tiskt. En del kanske tänker ”men nu får man ju reda på vilka som dör”. Ja, men tänk så här, de flesta dör. Några veckor innan jag träffar Jonas är jag med på inspelningen. Jag träffar Rasmus och Benjamin. Eller Adam och Adam som de heter i verkligheten. Scenen som ska spelas in just denna dag utspelas på gaystället Confetti i Stockholm. Huvudrollskaraktärerna och statisterna bär 80-tals kläder. Ur högtalarna på dansgolvet dånar Lustans Lakejers Diamanter. Alla dansar. Och jag förflyttas snabbt till 80talet. Frågorna dunkar i huvudet på mig. Hur kände de? Vilka överlevde? Vad hade de varit idag? Och - ”det kunde varit jag”. Men jag hade tur, jag kom till Stockholm först 15 år senare. Jonas Gardell skrev böckerna och manuset till TV-serien parallellt och han berättar hur personerna han skriver om kom tillbaka till honom under arbetet med boken och TV-serien. – Det är därför jag gråter så fort jag pratar om dem, säger Jonas. Jag gråter och gråter och gråter. Det är en dammlucka av tillbakahållen sorg och vrede. De här böckerna kommer fungera som en katalysator för alla som var med. För det är en enorm jävla sorg, vi var ju tvungna att leva vidare med våra liv och med utbildningar och jobb och kärlekar. Sen försvann våra vänner, så kom bromsmedicinerna och så skulle vi inte prata om det här mer. Jonas torkar bort tårar från sina kinder och säger: – Jag fattar inte varför jag inte kan prata om det här utan att gråta. Men vi måste ta tag i den här tiden, vi måste få sörja. Och folk kommer bli så arga, de kommer bli pissförbannade över att det har hänt och för att det är sant. Men oj va jag har gråtit. Även när du satt och skrev? – Nej, inte en tår medan jag skrev. Jag grät först när det var färdigt. Och sedan dess har jag gråtit. Och jag är så stolt över böckerna och så gråter jag. Jag frågar om han minns första gången han hörde talas om aids. – Alltså, det var ju som krusningar på vattenytan. Journalisterna visste ju inte själ- ”Nån berättade att han hade sin begravningskostym på en galge på jobbet, för att det var så praktiskt. Då slapp han gå hem innan alla begravningar han gick på” va att de beskrev aids i sina artiklar. Jag minns en mening i en artikel i Revolt om Ronald Reagans USA, det var en notis mitt i om några amerikanska bögar som dog i lunginflammation. Men innan vi förstod vad det var och att det även kunde drabba oss så var det försent. Det tog ungefär tio år att utveckla aids. Så spridningen hade redan skett. Och från att man förstod att man var smittad hade man i genomsnitt två år kvar att leva. – Det var två år av förnedring och förödmjukelse. Man förvägrades läkarvård och tandvård, man förföljdes på arbetsplatsen och förnekades av familjer och vänner samtidigt som tidningarna hetsade mot homosexuella. Så det är ju inte så jävla konstigt att folk tog livet av sig, det fanns ju inget bot, det fanns ingen medicin att få. Det var bara två år av ofattbart lidande - och sen inget mer. Samma dag som den förste svensken dog i aids i Sverige hade Jonas sex med en kille från USA. – Han dog ett år senare i aids. Och så där var det hela tiden. Folk bara försvann. En del fick man ju inte ens fråga efter för de var ju inte öppna med att de hade aids. Som Jacob Dahlin. Jag fick ersätta honom i radioprogrammet Spanarna en gång eftersom ”Jacob var lite krasslig”, han hade som de sa, ”fått en ögonsjukdom”. – Vilken jävla tid, säger Jonas. Det blir tyst en stund och jag tänker på allt som Jonas berättar. Det är mycket att ta in. – En läkare på Roslagstull ville inte att sjukhuset skulle ta emot homosexuella, fortsätter han. En annan vägrade operera homosexuella, andra opererades i sjukhusets garage. Och även en död bög var en smittfara.Tidnigen Dagen skrev att det inte finns några oskyldiga, alla smittade, utom de blödarsjuk, hade syndat. En amerikansk pastor sa att homosexuella har begått ett brott mot naturen och nu tar naturen sin fruktansvärda hämnd. – Man pratade om aidssamhällen och koncentrationsläger. Det var något vi fruktade på allvar så RFSL gick ut och uppmanade folk att inte testa sig.Vi skulle inte testa oss men vi skulle leva som om vi var smittade. Och skydda oss. Allt var väldigt märkligt. Vad vill du att den unga generationen ska ta med sig av dina böcker? – Sin historia, säger han snabbt. De måste förstå varför vi är där vi är idag, att det är en del av historien och tack vare den kamp vi förde. En kamp som de måste ta över. Det andra är att de ska använda kondom. Jag blir skräckslagen på unga killar som raggar på en och kräver att man inte ska ha kondom, jag har sett hur ful den här sjukdomen är. Det är ingen vacker död.Visst, nu finns det bromsmediciner som gör att vi inte ska behöva dö, men hiv har haft en tendens att mutera och vi vet inte om man kan bli resistent. Antalet nysmittade män som har sex med män aldrig varit högre än nu och vi kan inte längre säga att vi inte vet hur man smittas. Så det är bara att dra på kodisen. Lite trist kanske, men alternativet är ännu tråkigare. Jonas mobil ringer. Det är Mark som undrar när och var de ska ses i stan i eftermiddag. 26 år har de varit tillsammans. Jonas och Mark. En institution i svenskt homoliv och ett av Sveriges mest kända kärlekspar. I år gick de tillsammans i prideparaden, hand i hand och vinkade till folket som jublade. – Förra året var jag så ledsen efter paraden, berättar Jonas. Jag skulle gå med Mona Sahlin och vi hamnade bland socialdemokraterna. Men när jag gick där insåg jag att jag var den enda som var homo. Alla andra runt mig var hetero. Så kom det fram en tjej till mig som också gick där och sa ”jag vill tacka dig Jonas för att du går med oss”. – Ursäkta tänkte jag, men det är faktiskt ni som går med mig. Det här är ett homotåg. Jag kände mig kidnappad. De hade stulit vårt pridetåg. Och vi måste stjäla tillbaka det. Så i år promenerade jag med Mark. Han och jag. Bakom fem underbara ”hiv-damer” i klänningar gjorda av tomma bromsmedicinförpackningar. Det kändes mycket bättre. Jag tänker på Rasmus och Benjamin. I höst kommer de at bli ett av Sveriges stora kärlekspar. Både på Tv och i bokform. Det kommer bli fantastiskt att lära känna dem. Och helt fruktansvärt jävla sorgligt. ”Torka aldrig tårar utan handskar” är en trilogi och ges ut på Norstedts. ”Del 1. Kärleken” finns ute nu. ”Del 2. Sjukdomen” släpps i januari 2013. ”Del 3. Döden” släpps i maj 2013.
Se mer på jc.se