ELVIRA MADIGAN

OKTOBER – NOVEMBER LUIS BUÑUEL 15
vilken lycka! vilken lycka! vi har dödat våra barn!”
ropar hjältinnan när hon äntligen förenas med
hjälten under en staty vars tår hon inte kan låta
bli att suga lite på. Guldåldern från 1930 får Den
andalusiska hunden att framstå som stillsam poesi att
avnjuta efter middagen. Buñuel, provokatören och samhällsomstörtaren,
hade sagt sitt och Salvador Dalìs mer estetiskt
färgade radikalitet träder i bakgrunden. Adelsmannen som
sponsrade fi lmen och bjöd in sina förmögna vänner till
premiären grävde sin egen grav och blev persona non grata.
Buñuel och Dalì kom i gräl och förblev ovänner till livets slut.
Europa var på väg käpprätt åt helvete och de fl esta som
trodde på frihet och framtid fl ydde till USA.
Det skulle dröja 17 år innan Buñuel gjorde fi lm igen och
ytterligare fem innan han gjorde någonting som kom i närheten
av spanjorernas omstörtande entré i konstvärlden.
Då, på 20-talet, var det svårt att tänka sig att det var den
stela, svartsjuka, muckliga machon från spanska landsbygden,
i plommonstop, damasker och trång kostym, som
skulle bli surrealismens främste och uthålligaste förkämpe.
De fl esta runt omkring honom hade bättre anlag för att vara
avantgarde. Han närmaste vänner, Federico García Lorca
och Dalì, skimrade av bisexuell poesi och var redan på väg
mot stjärnorna när Buñuel stånkade runt i Paris för mammas
pengar, letade efter något att göra och smet in på biografer
hellre än försöka slå sig in i de intellektuella kretsar han
beundrade.
”De livsfegas tempel”, kallade Harry Martinson biografen
och det ligger något i det. Men det är också sant att livsfeghet
naturligtvis ökar dramatiskt ju mer man vågar se livet som
det är, nämligen fasansfullt. Och Buñuels lätt utstående och
lysande gröna ögon såg allt.
LUIS
BUÑUEL
Ett konstnärs-dna är färdigutvecklat någon gång i 20-årsåldern.
Det som har format en då är det man kan ägna resten
av sitt liv åt att försöka förena, formulera och uttrycka.
När Buñuel hade låtit sin arvsmassa modifi eras av André
Breton, Markis de Sade och Dalì kunde han ruva på sina
surrealistiska ägg i 20 år till och bevara deras inre intakt tills
det var dags för kläckning.
Också den andra gången var det ungdomsvännen som
tvingade ut honom i ljuset, medvetet eller omedvetet, av
elakhet eller av dumhet. Dalì var en svinrik, fascistfl irtande
superstar på 50-talet när han plötsligt pekade ut Buñuel
som kommunist, vilket gjorde att denne förlorade sin position
som tjänsteman på Museum of Modern Art i New York (där
den plikttrogne familjeförsörjaren lätt hade kunnat bli kvar
hela livet) och tvingades i exil i Mexiko.
Och det var ju tur.
De ser inte alltid mycket ut för världen, de här mexikanska
fi lmerna. På ytan lite spretiga, egendomliga, ibland torftiga.
Men under ytan fi nns en psykologisk komplexitet, en
inre logik och en visuell rikedom som är explosiv än idag.
I ungdomsgängsfi lmen Gatans desperados ger Buñuel en
så brutal bild av samhällets bottenskikt att det gränsar till
det groteska. Scenen när en benlös krympling blir rånad av
ett gäng slår en direkt bro till 1990-talets ironiska grymheter,
modell Tarantino. Fast utan ironi. Utan att man överhuvudtaget
får veta vad man ska tänka.
Från och med Viridiana fi ck de märkliga skapelserna luft
under vingarna och blev ”Buñuel-fi lmer”, men det är den tidiga
delen av Buñuels produktion, inser man, som har inspirerat
Lynch, Herzog, von Trier och Almodóvar och kommer att fortsätta
att inspirera nya fi lmare så länge det fi nns tillgängliga
kopior. Just för att de är så outvecklade och sammansatta
uppmuntrar de till att våga mer med fi lm. Att ställa sig mitt i
det oförklarliga och gå rakt ut i det oväntade.
”I natt drömde jag att min hand var full av myror.” ”Och jag
drömde att jag skar någons öga mitt itu.” ”Där har du vår fi lm.
Nu sätter vi igång.”
Vi visar fl er fi lmer av luis Buñuel i vår.
TexTer: KersTin GeZeliUs
FILMkrITIkEr