Antavla i tabellform

nalkades. Då generaladjutanten Silfversparre ville taga Fersen under sin arm och föra
honom bort "för att arresteras", afrådde Ehrengranat ett dylikt steg och uppmanade i stället
Silfversparre att springa ner och från den på torget bredvid samlade militären (som med
geväret på axeln åsett upploppet, utan att röra sig, emedan - man saknade instruktioner)
skaffa betäckning. Han (Ehrengranat) lofvade, att under tiden ined sitt lif försvara
riksmarskalken. Men man lydde honom icke, utan Fersen gick ner med Silfversparre, följd
af Ehrengranat. Då Fersen der nere rycktes från Silfversparres arm, ville E. åter skynda
fram, för att med sin kropp värna Fersen, men denna gång öfvermannades han och måste
blödande och med sönderrifna kläder lemna skådeplatsen för det nesliga dådet. Adlersparre
säger i sina "Anteckningar om bortgångna samtida", att det var Ehrengranat, som nere på
gatan lyfte upp Fersens illa slagna kropp och bar honom bort till det uppställda Svea garde
för att skyddas, fastän den disciplinerade truppen i brist på kommandoord ej lyfte ett finger
Då han gick till ridhuset för att gifva lektioner, lemnade han sitt hjerta utanför, säger
Adlersparre. Annars munter och frispråkig, blef han nu helt tvärt mörk som ett åskmoln,
känslolös och frånstötande. Den klangfulla stämman, alltid inverkande som ett
kommandoord, blef nu sträf och fick under stundom ett kungslejons rytande. Han hade
med ens glömt hvem det var, som han instruerade; personen gällde nu för honom intet. I
samma mån som han ansåg, att det var något att göra af lärjungen, ökade sig hans
pockande fordringar, någon gång åtföljda -af tillrättavisningar med ridpiskan, hvilka
naturligtvis efteråt förklarades som tillkomna utan uppsåt. En gång red dåvarande
kronprinsen Oscar (sedan Oscar I) för honom. Ehrengranat glömde för saken hvem hans
lärjunge var och lät plötsligt vid ett tillfälle ridpiskan ge ett "nyp" åt de furstliga
skinnbyxorna, så att dessa sprucko och blodet trängde ut. Prinsen, bleknande af harm och
smärta, höll genast in hästen; men redan då van att beherrska sig, yttrade han intet, utan
blott visade för stallmästaren den blodigoa fläcken. Ehrengranat tog saken lika lugnt,
frammumlade ett: "Åh f-n, jag mente Elise!" (stoets namn) och kommenderade åter med
sin rytande stämma: "Avancez, kort galopp!"
Emellertid var Ehrengranat en kraftig man med oböjlig vilja och något af herrskarenatur
- kortligen: en karakter. Sådana hafva oftast den oturen, att stöta sig på ett eller annat håll,
ty de känna sig ej fore med sammetstassar och de väja ej för andras ömtålighet. Med få
ord sagdt, de få sig lätt fiender. Sådana uppdöko äfven mot Ehrengranat. Då varande
chefen för stuteri-öfverstyrelsen, grefve Magnus Björnstjerna, som en tid varit minister i
London och derunder insupit smak för Englands hästafvel, ville med all makt inympa det
brittiska systemet äfven på Sverge. Ehrengranat motsatte sig det. Björn--stjerna var envis
och skickade helt enkelt tvänne engelska full-blodshingstar till Flyinge. Ehrengranat ville ej
mottaga dessa "vrakhingstar", och så vardt kriget förklaradt. Björnstjerna tog afsked
Beata Aurora Charlotta Ehrengranat. Född 1783. Död 1787.
Anna Charlotta Ehrengranat. Född 1784. Död 1784.
Axel Wilhelm Ehrengranat. Född 1786 i Hallkved, Funbo, Uppsala län. Död 1861-04-04 i
Sandgärde. (Se Proband).
Maria Aurora Ehrengranat. Född 1788. Död 1860.
Virginia Lovisa Ehrengranat. Född 1790. Död 1790.
I:2 m
Maria Aurora Uggla. Född 1747-05-27 i Bredsäter Skaraborgs län. Död 1826. "Kammarfröken hos
drottning Sofia Magdalena och hennes synnerliga gunstling". Kallades "den kloka fröken Uggla".
Underhovmästarinna hos kronprinsen Gustaf Adolf. (Barn Proband, Far II:3, Mor II:4)
Gift 1778-02-19 med föregående ana.
2007-11-05
- 5 -