Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
forselius<br />
funderingar<br />
Text & foto: Anders Forselius<br />
cHocKen var MonuMental. Inte sedan Rumäniens<br />
sena kvittering mot blågult under<br />
VM 1994 hade jag känt denna fullständiga<br />
maktlöshet. Platsen var amerikanska ambassaden i<br />
Stockholm och mitt ärende var – trodde jag – en ren<br />
formalitet. Den barske man-<br />
nen framför mig var av en helt<br />
annan uppfattning.<br />
Jag hade spenderat 90+90<br />
dagar i USA och för att kunna<br />
fortsätta min resa runt landets<br />
”fyra hörn” krävdes ett amerikanskt<br />
visa. Jag hade klara<br />
papper på resrutt, kontaktpersoner<br />
och enligt mig själv ett väl tilltaget bankkonto.<br />
Allt som krävdes för att blidka den amerikanska maktapparaten.<br />
Trots detta hade paragrafterroristen framför<br />
mig mage att påstå att jag var en risk.<br />
”Du tänker åka dit för att imigrera”, sade han. ”Nej,<br />
det tänker jag inte alls göra”, svarade jag. ”Det tänker<br />
du visst göra”, sade han och avslog i samma sekund<br />
min ansökan.<br />
USA består till 99 procent av mycket trevliga människor.<br />
Dessvärre är det den avvikande procenten som<br />
har fått jobben på landets beskickningar och i den<br />
”amerikanska välkomstkommitén” på dess internationella<br />
flygplatser. Inte ens en folkilsken stövare kvalificerar<br />
sig i detta sällskap.<br />
tJugoFyra tiMMar senare kom nästa chock. Jag<br />
hade timat in besöket på den amerikanska ambassaden<br />
med ett flyg senare under dagen till Recife i Brasilien.<br />
I mitt ”andra land” borde jag väl trots allt vara<br />
välkommen. Trodde jag. Men när jag efter ett chockartat<br />
dygn och en timmes köande i passkontrollen<br />
äntligen skulle hälsas välkommen av den brasilianska<br />
immigrationsmyndigheten blev det näst intill en repris<br />
av föregående dag.<br />
Mannen framför mig frågade gång på gång när jag<br />
lämnade Brasilien vid mitt förra besök och något osäkert<br />
stammade jag fram mitt svar. Vad hade hänt? Ville<br />
inte ens mina ”landsbröder” veta av mig?<br />
Efter några minuter framför sin dator gav mannen<br />
upp och hämtade en kollega. Samma frågor,<br />
samma Lutzendimma. Det slutade med att supervisorn<br />
tillkallades, liksom en tolk. Ärendet verkade<br />
vara av den allvarligare arten.<br />
Alla andra passagerare hade vid det här laget<br />
plockat upp sitt bagage och klivit in i ankomsthallen.<br />
Det var bara jag som var kvar i gråzonen<br />
mellan tiotusenmetersklubben och Sydamerika.<br />
På nytt upprepades samma frågor och återigen<br />
levererade jag<br />
samma svar. Både<br />
på portugisiska<br />
och engelska, allt<br />
för att visa min<br />
samarbetsvilja. Till<br />
slut fann man emellertid<br />
lösningen på<br />
problemet. Jag hade<br />
lämnat landet från Sao Paulo förra gången<br />
och tydligen jobbade man med två olika system.<br />
Ärendet slutade därför med en klapp på axeln<br />
och en tumme upp. Förr eller senare löser det sig<br />
alltid i Brasilien.<br />
Man är alltså aldrig så liten som när man ska<br />
passera en passkontroll i ett främmande land.<br />
Och trots att man allt som oftast blir förolämpad<br />
och förnedrad gäller det att hålla masken.<br />
Många gånger har jag önskat myndighetspersonen<br />
framför mig ett par rejäla kallsupar av<br />
Ganges skitiga vatten, men det är något jag<br />
lyckats hålla för mig själv. För det mesta. I<br />
Japan var det emellertid nära handgemäng<br />
vid ett par tillfällen.<br />
Vid första närkontakten var jag tvungen<br />
att visa upp mitt gamla maskätna tält för att få<br />
kontrollanten kontrollanten att förstå att jag inte hade bokat<br />
upp ett femstjärnigt hotell för hela vistelsen.<br />
Andra gången var det reskamraten Johan<br />
Karnestrand som hamnade i otakt med<br />
det japanska myndighetsvansinnet. Han blev<br />
nämligen beordrad att räkna upp tre städer i<br />
Sverige för att överhuvudtaget få passera gräns-<br />
kontrollen!<br />
Så här i efterhand ångrar jag att jag inte lyckats<br />
förekomma honom med svaren. Jag tror inte<br />
att den japanska terrortanten hade hört skillnaden<br />
på Stockholm, Malmö, Göteborg och Sushi<br />
smakar kamel.<br />
Text: Anders Forselius<br />
Anders Forselius, 41 år, från Ljusdal.<br />
Har cyklat jorden runt.<br />
Pass upp för<br />
passkontroller<br />
>>Trots att man allt som<br />
oftast blir förolämpad<br />
och förnedrad gäller<br />
det att hålla masken.<br />
22 Nr 1›2009 LjusdaLs <strong>Tidning</strong>
Change language