Ladda ner uppsatsen (PDF)

Värdeladdande genusbrott
Från de intervjuer som tidigare gjorts om Johanna (Johansson 1998), kan man märka att ett visst
mytiskt skimmer har bildats runt hennes person. Arvidsson (1999) redogör för berättandets
principer och hur man, när man berättar om sitt samhälle, även presenterar personer som får
representera vad man anser vara ideala egenskaper. Genom berättelserna om de personernas
handlingar illustreras hur man ska hantera de problem som man kunde komma i kontakt med i
samhället där historien utspelar sig (Arvidsson 1999:36).
Det berättas om Johanna att hon var mycket givmild, trots att hon inte var speciellt förmögen,
och hon var hjälpsam. Hon var arbetsam och driftig; hon bröt själv de åkerlappar hon behövde
för att försörja en ko och en kalv. Hon byggde ju också stugan, verkstaden och ladugården själv.
Räfsorna som Johanna förfärdigade i sin snickeriverkstad pratas det också om än idag.
Upprensandet på åkern efter slåtterkarlarna var traditionellt en kvinnlig syssla medan tillverkandet
av verktygen var en manlig uppgift och när det var Johanna som kvinna som tillverkade räfsorna
verkade de laddas av hennes ”kvinnliga” egenskaper. Det berättas nämligen att de var så ovanligt
lätta att lyfta och smidiga att arbeta med.
Hennes fiolspelande har också nått lätt mytiska dimensioner. Det sägs att hon var så
enastående duktig på att sekundera (ackompanjera) att hon följde direkt vare sig det var en låt
hon hört eller inte. Det har till och med bevarats ett ordstäv efter henne som understryker hennes
musikaliska begåvning; ”börj du så fâr jä ätter”.
Man kan även tolka in en viss återhållsamhet i den betydelsen att hon inte skulle rivalisera om
den utmärkande förstastämman. Hennes sekunderande kan därför ha varit en orsak till att hon
var så välkommen in i spelmanskretsarna som hon var.
Fäbodens musik
På Zorns första spelmanstävling 1906 i Gesunda deltog sexton hornblåsare, av dem var tretton
kvinnor. Av dem som spelade upp på fiol var alla män (Johnson 1989:39). Ko-, gethorn och lurar
av olika slag var först och främst arbetsredskap som kvinnorna använde på fäboden dit man tog
boskapen under somrarna då det inte fanns bete nog i byn. Instrumenten fungerade som
förlängning av rösten för att hålla kontakten med kreaturen, skrämma iväg rovdjur eller
kommunicera med byn eller kullorna på närliggande fäbodar. När fäboddriften började avvecklas
på mitten av 1800-talet miste den kvinnliga blåstraditionen sin funktion. Numera är det mest män
som förvaltar traditionen och det i ceremoniella sammanhang som vid invigningar och liknande.
Det är intressant att se hur vallningsarbetet i Skandinavien nästan uteslutande utfördes av kvinnor