3/2001 - Tidskriften Röda rummet

More documents

Recommendations

Info

som den försöker ta sig ur den. Det är en motsägelsefull position som låter sig härledas ur Osloperiodens sociopolitiska tvetydigheter –å ena sidan början till en formering av en satellitklass, å andra sidan en ockupation som drabbar alla. MYNDIGHETENS SAMMANBROTT? Än så länge är dock produkten av konflikterna inom det palestinska samhället alltid en och den samma – folkmajorteten driver intifadan vidare. Detta är det pris Israel får betala för sionismens inneboende motsättning. Ett slut på den palestinska motståndskampen utan eftergifter blir allt mer avlägset ju mer Israel raserar den palestinska myndigheten. Istället tilltar motståndet i styrka när sionismen återigen blottar sin oförmåga att etablera en substantiellt maktbas inne i det palestinska samhället. När de interna spänningarna tilltagit under intifadans senare skede, i synnerhet efter vapenvilan i juni, har frågan om införandet av folkkommittéer hamnat i ny dager. Att införa folkkommittéer på nytt står, som vi sett, i motsättning till myndighetens position som den som har ansvar för hälsa, utbildning och andra sociala behov. Nu är det emellertid möjligt att hävda att folkkommittéer bör återupprättas just därför. Eftersom myndigheten gång på gång försöker få slut på intifadan och representerar ett förrädiskt klassintresse bör den slutgiltigt sopas undan och ersättas med ett annat system. Det är ett argument med viss styrka. Men det finns invändningar. Att sjösätta en social revolution i det kristillstånd som palestinierna befinner sig i hotar att förvärra situationen och öka sårbarheten för ockupationsmaktens slag. Myndighetens hälso- och utbildningsarbete fungerar fortfarande någorlunda väl, utifrån de omständigheter som råder, och det är synnerligen osäkert om folkkommittéer skulle göra bättre ifrån sig på dessa avgörande fält. Därtill kan det hävdas att det mest strategiskt riktiga för en palestinsk vänster och massrörelse vore att liera sig med de krafter inom myndigheten som vill fortsätta upproret och tillsammans med dem söka desavouera resterna av satellitklassen. Ett inte otroligt scenario är emellertid att myndigheten kollapsar för det israeliska trycket. I ett sådant läge kan systematiserade lokala kommittéer bli en nödvändighet, det enda som står till buds i ett nygammalt vakuum där palestinierna är utelämnade åt sig själva. Maha Nassar, ordförande i PFLP:s kvinnoförbund, är en av dem som tror att etableringen av ”verkliga folkkommittéer kan komma till stånd om situationen accelererar.” Men mycket talar tvärtom för att processen från den första intifadan inte ens infinner sig då. År 1987 var den ett med en stigande våg av massaktion, och någon sådan kommer knappast att utlösas bara för att myndigheten faller i bitar. Folkkommittéerna i den första intifadan bildades av nödtvång, men även av politisk glädje: palestinierna på de ockuperade områdena befann sig i ett rus av revolutionär kreativitet. Snarare skulle det röra sig om ett sammanbrott och en kris av extrema proportioner om myndigheten kollapsade. Överhuvudtaget är inte direkt, egalitär demokrati den pol som den andra intifadan strävar mot – utan snarare förtvivlat men hjältemodigt väpnat motstånd. De två upproren producerar olika beteendemönster och människotyper. Där 22 • röda rummet 3/2001 en ung palestinsk kvinna som varje vecka deltog i massdemonstrationer och stenkastning samtidigt som hon lärde ut första hjälpen i sin folkkommitté var typisk för den första intifadan är en ung palestinsk man som efter att ha sett sin bror dödas går in i någon av fraktionernas miliser och skjuter mot bosättarbilar typisk för den andra. Det är i den väpnade kampen - även om massaktionen fortfar att ha betydelse – som den andra intifadan får sin politiska dynamik. SIONISMENS MOTSÄTTNING Därför är också det alternativa maktcentrum som nu växer fram intill myndigheten inte socialt inriktade rådsorgan, utan just fraktionerna med sina väpnade grenar. Föremålen för Israels omtalade precisionslikvideringar är de väpnade grenarnas lokala ledargestalter. De utgör en ny generation av palestinska frihetskämpar med ett annat utseende än tidigare: hemliga, inte utsedda i val, men med en oerhörd prestige och status i ett samhälle som kämpar för sin överlevnad. Hittills har upp emot hundra utomrättsliga avrättningar av aktivister ägt rum, genom krypskyttar, missiler från stridsvagnar eller helikoptrar, bomber apterade på telefoner och bilar. Eftersom den väpnade kampen har sina rottrådar i massorna har dock denna repression lika lite som massarresteringarna av kommittéaktivister under den första intifadan lyckats lägga band på det palestinska våldet. Det lokala ledarskap som utgörs av de beväpnade aktivisterna kan inte utrotas: för varje ledare som oskadliggörs tillkommer en ny, för varje svamp som plockas skjuter tio nya upp. Sådan är den väpnade kampens sociala anatomi i den andra intifadan. Intifadan är det palestinska folkets rättmätiga kamp för att skaka av sig ockupationsmakten och vinna sin frihet. Försöken att slå ned denna kamp har hittills visat sig fruktlösa, och det mesta talar för att de så kommer att förbli. Israel har en enda rimliga möjlighet att krossa intifadan. Den består i att åter liera sig med den palestinska myndigheten, stadga upp den och förse den med den makt som krävs för att fängsla motståndet. Men det förutsätter att Israel helt lägger om sin ockupationspolitik och ger myndigheten reella vinster i utbyte. Ja, en verklig återuppbyggnad och färdigbyggnad av den palestinska myndigheten som satellitklass förutsätter att Israel frånsäger sig målet att införliva de ockuperade områdena med den judiska staten. Här fastnar sionismen återigen i sin inneboende motsättning. Så länge den ockuperar Västbanken och Gazaremsan och palestinierna är fysiskt närvarande där kommer den att stöta på ett aldrig sinande motstånd, eftersom den inte förmår etablera någon maktbas inne i det palestinska samhället som kan hålla motståndet tillbaka. I samma stund den skaffar sig denna förmåga måste den bryta med sitt historiska projekt. Den israeliska ockupationen kan därför aldrig normaliseras, den kommer alltid att bekämpas – såvitt palestinierna inte helt enkelt fördrivs från Västbanken och Gazaremsan (vilket skulle leda till en än mer extrem motståndskamp från exilen, för att inte tala om nya terrorattacker i islamistisk skrud). Ockupationen utgör på sätt och vis ett evigt instabilt undantagstillstånd. Det är detta som talar emot Israel, för palestinierna. Intifadan kommer alltså med största sannolikhet att fortsätta länge än. Huruvida den också kan segra är en annan sak. För att kunna göra det måste den maximalt utnyttja de potentialer som framträdde under det inledande skedet. Den måste på allvar förankras i den palestinska minoriteten inne i Israel, som genom sina massaktioner visat sig kapabel att störa den sionistiska apparaten (exempelvis stannade en avgörande del av den israeliska biltrafiken under massdemonstrationerna i oktober). Än viktigare: den arabiska solidariteten, som kan skaka en vital del av världsordningen, måste pånyttfödas och nå hittills oanad omfattning. Men ytterst hänger intifadans segermöjligheter måhända på framväxten av en solidaritetsrörelse i väst. Så länge västmakterna fortsätter att ge stöd till Israel kommer ockupationen att ha resurser nog att hålla sig vid liv. Denna kriminella Mellanösternpolitik kommer inte att ändras inifrån de statsbärande partierna, och definitivt inte genom sådana futtiga intriger och bråk som den svenska allmänheten lärt känna. Däremot kan västmakterna tvingas att lägga om sin politik och börja sätta press på Israel om en stark, folklig solidaritetsrörelse växer fram. Uppgiften för en sådan rörelse är att driva en isolering av staten Israel. Förebilderna från kampen mot apartheid i Sydafrika finns där. Bara genom att gå före – genom att övertyga människor om att sluta resa till Israel på semester och köpa frukter från andra länder, genom att låta blodet i de israeliska apelsinerna rinna ut över hyllorna för att visa vad som varje dag händer på de ockuperade områdena – kan den lyfta upp frågan om press på Israel på den politiska dagordningen i väst. Ingenting skulle vara palestinierna mer till gagn. ■ 1 Anaylsen grundas framförallt på Sara Roy: The Gaza Strip – The Political Economy of De-Development, Institute of Palestine Studies, Washington DC 1995 2 Det konkreta uttryck som det tog sig under den första intifadan var att det var den palestinska arbetarklassen, vars uppkomst också den alltså var ett resultat av de israeliska expropriationerna, utgjorde kärnan i en resning som bokstavligt talat engagerade alla samhällsskikt. 3 För fullständiga förteckningar; se ”Reports on Settler Violence” , www.alternativenews.org
ANTI FASCISTISK AKTION – socialistiska kämpar eller terrorister? Under sin knappt tioåriga existens har Anti Fascistisk Aktion (AFA) varit en kontroversiell organisation som livligt debatterats inom den svenska vänstern. Efter händelserna i samband med EU-toppmötet i Göteborg har dess status gått från kontroversiell till närmast paria. I frågan om hur vänsterns skuld till det inträffade skall fördelas har huvudbördan hamnat hos AFA. Inom varje organisation som deltar i den globala proteströrelsen diskuteras hur man skall förhålla sig till organisationen. Men osäkerheten om vad det är man har att ta ställning till är stor .Vad är AFA egentligen för rörelse? Mytbildning och massmediala hugskott frodas. Marco Espvall ger här en presentation av AFA:s grundläggande struktur, ideologi och politiska praktik utifrån hans egna direkta kontakter med AFA-medlemmar. Den här artikeln handlar om Anti- Fascistisk Aktion, AFA. Texten är baserad på ett antal längre samtal med nuvarande och före detta aktivister i AFA-Stockholm. Detta är inte något avslöjande reportage som berättar ”den verkliga Sanningen” om AFA. Det är heller inte något debattinlägg som pekar ut riktlinjer eller förhållningssätt för hur övriga vänstergrupper ska förhålla sig till AFA. I bästa fall kan artikeln utgöra ett underlag för en sådan fortsatt diskussion. Artikeln skrevs som en reaktion på den förvirrade AFA-debatt som uppstod i svallvågorna efter protesterna i Göteborg. En debatt som byggde på känslomässiga ryggmärgsreflexer och lösa spekulationer snarare än på fakta och analys. När sedan AFA själva har försökt förklara sig har de bara förvärrat situationen genom uttalanden som ”Vi tar inte avstånd” och ”Göteborg var en framgång!”, vilket sedan genom medias skrattspegel förvandlats till ”Det var vi som trashade Avenyn, och det är vi stolta över!”. Detta är alltså ett försök att komma bort från den schablonbild av AFA som media, och ibland AFA själva, förmedlar till allmänheten. Ambitionen är att försöka förklara vad AFA är, hur rörelsen fungerar och vad den står för. Jag tror inte på objektiv journalistik. Däremot tror jag på att som skribent öppet redovisa sina antaganden, för att sedan låta läsaren själv göra en bedömning utifrån dessa. Därför vill jag börja med att säga: Jag är partisk. Jag är inte själv med i AFA, och har heller aldrig varit det. Däremot har jag många vänner som tillhör eller har tillhört kretsarna kring AFA-Stockholm. Detta har både nackdelar och fördelar. Nackdelen är förstås risken för att vänskapen grumlar seendet för negativa drag hos organisationen. Men jag tror att fördelarna överväger. Jag har en större kunskap och inblick i AFA-miljön än de flesta andra journalister som försökt skildra rörelsen. Det hade också varit svårt för en journalist ”utifrån” att arbeta fram det förtroende som krävs för att få AFA-aktivisterna att tala öppenhjärtigt. Detta beror inte på att AFA är paranoida, utan helt enkelt på att de har väldigt negativa erfarenheter av kontakter med medier. INGEN CENTRALISERING Vad är då AFA? Organisationen har ett par hundra aktiva och finns på ett femtontal platser i landet, men består på de flesta mindre orter av kompisgäng som kallar sig för AFA när de vid behov agerar tillsammans mot de lokala nazisterna. I storstadsregionerna finns det däremot större, välorganiserade, AFA-grupper som har en kontinuerlig politisk aktivitet. Det är dessa större grupper, med AFA-Stockholm som referensram, som jag menar när jag talar om AFA. I medierna framställs AFA ofta som en hemlig våldssekt. Faktum är att organisationen fungerar ungefär som vilken frimärksförening som helst: AFA-Stockholm har möte varannan vecka där deltagarna diskuterar och fattar demokratiska majoritetsbeslut. Ansvarsområden fördelas inom gruppen och arbetsgrupper skapas efter behov. Två gånger om året håller AFA landsmöte med representanter från lokalföreningarna. AFA-Sverige är ingen centraliserad organisation, lokalgrupperna är suveräna att själva utforma sin politik. Teoretiskt kan detta vara ett problem om till exempel AFA-Stockholm i ett nationellt sammanhang går ut och säger en sak och AFA-Göteborg i praktiken genomför något helt annat. Men i praktiken blir detta sällan något problem eftersom lokalgrupperna för kontinuerlig dialog med varandra. I princip gör man inte några offentliga uttalanden om det inte råder konsensus i frågan. Den gemensamma politiska debatten förs i AFA:s internbulletin. Men det som skiljer sig från andra organisationer är att AFA inte har några officiella medlemmar. Det finns inget medlemsregister, ingen styrelse, inget officiellt medlemsskap. AFA är alltså en förening som man inte kan gå med i. Ändå ansluter sig människor i ungefär samma takt som folk faller ifrån. Hur går det till? Det finns två sätt att ansluta sig. Antingen känner du någon som är med, som bjuder in dig till någon av de introduktionsdagar som AFA-Stockholm ordnar regelbundet eller så skriver du brev till AFA som stämmer träff med dig och låter dig berätta om dig själv och ger dig grund-info om AFA och dess verksamhet. Om tycke uppstår så erbjuds du att komma på introduktionskursen. På introduktionsdagarna får de nya medlemmarna grundläggande skolning i AFA:s teori, praktik och historia. HANDLINGSFETISCHISTER Det finns en mytbildning inom delar av den övriga vänstern om att det egentligen finns två AFA. Ett AFA som består av unga kampsportstränade, politiskt förvirrade medelklassungar. Och ett pensionärs-AFA som är organisationens hjärna. Detta bygger på föreställningen om att AFA är en hemlig orden som styrs av en samling intellektuella män över trettio, som tidigare varit antifascistiska gatuslagskämpar, men som vuxit upp och gjort karriär, och nu utgör den grå eminens som i det fördolda utarbetar den politiska linjen Det fungerar inte på det sättet. AFA är nämli- röda rummet 3/2001 • 23
Page 1 and 2: öda rummet radikal kvartalstidskri
Page 3 and 4: EFTERSKÖRD FRÅN GENUA - MED SIKTE
Page 5 and 6: VART GÅR DEN PALESTINSKA foto: Bir
Page 7 and 8: individuellt eller kollektivt ägt
Page 9 and 10: Följden blev att utvecklingen av e
Page 11 and 12: hetens ledande skikt som rådde Yas
Page 13 and 14: stannade av. Arbetslösheten tredub
Page 15 and 16: ”Tar PA hand om de problem som fo
Page 17 and 18: ka armén patrull överallt på de
Page 19 and 20: Israel och sin trohet till principe
Page 21: andra intifadan skjuter ockupations
Page 25 and 26: diecirklar, jobbar i bredare rörel
Page 27 and 28: itat om den politiska kartan för d

3/2001 - Tidskriften Röda rummet

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?