u međunarodnom pravosuđu 

gdje sada nakon stoljeća faktičkog postojanja 

prakse ratnih silovanja postoji zakon gdje se to isto 

kategorizira kao zločin protiv čovječnosti. Sada, za razliku 

od prije malo više od jednog desetljeća, moguće 



je osuditi počinitelja. Moglo bi se čak reći da su povodom 

trenutne aktuelnosti teme ratnih silovanja preživjeli 

iz bih imali veće mogućnosti dobiti adekvatnu 

pomoć, pa čak i razumijevanje od svoje okoline, u 

poređenju sa prošlim vremenima. 

Međutim, izvještaj koji je u septembru prošle godine 

objavila organizacija koja se bavi ljudskim pravima, 

Amnesty International, me primorava da razdvojim 

”mogućnost” od onoga što je de facto realizirano. 

Nakon silne javne pozornosti posvećenoj temi ratnih 

silovanja ne mogu se osobno načuditi koliko malo je 

postignuto po pitanju zadovoljavanja pravde i pružanja 

podrške preživjelima, što doprinosi prolongiranju 

njihove patnje. 

Ovaj izvještaj, inače baziran na intervjuima sa ženama 

koje su preživjele seksualno ratno nasilje, udruženjima 

koja zastupaju preživjele, nevladinim ženskim 

organizacijama sa iskustvom rada sa žrtvama ratnih 

silovanja, vlastima bih i predstavnicima međunarodne 

zajednice u bih, je jedan vjerodostojan rezime učinjenog 

i neučinjenog kada je riječ o suočavanju sa posljedicama 

ratnih silovanja kao i procesuiranju počinitelja 

ovih zločina. To je izvještaj koji nam crno na bijelo 

pokazuje da je retorika vezana uz patnju ”naših” (zavisi 

od definicije ko smo ”mi”) žena u ratu, pa i kasnije nazivanje 

tih istih ”mučenicama” ili čak ”heroinama” bila, 

i nažalost ostala, skoro samo retorika. 

Veliki dio pomenutog izvještaja je posvećen radu 

pravnih ustanova u bih, ali i tribunala u Hagu. Uloga 

Haškog tribunala u razvoju međunarodnog prava je 


neupitna, jer je upravo na tom sudu ratno silovanje definirano 

kao zločin. 

I pored tog historijskog čina kada je konačno postalo 

moguće kazniti počinitelja/e ovih u ratovima vrlo čestih 

djela, stoji činjenica da je na međunarodnom tribunalu 

za bivšu Jugoslaviju u Hagu do sada završeno 

tek 18 slučajeva. 

Ali nije kvantitet okončanih predmeta ono što zabrinjava 

Amnesty International, jer je od samog početka 

rada međunarodnog suda cilj bio što veći broj slučajeva 

rješavati u samoj bih, nego propusti koji su se dešavali 

zbog ubrzavanja sudskih procesa. 

Šta to konkretno znači? To znači da su u pojedinim 

slučajevima, zbog očitog vremenskog ograničenja i 

namjere da se rad Haškog tribunala okonča do 2010. 

godine, izostavljena krivična djela koje se tiču seksualnog 

nasilja iako su postojali svjedoci i dovoljna dokumentacija 

da se i ona nađu u optužnicama. 

Generalno gledajući, ni sudovi u bih, državni i entitetski, 

nisu dosada pokazali pretjeranu zainteresovanost 

za procesuiranje odgovornih za ratno seksualno 

nasilje. Do polovine 2009. godine završeno je svega 12 

slučajeva. 

Interesantno je da je većina pomenutih slučajeva 

direktno prenesena iz Haškog tribunala u bih ili pak 

bazirana na istraživačkom radu tog istog. To nam 

govori da su predmeti inicirani od strane bosanskohercegovačkog 

pravosuđa rijetki. O razlogu tomu 

možemo, bez temeljito urađene studije, uglavnom 

samo spekulirati, a ni Amnesty International ne nudi 

opširna i zadovoljavajuća objašnjenja. 


31

Iz izvještaja međutim proizilazi da, barem kad je 

o entitetskom nivou riječ, manjak sredstava i nepovjerenje 

preživjelih prema lokalnoj policiji otežava 

bilo kakvu vrstu istrage. No, važno je istaći da je 

Amnesty International, kao organizacija koja se bavi 

zagovaranjem zaštite ljudskih prava, iznimno zabrinuta 

i kritična zbog mnogobrojnih propusta u domaćem 

pravosuđu kada se radi o tretiranju ratnih zločina 

uključujući i ratna silovanja. 

Posebno se ističe neusklađenost zakona bih sa međunarodnim 

pravom, ali i krajnja neusklađenost između 

zakona na državnom i entitetskom nivou. Reforma 

pravnog sistema, koja se u bih dogodila 2003. godine, a 

u kojoj se ističe nadležnost države kod pravnih postupaka 

za ratne zločine, nakon čega je i formiran poseban 

odjel za tu vrstu zločina, na drugi je način pro- 

tumačena od strane zakonodavnih organa entiteta. 

Time su entiteti uzeli sebi za pravo da pokreću nove 

slučajeve i primjenjuju zakon o krivičnom postupku 

iz vremena bivše Jugoslavije koji je, potrebno je istaći, 

mnogo blaži u odnosu na onaj stvoren u sadašnjoj bih. 

To znači da se danas u bih počiniteljima za istu vrstu 

zločina sudi nejednako. Da li ćete za pojedini zločin 

biti kažnjeni sa 20 ili 45 godina ovisi ne samo o nedjelu 

koje ste napravili, već i o tome da li vam presuđuje 

državni ili entitetski sud. 

Žene koje imaju iskustvo svjedokinja Haškog tribunala 

i domaćih sudova izrazile su kritiku tih istih zbog 

mnogih propusta i generalne neosjetljivosti za njihove 

kratkoročne i posebno dugoročne potrebe u vidu psihološke, 

socijalne i ekonomske pomoći. Tribunal je, 

opet zbog činjenice, što bi to rezultiralo u kompleksnijim 

i znatno dužim pravnim procesima, odbio tretirati 

bilo kakav vid kompenzacije žrtve. S druge strane, tražiti 

i ostvariti pravo na kompenzaciju od počinitelja je 

iz bosanskohercegovačke zakonske perspektive i suviše 

komplicirano, što bez dodatne besplatne pravne pomoći 

za većinu preživjelih predstavlja nemoguću misiju. 

Prema nedavno usvojenim principima Ujedinjenih 

Nacija svaka žrtva ratnih zločina ima pravo na takozvanu 

”reparaciju” pod koju, ustvari, spada sve od ekonomske 

kompenzacije, rehabilitacije, javnog priznanja i 

izvinjenja do jamčenja neponovljivosti. 

Najveću odgovornost za realiziranje reparacije žrtve 

snosi država u kojoj su zločini počinjeni. bih se tako 

zakonom obavezala na pružanje ”reparacije” žrtvama, 

ali je po izvještaju Amnesty International-a dosada 

uveliko bila neuspješna u tome. 

Nakon dugogodišnjeg ignoriranja od domaćih vlasti 

žrtve ratnog seksualnog nasilja, među kojima su 

potrebno je istaknuti pripadnici oba spola, dobile su 

2006. godine mogućnost ostvarivanja statusa civilne 

žrtve rata. Beneficija koja ide uz ostvarivanje statusa 

civilne žrtve rata je novčana kompenzacija koja je, u 

poređenju sa sumama koje se iz državnog budžeta izdvajaju 

za veterane, znatno manja. U ovom zakonu koji 

je iste godine prošao u oba bosanskohercegovačka entiteta 

postoje ozbiljne rupe kao i u njegovoj implementaciji, 

tvrdi Amnesty International i zagovara hitnu 

promjenu zakona. I ovdje, kao i u slučaju sa pravosuđem 

u bih, postoje velike razlike između entiteta, što 

rezultira u nejednakom tretmanu preživjelih kao da 

se ne radi o istoj vrsti zločina. Značaj ovog zakona, 

njegovo prvobitno zagovaranje, te eventualna modifikacija 

je ogroman i lakog ću srca tu temu ostaviti za 

neki budući članak. 

Već duže vremena se, dapače pitam, kao što napisah 

u naslovu ovog članka, šta smo sve to nekada govorili 

o ratnim silovanjima koja su se početkom devedesetih 

desila na području bivše Jugoslavije, a šta smo konkretno 

uradili da bi kaznili nasilničko ponašanje i pomogli 

preživjele? Čitanje i proučavanje ovog izvještaja bi, 

po mojoj naravno subjektivnoj procjeni, trebalo biti u 

interesu bosanskohercegovačke žene generalno, bez 

obzira na etničku ili vjersku pripadnost, profesiju ili 

pak socijalni status. 

Nedvojbeno ću reći, a što izvještaj i pokazuje, da se 

među preživjelima ovog zločina nalaze žene iz oba 

entiteta i iz redova svih naroda. Interesantno je i to da 

ono što jedna Esma osjeća kao žrtva silovanja, način 

na koji je tretirana u bosanskohercegovačkom poslijeratnom 

društvu, gdje se svakodnevno suočava sa pravnom 

nepravdom, pukim preživljavanjem, narušenim 

zdravljem i općim nerazumijevanjem za svoja ratna 

iskustva, isto to osjeća i doživljava Tanja koja živi u 

manjem entitetu zemlje. 

Na kraju, što drugo nego citirati naslov gore navedenog 

izvještaja koji i te kako aludira na neproporcionalnost 

između nekada izrečene retorike i djela, a koji u 

prijevodu glasi: Čija pravda? 

Bosanskohercegovačke žene još čekaju. 

(Sanela Bajramović Jusufbegović, doktorant u oblasti 

historije na Univerzitetu u Örebru) c 



Zilhad Ključanin 

Till mor 

och kanske till far 

1 

Min mor bor i Malmö, Bennets väg 8. Detta 

Bennets väg kan hon inte uttala. Adressen står 

vid entrén till hyreshuset och på checken för 

socialbidraget. Mor säger visserligen Benno vrag, men 

det är inte någon Benno jävel, vilket detta betyder på 

svenska, utan en svensk adress. Den rätta adressen är 

inte alls viktig för mor. När hon är ute är det tecknen 

som är viktigare än adressen. Den arabiska affären, 

bensinstationen, vägen som liknar kexchoklad, övergångsstället 

där det alltid finns en galen svensk som 

brummar: ”I morgon kommer världen att gå under. 

Säkert!” 

Hyreshuset där min mor bor är en sjuvåningsbyggnad 

av tegel. Runt huset finns en fint klippt häck 

som min far kallar buxbom, mor vet inte vad detta är 

men skrattar alltid retsamt åt denna buxbom. Hissen 

i byggnaden är snabbare än mors sextiofemåriga ben 

orkar gå och hon blev förtjust i den när hon förstod att 

hon har en egen nyckel att tillkalla den. Mors lägenhet 

är på femte våningen. Hon hade föredragit att bo på 

tredje för att hon aldrig har bott högre upp förut. Men 

vad kan man göra? Man får anpassa sig också i himlen. 

2 

I tretton år har mina föräldrar bott i lägenheten. De 

andra som kom samtidigt har redan flyttat tre eller 

fyra gånger. 

– Jag vet inte varför man skulle flytta? – säger far. 

– Från min lägenhet kan jag flytta bara till himlen – 

säger mor. 

De kom hit 1993 från ett flyktingläger i Split. Bussen 

hade kört i två dagar, och den andra natten hade de 

stannat i Malmö. I ett hus drack de te och en flyktingguide 

förde dem till Bennets väg 8. 

Det var natt. Hissen gick till femte våningen. Ljuset 

i korridoren blinkade. Den lampan måste repareras, 

tänkte farsan. Flyktingguiden låste upp den första 

dörren i korridoren, tände ljuset i lägenheten och flyttade 

sig åt sidan. Far och mor, dragande på sina stora 

flyktingväskor, gick in. Lägenhet var möblerad. Det 

kommer inte att gå så, tänkte mor och föll ner i den 

första fåtöljen. Flyktingguiden lämnade nyckeln och 

gick ut. Far låste dörren, kom tillbaka i rummet och 

satte sig i fåtöljen mittemot mor. Mor lyfte blicken. Far 

tittade på henne. Jag kommer inte ihåg när vi betraktade 

varandra senast, tänkte mor. Men se på henne, hon 

tittar på mig, tänkte far. 



Svenskt hjärta 

av min mor 

– Sverige! – sa mor. 

Far stannade liksom paralyserad med röret i handen. 

Han står där stel som en fördömd, tänkte mor, ack min 

gode herre, till slut tog du saken i egna händer. 

– Det är så tyst – sade far. 

– Ensamma… – sade mor. 

Och började gråta. Vi har aldrig varit ensamma, på 

trettiofem år har vi inte varit ensamma, tänkte hon. 

– Din dåre, du gråter! – sade far. 

– Håll tyst! – sade mor. 

Efter trettiofem år sa hon – Håll tyst! – till honom. 

3 

Sverige är ett tystnadens land. 

Far kunde inte alls anpassa sig till detta. Han jagade 

samtalspartners överallt. Det var helt oviktigt vilka de 

var. Bosnier, araber, svenskar. Och det spelade ingen 

roll vilket språk de pratar. Det viktigaste är att de 

pratar. Han väntade på dem i korridoren, i hissen, i den 

lilla parken framför hyreshuset. I bussen. Han försökte 

även från balkongen. 

– En man som håller tyst är farlig – sade han till mor. 

– Och landet där man håller tyst hör inte – sade 

han. 

– Landet där man håller tyst är lyckligt – sade mor. 

– Därför småler de – sade morsan. 

– Leenden är annorlunda än tal. En man som småler, 

dödar inte – sade mor. 

– Eller väldigt sällan – tillfogade hon eftertänksamt. 

– Vi kommer från ett land där det pratades för 

mycket och skrattades för mycket. Men, man smålog 

inte – sade hon. 

– Det fanns för lite leenden. Om vi hade smålett så 

hade vi inte slaktat varandra. 

Mor var väldigt förtjust i denna leendets filosofi. 

Hon använde inte ordet vänlighet, men hon nickade 

och smålog ständigt åt alla. 

– Har du märkt att folk inte har rynkor här? – sade 

hon en dag till far. 

– Tja, de gör ansiktslyftning! – utbrast far. 

– Nej, Salem. De småler. Det är det. 

Mor var säker att i landet där alla småler kommer 

ingen att döda henne. 

– Så är det. 

 

33

6 

Tystnaden, däremot, varade när far och mor var ensamma. 

Sedan den gången när hon första natten sade 

till honom att vara tyst, grälade de oupphörligt. Trettiofem 

år av outsagda klagomål, ibland hade hon mumlat 

mellan tänderna, hade i Sverige helt enkelt börjat 

välla ur hennes mun. Detta flöde av vrede, ilska, sorg 

och förödmjukelse som lagrades i henne såsom gyttja, 

och nu forsade gyttjan ut. Far var ofta förvånad över 

allt mor hade mints och allt hon inte hade förlåtit. 

Grälet började dagen efter inflyttningen. Mor började 

flytta om i lägenheten som hon ville ha det. Far satt i 

fåtöljen och glodde någonstans mot fönstret. 

– Res dig upp! – sade mor. 

Far kastade en blick på henne. I denna blick dallrade 

fortfarande en glimt av hans trettiofem år av sysslolöshet 

i hemmet. 

– Här! – sade mor och stoppade dammsugaren i 

hans hand. 

Far var oberedd och dammsugarskaftet föll ur hans 

hand. 

– Men… – sade han och kastade en blick in i tomheten: 

mor försvann in i badrummet. Han hörde 

hennes, redan hemmastadda, steg från korridoren. 

Far tittade länge på dammsugaren. Det är okänt om 

han även såg sitt tidigare liv. Sedan reste han sig upp 

och började fumla med dammsugaren. Mor lyssnade 

från badrummet med trasan i handen. I hennes 

Svenskt hjärta av min mor. Originalets titel: Ključanin, 

Zilhad. Švedsko srce moje majke. Zenica : Vrijeme, 2009. 

Trots att Ključanin lever och verkar i Bosnien, kan hans 

skildring om invandrarna i det svenska samhället räknas 

bland de bästa som skrivits om detta ämne. 

Dramat Svenskt hjärta av min mor är en komedi 

och behandlar kommunikationsfrågor. Så gott 

som dagligen umgås två äldre kvinnor. En av dem är 

författarens mor, bosniskan, som inte kan ett enda 

svenskt ord. Den andra är svenskan som inte kan ett 

enda bosniskt ord. 

Men dagligen sitter dem tillsammans och ler mot 

varandra. Handlingen uppstår när svenskan insjuknar, 

och mor letar efter gräset som botar allt. 

Uppryckt med rötterna är utvandraren/invandraren 

ställd ansikte mot ansikte med diskontinuiteten av sitt 

själva väsen, med sin kulturella rotlöshet och identitetslöshet, 

samt tvungen att vara i sällskap med någon men 

på samma gång ensam med sig själv. 

Dramat Svenskt hjärta av min mor, i regi av Aleš 

Kurt, hade sin premiär 2009 i Bosniska folkteatern i 

Zenica. 

Prof. dr Zilhad Ključanin föddes år 1960 i Trnova, 

nära Sanski Most. Han försvarade sin doktorsavhandling 

vid Sarajevos Universitet med titeln Fiktionella 

aspekter i den postmoderna bosniska litteraturen. 

Ključanin skrev ett trettiotal böcker, både poesi och 

prosa. (h.t.) c 

ansikte dallrade ett födelsemärke: det betyder att hon 

är ursinnig. När hon hörde dammsugarens surrande 

från vardagsrummet lugnade sig födelsemärket sakta. 

– Ja! – sade hon till sig själv i spegeln. 

– Ja! – upprepade hon. 

– Ja! – slog hon fast. 

– Nej! – skrek hon. 

Far stängde dammsugaren och rätade upp sig. 

– Vad sa du? 

– Det duger inte. 

– Vad? – frågade far helt onödigt. 

– Dammsugningen, Salem… Den är inte bra. 

– Vad är problemet? – far kände hur hans högra 

mustasch dallrade. 

– Dammet är inte borta… i hörnen… runt kanter – 

hon lyfte på dynan i fåtöljen. 

– Men, det… det går inte… – han visade dammsugarens 

breda golvborste. 

– Det går! – sa mor och skruvade ur golvborsten. 

– Det här går också! – utbrast far och skruvade ur 

metallröret och höll fram det mot mor. 

– Sverige! – sa mor. 

Far stannade liksom paralyserad med röret i handen. 

Han står där stel som en fördömd, tänkte mor, ack 

min gode herre, till slut tog du saken i egna händer. 

(Ett urval i svensk översättning av Haris Tucaković och 

Anna-Karin Metz) c 





35

Žena-Kvinna nr 44-45 - Bosnien och Hercegovinas ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Žena-Kvinna nr 44-45 - Bosnien och Hercegovinas ...

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?