KRITIK #15 - Syntes förlag

LEDARE
KRITIK #15
2011=1984?
Pär Eliaeson
Helt oavsett att alla vuxna och halvvuxna människor i vår kultur
den största delen av sin vakna tid förhäxat stirrar på (små
och stora) skärmar som förmedlar (mer eller mindre) förvriden
information som styr våra liv in i minsta detalj, fick jag
för en kort tid sedan ganska skakande indikationer på att den
orwellska visionen från 1948 kanske slutligen hunnit ikapp oss
även på det mentala och sociala planet.
Nye chefredaktören på tidskriften Arkitektur Dan Hallemar
har på ett uppriktigt och ambitiöst sätt tagit sig an moderniseringen
av tidskriftens närvaro på webben, något som vi
är ett gäng som önskat oss. Hallemar har också följt våra råd
om att förbättra debattklimatet på bloggen, främst rörande
åtgärder kring den många gånger för ett högtstående samtal
saboterande möjliga anonymiteten för de som kommenterar
bloggens inlägg. Detta har dessutom blivit ett brett och djupt
diskuterat ämne i svensk media generellt, efter Sverigedemokraternas
alltmer framträdande roll och i efterdyningarna av
det norska terrorattentatet i juli.
Det var därför mycket glädjande när Arkitektur under
hösten ställde upp ytterligare tekniska hinder mot anonyma
kommentarer i sin webplattform. Ändringarna syftade till att
kommentatorerna och debattörerna skulle framträda under
sina riktiga namn och därmed både skänka diskussionen både
ökad seriositet och intellektuell hederlighet.
Döm om min förvåning (och tilltagande irritation) när det
inte tog mer än en halv dag innan någon jäkel hade hittat en
teknisk omväg kring redaktionens ambitioner och på sedvanligt
manér skräpade ner kommentarsfältet med oseriösa och
raljanta nonsensinlägg, typiska för den ansvarslöse anonyme
kommentatorn. När jag hade fräckheten att konkret vända
mig emot de anonyma och beklaga mig över deras bristande
respekt för redaktionens hedervärda försök, fick jag mina fiskar
varma minsann!
Anonymiteten i kommentarsfältet framhölls som en demokrati-
och yttrandefrihetsbastion av tyngsta kaliber, som
i princip var det enda som möjliggjorde ett fritt och öppet
6
samtal i arkitektkåren, fick jag veta. Ett citat:
”Tyvärr är det ju så att kommentarer på internet finns kvar för
alltid och kan i allra högsta grad påverka ens chanser i arbetslivet.
Man kan egentligen bara säga saker man skulle säga framför nuvarande
och framtida chefer och kunder. Det är oklart om det överhuvudtaget
går att säga någonting under sådana förutsättningar.
Med andra ord finns det en risk att endast de som är oberoende
eller helt uppgivna vågar kommentera. För varje kommentar
måste man överväga om det är värt risken, de flesta borde krasst
komma till slutsatsen att det inte är det.”
Jag blev helt stum över denna häpnadsväckande paranoida
och dystopiska bild av arkitektkårens (och samhällets) sociala
klimat. Är det möjligt att vuxna människor kan resonera såhär
i frågor om integritet, intellektuell verksamhet och debatt?
Arkitekten är naturligtvis i grunden en inhyrd betald hjälp
som är intimt beroende av den ekonomiska makten, men att
därmed dra slutsaten att man i all framtid och inför alla potentiella
makthavare och affärspartners skall montera ner allt
vad ryggrad och civilkurage heter är verkligen en gränslös
dystopi. Kan inga överordnade eller kunder ta kritik eller
uppskatta fritänkande?
FOTO: ELSA DAHLGREN ELIAESON