Skogspolitisk historia

Skogspolitisk historia
Studiecirklar i skogsämnen är en annan form av utbildning, som fått starkt genomslag. Vuxenskolan
har oftast svarat för cirklarna i samarbete med skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna.
Studiecirklarna har också fått betydelse för den sociala gemenskapen och det är vanligt
att skogsägare i en by varje säsong samlas kring ett studieämne. Kursmaterial har tagits fram av
både skogsvårds- och skogsägareorganisationerna. Skogsstyrelsen har därtill med stor framgång
tagit fram böcker och annat informationsmaterial. Stor effekt har man också fått av kampanjer
som t ex Röj Din Skog och Lönsammare Skog, som drivits tillsammans av skogsvårdsorganisationen
och skogsägareföreningarna.
Ett särskilt problem har varit att kunna förmedla rön från forskning och utveckling (FOU).
Skogsbruksområdena har en organiserad form för detta liksom för annan information. Man når
skogsägarna dels vid regelbundna informationsmöten och skogsdagar samt även genom
tidskrifter och vid enskilda kontakter med skogsägare. Många skogsägare bor inte på sina gårdar
och för dessa grupper ordnas särskilda möten, dels under semestertid då de är på sina fastigheter
och dels vid större sammandragningar, s. k.. utboträffar i Stockholm m. fl. platser. Skogsvårdsorganisationen
driver en motsvarande verksamhet. Sammantaget har utbildning och rådgivning
mycket stor betydelse för de resultat som uppnåtts i skogen.
Att äga skog – frihet under ansvar
Denna rubrik kan egentligen tjäna som sammanfattning för hela denna uppsats. Den anknyter
också till de allmänna synpunkter, som tidigare återgivits från utredningen ”Skogsvården å
enskilda skogar” (1958). Betr. skogsvårdsarbetets organisation och arbetsuppgifternas fördelning
mellan skogsägarna och deras samarbetsorgan samt staten uttalade utredningen ”att grunden bör
vara skogsägarnas känsla av ansvar för att de produktiva krafter, som genom äganderätten till
skogen står till deras förfogande, utnyttjas på bästa sätt”.
I detta sammanhang bör också nämnas att det enskilda ägandet av skog har fått stöd dels av 1925
års bolagsförbudslag samt dels av senare jordförvärvslagstiftning. Samtidigt har denna lagstiftning
varit utsatt för mycket hårda diskussioner, som medfört ändringar i lagstiftningen. Under
vissa perioder har dessa ändringar missgynnat det enskilda ägandet.
Även om ägandefrågorna här har nämnts först har skogspolitiken, dels genom skogspolitiska
debatter och utredningar samt dels genom skogsvårdslagen och skogsvårdsorganisationen, haft
stor betydelse för det enskilda skogsbruket. Genom våra första skogsvårdslagar 1903 och 1923
lades grunden för organisationen och fastlades också principerna för ett uthålligt skogsbruk.
Återväxtåtgärder efter avverkning samt skydd för växande skog bör vara grundläggande regler i
en skogsvårdslag. Senare lagstiftning har utvidgats till flera områden av skogsvården och
alltmera fått karaktären av detaljregleringar och begränsningar. Risken har varit att skogsvårdslagen
och dess tillämpningar stängt in skogsägaren innanför snäva gränser, så att det funnits för
liten plats för individuella målsättningar med skogsägandet. Lagen har blivit så normerande att
agerandet ute i skogen kan beskrivas som ”alla grabbar på en gång”, som någon har uttryckt det.
Detta motverkar mångfald samt även riskspridning.
Staten har naturligtvis genom skogsvårdsorganisationen hela tiden haft inflytande och satt ramar
men inte mindre betydelsefullt har det varit att samarbeta med näringen i forsknings-, utbildnings-
och kunskapsfrågor. Man kan påstå att ”kunskapsvägen” varit överlägsen reglerings- och
kontrollmetoden.
För att skogsägaren skall få resultat och tillfredsställelse för egen del och därtill motsvara samhällets
förväntningar förutsättes kunskap, fungerande marknad och lönsamhet. De enskilda
skogsägarna har därtill genom samverkan i skogsbruksområden en organisation för att
förverkliga sina målsättningar. Resultaten är sedan i slutändan mycket beroende av varje enskild
skogsägares insatser.
Det handlar också om att på ett rätt sätt värdera det enskilda skogsägandet. Professor Lars
Kardell har uppmärksammat denna fråga i en rapport från Institutionen för skoglig landskapsvård
”Skogsbruk, skogsägande och skogspolitik” (2000). Kardell har gjort ett försök att grafiskt
illustrera hur olika kategorier skogsägare uppfattats som förvaltare av skogskapitalet under de
senaste 200 åren (diagram 3).
172