MAHB-20180120

VECKA 3 • 2018 • 15
VALET 2018/
Ulf Kristerssons inledningsanförande i partiledardebatt i riksdagen
I ONSDAGS VAR den första partiledardebatten i riksdagen för året. Här kan du läsa hela Ulf Kristerssons, med rötterna i Strängnäsmoderaterna,
inledningsanförande.
FOTO: FREDRIK WENNERLUND
Herr talman!
Under förra året utfördes över 300 så kallade ”skjutningar” i Sverige –
ett helt nytt begrepp, som vi obehagligt snabbt har vant oss vid. Det är en
fördubbling på fem år. 42 döda. 135 skadade. Kriminella med handgranater,
som om det vore krig. Det nya året 2018 inleddes också med att en
förbipasserande man blev dödad av en handgranat i Vårby gård i Stockholm.
Gängkriminaliteten griper nu tag om förorter, och städer. Den
riktas ofta direkt mot statens kärnfunktioner: Polisbilar som sprängs.
Attentat mot polisstationer, och hemma hos poliser.
Vi kunde i DN i helgen läsa om akutsjukvården i Malmö: ”Sjuksköterskor
som döljer sina namnbrickor, en avdelningschef som sover med ett
basebollträ intill sängen, skottskadade som blödande bärs in på akuten.
När gängkonflikterna trappas upp på gatan i Malmö märks det direkt på
sjukhuset.” Det här är inte manus till en dystopisk kriminalhistoria. Det
här är Sverige 2018. Vi behöver en mycket tuffare lagstiftning: Den som
hotar ordningen på ett svenskt sjukhus ska straffas. Den som hotar vårdpersonal
på ett svenskt sjukhus ska straffas hårt. Läkare, sjuksköterskor
och patienter ska inte behöva möta hotfulla invasioner på akuten. De hotfulla
borde inte ens släppas in utan stoppas av polis eller skyddsvakter.
Men mer behövs: Vi vill ha fördubblade straff för gängkriminella för att
de ska låsas in längre. Geografiskt avgränsade vistelseförbud, som bryter
upp nätverken. Fler kameror där kriminella finns. Skärpta straff vid hot
mot vittnen. Och fler brott ska kunna leda till utvisning.
Detta är vår politik för en ny regering. Det vore klädsamt om den nuvarande
började ta problemen på riktigt allvar, och inte bara skyller ifrån
sig på den regering som lämnade Rosenbad för snart fyra år sen. Staten
måste alltså ta tillbaka kontrollen. Det här är ingen förhandling. Dialogen
kan börja när våldet har stoppats.
Detta kräver också fler poliser, inte färre. I absoluta tal har vi lika många
poliser nu som vi hade 2009. Men polistätheten är den lägsta på tio år.
Kurvan pekar åt fel håll och minskningen har tilltagit under 2016 och
2017. Polishögskolorna har tomma platser. Polisyrket är inte attraktivt
nog, och lönerna är för låga. Arbetsförhållandena för brutala. Det politiska
stödet för svagt.
Det är inte politikens uppgift att vara alarmistisk eller att så rädsla. Men
det är vår uppgift att tala klarspråk. Vi delar människors oro. Och vi
kommer göra allt vi kan för att förhindra, och bekämpa den grova brottsligheten.
I vår förra debatt talade jag om migrationspolitiken. Om hur vi
i Sverige ska ta vår del av ansvaret i en trasig värld, men samtidigt måste
ta hela ansvaret för hur det sedan går i Sverige. Mitt erbjudande om en
långsiktig överenskommelse med Socialdemokraterna kvarstår. Och jag
noterar att Tyskland – som vi delar så många erfarenheter med – nu tänker
i samma banor. Genomtänkt migrationspolitik är en förutsättning för
fungerande integration.Vi borde kunna vara överens om migrationen.
Men det blir nog svårare med integrationen. Där är det inte helt lätt att
förstå vad regeringen egentligen vill.
För oss moderater handlar integration om tre saker. Om jobb. Om språk.
Och om att ställa krav. Först jobben: Alliansens förslag på inträdesjobb
handlar om det första jobbets avgörande betydelse. Politiken kan inte
passivt bara vänta på parterna. Politiken måste ta itu med de stora frågorna.
Vi sänker skatten på låga inkomster och gör det mer lönsamt att
jobba. Vi genomför den största bidragsreformen i vår tid, så att det aldrig
lönar sig mer att leva på bidrag än att arbeta.
Det RUT-avdrag som regeringen skar ner vill vi tvärtom tredubbla.
RUT har skapat en bransch med 30.000 riktiga jobb. De flesta för tidigare
arbetslösa, många utlandsfödda.
För det andra: språket. Jag har flera gånger lyft frågan om det svenska
språket betydelse för integrationen. En del har valt att missförstå, och
istället förirra sig in i resonemang om våra nationella minoritetsspråk.
Men det jag talade om var naturligtvis det som invandrare i
alla länder och i alla tider har vetat – det gäller att klara språket för
att ta sig in i det nya landet. Och i Sverige talar man svenska. Gärna
fler språk, men också svenska. Från uppehållstillstånd till medborgarskap
måste både kraven och drivkrafterna vara tydliga. Svenska
språket är inte tillräckligt för att integreras in i det svenska samhället.
Men det är nödvändigt. För det tredje ska svensk integrationspolitik
ställa krav, och ge tydliga signaler om vilka förväntningar som
Sverige har på den som flyttar hit. Saknar man grundskoleutbildning
måste man utbilda sig. Alla behöver tillgodogöra sig rejäl samhällsorienterande
information, inte bara närvara. Man måste aktivt göra
sig anställningsbar. Gör man inte detta kan inte heller Sverige betala
ut bidrag. Jag vet uppriktigt inte om vår politik kommer att räcka. Vi
måste vara öppna för att göra ännu mycket mer. Jag vet däremot att
detta är problem som inte löser sig själva. Just det har Sverige prövat
alldeles för länge. Jobben. Språket. Kraven. För att vi vill att fler ska
lyckas i vårt land. Tack!
ANNA LÖFVING/MARIE FREIJ