Nummer 1 januari - Sembo

Havets frukter skördas
bäst tidiga morgnar
enligt Ricardo och visar
upp ett par sjöborrar.
olen steker, men mistralvinden och
den täta pinjeskogen ger svalka när
jag lämnar Sant Feliu de Guíxols
och promenerar norrut, längs
gamla kuststigar som på senare år
fräschats upp och blivit en sammanhållen
vandringsled som löper
längs i stort sett hela Costa Brava.
Långt nedanför de lodräta klipporna av röd granit
ser jag stora vita segelbåtar som ligger för ankar i
vikarna. En grupp franska ungdomar utmanar varandra
att hoppa i vattnet från ett tio meter högt skär.
– Allez, allez, ropar de dödsföraktande innan de
singlar ner mot vattenytan, en efter en, med skyddande
gympaskor på fötterna för att mildra nedslaget.
Frestad av det stilla, glasklara vattnet stannar jag
till i en vik för en badpaus. Småpratar med Ricardo,
en kille i trettioårsåldern med grov skäggstubb som
går omkring i svart våtdräkt och letar snäckor. Med
en vass kniv skär han loss de små godbitarna som
sitter fastklamrade på stenar under vattnet. Han är
taxichaufför i Barcelona, visar det sig. Så fort han är
ledig åker han upp till Costa Brava för att hälsa på
sin flickvän och fånga havets frukter som han sedan
säljer till restauranger.
– Den här fångade jag redan klockan sex i morse,
säger han och visar mig en bild på mobiltelefonen
där han poserar med en stor bläckfisk.
Kort efteråt pekar han upphetsat mot en klippa en
meter framåt.
– Pulpo, pulpo!
När jag tar på mig mina simglasögon och hoppar
i ser jag hur han försöker locka fram en bläckfisk
som krupit in i en liten skreva en meter under
vattenytan. Till sin hjälp har han bara en liten remsa
från en vit plastpåse som han viftar framför skrevan.
Åtskilliga försök görs innan bläckfisken plötsligt
sticker iväg med en våldsam fart. Ricardo simmar
efter med några kraftiga sparkar med de gula simfötterna
och fångar den – med händerna! Med en triumferande
blick kommer han upp till ytan med den
slippriga varelsen i näven. Men efter uppvisningen
får bläckfisken återvända till havets djup.
– Den var för liten, säger Ricardo medan det förargade
blötdjuret signalerar sin avfärd med två svarta
stötar bläcksprut i vattnet.
Begreppet Costa Brava – den vilda kusten – myntades
av den katalanske poeten Ferran Agurró för drygt
hundra år sedan. I vid bemärkelse syftar det på området
som sträcker sig från strax norr om Barcelona upp
till den franska gränsen. En sträcka på drygt tjugo mil
som karaktäriseras av ett oregelbundet, dramatiskt
landskap med klippor som störtar rakt ner i havet. Där
de bästa stränderna ofta finns gömda i små, otillgängliga
vikar.
Författare och konstnärer som Truman Capote
och Salvador Dalí gjorde mycket för att sprida myten
om den vilda kusten över världen och skänka den en
glamorös glans.
Under femtiotalet började Costa Brava byggas
ut för massturism, men jämfört med många andra
spanska solkuster så har den utvecklingen inte gått
för långt här uppe.
Visst, Costa Brava har sin beskärda del av betonghotell
och irländska pubar, men på det stora hela karaktäriseras
kusten av stillsam natur och lugna badorter,
som S’Agaro och Tossa de Mar.
costa brava reportage
13