WINGÅRDHSLANDET SETT I SAGOLANDET - Dinesen

BYGGNAD INTERIÖR I NTERI Ö R PPLAN LAN LLANDSKAP ANDSKAP 1-2012 

SEK 97 

EUR 13 

SETT I SAGOLANDET 

Storytelling och historiebruk 

Restaurang Stationen 

Skype i Stockholm 

Klichéer och maximalism 

Mäklarlögnerna om staden 

WINGÅRDHSLANDET 

Scener ur ett postmodernt Sverige

Wingårdhslandet 

Wingårdh Arkitektkontor dominerar det offentliga märkesbygg 

andet i Sverige. Men håller deras arkitektur måttet? 

Är framgångarna bara en följd av ett behov av en arkitektkändis? 

Med Spira, Sven-Harrys konstmuseum, Victoria 

Tower och några andra färska byggnader som utgångspunkt 

tecknar Tomas Lauri en bild av arkitekturlandet Sverige. 

48 arkitektur 1-2012 arkitektur 1-2012 49


Föregående uppslag. Kungsholmsporten 

i Stockholm, kvarteret Brovakten, innehåller 

270 hyres lägenheter i två torn. Färdiga 

januari 2010. 

Nedan. Två naturum som har en tydlig 

arkitektonisk poesi. 

1. Snöfällan, naturum Laponia vid Stora Sjöfallet. 

Vinnande förslag i inbjuden tävling. 

2. Naturum Tåkern i Östergötland invigs våren 

2012. Vinnande förslag i inbjuden tävling. 

Foto Ola Österling (föregående uppslag) 

1 

2 

SVERIGE KAN INTE HA EN ANNAN GUD än Gert Wingårdh, 

tänker jag. Ingen annan har lyckats lika bra de senaste 

20 åren med att popularisera och sprida bilden av vad en 

arkitekt är och kan vara. 

Det är intressant hur han blivit synonym med rollen 

som arkitekt. I alla fall i media och hos allmänheten. Han 

ingår i kändisetablissemanget. Den där personen som 

kan hosta upp one-liners i en tv-soffa, roa i ett sommarprogram 

på radion och posera som en riktig arkitekt med 

grafiska glasögonbågar. 

Det hela säger något om Sverige som arkitekturland. 

Om arkitekturen som något perifert i våra medvetanden. 

Att det behövs en personlighet som får oss att känna lite 

mer som för Zlatan, Robyn eller Persbrant för att vi ska 

ta i ämnet. 

Men det går också att tala om en popularitet bortom 

personen. Om en arkitektur som är gångbar i Sverige. Wingårdh 

Arkitektkontor tycks ha en förmåga att leverera på 

ett sätt som de flesta beställare förstår. En kommunicerad 

upplevelse. Inte bara abstrakta ledord som logistik, funktion, 

platsspecifik eller tektonik. Ser man till de offentliga 

hus som byggs dominerar Wingårdhs. Lite som om man 

valde mellan dem och alla andra svenska arkitekter. 

MEN DET ÄR INTE LÄTT att skilja personen Gert Wingårdh 

och hans kontors arkitektur åt. Det framgår även i mindre 

populistiska sammanhang. Kopplingen mellan person 

och arkitektur finns där i de flesta analyser av hans arkitektur. 

Få skribenter låter bli att föra samman retorisk 

med arkitektonisk förmåga. Som när Mark Isitt skriver 

i essän ”Flit” att Gert Wingårdh oavsett vad han talar om 

är värd att citera. 

I samma essä länkar Isitt samman arkitektur och kärleksliv. 

Man får man veta att Gert Wingårdhs produktion 

kan hänga samman med att han 1989 skilde sig från sin 

ungdomskärlek, ”den läderklädda” före detta sångerskan 

Annika Egenwall, mor till hans två första barn, och 

ett år senare gifte om sig med arkitekten Karin (saknar 

efternamn i texten), mor till hans tredje barn. Johan Linton 

gör en liknande koppling i essän ”Framgångar och 

mognad” där att ha en älskarinna och vara arkitekt har 

beröringspunkter. 

Samme Linton publicerar biografisk poesi av Gert Wingårdh 

och låter analysera hans språk i senaste numret av 

3. Omslag till tidskriften Arche (nr 36–37, 

2011). Fotot är taget av Per Magnus 

Johansson. 

Arche (36–37, 2011). Det inleds med en av de längsta och 

mest djuplodande intervjuer jag läst om en känd svensk. 

Den böljar fram över 80 sidor och berör det mesta: barndom, 

fruar, förebilder, resor, historia, sex och kollegor. 

Personen Gert Wingårdh blir nästan monumental. 

Det är roande. Men jag ställer mig frågan om hans personlighet 

faktiskt är större än hans arkitektur. Det blir 

snedvridet. Han är dessutom ingen poet att ta på allvar. 

Han väger lätt i det sammanhanget. 

KANSKE HÄNGER FOKUSET på hans person ihop med att han 

för många, trots sin kommersiella framgång, är diffus som 

arkitekt. Lika ofta, om inte oftare, som privatlivet nämns, 

är skribenter inne på att hans arkitektur har många ansikten. 

Olof Hultin skriver i en kommentar till två villor att 

om han ska få ett bättre mottagande internationellt ”bör 

han bli lite mindre flyhänt och mer igenkännbar” (Arkitektur 

nr 7/2005). 

Gert Wingårdh hoppar från det ena uttrycket till det 

andra i mångas ögon. De ser ingen linje, ingen riktning. 

Bara ett grunt ideologiskt bagage. Den stora bilden går 

förlorad, konstaterar Mikael Nanfeldt i essän ”En flanör, 

men också en romantiker”. 

Delvis kan den här kritiken förklaras med att Gert 

Wingårdh bryter mot svensk sed. Han faller inte tillbaka 

på måttkedjor och lägenhetsplaner. Nöjer sig inte med 

det. Hans arkitektur hänger ihop med honom som person. 

Intuitiv. Konstnärligt syftande. Dunkla mål. Inte alls 

på förhand formulerade som idé och vision. 

Men det ligger också något annat i kritiken. Det nyckfulla, 

smått opportunistiska som många ser hos Gert 

Wingårdh är inte precis vad man förknippar med djupt 

personlig arkitektur. Det pekar snarast på något motsatt: 

en avsaknad av en egen personlig stil. En uttrycks - 

ka meleont. 

Jag kan inte låta bli att tänka på Robert Musils roman 

Mannen utan egenskaper (1930–32) om Ulrich som går 

runt på Wiens gator före första världskriget, letar sitt jag 

och finner att han är flera jag, att den moderna människan 

rymmer legio personligheter, vissa av dem motsägelsefulla. 

Romanen blev flitigt diskuterad, kanske på ett sätt 

som aldrig tidigare, under det postmoderna 1980-talet. 

Världen var plötsligt skenbar och överallt fanns det spegelbilder. 

Ingen mer sann än någon annan. Under samma 

årtionde, som innebar Gert Wingårdhs genombrott, kom 

Paul Austers New York-trilogi. Tre deckarliknande romaner 

där alla alter egon lyfter jagets upplösning till en fiktiv 

nivå. Det finns inga sanningar, bara berättelser och 

påståenden. I oändlighet. 

Jag hävdar inte att Gert Wingårdh har läst de här böckerna, 

bara att hans arkitektur är präglad av en liknande 

verklighetsuppfattning. Den byter ofta skepnad. Vad som 

är djup och vad som är yta är inte självklart. Den kan 

beskrivas som ett kalejdoskop. 

Att han är öppen med referenser är ett annat tydligt 

postmodernt drag. Samtidigt som ismen gjorde upp med 

jaget gjorde den upp med tanken på det unika skapande 

jaget, konstnärsgeniet som trollar fram mästerverk bara 

genom att rota i sitt inre. 

»HAN HOPPAR FRÅN DET ENA UT- 

TRYCKET TILL DET ANDRA I MÅNGAS 

ÖGON. DE SER INGEN LINJE.« 

Gert Wingårdh plockar ofta oblygt fram tidskrifter 

och pekar på olika referenser. Än i dag är han en inbiten 

tidskriftsläsare och välorienterad i vad som händer 

i arkitektvärlden. Han försvarar inte sällan detta med att 

det över huvud taget är svårt att tala om det unika i en 

värld där ingen är ensam om en idé. Det är inte vad man 

gör utan hur man gör det som avgör relevansen. 

Det är intressant att jämföra Gert Wingårdh med de 

arkitekter som kom fram efter honom i början av 1990talet. 

Som Thomas Sandell och Claesson Koivisto Rune. 

Personlig stil och konsekvens var plötsligt viktigt. 

WINGÅRDHS ARKITEKTUR SAKNAR därför inte särdrag. Med 

tiden har det blivit tydligt att vissa lösningar upprepas. 

Som de vassa hörnen, de dramatiska trapporna, förkärleken 

för ränder, men också sådant som att trappan 

skär ned i mitten på ett hus, att husen ofta ligger lågt i terrängen 

och har sin höjd tack vare att landskapet sluttar, 

att höghusen gärna får en överdimensionerad övre del, 

som ett huvud på en hals. 

50 arkitektur 1-2012 arkitektur 1-2012 51 

3


Studerar man kontorets planer präglas de av kontinuitet 

– inte något flyktigt. I grunden är de funktionella och 

praktiska, men de har också en hel del ytor som bara går 

att motivera estetiskt. Särskilt det salongsmässiga prioriteras 

i bostäderna. Jag studerar en lägenhetsplan från ett 

hus i Vellinge från 2003 och undrar varför det finns en 

bred svårmöblerad passage mellan sovrum och vardagsrum. 

Det är lite som om han speglar Sverige efter folkhemmet 

– alla försök att liva upp ett samhälle som fastnat i en 

grå vardag och övermaga allvar och viljan att ta klivet in 

i den liberala ekonomins mervärden. 

Jag får filmiska associationer. Under de skiftande fasaderna 

är det en och samma dramaturgi som skymtar. En 

dramaturgi som är mer Hollywood än Bergman, mer av 

överraskningar, intrig, passion och action än tystnad, allvar, 

hat, skilsmässor och Gud. 

»WINGÅRDHS SPEGLAR SVERIGE EFTER 

FOLKHEMMET, ALL VILJA ATT TA KLIVET 

IN I DEN LIBERALA EKONOMIN.« 

WINGÅRDHS ARKITEKTUR har liknats vid en modern variant 

av barock. I flera av deras offentliga byggnader finns 

en axialitet, som Rasmus Wærn mycket riktigt påpekar 

i boken Gert Wingårdh, architect. Den är inte alltid tydlig 

och homogen. Ett loungestråk sammanfogat av många 

händelser. Som i en film där den ena scenen avlöser nästa. 

Mycket ska med. Hellre maximalt än minimalt. Fredrik 

Nilsson sammanfattar träffande när han skriver om 

Chalmers Tekniska Högskolas aula: ”Det inre är sammanhängande, 

dynamiskt och flytande; man upplever det 

som sekvenser av rum som snarare är delar av samma 

oändliga rum, vilket stundtals fångas in, komprimeras, 

expanderar och öppnas upp. Enkla rätvinkliga rumsdelar 

får komplexitet och spänning genom att relateras till varandra 

i tre dimensioner.” (Arkitektur nr 7/2001). 

En annan sak som jag har slagits av är hur Asplundska 

Wingårdhs är när det kommer till material och detaljer. 

Taktila i sina val men traditionella i utförandet. Jag snubblar 

över ordet utsökt i flera beskrivningar. De gör som 

arkitekter ska, går in för hantverk och naturmaterial. Men 

där finns lite av experimenterande. Inget dyker upp på fel 

ställe och vid fel tillfälle. Ingen materiell verfremdungseffekt. 

Det byggbara och beprövade går först. När de pryder 

ett tak med vass är det inget nytt påfund utan ett återfunnet, 

när de väljer att böja glas tredimensionellt är det 

för att den internationella arkitekturen länge gjort det. 

Mycket tack vare att materialvalen sällan utmanar blir 

det som om yta och material är ett och detsamma. Ett 

typiskt exempel är de färgade och screenade glasytor han 

har använt under senare år. Allt tycks gå att bryta ner till 

en tvådimensionell yta. En hård blank yta. Bildmässighet. 

SJÄLV ÅTERKOMMER GERT WINGÅRDH ofta till att kontorets 

byggnader utgår från platsen. De känner alltid in kontexten, 

läser av den, för att utvinna en effekt. Att göra 

en expressiv byggnad i det historielösa Hyllie (varuhuset 

Emporia) är något annat än att kila in den bland klippor 

på västkusten (Villa Astrid i Hovås). Resultatet blir en 

arkitektur som dramatiserar platser, ibland överdramatiserar 

dem. 

Hur väl Wingårdhs lyckas hålla balansen i kontexten 

är ofta avgörande. När byggnaderna förlorar kontakten 

med kontexten framstår de ibland som osjälvständiga, 

som om de går vilse i alla försök till unicitet. Till viss del 

beror detta på att de i grunden är en pragmatisk lösning 

på en situation eller ett program. Den ger husen resning, 

ett skelett. 

Det blir problem när en byggnad som Kuggen saknar 

ett reellt syfte. Det är oklart vad den ska användas till. 

Mer än att vara en ikon. En samlande ikon för Chalmers 

Campus Lindholmen. Planerad för alla möjliga situationer 

i generalitetens namn. En plats där möten, utställningar 

och samarbeten av vitt skilda slag ska äga rum. 

Det är avslöjande att vara på ett öppet våningsplan, carte 

blanche, och sedan gå till ett plan där hyresgäster har flyttat 

in. Så fort människor, innerväggar, möbler och saker 

kommer på plats blir våningsplanen ordinära. De förlorar 

det mesta av sin kraft. 

Fasadens brokiga färgsättning är talande. Den kunde 

ha varit ett sätt att ge Kuggen ett sammanhang. Men den 

har blivit en splittrad provkarta. Den statiska upprepningen 

av triangelfönster hjälper inte upp det disparata 

intrycket. 

Till vänster. Köpcentrumet Emporia på väg 

upp. En expressiv byggnad i den historielösa 

Malmöstadsdelen Hyllie. Invigning 

i december 2012. 

Foto Sten & Ström 

Det bästa med Kuggen är formen. Hur de runda 

våningarna har lagts ovanpå varandra och sakta förskjutits 

för att längst upp kraga ut ett antal meter. Varför inte 

hålla tillbaka lite, bara nöja sig med att framhäva formen? 

Kanske hade det inte blivit tillräckligt barockt då? 

PÅ ETT SÄTT ÄR DET INTE SVÅRT att se att Victoria Tower 

(se sid 62) är ritat ungefär samtidigt som Kuggen. Också 

den byggnaden har en särpräglad form och en fasad med 

en tydlig mönsterverkan. Men till skillnad mot Kuggen är 

Victoria Tower sansad i sin genre och sitt sammanhang. 

Behärskad. En lagom markör för Kista från motorvägen 

och måttfull i själva Kista. Jämför man den med många 

skyskrapor i världsmetropoler, som Jean Nouvels Agbartorn 

i Barcelona eller Fosters kontorsgurka i London är 

den avgjort mindre potent. 

Samtidigt är Victoria Tower svårgripbar och ambivalent 

i positiv bemärkelse genom att se olika ut från olika 

betraktelsevinklar. Fasadens mönster hjälper till. Ett animerat 

mönster som skiftar med vädret och fläckvis dyker 

upp efter mörkrets inbrott. 

Ur konstnärlig synpunkt hade det säkert varit bättre 

att låta en Olafur Eliasson styra upp den, som han styr 

upp Henning Larsen Architects konserthus Harpa i Reykjavik. 

Det hade lyft Victoria Towers lite hårda och vassa 

form. 

Det är också synd att fasadmönstret inte smittar av 

sig nämnvärt på det inre. Det är för stort för att fungera 

som ett raster som silar ljus. Framför allt i hotellrummen 

ger det lite till rummen. Först uppe i skybaren, där det 

är åtta meters takhöjd, fungerar fasaden som ett lövverk, 

så att insida och utsida hänger ihop. 

MEN WINGÅRDHS SKRAPA är inte sämre än två andra snarlika 

byggnader, Bella Sky i Köpenhamn av 3xN och kontoret 

Barcode i Oslo av Snøhetta. Alla tre förvrängda 

fortsättningar av den nordiska modernistiska skrapan. 

Den samhällsanpassade skrapan. Väldigt mycket handlar 

om att ta plats i staden utan att göra större anspråk 

än som krävs. Ta i mycket utan att släppa gemenskapen 

ur sikte. För Wingårdhs ger det ett sammanhang som 

gagnar arkitekturen, som lyfter fram deras förmåga att 

leverera lösningar i trängda situationer. En övertygande 

sundhet. 

Ovan. Den brokiga färgsättningen kunde ha 

varit ett sätt att ge Kuggen ett sammanhang. 

Men den nya portal- och utställningsbyggnaden 

på Campus Lindholmen i Göteborg har 

blivit en splittrad provkarta. Färdig 2010. 

Foto Tord-Rickard Söderström (exteriören), 

Åke E:son Lindman (interiören) 



»PASSAGEN SOM LEDER GENOM BOTTENVÅNINGEN 

ÄR KLÄDD MED SPEGLAR. MAN SER SIG UPP - 

REPAS OÄNDLIGT. DET ÄR EN VÄRLD FULL AV JAG. 

EN BILD AV EN POSTMODERN SJÄL.« 

Även Sven-Harrys konstmuseum (se sid 56) är ett gediget 

svar på en svår situation. Inte heller det gör onödigt 

väsen av sig. Kontexten är en annan än för Victoria Tower. 

Mer intrikat. Vid en älskad stadspark mitt inne i den stockholmska 

stadsmassan. Och förutom museet en rad hyresrätter 

i huset. Problematiken har inte blivit mindre av att 

Sven-Harry Karlsson, ägare och grundare av Folkhem, 

har velat få bottenplanet till sin egen 1700-talsherrgård 

excentriskt införlivat i huset som en del av takvåningen. 

Det fina är hur herrgården har blivit en del av konsten 

och konsten en del av bostäderna. Det är som om huset på 

ett kongenialt sätt tolkar Sven-Harry Karlssons leverne. 

Konst och vardag går upp i varandra. Själva museet börjar 

nere i markplan och rör sig uppåt genom byggnaden 

och bostadsplanen för att landa på taket, där man kan ta 

del av både herrgården och skulpturer på terrassen. Lägg 

till det att det i bottenplanet finns två showroom och en 

restaurang. Sektionen har en uppenbar spänning. 

Trots det är museet relativt enkelt som hus, inte alls 

tillkrånglat. Ett stadshus med en glasad publik sockel 

och ett mässingsklätt övre parti. Jag kommer att tänka på 

Carl Nyréns Stockholms Sparbank. Ett hus som både är 

ett uttryck för sin tid, förankrat i staden och som genom 

sina till synes enkla lösningar ställer sig mitt i en svensk 

byggtradition. 

SVEN-HARRYS MUSEUM VISAR att det finns en mer innerlig 

väg att gå för Wingårdhs. De lyckas säga något utan att 

vara alltför teatrala och scenografiska. 

I detta kan de växa. Karva fram ett manifest ur. Hävda 

att de här värdena förstår vi något om. Sluta vara ängsligt 

i hasorna på det senaste och slira iväg i nyfikenhet. 

Det är det Gert Wingårdh skulle behöva använda sin 

nuvarande position till, tänker jag. Våga vara lite mer på 

riktigt. Det är en festlig upplevelse att gå genom den passage 

som leder rätt genom bottenvåningen. Den är helt 

klädd med speglar. Man ser sig upprepas oändligt. Det är 

en värld full av jag. En bild av en postmodern själ. 

Som få arkitekter har Gert Wingårdh privilegiet att 

välja vilken väg han vill gå, hur han ska fortsätta. Flera 

tecken pekar mot att vi kan få ser mer av denna innerlighet. 

Inte minst de båda naturumen. Tåkern med sitt vasstak 

och Laponia där fasaden är en snöfälla har en tydlig 

arkitektonisk poesi. 

En annan tendens är att hans växande kontor och 

imperium fortsätter att gå på som vanligt, fast med 

honom lite mer i bakgrunden, som en senior rådgivare. 

Spira, Smålands konst och teater (se sid 70), är ett projekt 

där Gert Wingårdh framhåller att en medarbetare, Jonas 

Edblad, och inte han är huvudförfattare. Det är ett styvt 

löst projekt, som har försett Jönköpings kulturarbetare 

med moderna arbetsplatser och praktfulla scener där 

röd hjärtlig intensitet och svensk trolsk natur letat sig in 

i salarna, för att inte tala om hur ståtlig lobbyn är. 

MEN SJÄLVA FÖRPACKNINGEN, skalet, fasaden, känns hastigt 

tillkommen. Som en snabbspolning av delar av 

Erskine, Gehry och Aalto. Jag hade önskat att någon 

i processen hade reflekterat lite över vad en icke-transparent 

glasfasad på ett prutat sätt i totalentreprenadens 

form innebär för ett klumpigt hus. Immateriell och hal. 

Inte alls som en glasvas. 

Det hade behövts en starkare och solidare formidé. 

Samtidigt är Spira arkitektsverige i ett nötskal. En 

form idé som låter sig göras för runt 30 000 kronor per kvadratmeter 

(betänk att Oslooperan som har ett liknande 

program kostade det tredubbla per kvm). Wingårdhs gör 

detta arkitekturland möjligt. De kan det och behärskar 

det snäppet bättre än de flesta av sina konkurrenter. 

TOMAS LAURI 

LITTERATUR: 

Arche, 2011 36–37. 

Wingårdhs, särtryck ur Arkitektur 1989–1998. 

Wingårdhs, särtryck ur Arkitektur 1999–2006. 

Gert Wingårdh, Trettio års arkitektur genom fyra decennier, 

red Mikael Nanfeldt, Birkhäuser 2008. 

Gert Wingårdh, architect, red Rasmus Wærn, Birkhäuser 2001. 

Att ställa till en scen – historien om Spira, Rasmus Wærn, 

Bokförlaget Langenskiöld 2011. 

Till höger. Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. 

Passagen genom entréplanets slits ut mot Vasaparken. 

Förutom dörrarna i tombakplåt är väggarna 

klädda med spegelglas. 

Foto Tord-Rickard Söderström 


1 2 

WINGÅRDHSLANDET: SVEN-HARRYS 

SVEN-HARRYS KONSTMUSEUM 

OCH LÄGENHETER, STOCKHOLM 

Ett guldglänsande stadshus, som 

både smälter in och skiljer ut sig, 

där konst, hyreslägenheter och 

kommersiella lokaler blandas. 

ARKITEKT/ARCHITECT: WINGÅRDH ARKITEKTKONTOR 

SVEN-HARRYS, MUSEUM AND APARTMENTS, STOCKHOLM 

SITUATIONSPLAN 1:10 000 

1. SVEN-HARRYS KONSTMUSEUM 

2. VASAPARKENS BOLLPLAN 

3. SABBATSBERGS SJUKHUS 

1. Byggnaden mot norr och Vasaparken. 

I den 4,5 meter höga bottenvåningen ligger 

publika ytor. De tre påföljande våningarna 

har sex lägenheter per plan. 

2. Entréfasaden mot söder och Eastmansvägen. 

Till vänster i entréplanet har Gärsnäs 

showroom, i mittendelen reception och shop. 


4. BARNHUSBRON 

5. BONNIERS KONSTHALL 

6. S:T ERIKSPLAN 

56 arkitektur 1-2012 arkitektur 1-2012 57 

6 

TORSGATAN 

ODENGATAN 

5 

1 

2 

DALAGATAN 

4 

3


ENTRÉPLAN 1:400 

1. RESTAURANG 

2. KÖK 

3. UTSTÄLLNING 

4. SHOP/RECEPTION 

3 

1 

3 

3 

4 

LÄGENHETSPLAN 1:400 

58 arkitektur 1-2012 

3 

1 

2 

Arkitekten beskriver: Det vertikala 

museet är en stadstyp. I stadssammanhang 

kopplas utställningar 

ofta samman med trappor, 

hissar eller rulltrappor. Det är en 

konsekvens av tätheten, men 

också ett sätt att skapa sekvenser 

i utställningarna utifrån byggnadens 

naturliga gränser, där basen 

och toppen får särskild betydelse. 

Sektionen genom Sven-Harrys 

med de kommersiella verksamheterna 

i markplanet, samlingen på 

taket och konsthallen i byggnadens 

kärna följer denna typologi. 

Byggnadens dubbla funktioner 

– bostäder och kultur – fungerar 

oberoende av varandra och har 

skilda entréer från Eastmanvägen. 

Bottenplanet rymmer gallerier, 

ett café och rum för utställningar. 

Högre upp i huset ligger det 

bostäder utmed husets sidor och 

gallerier i mitten. Byggnaden kröns 

av ett pent house, där den Karlssonska 

samlingen av i huvudsak 

skandinaviskt sekelskifte placeras 

i en parafras på interiörerna av 

hans tidigare hem Ekholmsnäs på 

Lidingö. 

Allt har klätts i en metall som 

kallas Nordic Royal. Det är en 

inert legering som inte oxiderar. 

Materialet består till största delen 

av koppar, förenat med 4–6% zink, 

ungefär lika mycket aluminium 

samt 0,3–1,5% tenn vilket valsats 

till 1,4 mm tjock plåt. Den gula 

2 

färgen rimmar med Stockholms 

traditionella putsfasader i gulockra. 

Snarare än att vara ett 

enskilt monument, strävar Sven- 

Harrys efter att framstå som ett 

hus bland andra i staden. Det är 

innehållet – konsten – som gör 

byggnaden offentlig. Fasaden 

är bara en annons. 

Programmet och dispositionen 

är ett svar på områdesplanen. 

Denna angav att en byggnad på 

denna prominenta plats skulle 

vara fem våningar hög och ha 

en indragen takvåning, huvudsakligen 

för bostäder men med en 

offentlig verksamhet längst ned. 

Denna 40/60-relation modifiera - 

des i projektet så att de offent - 

1. Vy från nordöst. Fyra av de sex lägenheterna 

på varje plan har balkonger mot 

Vasaparken eller Eastmansvägen. 

2. Den centrala utställningssalen en trappa 

upp. Golv i douglasfuru från Dinesen. 

Skulptur av Lars Kleen. 

Foto Tord-Rickard Söderström (1), Åke E:son Lindman (2) 

liga ytorna placerades på markplanet, 

i kärnan och på toppen, 

vilket gav möjlighet till utställningar 

med olika typer av ljus. 

GERT WINGÅRDH 

ANNA HÖGLUND 

3. Entrérummet med vy ut över 

Eastmans vägen. Skulptur av 

Lena Cronqvist. Specialritade 

fåtöljer av Åke Axelsson. 

4. Utställningssal på entréplanet. 

Golv av grovslipad grå ölandskalksten. 

Skulptur av Lars Kleen. 

Foto Sven-Harrys (3), Åke E:son 

Lindman (4) 

arkitektur 1-2012 59 

3 4

EASTMANS- 

VÄGEN 


FAKTA 

Adress: Eastmansvägen 10–12, Stockholm. 

Arkitekt: Wingårdh Arkitektkontor AB genom 

Gert Wingårdh, Anna Höglund (formgivare), 

Pilutaq Larsen Ström (handläggare), Hanna 

Samuelson, Fredrik Nilsson, Paula Stenqvist, 

Jakob Luttinger (medverkande), Pieter Sierts 

(visualiserare). Detaljplan: Stadsbyggnads - 

1. Sven-Harry Karlsson själv på soffan inne 

i den kopia av undervåningen till 1700-talsherrgården 

Ekholmsnäs på Lidingö som 

införlivats i museets takvåning. Här visas 

Sven-Harrys privata konstsamling. 


3 

1 

SEKTION 1:400 

1. SHOP/RECEPTION 


3. LÄGENHET 

4. KONTOR 

5. HERRGÅRD/MUSEUM 

4 5 

3 3 

3 3 

2 

2 2 

kontoret Stockholms stad 2007 04 27. Byggherre: 

Folkhem Produktion AB. Entreprenadform: 

Totalentreprenad. Byggnadsentreprenör: 

Folkhem Produktion AB. Bruttoarea: 4 800 kvm. 

Byggnadskostnad exkl tomt: ca 150 mkr. 

Byggnadsår: 2010–11. 

1 

3 

VASAPARKEN 

TAKPLAN 1:400 

1. MUSEUM 


3. KONTOR 


2 

3 

1 

2 3 

4 

2. Passagen mellan kopian av herrgården 

(till höger) och utställningssalen på takplanet. 

3. Hallen med konkava väggar i kopian 

av herrgården. Matta av Märta Måås 

Fjetterström. 

4. Takvåningen har en dubbel plåtfasad 

i Nordic Royal. Det yttre skiktet är perforerat 

50 % med 5 millimeters hål. Takterrassen 

fungerar som skulpturpark. Skulpturerna 

av Lena Cronqvist. 

Foto Tord-Rickard Söderström (2, 4), Sven-Harrys (3) 

arkitektur 1-2012 61

WINGÅRDHSLANDET: SPIRA 

SPIRA, SMÅLANDS MUSIK OCH TEATER, 

JÖNKÖPING 

Med Spira samlar Jönköping scenkonsten 

i ett hus. Fyra olika salar i en randig glaskoloss 

på en konstgjord udde i Munksjön. 


PERFORMING ARTS HOUSE, JÖNKÖPING 



Föregående uppslag. Stora konsertsalen 

med plats för 910 besökare har paneler 

i amerikansk lönn och stolar i ett specialvävt 

rött ulltyg. Scengolvet är i massiv ek för 

akus tikens skull. Övriga golv i lönnparkett 

eller röd linoleum. 

Till höger. Teaterscenen är hästskoformad 

med svartlaserade väggar, grönlaserade balkonger 

och stolar i ulltyg i bruna, gröna och 

gröngula nyanser. Scengolvet är ett massivt 

svartmålat limträgolv. Golven i salongen är 

av svart massiv ek eller svart linoleum. 

Samtliga fotografier Åke E:son Lindman 

Foajén är klädd med amerikansk lönn och 

har randiga inslag av guldfärgad aluminium. 

Golv av diamantfräst ölandskalksten. 

Arkitekten beskriver: I den våg 

av nya kulturhus som nu byggs 

i Norden, utmärker Spira sig med 

sina många scener. Orsaken är 

Smålands musik och teaters flera 

fasta ensembler. Huset har plats 

för en publik på totalt 1 700 personer. 

Till detta finns en restaurang. 

Spira har fyra salar. Konsertsalen 

med 910 platser är störst. 

Visionen var att skapa ett gemensamt 

rum för musiker och publik. 

Formen ger ljudet många reflexer, 

så att musiken ska uppfattas på 

samma sätt oavsett var i salen du 

sitter. Det är i första hand utformat 

för Sinfoniettans musik, men justerbara 

väggar och tak kan ändra 

dess akustik. Rummet är, liksom 

Göteborgs konserthus, klätt med 

paneler av amerikansk lönn och 

antyder i sin form samma spiralrörelse 

som huset i sin helhet. 

Teaterrummet har tagit intryck 

av intima hästskosalonger som 

Radateatern i London och Théâtre 

Bouffes du Nord i Paris. Målet har 

varit en teater där skådespelarna 

kommer så nära publiken som 

möjligt. Genom att scenen, liksom 

i konsertsalen, ligger på samma 

nivå som salongens mitt ges inte 

bara rörelsehindrade tillgång till 

de bästa platserna, utan även 

möjlighet att bygga upp en scen 

som låter skådespelet ta plats 

mitt i rummet. 

Mellan dessa båda huvudscener 

ligger Kammaren, en multisal 

som kan förändras efter behov. 

Och som en avslutning på foajén 

ytterligare en scen som ska fungera 

tillsammans med kaféet för 

bland annat lunchföreställningar. 

Foajén ålar sig fram utmed 

fasaden mot Munksjön. Den 

börjar stort men kläms snart åt 

där trapporna upp till andra raden 

möts. På andra sidan denna midja 

har rummet en intimare karaktär. 

Medan foajéns första rum är en 

upptakt, är det andra pausens 

rum. Skalförändringarna markeras 

också av Ingegerd Råmans lampor, 

som speglar arkitekturen med 

en varierande komplexitet. 

Byggnaden ligger på en 

konstgjord udde i Munksjön. Det 

ogenerade, men samtidigt mycket 

exponerade läget valdes ut av 

Landstingsfastigheter för ett nytt 

scenkonsthus sedan de gamla 

lokalerna dömts ut av arbetsmiljöskäl. 

Planen, där alla ytor framför 

och bakom scenen organiserats 

på en gemensam nivå och volymen 

skruvar sig upp från entrén, 

formulerades i tävlingen 2006. Då 

fixerades också mötet med staden 

med huvudentrén mot Munksjöns 

promenadstråk och motsatta 

sidan förberedd att möta kommande 

kulturhus i öster. 

De svala fasaderna av glas 

binds samman av varma band 

i orange. När solen sjunker över 

vattnet höjer de färgade glasen 

stämningen inne i foajén. Det 

varma ljuset beblandar sig med 

sorlet från människorna som rör 

sig upp från garderoben. Förväntans 

portar lyser i klara färger. 

Där bakom, i dunklet, kommer 

livet strax att än en gång ställas 

på sin spets. 


JONAS EDBLAD 


6 

3 

4 

2 

11 

1 1 

7 

8 

5 

9 

4 

10 

2 

3 

PLAN 4 1:800 

1. ÖPPET NEDÅT 

2. PERSONALRUM 

3. BALKONG 

4. ADMINISTRATION 

ENTRÉPLAN PLAN 3 1:800 

1. ÖVRE ENTRÉ 

2. FOAJÉ 

3. TEATER 

4. KAMMAREN 

5. KONSERTSAL 

6. CAFÉSCEN 

7. RESTAURANT 

8. KÖK 

9. PERSONALENTRÉ 

10. TEATERGATA 

11. REPETITIONSSAL 

arkitektur 1-2012 73 

1 

Foajén med stora glaslampor 

av Ingegerd Råman.


FAKTA 

Adress: Kulturgatan 3, Jönköping. Arkitekt: 

Wingårdh Arkitektkontor AB genom Gert Wingårdh, 

Jonas Edblad (formgivare), Ingrid Gunnarsson 

(medverkande tävling), Andreas Henriksson, 

Peter Öhman (handläggare), Claes Berglöf, 

Viktoria Wallin, Josefine Kastberg, Foued Hajjam, 

Therese Ahlström, Aron Davidsson, Anna Palm, 

Dan Danielsson (medverkande), Charlotta Rosell 

(grafisk formgivare), Daniel Frickeus, Fredrik 

Gullberg, Pål Ericksson, Ola Frödell, Robert 

1. Entrén vid Munksjön. 

2. Baksidan med scenarbetarnas balkong. 

3. Huset från väster och Munksjön. 

SEKTION GENOM STORA KONSERTSALEN 

Hendberg, Peter Sierts (visualiserare). Inredning: 

Wingårdh Arkitektkontor AB genom Helena 

Toresson, Sara Helder (formgivare), Viktor Alm, 

Björn Nilsson & Anna Nyborg Lafveskans (medverkande). 

Detaljplan: Stadsbyggnadskontoret 

Jönköpings kommun 2008-10-02. Konstnär lig 

utsmyckning: Ingegerd Råman & Milo Lavén. 

Övriga konsulter: Akustik: Akustikon, Norconsult 

AB. Scenteknik: Teaterkonsult Hasselblad, 

Landskap: Ramböll. K: COWI. E: WSP Systems. 

Belysning: WSP Ljusdesign. VVS: Sweco 

Systems. Byggherre: Landstingsfastig heter 

i Jönköpings län. Beställare inredning: 

Inköpsavdelningen Landstinget i Jönköpings län. 

Entreprenadform: Totalentreprenad. Byggnadsentreprenör: 

PEAB. Bruttoarea: ca 15 000 

kvm. Byggnadskostnad exkl tomt: ca 348 mkr 

+ ca 67 mkr för inredning, scenteknik och konstnärlig 

utsmyckning. Byggnadsår: 2009–11. 

1 2 3 


4 

3 

MUNKSJÖN 

VÄTTERN 

SITUATIONSPLAN 1:12 

1. FRAMTIDA KULTURBYGGNAD 

2. LÄNSMUSEUM OCH STADSBIBLIOTEK 

3. RÄTTSCENTRUM 

4. RESECENTRUM 

1 

2 



NY ARKITEKTUR: X 

VICTORIA TOWER, KISTA 

Kista har fått sitt landmärke. En 117 meter hög 

föränderlig hotellskrapa. Den glittrar som en 

paljettklänning i solen och byter skepnad med 

betraktelsevinkel och vid mörkrets inbrott. 


VICTORIA TOWER HOTEL, KISTA (OUTSIDE STOCKHOLM) 

WINGÅRDHSLANDET: VICTORIA TOWER 




Föregående uppslag. Victoria Tower är 

ett tydligt landmärke från E4:an. 

1. Victoria Tower ligger i slutet av en axel 

från Kista centrum. 

2. Tornet är högst i Kista med sina 117,6 

me ter och 35 våningar. 24 våningar är hotell 

(våning 1–22 samt 33 och 34) och 10 våningar 

kontor (våning 22–32). 

Foto Tord-Rickard Söderström (föregående uppslag, 1, 2) 

Arkitekten beskriver: Den norske 

investeraren Arthur Buchardt 

ville bygga Skandinaviens största 

hotell. Det skulle åter bli en fast 

förbindelse mellan Sverige och 

Danmark. Äntligen hade bygget 

börjat två år tidigare. 

11 minuter från Kastrup stannar 

tågen vid Hyllie station. Exakt 

250 meter från perrongmitt skulle 

Arthurs hotellentré ligga. »Scandinavian 

Tower« skulle bli Europas 

högsta hus. Med 274 m till översta 

bjälklaget, 88 våningar över mark 

och hela 326 meter till antenntopp 

var byggnaden HÖGST. 

Vi hade precis vunnit tävlingen 

om ett nytt flygledartorn på 

Arlanda flygplats. Där var skaftet 

smalt, men toppen, huvudet, brett 

och rymligt. Där föddes idén att 

göra hotelltornet bredare högst 

upp. Den mest åtråvärda ytan 

ligger på toppen, så varför avsluta 

huset med en spets? 

11 september sänkte det globala 

resandet. Tornet föll. 

Arthur ville bygga Stockholms 

mest spektakulära byggnad. Han 

fick en markanvisning vid Norra 

Bantorget. Vi ritade ett fritt format 

hotellpalats. Grönt glas i den övre 

delen och röd, polerad mahogny 

bakom kristallklara glas i sockeln. 

En självsäker rival till Grand Hôtel. 

Det blev ett mer nedtonat 

stenhus. 

Arthur ville bygga Stockholms 

högsta hus. Politiker och tjänstemän 

övervägde var det kunde fin- 

1 2 

SITUATIONSPLAN 1:10 000 

1. KISTAMÄSSAN 

2. ERICSSON 

2 

1 

E4 

JÄRNVÄGEN 

nas höga hus. Vid Värtan, kanske 

vid Globen, men absolut i Kista. 

Detaljplanen tillät inte höga hus, 

men den politiska viljan fanns. 

Aldrig har en plan förändrats så 

snabbt! 

Hotellet vid Norra Bantorget 

hade stora utskjutande spetsar. 

Upphängda i diagonalstag 

upphävde de tyngdlagen. Vi 

gjorde hela höghusets gavlar som 

växlande trianglar, en trappa till 

molnen, en Jakobs stege. 

Politikerna och tjänstemännen 

log och bilder publicerades. Hotellet 

var på g. 

En entreprenör ersattes med 

en annan. Plötsligt var kragande 

bjälklag och en »unik« silhuett 

för kostbart. Kvar blev bara ett 


alldeles rakt skaft, visserligen 

skarpt vässat eftersom spetsiga 

gavlar fortfarande lånade sig till 

junior- och seniorsviter i rätta 

proportioner. 

Huset blev alldeles vanligt. 

Förstämningen fångade alla. 

Var blev trianglarna av? 

De återuppstod som yta. En 

mosaik av åtta glassorter. Ett 

kamouflage av varierande 

våningshöjder och funktioner. 

En abstraktion. 

Den ekonomiska boxen var 

redan klar. Arthur hade sin affär. 

Allt inom var okej, allt utanför 

är otänkbart. 

Där stod slaget. 


KAROLINA KEYZER 



ENTRÉPLAN 1:500 

1. ENTRÉ 

2. RECEPTION 

3. BAR 

4. BUFFÉ 

5. KÖK 

6. KONFERENS 

2 

PLAN 33 1:500 

1. LOBBY 

2. KONTOR 

2 

2 

2 

1 

4 

5 

2 

1 


3 

1 

2 

6 6 

6 

2 

PLAN 34 1:500 

1. BAR 

2. TERRASS 

3. TEKNIK 

HOTELLRUM PLAN 3–21 1:500 

3 

1 

1. Hotellrummen är funktionella med vitmålade 

väggar, vitoljad askparkett på golvet 

och möbler och lös inredning från Vitra 

och Montana. 

2. Lobbyn är stor och öppen – matsal, 

bar och reception i ett enda vitmålat rum 

med golv av kinesisk granit och vitmålad 

douglas gran. Alla möbler från Vitra. 

Foto Tord-Rickard Söderström (1), Åke E:son Lindman (2) 

2 

FAKTA 

Adress: Arne Beurlings torg 3 A, Kista. 

Arkitekt: Wingårdh Arkitektkontor AB genom 

Gert Wingårdh, Karolina Keyzer (formgivare), 

Josefin Larsson, Rickard Karlsson, Stefan 

Nilsson, Per Odebeck, Anna Stenberg, Vendela 

von Malmborg, Tuva Gotte, Johan Israelsson, 

Johan Berg, Hanna Samuelsson, Fredrik Nilsson, 

Erika Carnbäck (medverkande), Robert Hendberg, 

Fredrik Gullberg, Pieter Sierts (visualiserare). 

Inredning: Arthur Buchardt, Wingårdh 

Arkitektkontor AB & Kiil Interiör. Stadsplan: Lola 

Arkitektur & Landskap/Tema. Konstnärlig 

utsmyckning: Konstfack studenter genom 

Scandic. Övriga konsulter: VVS: Teknoplan. K: 

Integra. E/Tele: ÅF, Styr/Regler: Sweco, Akustik: 

ACAD, Kök: Metos. Sprinkler: FCC Sprinkler 

& Service. Brand: Brandskyddslaget. Byggherre: 

Call Tower Invest AB. Entreprenadform: 

Totalentreprenad. Byggnadsentreprenör: PEAB. 

Fasadentreprenad: Skandinaviska Glassystem. 

Bruttoarea: 23 000 kvm. Byggnadskostnad: 

490 mkr (exkl tomt). Byggnadsår: 2009–11. 



FOGDELNING MELLAN 

FASADELEMENT I HÖRN 

HORISONTELLT FASADSNITT 1:10 

VERTIKAL BÄRANDE 

ALUMINIUM PROFIL 

I FASAD ELEMENT 

1 2 3 

1. Skybaren har en takhöjd på 8 meter. 

2. Fasaden består av åtta olika glastyper 

i silver- och guldnyanser. 

3. Fasaden är uppbyggd av cirka 

8 800 trianglar. 

Foto Åke E:son Lindman (1, 3), Ola Fogelström (2) 

VÄGG (UTIFRÅN) 

ISOLERGLAS 

ISOLERAD FYLLNING MED 

MINERALULLFÖRSTÄRKNING 

CEMENTBASERAD SKIVA 

MOT INSIDA 

INVÄNDIGT YTSKIKT AV 

LACKERAD ALIMINIUMPLÅT 

GLASHÅLLARE 

I DELNING MELLAN 

FASADELEMENT 

I HÖRN

WINGÅRDHSLANDET SETT I SAGOLANDET - Dinesen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?