1/2002 - Tidskriften Röda rummet

IRAK NÄSTA?
– USA:s strategi efter Afghanistankriget
Isvallvågorna efter 11 september tror
Washington att det, med hjälp av de följsamma
kapitalistiska massmedierna och
med terrorismen som förevändning, kan
slå ner all opposition – intern såväl som
extern – gentemot den amerikanska elitens globala
hegemoni. De härskande kalkylerar med
att en chockad och hämndlysten inhemsk opinion
kommer att stödja ”antiterroristiska”
militära interventioner, även om det inbegriper
stora egna förluster i antal dödade, något som
den amerikanska majoriteten vägrat att acceptera
efter Vietnamkrigets slut 1975.
Washington har sedan lång tid tillbaka tilldelat
politiska krafter som vägrar böja sig för
dess diktat epitetet ”terrorister”. Varje år publicerar
utrikesdepartementet en lista över länder
som ”stödjer terrorism”. Kuba, Irak, Iran,
Libyen, Nordkorea, Sudan och Syrien har i flera
år varit placerade på denna lista. Men innan 11
september var inte det tillräckligt för att få med
sig den inhemska opinionen bakom militära
operationer gentemot dessa länder. Idag ses
dock varje regering eller annan politisk rörelse
som USA på minsta sätt upplever som en käpp
i hjulet för dess globala hegemoni som en potentiell
måltavla. Vi är på väg in i en period som
inte så lite påminner om det kalla kriget, när
USA gav militärt och poltiskt stöd till diktaturer
och auktoritära regimer av allehanda slag, i
utbyte mot att de underordnade sig den amerikanska
dominansen och på ett beslutsamt sätt
bekämpade ”kommunismen” (ett kodord för
att demonisera den antiimperialistiska rörelsen).
Washington litade i hög grad på sina marionetter
i ”kriget mot kommunismen”, men om
de inte var starka nog för att krossa antiimperialistiska
rörelser, eller om regimerna själva
befann sig vara hotade, föll det på CIA:s lott att
mörda populära ledare eller störta regeringar. I
nödfall var alltid en direkt amerikansk interven-
EN ARTIKEL AV NORM DIXON
Artikelförfattaren är medarbetare på tidskriften
Green Left Weekly
http://www.greenleft.org.au
tion en möjlighet. Idag är det helt enkelt så att
”terrorismen” i propagandan fått ersätta ”kommunismen”,
för att ge amerikansk utrikespolitik
ideologisk legitimitet.
BUSHDOKTRINEN
Den 20 september talade president Bush inför
den amerikanska kongressen: ”Från och med
idag kommer varje regim som fortsätter att härbärgera
eller stödja terrorism att ses som en
fientlig regim. Det här århundradets första krig
kommer inte att vara slut innan alla terroristgrupper
med global aktionsradie spårats upp,
stoppats och besegrats”. Perspektivet om ett i
tid och rum obegränsat permanent krig har
sedan gång efter annan upprepats av amerikanska
regeringstjänstemän, speciellt efter att
bombningarna mot Afghanistan inleddes 7
oktober.
21 november formulerade Bush den tankegång
som därefter fått gå under beteckningen
”Bushdoktrinen” : ”Afghanistan är bara början
på kriget mot terrorismen. Det finns även andra
terrorister som utgör ett hot mot oss och våra
vänner och det finns länder som är villiga att
understödja dem. Vi kommer inte att vara trygga
som nation innan alla dessa hot besegrats.
Utan gräns i tid och rum kommer vi att slåss
mot denna ondska – och vi kommer att vinna!
Amerika har ett budskap till övriga världen: om
du härbärgerar terrorister är du en terrorist, om
du tränar eller beväpnar terrorister är du en terrorist,
om du ger materiellt stöd till terrorister
är du själv en terrorist och du kommer att få stå
till svars inför USA och USA:s vänner”.
Terrordådet den 11 september gav de vapenskramlare
inom den härskande klassen som i
många år hävdat att USA måste ”slutföra” gulfkriget
och störta Saddam Hussein blodad tand.
En stundtals frän offentlig debatt om mått och
steg i det rådande kriget har rasat inom det
republikanska etablissemanget. En fraktion av
regeringen, anförd av den biträdande försvarsminstern
Paul Wolfowitz, har pläderat för att
Washington borde rikta ett dödligt slag mot den
irakiske härskaren. En annan fraktion av reger-
ingen, ledd av utrikesminister Colin Powell, har
emellertid hitintills lyckats hålla dessa hökar
stången. Powell har gjort sig till tolk för en
mindre offensiv linje där det först handlar om
att koncentrera sig på att avlägsna talibanerna
från makten och slå sönder al-Qaidas nätverk
innan man tar sig an andra uppgifter. Vad som
splittrat världens mäktigaste krigsmaskineri är
inte om Irak överhuvudtaget skall attackeras
utan om när och på vilket sätt. Innan talibanregimen
föll samman verkade det som om en
majoritet inom Bushadministration – och en
majoritet inom den härskande klassen i sin
helhet – inte ville sätta den bräckliga
internationella ”koalitionen” mot ”terrorismen”
i gungning genom att ge sig in på ett
mycket mer impopulärt krig. Powell vet att de
flesta arabiska regeringar inte kommer att stödja
en attack mot Irak. Dessa vanligtvis västvänliga
regeringar fruktar att de då skulle svepas
bort i en våg av folkligt missnöje. Många europeiska
regeringar är också skeptiska men skulle
troligtvis räta in sig i ledet när väl bomberna
börjat falla.
HÖGERLOBBYISM
”Wolfowitz junta”, som den i dagligt tal kallas,
organiserar sig delvis genom den Försvarspolitiska
styrelsen (DPB), en halvofficiell expertpanel
som fungerar likt ett rådgivande organ åt
försvarsminister Donald Rumsfeld. Många tidigare
högt uppsatta tjänstemän i utrikes- och
försvarsdepartementet är medlemmar i DPB,
inklusive Henry Kissinger. Juntan stöds också
av flera mäktiga thinktanks med högerprägel,
såsom Institutet för Mellersta Östernpolitik,
Amerikanska Företagarinstitutet och Projektet
för Amerika i det Nya Seklet. Dessa thinktanks
förfäktar ohöljt en återgång till gamla tiders
oförblommerade amerikanska världsherravälde.
Medlemsskap i dessa organ och i DPB överlappar
varandra. DPB hade ett möte 19-20
september ”för att diskutera de vidare implikationerna
av ll september” och, enligt New York
Times 12 oktober, kom man överens om att
rikta in sig mot Irak så snart den första fasen av
röda rummet 1/2002 • 3