2008-02 - Timrå Pingst

Eftertankar
Jag läste en text…
av Tomas Tranströmer. Det är tidig morgon, han är på resa från en stad till en annan då
han får syn på barn som väntar vid vägkanten: ”Barnen står i en tyst klunga och väntar på
skolbussen, barn som ingen ber för.”
De kom som från ingenstans, orden, blixtrade till och blev kvar, som ett sår. Det blev så ödsligt
och kallt. De satt i mitt minne långt efter att jag lämnat tillbaka boken på biblioteket,
arbetade i det tysta. Barn som ingen ber för
Och jag såg mig omkring, på gatan och i minnets katakomber. Var är de, barnen som ingen
ber för? Finns det någon i deras omgivning som ber för dem, barnen som kommer mot
mig där på vägen? Någon som ser bakom väggen av hinder och eventuellt främlingsskap.
Ser som han den där morgonen, Tomas, författaren.
Gud som haver barnen kär, han både ser och hör och älskar sina barn, stora som små. Han
uppmanar oss att be. Ständigt.
Tänker gör man jämt – tankar kan man inte stänga av. Om man försöker gör de bara en
gir och så är de där igen. Tänker ofta på att livet är lånat. Som boken från biblioteket, den
ska lämnas igen. Men vad är livet, vad är en människa? Kung David ställde frågan, jag vet
inte om han fick något svar. Enkelt uttryckt är hon/han en varelse med eget värmesystem.
Vilket underverk, tänker jag, vi går omkring som underverk, allihop. Och inte bara människor,
också däggdjur har samma system påkopplat. Kan någon förklara hur det går till?
Jag är idel öra!
Världen är så stor så stor, Lasse, Lasse liten
Ja visst är det sant. Lasse är liten och världen är stor, vad vi än tänker om flygresor och
telefoner, internet och vetenskapens landvinningar. Och Gud, han måste vara större än
världen han skapat. Det är en tanke jag vill nära och bära i mitt hjärta.
11
Maria Otmalm