Utkast till Hegel och Andens fenomenologi Brian Manning Delaney ...

universitetet, och talar om den entusiasm som revolutionen uppväcker som ett tecken på att
det går att urskilja framsteg i historien, om än inte som historiskt faktum, utan i termer av
”historietecken” som kräver en tolkande aktivitet.
Vilka konsekvenser som egentligen skulle dras av Kants revolution var inte klart; för en
efterföljare som Jacobi ledde den kritiska filosofin till ateism och nihilism, eller kort och gott
till ”Spinoza”, vars immanenta Gud föreföll utesluta varje personlig relation till Gud och varje
tro, och som vid denna tid var en högst omstridd tänkare – faktum är redan Kant själv hade
varnat för de amoraliska konsekvenserna av Spinozas tänkande (se till exempel Kritik av
omdömeskraften, § 86). Hegels eget förhållande till Spinoza är högst sammansatt – å ena
sidan finns en nära relation, till exempel vad gäller tekniska termer som ”bestämning” och
”negation” (omnis determinatio est negatio), och Hegel klagar i Encyklopedin över att
samtiden behandlar Spinoza som en ”död hund”, vilket Marx senare i en berömd formulering
skulle applicera på Hegel själv. Å andra sidan finns en inflytelserik modern linje som ställer
Spinoza i motsats till Hegel, både vad gäller metafysik och politik. 9 Ekvationen substans =
subjekt kan på så sätt läsas både som en fortsättning och radikalisering av Spinozas
substansbegrepp och av en idén om immanens (det finns inget utanför världen och historien i
förhållande till vilket den ska rättfärdigas, eftersom God och naturen är en enda, oändlig
substans), och som försvar för subjektivitetens transcendens (världens alla moment är
immanenta i ett medvetande som kan tänka och rättfärdiga dem), beroende på var man lägger
tonvikten.
Denna direkta identifikation av Kants kritiska filosofi med Spinozas immanenta substans
förefaller dock filosofiskt sett tämligen tveksam, och har mer att göra med tidens ideologiska
strider om begreppet ateism. Närmare Kant själv, men likväl i opposition till honom, står de
tidiga romantiker för vilka förverkligandet av den kritiska filosofins löfte innebär dess
överskridande, vilket dels kunde ske med utgångspunkt i den tredje Kritikens analys av
smakomdömet som en bro mellan det teoretiska och det praktiska, dels i idén om naturens
ändamålsenlighet. Båda dessa former för att harmonisera det teoretiska och det praktiska
förnuftet formuleras hos Kant på ett högst tentativt och förbehållsamt sätt – de ger bara
upphov till reflekterande och inte bestämmande omdömen, alltså inte till någon kunskap –
men kunde ända ses som incitament till att, med Hölderlins ord (som tar avstamp i den
estetiska delen), ”ta steget bortom den kantska gränslinjen.” Den tredje Kritiken är på så sätt
9 För läsningar som betonar skillnaden mellan Hegel och Spinoza, se Pierre Macherey, Hegel ou Spinoza, eller Gilles
Deleuze, Spinoza et le problème de l’expression.