stämningsansökan - SRSF

6
Nedan anförd bevisning visar att Lena Ström uppenbarligen redan från början grundade
skadeståndskravet mot avtalsmotparten Jernmanufaktur på brott mot tre av avtalets
punkter. Den processbara punkten 5.1 ansåg Lena Ström vara central, vilket inte minst
framgår av den av Lena Ström utformade hävningsförklaringen; bilaga 6.
Minst fyra "kronvittnen" och ett antal för Jernmanufaktur försvårande omständigheter
blev allt eftersom tillgängliga, vilka styrkte uppsåtliga skadeståndsgrundande brott mot
pkt 5.1. Detta tog Ström uppenbarligen fasta på vilket till yttermera visso framgår av
Lena Ströms bevisuppgift och följebrev; bilagor 8 och 9.
En tolkning i domstol av enbart garantiutfästelsen i avtalspunkten 3.1 måste för varje
advokat och jurist som studerar det tvistiga ensamrättsavtalet anses som mycket oviss.
Denna kunde därför inte åberopas utan gardering. Detta inte minst med advokatens
obligatoriska försiktighetsprincip samt föreskrivna åberopsskyldighet för ögonen. Avsteg
från dessa principer måste kräva synnerliga skäl och klientens uttryckliga medgivande
vilket Lena Ström inte hade.
Man måste beakta att Lena Ströms vilseförande i tal och skrift pågick under lång tid,
närmare bestämt från september 1986 till den 2 oktober 1989. I över tre år förleddes
huvudmannen således att tro att talan verkligen stod i överensstämmelse med
uppdraget - att den var fullödig och korrekt samt att uppdragsgivaren kunde lita på sitt
ombud.
Lena Ströms avsteg från processupplägget och överenskommelsen med huvudmannen
gick enligt advokaten Bengt Sjövall, men även enligt Bertil Burströms minnesbild till på
följande sätt.
Redan i inledningen av huvudförhandlingen den 29/9 1989 i Malmö tingsrätt ställde
motpartens ombud Bengt Sjövall en fråga till Lena Ström, som gick ut på att Klemeco ju
åberopade brott mot tre avtalspunkter och nog borde precisera sig närmare (eller något
liknande). Därpå synes Lena Ström ha preciserat sitt åberopande på enbart
avtalspunkten 3.1. Den oförklarliga taleinskränkningen har skriftligt men även muntligt
vitsordats av advokat Sjövall (se även bilagorna 13 och 14).
Det bör tilläggas att förhören med vittnet Sören Nyberg för avtalspunkten 5.1 skulle
genomföras dag två (den 2/10), varför huvudmannens ställföreträdare Bertil Burström,
som då icke var juristutbildad, inte kunde tro annat än att detta avtalsbrott skulle
avhandlas då.
Den rikliga bevisningen styrker med övertygande tydlighet att Lena Ström åtagit sig att
förfara på ett bestämt sätt vid genomförandet av sitt uppdrag. Lena Ström lät detta
tydligt illustreras i sin skriftväxling men genomförde helt självsvåldigt uppdraget på ett
helt annat och mot överenskommelsen med Klemeco motstridande sätt.
Ström borde ha varit medveten om sitt stora ansvar för att detta väsentliga avsteg
kunde vara till skada för huvudmannen och att hennes handläggning var av avgörande
betydelse för huvudmannen som varande ett litet enmansföretag.
Relevant i sammanhanget är regeln att en advokat principiellt inte får avvika från de
instruktioner som han förbundit sig att följa (se Holger Wiklund: God advokatsed, s 266).
Då avvikelsen är grov och väsentlig kommer bestämmelserna om underlåtenhet,
svek och försummelse enligt HB 18:2- 4 ifråga.