Läs Hans Boströms remissvar

gäller karantänsbehov, naturligtvis avlivas omedelbart. Vi vet att en viss andel av dessa
vargar är bärare av bandmasken Echinococcus Granulosus. Att i ett sådant läge låta
vargar vandra in spontant till Sverige kan ju liknas vid rysk roulette med svensk
folkhälsa. Det behöver snarast kartläggas vilken myndighet som har ansvaret för att ta
beslut om avlivning för att förhindra att vi får in smittan. Av skrivningen i
remissunderlaget framförs ju åsikten, att Jordbruksverket kan ta beslut om detta först
om ett sjukdomsfall har inträffat i Sverige!! Vem har i så fall ansvaret fram till dess?
Eftersom sjukdomsfall hos människa kan dröja många år efter att smittan kommit in, är
ju risken stor att det då är för sent att göra något åt smittskyddssituationen. Skulle en
varg vandra in i Sverige, vilket kan ske vilken dag som helst, måste det ju vara glasklart
vem som har ansvaret för om vargen avlivas eller inte! Ett alternativ kan naturligtvis
vara att söva vargen och sätta den i ett karantänshägn, men fram till dess vi har ett
sådant hägn måste ovillkorligen alla spontant invandrande vargar avlivas omedelbart.
Ur smittskyddssynpunkt är naturligtvis en spontant invandrad varg precis lika farlig
som en inplanterad och den senare krävs ju 6 månaders karantän för.
Man jämför i remissunderlaget med övriga djur som vandrar över gränsen utan att ange
vilka detta skulle vara. Här bör nämnas att man på den finska sidan inte funnit
Echinococcus Granulosus varken hos räv eller mårdhund utan bara hos varg. Den andra
vägen smittan skulle kunna komma in på är via mellanvärdar, t.ex. älg eller ren. Dessa
vandrar ju inte på samma sätt som vargen ner till mellersta Sverige. Det krävs ju för att
smittan
ska kunna överleva att både varg och mellanvärd finns i samma område. Detta
är ju ytterligare ett skäl till
att ha en vargfri zon i norra Sverige.
Lindesberg 2011‐11‐01
Hans
Boström
Ansvarig
veterinär vid vargmärkningarna 2010.