10 - BLT/Sydöstran

sydöstran | tisdag den 3 juli 2012 3
Anna gav Nora en forskande
blick.
”Ta inte illa upp nu”, sa
hon, ”men det vore bra att veta om
ni hade grälat innan hon gick. Om
det fanns något skäl till att hon
skulle vilja hålla sig undan?”
”Absolut inte”, sa Nora, häftigare
än hon tänkt sig. ”Hon skulle bara
fi ra midsommar med några kompisar.”
”Är du säker på det?”
”Javisst.”
Frågan var inte ovänligt ställd
men den fi ck ändå Nora att känna
sig s kyldig. Som om hon borde ha
varit mer uppmärksam.
Anna hade fl er frågor.
”Det fanns inga tecken på något
ovanligt, till exempel att hon var
ledsen eller upprörd över något?”
”Nej, sa jag ju.”
Nora hörde själv att hon lät
defensiv men kunde inte låta bli.
”Okej, vi släpper det”, sa Anna.
”Hur ser hon ut, fi nns det några
särskilda kännetecken?”
Nora beskrev Wilma så gott hon
kunde, hennes kläder och hårfärg.
”De är nog ganska lika”, avslutade
hon och tittade bort mot Ebba
och Felicia.
Hon tänkte på fotot på Wilma
som Jonas hade som skärmsläckare
på sin mobiltelefon. Leendet som
obekymrat mötte betraktaren, det
ljusa håret.
”Deras kompisar saknas också”,
sa Anna och gjorde en gest mot
fl ickorna. ”Vad sa du att hon hette?”
”Wilma, Wilma Sköld. Hennes
pappa heter Jonas Sköld och hyr
hos mig.”
Varför hon lade till det sista hade
hon ingen aning om, det fanns inget
skäl att tala om för polisen att
Jonas var hennes hyresgäst.
”Hur gammal är hon?”
”Fjorton.”
”Hittar hon på ön?”
”Det vet jag inte riktigt.”
”Bara fjorton alltså”, upprepade
Anna.
Nora tyckte inte om klangen
i rösten.
Kapitel 16
Adrian hade sagt till Anjou
att han skulle gå och lägga
sig men han gick ändå bort
till pontonen där båten med Ebbas
kompisar låg. Han ville ta en sista
koll, kanske hade någon kommit
tillbaka vid det här laget.
Båten låg nästan längst ut. Det
var en fyrtiotvåfots Sunseeker med
stort soldäck och vit skinnmöbel
i aktern. Det första Adrian såg var
en intorkad fl äck på däck, förmodligen
från rödvin. Ebba hade sagt
att båten tillhörde pappan till en av
kompisarna, han skulle nog hålla
sig för skratt när han upptäckte
den.
Det verkade som om dörren inte
var riktigt stängd. Var det någon
där?
Adrian klev ombord och prövade
handtaget. Dörren gled upp utan
I stundens hetta
Under sin tidiga hundpromenad upptäcker Pelle Forsberg en kropp
som verkar livlös.
Nora befi nner sig på polisens tillfälliga kommunikationscentral för att
hämta fl ickorna Felicia och Ebba. Hon berättar att hennes pojkväns
dotter Wilma är borta.
problem och han stack in huvudet.
”Hallå”, sa han halvhögt.
Ingen svarade.
När han vant sig vid det skumma
ljuset uppfattade han både en matplats
och ett pentry, inredningen
var påkostad med blänkande trä
och snyggt mahognygolv. Några
tomma ölburkar fyllde vasken och
fl era fl askor stod på bordet. En
energidryck hade rullat in i ett
hörn.
I DEN VÄL TILLTAGNA SKINNSOFFAN låg en
kille och sov på mage. Håret var
rött och burrigt och han var fullt
påklädd.
”Hallå”, sa Adrian igen, högre
den här gången.
Ingen reaktion.
Efter lite tvekan klättrade Adrian
ner och inspekterade den rymliga
kajutan. I en bokhylla stod fl era
böcker om båtliv, på golvet låg kuddar
med signalfl aggor som motiv.
En dörr i ädelträ, med mässingshandtag,
ledde till en dubbelkoj
längst fram. När Adrian kikade in
upptäckte han ett par som även de
var försänkta i djup sömn. Tjejen
hade bara på sig ett par trosor och
lakanet hade halkat ner och trasslat
in sig mellan benen. Killen bredvid
låg på rygg och sov med öppen
mun.
Det luktade alkohol i det trånga
utrymmet.
Adrian backade och vände sig
om. Han lade handen på den
sovande tonåringen i soffan och
ruskade honom.
När ingenting hände skakade
han igen, hårdare den här gången.
”Vad fan”, muttrade grabben
plötsligt och slog upp ögonen.
Han vred huvudet i Adrians riktning.
När han såg uniformen blinkade
han till.
”Jag har inte gjort något”, sa han
direkt.
Yrvaket satte han sig upp med
det röda håret åt alla håll. Han tittade
på Adrian igen.
”Vad vill du? Är det något som
har hänt?”
Adrian förstod att han skrämt
upp honom och backade ett par
steg.
”Vad heter du?”
”Tobbe. Tobias Hökström.”
”Känner du en tjej som heter
Ebba Halvorsen?”
KILLEN NICKADE, FORTFARANDE förvirrad.
Det grova sofftyget hade gjort ränder
i kinden där ett blåmärke bredde
ut sig mot ena örat.
”Ja, vi går i samma klass.”
”Vet du om att hon har letat efter
dig och dina kompisar hela natten?”
”Varför då? Det var ju hon som
drog från oss.”
”Men ni kom hit tillsammans.
Det hade väl varit schyst om du
hört av dig till henne och talat om
vart ni stack. Hon kontaktade oss
för att hon var så orolig.”
”Gick hon till polisen! Är hon
inte riktigt klok?”
Adrian visst inte hur han skulle
reagera på tonåringens utbrott.
”Var har ni varit någonstans?” sa
han istället.
Tobbe kliade sig i nacken och
gäspade.
”Vi var på en annan båt och
festade, med kompisar till min
brorsa.”
”Var ni där hela tiden?”
”Tror det.”
Ännu en gäspning.
”Du tänkte inte på att ringa Ebba
och tala om var ni var någonstans?”
”Nää”, sa Tobbe med tom blick.
”När kom ni tillbaka hit?”
”Vet inte riktigt. Jag minns inte.”
Adrian nickade åt paret i den
främre kojen.
”Vilka är det där?”
Tobbe reste sig halvvägs och kikade
genom dörrspringan.
”Det är min storebror.”
”Tjejen då?”
”Han träffade henne på den
andra båten.” Han gäspade igen.
”Jag har inte gjort något. Får jag
sova nu?”
Adrian funderade.
”Vi har tagit hand om er kompis
Felicia och enligt Ebba har hon
letat efter sin kille, Victor. Vet du
var han håller hus någonstans?”
”Har inte Victor kommit tillbaka?”
”Det kan nog du svara på bättre
än jag.”
Motvilligt reste sig Tobbe igen
och stack in huvudet i den andra
kabinen där en bag och en jacka låg
slarvigt slängda på madrassen.
”Det är ingen där”, påpekade
Adrian, fastän det var överfl ödigt.
Tobias sjönk ner på soffan och
såg ut som om han var på väg att
somna.
”Då är han väl med Felicia.”
Adrian började tröttna.
”Hörde du inte vad jag sa? Felicia
har tagits om hand av polisen.”
Den här gången tog orden. En
glimt av förvåning syntes i Tobias
ögon.
Adrian fortsatte: ”Hon är med
Ebba nu. Men jag undrar vart
Victor har tagit vägen. Följde han
med till båten där ni festade?”
”Jag tror inte det.”
”När träffade du honom sist?”
Tobbe såg vilsen ut. Han rev sig
i håret och tittade osäkert på Adrian.
”Det vet jag faktiskt inte.”
Kapitel 17
Anna fi ngrade på polisradion
som om hon inte riktigt visste
vad hon skulle göra.
Nora kände hur oron växte. Så verkade
det som om Anna fattat ett
beslut, för hon förde munnen mot
den lilla mikrofonen som var fäst
på jackan och mumlade något som
Nora inte kunde uppfatta.
Blicken blev inåtvänd när hon
lyssnade på svaret. Anna avslutade
samtalet och vände sig till Nora:
”Enligt min kollega saknas en av
de andra ungdomarna fortfarande.”
Hon gjorde en gest i fl ickornas
riktning. Det knöt sig i magen på
Nora.
sommardeckaren
En kriminalroman av Viveca Sten Del 8 av 48
”Det är förmodligen ingenting
att oroa sig för”, fortsatte Anna.
”Det händer hela tiden. Du anar
inte hur många det är som kommer
till oss och har tappat bort sina
vänner. Men eftersom din killes
dotter också är försvunnen vill vi
ändå kolla några grejer. Kan du
vänta här en liten stund?”
”Visst.”
Nora nickade, utan att bli särskilt
mycket lugnare.
”Ska jag be hennes pappa komma
hit?”
”Om du vill.”
”Tror du att det har hänt något
allvarligt?” sa Nora.
Utan att svara började Anna tala
in i mikrofonen igen.
ADRIAN STÄNGDE TILL KAJUTAN och klev
iland. Tobias Hökström hade redan
somnat om.
”Hallå där, vänta ett tag!”
När Adrian vred på huvudet för
att se vem som ropat upptäckte
han en man i trettiofemårsåldern
som kom småspringande utan att
se var han satte ner fötterna, trots
att träspången var förrädiskt hal av
morgondaggen.
”Vänta lite”, ropade han igen och
viftade med armen i luften.
När han kom fram var han så
andfådd att han knappt kunde tala.
Ändå vällde orden fram.
”Ursäkta, får jag prata med dig?
Jag heter Jonas, Jonas Sköld. Min
dotter är försvunnen och jag har
letat i fl era timmar efter henne.”
Oron gick inte att ta miste på.
Blicken irrade fram och tillbaka.
”Jag har sökt överallt.”
Adrian insåg vem han hade framför
sig.
Ӏr det din sambo som skulle ta
hand om den upphittade fl ickan
och hennes kompis?” sa han.
”Ja.”
Mannen verkade förvånad.
”Hur vet du det?”
”Jag har precis pratat med min
kollega om din dotter. Följ med mig
så ska vi försöka reda ut det här.”
Nora satt i en stol vid det avlånga
bordet i PKC när dörren öppnades.
Ögonlocken var tunga och hon
hade svårt att hålla sig vaken. På
bordet stod några kvarlämnade
smutsiga kaffekoppar som ingen
hade orkat plocka undan.
Flickorna var kvar på övervåningen.
Nora hade förklarat att
de skulle gå hem till henne alldeles
strax, hon måste bara ordna med
en sak först. De hade inte protesterat,
Ebba hade lagt sig ner bredvid
Felicia igen och nu dåsade de
under den gemensamma fi lten.
En lång polis i trettioårsåldern
med cendréfärgat hår och sympatiska
drag klev in. Bakom honom
kom Jonas. Han var rufsig i håret
och grå i ansiktet. De bruna seglarskorna
var dammiga från gruset
på vägarna. Nora reste sig med en
gång och omfamnade honom. Han
log missmodigt, men sa ingenting.
Anna kom ner från övervåningen.
Just som hon skulle sträcka ut
handen för att hälsa på Jonas sprakade
det till i polisernas hörsnäckor.
Nora märkte att båda två stelnade
till.
Den långe polismannen vände
sig bort så att hon inte kunde se
hans ansikte. Han sa något i mikrofonen,
lyssnade och började sedan
prata igen.
Orden gick inte att höra, men
oron ökade när han sneglade på
henne och Jonas medan han talade.
”Ursäkta oss”, sa han plötsligt
och drog med sig sin kvinnliga kollega
till pentryt där de förde ett
mumlande samtal.
Nu får ni faktiskt
berätta vad som
pågår. Det är min dotter
som är försvunnen.
”Vad är det som händer?” sa
Jonas halvhögt till Nora.
”Jag vet inte. Jag förstår ingenting.”
Hon kände hur tårarna trängde
på, om det var av rädsla eller bara
utmattning kunde hon inte svara
på. Poliserna kom tillbaka.
”Vi måste lämna er en stund. Jag
tror det bästa är om ni tar med
tjejerna hem, så kontaktar vi er
senare.”
Jonas tog ett steg fram och sa
med ett tonfall Nora inte hört tidigare:
”Nu får ni faktiskt berätta vad
som pågår. Det är min dotter som
är försvunnen.”
Jonas stirrade på den långe polisen.
Anna var redan på väg ut
genom dörren men stannade när
hon hörde att han höjt rösten.
”Jag kan tyvärr inte förklara situationen
just nu”, sa polismannen.
”Jag beklagar.”
Anna vände sig om.
”Det bästa är verkligen om ni tar
med fl ickorna hem så länge”, sa
hon till Nora. ”Vi kommer att höra
av oss.”
Kapitel 18
Adrian klev in i framsätet på
jeepen som stod till polisens
förfogande och startade
motorn. Anna satte sig bredvid.
”Anmälaren väntar på er vid tennisbanorna”,
ropade Jens Sturup
bakom dem. ”Han heter Pelle Forsberg.”
Med ett ryck gick bilen igång
och Adrian svängde runt den.
Sedan styrde han mot den branta
backen bakom Seglarhotellet, mot
Skärkarlshamn.
När de kom fram till de höga
stängslen som inhägnade öns två
tennis banor väntade en gänglig
man vid grinden. Adrian bromsade
in och stannade bredvid honom.
”Var det du som ringde in larmet?”
”Ja, det var jag”, sa mannen och
sträckte fram en lätt darrande
hand. ”Pelle Forsberg.”
Fortsättning följer