Recensioner - Svenska samfundet för musikforskning
Recensioner - Svenska samfundet för musikforskning
Recensioner - Svenska samfundet för musikforskning
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
sin tids tonsättare, bland dem med Grétry och Gluck.<br />
Hans egen musikaliska smak <strong>för</strong>ändrades genom åren;<br />
man brukar räkna med tre perioder i hans musikaliska<br />
smakutveckling. Mot slutet av sitt liv ändras hans smak i<br />
riktning mot "le gout sensible"; han <strong>för</strong>edrog efter 1760<br />
definitivt romansen; också här kan man påminnas om<br />
Bellmans litterära och musikaliska utveckling bort från<br />
det enkelt komiska eller parodiska syftet.<br />
Med dessa frågetecken i kanten vill jag inte bestrida,<br />
snarare understryka de resultat Massengale nått i sina<br />
strukturanalyser. Han har bättre än någon tidigare forskare<br />
lyckats visa, med vilken fin uppfattning Bellman<br />
följer "det musikaliska mönstret" i de valda melodierna<br />
(Massengale talar rentav om "de musikaliska intentionerna").<br />
Om det är ett av Massengales huvudsyften att<br />
demonstrera Bellmans följsamhet in<strong>för</strong> musikaliska impulser,<br />
är han lika uppmärksam mot de fall där Bellman<br />
avsiktligt bryter mot det musikaliska mönstret i sin<br />
text, exempelvis <strong>för</strong> att måla scener av kaos och oreda.<br />
Syftet hos Bellman kan också vara av subtilare art. Ett<br />
av Massengales paradexempel är hämtat från Epistel 71.<br />
Bellmans versrader "An den lugna viken/Som går fram?<br />
- Åh ja" har samma rytmiska musikunderlag som de<br />
två följande "Än på langt håll mellan diken/Åkrarna."<br />
Men Bellman har undvikit att bygga raderna helt symmetriskt;<br />
rimmet kommer på ett oväntat ställe. snarast<br />
underbetonat men där<strong>för</strong> inte mindre effektfullt i den<br />
mjukt framtonade idyllstämningen.<br />
I ett annat kapitel utreder Massengale hur i Epistlarna<br />
inlagda instrumentalsoli fungerar med ibland episkt distanserande<br />
effekt. Han visar också, hur tekniken med<br />
instrumentalsoli med åren används allt mer kräset och<br />
sparsamt <strong>för</strong> att till sist <strong>för</strong>svinna utom i Epistel 82, där<br />
de begagnas <strong>för</strong> att <strong>för</strong>stärka en nueffekt. Mindre givande<br />
är det kapitel, där Massengale jäm<strong>för</strong> grepp ur litterär<br />
retorik med musikaliska stilfigurer; på nytt bekräftas<br />
svårigheten eller omöjligheten att över<strong>för</strong>a begrepp från<br />
den ena sfären till den andra annat än i metaforisk mening.<br />
Massengale gör en rad viktiga iakttagelser också mera<br />
i <strong>för</strong>bigående. I det korta avsnittet Extra-musical connotations<br />
of motives säger han intressanta ting om strukturen<br />
i Epistelverket. Att Bellman, när han ordnade<br />
Epistlarna, inte gjorde det på måfå utan gav akt på möjligheter<br />
att bygga in paralleller och kontraster i verket<br />
de enskilda dikterna emellan, har redan litteraturforskarna<br />
iakttagit. Vad Massengale framhåller är, att en<br />
sådan strukturering är byggd på upprepningar och kontraster<br />
inte bara av litterär och textmotivisk art, utan<br />
också av musikalisk-poetisk. Epistlarna 42 oh 49. av Byström<br />
kallade "syskonepistlar", har båda den stockholmska<br />
"Klubben" som scenlokal: de har också samma<br />
melodi. De epistlar, där Mollberg är huvudperson. har<br />
ofta marschmelodier som melodiskt underlag: här bidrar<br />
musiken sålunda både till att karakterisera personen och<br />
till att <strong>för</strong>binda epistlar med samma huvudperson sinse-<br />
mellan. Slående är också iakttagelsen att epistlarna 1<br />
och 59 har ett gemensamt "proklamationstema". marke-<br />
rat både i texten och i musiken. i Epistel 1 heter det<br />
"Och lydom Hännes (= Fröjas) lag". I Epistel 59: "Ly-<br />
dom-Bacchi lag!". Ännu klarare framträder den musika-<br />
liska likheten i Åkermanska manuskriptet och i Vf 38 a.<br />
enligt Massengales iakttagelse: egentligen skulle man<br />
behöva veta var<strong>för</strong> Bellman senare utplanade den. eller<br />
i varje fall gjorde den mindre tydlig.<br />
Det finns sannolikt ytterligare ett antal <strong>för</strong><br />
<strong>musikforskning</strong>en viktiga iakttagelser och metodiska<br />
nyheter i boken, vilka jag - som tillkallad recensent<br />
från det litteraturhistoriska hållet - av musikalisk okun-<br />
nighet och oskuld är o<strong>för</strong>mögen att referera. Det bör<br />
uttryckligen poängteras, att min utgångspunkt är den<br />
litterära Bellmansforskningen, t.o.m. om man får tro en<br />
recensent i denna tidskrift något så dubiöst som en posi-<br />
tivistisk forskningstradition. Med <strong>för</strong>troende kan jag<br />
där<strong>för</strong> överlämna åt kommande och mer kompetenta<br />
anmälare att ådagalägga, i vad mån Massengales metod<br />
kan vara fruktbärande också när det gäller andra <strong>för</strong>fat-<br />
tare och melodibearbetare än Bellman.<br />
Till sist emellertid markeringar av två fall, där jag<br />
menar att Massengale formulerat sina teser med allt<strong>för</strong><br />
stor säkerhet eller skärpa. Det finns. påstår han på s. 63.<br />
ingen antydan om att Bellman uppmanat andra att<br />
sjunga eller ut<strong>för</strong>a hans epistlar ("to perform his Epist-<br />
les"). I artikeln i Sohlmans musiklexikon formulerar<br />
Massengale sin tes eller teori så, att Epistlarna är att<br />
betrakta som "en privat konstart, avsedd <strong>för</strong> upp<strong>för</strong>ande<br />
blott av diktaren själv". Var<strong>för</strong> var Bellman då så man<br />
om att ge ut Epistlarna i sin helhet, <strong>för</strong>st när han, genom<br />
Åhlströmska nottryckeriets <strong>för</strong>sorg, kunde <strong>för</strong>se utgåvan<br />
med musiknoter? Han hade ju haft möjlighet att ge ut<br />
texterna långt tidigare utan musikunderlag. Och vilken<br />
roll spelade egentligen Åhlström <strong>för</strong> musikens utform-<br />
ning?<br />
En sista invändning gäller Massengales mycket decisi-<br />
va påstående, både i avhandlingen och i artikeln i Sohl-<br />
mans musiklexikon, att Bellman inte kunde teckna ned<br />
melodier i notskrift. Bellman tillhörde ju både på fäder-<br />
net och mödernet en musikalisk och musikbildad familj.<br />
Farfadern hade varit musiker i hovkapellet och hade <strong>för</strong><br />
övrigt i Italien inköpt den berömda citrinchen som so-<br />
nen spelade pa. Visserligen var farfadern död långt <strong>för</strong>e<br />
Carl Michaels födelse, men i den vårdade uppfostran<br />
som sonsonen fick geom flera informatorers <strong>för</strong>sorg in-<br />
kluderades sannolikt efter tidens konventioner också de<br />
musiska konsterna, vari ingick kunskap om nottecken. I<br />
sin levernebeskrivning rentav skryter Bellman en smula<br />
med sina musikaliska färdigheter som musiklärare: "Jag<br />
hade lärt hans [Renhorns] dotter att spela på Citra, hvil-<br />
ket Instrument jag den tiden ojäm<strong>för</strong>ligen trakterade."<br />
Den ibland skymtande, av Massengale övertagna<br />
uppfattningen. är sannolikt inget annat än en reflex av den<br />
bild romantiken skapade av Bellman som det olärda naturgeniet.<br />
På andra områden, när det gäller hans <strong>för</strong>menta<br />
litterära oskuld, har bilden effektivt reviderats.<br />
När det gäller Bellmans <strong>för</strong>hållande till nottecken, finns<br />
det också rum <strong>för</strong> en mer realistisk bild. "Myten om<br />
o<strong>för</strong>mågan hos hr Bellman att nedteckna sina melodier<br />
hör till folksagornas värld. ty vem som helst som lärt sig<br />
läsa och skriva kan nedteckna en melodi, antingen alfabetiskt<br />
eller på ett notsystem med klaverets, cittrans el-<br />
19th-Century Music, eds. D. Kern Holoman, Joseph<br />
Kerman, Robert Winter. Journal published three ti-<br />
mes a year by the University of California Press, Ber-<br />
keley, Cal. Vols. I-IV (1977-1981).<br />
En sinnenas glädje erfar man när man håller och bläddrar<br />
i den nu sedan fyra år existerande tidskriften 19th-<br />
Century Music. Den är nämligen vackert utformad jäm<strong>för</strong>t<br />
med andra internationellt spridda musikvetenskapliga<br />
periodika, gjord i ett nästan kvadratiskt format och<br />
med reproduktioner av olika jugendtygmönster på framsidan.<br />
ler den guitarrstämda lutans korresponderande apparatur<br />
Det har mig veterligen inte tidigare funnits någon tidtill<br />
hands. Att Bellman inte var yrkesmusiker med skrift med specialinriktning just på 1800-talets musikhisutbildning<br />
i skriftligt harmoni- och kompositions<strong>för</strong>fa- toria. Ämnesomrildet har inte <strong>för</strong>ut varit i blickfånget så<br />
rande hade ingen betydelse." De citerade orden har for- mycket som nu, och det är typiskt att hemlandet <strong>för</strong><br />
mulerats av Evert Taube i ett privatbrev till underteck- denna satsning är USA. där den europeiska romantiken<br />
nad. I en argumentation, där man givetvis inte kan kom- är <strong>för</strong>emål <strong>för</strong> en ansenlig mängd musikvetenskapliga<br />
ma längre än till en viss grad av sannolikhet, bör också dissertationer. 19th-Century Music ges ut vid University<br />
Evert Taubes ord. grundade på hans egen erfarenhet, of California av Kern Holoman, Joseph Kerman och<br />
kunna ha ett visst intresse om än inte bevisvärde.' Robert Winter. Majoriteten av bidragen kommer från<br />
Carl Fehrman amerikanskt håll. Tidskriften har en, hittills, på sätt och<br />
vis traditionell inriktning: bara en liten del av materialet<br />
1 På ett seminarium i litteraturvetenskap - där dock även en går utan<strong>för</strong> det i gammaldags mening musikhistoriska;<br />
distingerad musikforskare deltog - roade sig seminarieledaren socialhistoriska aspekter <strong>för</strong>ekommer sällan, diskussiomed<br />
att låta deltagarna pröva ett uppslag. som ursprungligen ner av folkmusik inte alls. Den mest typiska 19th-Centukom<br />
från ett program i Sveriges radio. Det gällde att sjunga<br />
texten "Fjäriln vingad syns på Haga" på följande tre melodier:<br />
ry Music-artikeln tar upp ett verk eller en idé hos någon<br />
Macki Kniven (ur Tolvskillingsoperan). Elvira Madigan och av de etablerat "stora" europeiska tonsättarna. Det gäl-<br />
Gunnar Wennerbergs "Här är gudagott att vara". De "musika- ler samtliga artiklar i det <strong>för</strong>sta numret. vilket får antas<br />
lisk-poetiska" effekterna kunde <strong>för</strong>slagsvis beskrivas så: i <strong>för</strong>sta vara programmatiskt - linjen har i stort sett följts också<br />
fallet en dissonerande. mot texten brytande. i andra fallet en<br />
klart banaliserande, i tredje fallet en <strong>för</strong>stärkt idylliserande ver- i fortsättningen. Jag ser en klar poäng i denna konk<br />
~ I samtliga . fall låter sig givetvis frågan ställas om det var de centration på väsentliga musikverk och källorna i anslutnya<br />
melodiernas inneboende "intention" eller om det inte snara- ning till dem - i några fall hittills obeaktade - men<br />
re var den inlärda kombinationen av text + melodi som avgjorde också en risk <strong>för</strong> att denna inriktning. om den fasthålls<br />
den musikparodiska effektens art.<br />
Av något intresse <strong>för</strong> en lågsinnad litteraturvetare är det faktum, allt<strong>för</strong> konsekvent, leder till en viss perspektivlöshet.<br />
att vokalernas ljudmelodi i "Här är godagott att vara"<br />
kommer så nära Bellmanstextens "Fjäriln vingad syns på Haga". En breddning åt litteraturhistoriskt håll finns med i<br />
Om en direkt överflyttning av ordmelodi till musikalisk melodi bilden: i det <strong>för</strong>sta numret från 1977 undersöker t.ex.<br />
kunde ifrågakomma. borde melodislingorna vara besläktade: vilket<br />
de ju inte är. Helt absurd blir f.ö. effekten om man roar sig Arthur Wenk Mahlers ändringar av Bethges texter i Das<br />
att sjunga "Här är godagott att vara" på Färiln vingads melodi. Lied von der Erde, och Sharon Winklhofer diskuterar<br />
speciellt då i raden "Humlan surrar. fjäriln prålar". Men det Dantes egentliga betydelse <strong>för</strong> Liszts Après une lecture<br />
torde här knappast vara melodins faktiska eller fiktiva "intention", de Dunte. Hon påvisar det indirekta och ytliga i denna<br />
som Astadkommer den hårresande effekten utan helt enkelt<br />
takten! Frågan om "den musikaliska intentionen" hos d litterära inspiration. Artikeln är representativ <strong>för</strong> 19thenkla<br />
melodier som vismelodier är kanske värd ytterligare dis- Century Music i sin ambition att, om också bara i en<br />
kussion. Avväpnande är Auguste Fonts yttrande på tal om Fa- detalj, slå hål på den mytbildning kring romantiken som<br />
varts melodier "Quand un air exprime peu de choses, on peut i många fall aldrig behandlats källkritiskt. Den ambitiol'employer<br />
à peu près à tout". Bellman var, som bekant, ibland<br />
hänsynslös, när det gällde att använda samma melodi flera nen antyds också i det nyktra tidskriftsnamnet. där ordet<br />
gånger.<br />
"romantic", som är den mest svepande av musikhistoriska<br />
periodbeteckningar, undvikits. Naturligtvis är det ända<br />
den romantiska perioden som täcks in, och den hitre<br />
tidsgränsen går snarare vid 1914 än 1900. Den litteraturhistoriska<br />
orienteringen får ett mer essayistiskt uttryck i<br />
Laurence Bermans studie i nr. 3, årgång 4 av Debussys<br />
Prélude à l'après-midi dun faune och Jeux och dessa
Change language