Nolby - Tankar om ett riksintresse - Murberget

NOLBY 

Tankar om ett riksintresse

Tryckt med bidrag från Länsstyrelsen i Västernorrlands län 

Länsmuseets småskriftsserie nr 6 

©: Länsmuseet Västernorrland och författaren 

Text: Lars Göran Spång 

Grafisk form: Cecilia Aguilera 

Foto: Björn Grankvist 

Staten historiska museum och Myntkabinettet, 

fig sid. 18 och 21 

Kartor: Ur Fastighetskartan © Lantmäteriverket Gävle 2003. 

Medgivande M2003/5645. 

Adress: Länsmuseet Västernorrland 

Box 34 

871 21 Härnösand 

www.ylm.se 

Produktion: Hemströms tryckeri AB, Härnösand 2003 

Upplaga: 1500 

ISBN: 91-85222-01-1 

ISSN: 1651-4424

NOLBY Tankar om ett riksintresse 

Lars Göran Spång

Inledning 8 

En tidsresa i Nolby 12 

Vägskälet, Tingstagärdesbacken (1) 15 

Golfbanan vid Skottsund (2) 18 

Norrlands största gravhög (3) 19 

Hus med väggar av flätade vidjor och lera (4) 22 

Storkvinnan vid Kaptensdalen (5) 23 

Gravklot 25 

Efter folkvandringstiden 27 

Vikingatidens gravar (6) 28 

Motorklubben gräver sin grav (7) 29 

En runsten om Bures arvingar (8) 29 

Stormannens kapell (9) 30 

En kyrka blir nytt centrum (10) 32 

Prästens gård (11) 32 

Tillbaka till nuet 33 

Berättelsen om ”Lapp-Maja” 34 

Några röster från dagens brukare 

Karl-Åke Karlsson, lantbrukare från Västbo. 36 

Max Enander och Jan Olof Eriksson, förvaltare 

av kyrkans mark. 39 

Tid och rum, varför riksintresse 42

Inledning 

Inledning NOLBY 8

Nolby har sedan 1600-talet varit uppmärksam- 

9 NOLBY Inledning 

mat för sina forntida lämningar. Vid sekelskiftet 

väcker området särskild uppmärksamhet. Det görs 

anmärkningsvärda fynd av bronskittlar som inne- 

håller brandgravrester. Sakkunskapen förstår att det är folk- 

vandringstida gravhögar. En stor gravhög hamnar i vägen 

för Ostkustbanans framdragning och för första gången utförs 

en arkeologisk undersökning. Ännu en kittel med gravgods 

påträffas och bygden får en identitet som folkvandringstida 

centrum. Ett fornvårdsprogram upprättas och Kvissle kapell- 

ruin renoveras. Informationsskyltar sätts upp och en årlig 

markvård ombesörjs. Fynden förvaras emellertid på Statens 

historiska museum i Stockholm. 

Än idag sköts marken för att fornlämningarna ska synas. I 

slutet av 60-talet görs en stig i ordning, Arkeologstigen, och 

hembygdsföreningen ger ut en informationsfolder. Skyltarna 

har nyligen fått en ny utformning och hembygdsföreningen 

har regelbundna visningar. Sundsvalls museum förlägger 

många av sina skolprogram till arkeologstigen. 

Området har försäkrats ett framtida skydd av miljöbalken 

och blivit utvalt som riksintressant kulturmiljö. 

KVISSLE-NOLBY-PRÄSTBOLET är benämningen på 

riksintresseområdet här, men för enkelhetens skull kallar jag 

det för NOLBY. 

Med denna skrift hoppas jag att området kan väcka 

tankar och inspirera till ett engagemang om Nolbys framtid. 

Utvecklingen går hårt fram i många kulturmiljöer. Olika 

fritidsaktiviteter gör anspråk på mark som inte hävdas och

travbanor, golfbanor och motorbanor sätter sin prägel 

på landskapet. Men det närmast förestående i Nolby är 

planerna på ny motorväg för att göra E4:an mer framkomlig. 

Ett av vägalternativen kommer att göra ett allvarligt intrång 

i miljön. 

Jag kanske bara kan föra vetenskapens talan, men veten- 

skapen ska förse oss med kunskap och insikt, eller varför inte 

livsmening och inlevelse. Att beskriva denna miljö kan jag 

inte göra utan att inta en subjektiv, eller reflexiv hållning. 

Jag hoppas det är klart var jag står i debatten, och att jag inte 

kan låtsas något annat. Däremot kan jag respektera andra 

viljor och åsikter 

Inledning 

NOLBY 10

11 NOLBY Inledning

En tidsresa i Nolby 

NOLBY 12

Jag ska göra en resa, nästan tvåtusen år tillbaka i 

tiden, men kanske framförallt till mig själv, med mina 

förutfattade meningar, min världsbild och fantasi. 

Björn håller i kameran och ger sin bild av nutiden i 

forntiden. Jag, arkeolog, för pennan och du, läsare, skapar 

dig en egen bild. Jag ska försöka vara rättvis och ge dig en 

chans att bilda en egen uppfattning. Jag ska bara berätta vad 

jag tror och varför jag tror som jag gör. Jag kan ändå inte 

göra anspråk på att sitta inne med all kunskap som finns om 

denna tid. Jag har hunnit se vad som är skrivet, men för att 

läsa in kunskapen skulle det behövas flera år. Ingen kan ju 

vara säker på hur det egentligen var, hur mycket man än 

läser. Föreställningar om forna tidsepoker är ofta en bild av 

oss själva, och i slutänden gäller det framförallt att veta vilka 

glasögon vi bär. 

13 NOLBY En tidsresa i Nolby 

Nolby från Nolbykullen sett, som det såg 

ut när de första jordbrukarna började odla 

markerna här. Det var några hundra år efter 

Kristi födelse och landet var nersänkt 15 meter 

under havsytan. Siffrorna återfinns på kartan 

på nästa sida. ( Data program: Genesis II )

Karta över tidsresan. Siffror i texten refererar till kartan. 

Röda ringar är fornlämningar. 


NOLBY 14

Jag åker till Kvissleby som ligger alldeles intill E4:an en 

mil söder om Sundsvall. Här ringlar sig Ljungan innan den 

slutligen når Bottenviken. Man ser inte mycket av varken 

havet eller Ljungan när man når fram. Trafiken är intensiv 

och både järnvägen och bilvägar samsas om en hylla mellan 

den mäktiga Nolbykullen och Ljungan. En vägskylt pekar 

mot Nolby och här börjar resan. 

VÄGSKÄLET, TINGSTAGÄRDESBACKEN (1) 

Här, vid detta vägskäl som har tusentals år på nacken, finns ett 

stort monument. Det kanske inte är så imponerande idag. Vi 

är ju vana vid större byggnadsverk innan vi hissnar. Men på 

400-talet var jordhögen som vi står vid säkert imponerande. 

Den räknas till en av Norrlands största gravhögar, med sina 

36 meter i diameter. Gravmonument i form av stora högar 

har man i Nordeuropa byggt sedan äldre bronsålder för 

3-4000 år sedan. Tacitus, som berättar om germanerna för 

romarnas räkning ca 100 e.Kr. beskriver begravningsseden: 

I deras begravning ingår ingen prakt; de bara 

iakttar seden att bränna liken efter ärade män, med 

särskilda trädslag. De täcker inte över graven med 

kläder och örter. Vapnen efter den döde mannen, och 

ibland hans häst, läggs i bålet. En torvhög formar 

graven. Monument, med sin resliga genomarbetade 

prakt, förkastas som motbjudande för den döde. Tårar 

och klagosånger avvisas efter en kort stund; sorg och 

bedrövelse efter ett tag. Det anses passande för kvinnor 

att jämra sig, och männen att minnas, den döde. 


Forntidseko stoppar buller. Inger Norman 

bor intill gravhögen vid Tingstagärdesbacken.

Tacitus var aldrig i Skandinavien och beskriver därför 

germanerna i generella drag, utifrån vad han själv kunde observera 

i norra Europa, och vad han kom över i andrahandsuppgifter. 

Naturligtvis finns det mycket osäkerhet i uppgifterna (förutom 

min översättning från engelska). Det är heller inte odiskutabelt 

att det var germanska stammar som bosatte sig vid Ljungan 

och började odla. Det kan vara en lokal befolkning som 

anammat både begravningssed och jordbruk söderifrån. 

Genom utgrävningar får man reda på lite mer och det 

finns många liknande gravhögar som har undersökts. Här 

vid Tingstagärdesbacken har funnits två stora gravhögar till, 

som har fått ge vika för både ett vägbygge och sedan järn- 

vägsbygge. Utgrävningarna visade att gravarna innehöll en 

bronskittel som var placerad i en stenkammare i ett stenröse 

i högens mitt. Resterna av den döde, som bränts, fanns i 

kitteln tillsammans med några fragment av en glasbägare 

och lerkärl. Att lägga askan i en bronskitteln tycks vara en 

sed som kommit till efter Tacitus. Han nämner inte kittlar 

och de tillverkades inte då. Bronskittlar som dessa fanns i 

hundratal vid norska kusten och kallas därför vestlandskittlar. 

De har förmodligen tillverkats i nuvarande Belgien omkring 

400-talet. Handeln med detta område kanske gick via Got- 

land, för där är dessa kittlar också vanliga, men många arkeo- 

loger tror på handel med Norge. 

Det är inte säkert att gravhögen skulle te sig så mäktig 

som den gör idag. Tacitus påstod ju att germanerna inte 

uppskattade monument. Här har den dessutom varit omgiven 

av skog så sent som på 50-talet och högen syntes inte förrän 

man stod inpå den. 


NOLBY 16

Tingstagärdesbacken har varit ett vårdat fornminne sedan 

30-talet, ett av våra första. Då gjordes marken i ordning på 

ett parkliknande sätt. Engagemanget var stort i bygden och 

minsta förändring skapade reaktion. Gravhögen var bevuxen 

med träd och 1952 beslöt man att träden skulle avverkas. I 

tidningar kunde man läsa om upprörda känslor, ”kalhygge” 

sade man, men myndigheter och fornminnesföreningen 

vidhöll att högen skulle synas. 


Ritningar på gravhögen 

vid Tingstagärdesbacken 

som undersöktes 1916 när 

järnvägen drogs fram

Några av de gravgåvor som fanns i 

gravhögen i Skottsund. Här de beslag 

av förgyllt silver och brons till ett 

bälte som prydde den döde. 

GOLFBANAN VID SKOTTSUND (2) 

Om man står på toppen av Tingstagärdesbackens gravhög 

och blickar ut mot andra sidan av Ljungan, så skymtar 

golfbanan i Skottsund. Där fanns förut en storhög och ett 

gravfält med mindre högar. De flesta är numera borta och 

har fått ge vika för golfintresset. 1953 gjordes ett fynd när 

golfbanans klubbhus skulle anlägga en vattenledning. Fyndet 

bestod av ett helt svärd, en sporre och en s.k. sköldbuckla, 

d.v.s. skyddet för handtaget på sköldens framsida. En grav 

från folkvandringstiden med den döde i vapenutstyrsel tycks 

ha legat här. Golfbanan höll på att ställas i ordning och flera 

gravar var skadade. Myndigheterna krävde en återställning 

och en utgrävning av det som återstod av den största högen. 

En utgrävning gjordes som resulterade i de rikaste gravfynd 

som gjorts i Njurunda. Trots att gravhögen hade skadats, 

så kunde delar av gravgömman tas tillvara. Den visade sig 

innehålla en glasbägare, bälte med beslag av förgyllt silver, 

sax, kniv, pincett, beslag till en svärdskida, och silverknappar. 

En högtidsklädd storman kan man förmoda, uppenbarligen i 

kontakt med 300-talets ”lyxhandel”. 

Den portal som man kan anta att gravarna vid Skottsund 

och Tingstagärdesbacken bildade, är fömodligen en portal 

till en omlastningshamn där man övergick till slädar eller 

hästar för vidare transport längs Ljungan. Hästar hade 

man under denna tid, men kanske ändå, att renar kom till 

större användning för långväga transporter, och kanske 

var det samerna som skötte trafiken. Att här någonstans 

fanns en viktig handelsstation har arkeologer länge trott. 

Utmed Ljungan har hittats flera depåer, av ämnesjärn som 


NOLBY 18

skvallrar om en livlig järnhandel under 400-500-talet. 

Arkeologiska undersökningar vid Storsjön i Jämtland och 

västra Medelpad visar var järnet har producerats. Rester av 

hundratals järnugnar har hittats utmed Storsjöns stränder 

och flera undersökningar visar att dessa var i bruk under 

folkvandringstid, d.v.s. den tid när gravhögarna anlades. 

NORRLANDS STÖRSTA GRAVHÖG (3) 

Gravhögar låg ofta i grupp med ett odlingslandskap intill, 

som redan de första bönderna hade börjat uppodla. För 

att idag se ett samlat gravfält med flera stora högar måste 

man vidare in mot Nolby fram till en skylt som pekar till 

vänster mot arkeologstigen. Vägverket har även satt upp en 

”kringla” som visar att här finns något exceptionellt sevärt. 

En slingrig väg genom ett villaområde leder plötsligen 

fram till en landsbygd som verkar ha stått stilla i hundratals år, 

opåverkad av E4:ans pulsåder och bebyggelsens expansion. 

Här vid gränsen mellan villabebyggelsen och jordbruksland- 

skapet ligger en samling storhögar. Det har inte utförts 

några utförliga utgrävningar i någon av dem, men genom 

olika omständigheter har det ändå påträffats några fynd som 

hör ihop med gravarna. Det mest uppseendeväckande fyndes 

gjordes när Elias Zetterberg och Nils Hedlund 1881 höll 

på att schakta bort en gravhög och påträffade en bronskittel 

som förutom brandgravsrester innehöll en fingerring av guld 

och ett romerskt guldmynt. 

Myntet var präglat för den romerske kejsaren Valens 

som regerade i slutet av 300-talet tillsammans med sin bror 

Valentinian också kallad Co-Augustus. De regerade var sin 


Vid bilparkeringen vid Skottsunds golfbana, 

där gravarna låg, finns informationsstolpar 

som berättar om denna plats och vilka fynd 

som gjorts.

halva av det nu alltmer uppdelade romerska imperiet. Båda 

är avbildade på myntet. Valens tog hand om Östrom och 

Co-Augustus Västrom. Valens var ofta på slagfältet. Det 

var under hans regeringstid som Hunnerna gjorde sitt 

våldsamma intrång bland de germanska stammarna i norra 

Europa, och som sedan resulterade i att goterna flydde in 

i romerskt territorium. Det kaos som följde ledde till en 

massiv folkvandring som har gett namn åt hela perioden. 

Valens dog slutligen 378 i ett slag i Adrianopel, numera 

Erdine i Turkiet. 


NOLBY 20


Fynd från en gravhög i Kvissle. Myntet 

från den romerske kejsaren Valens tid. 

Kitteln har förmodligen haft vägarna 

över Norge eller Gotland, men har 

producerats i trakten av Belgien

En av gravhögarna i området, det syns ganska tydligt 

vilken, är den största som finns beskriven i Norrland. Den 

är hela 40 meter i diameter och 6 meter hög. Med en enkel 

ekvation kan man räkna ut att den innehåller närmare 3.500 

kubikmeter jord. Dessa högar består av jord som till stora 

delar skalats av en närbelägen åker eller äng. I mitten finns 

i regel ett kärnröse av sten, men låt säga att 3/4 är jord. Då 

har ca 1-2 hektar mark gått åt för att skrapa ihop denna 

hög. För dagens bonde är det kanske inte mycket, men då 

var det säkerligen stora delar av markegendomen som följde 

med i graven. 

HUS MED VÄGGAR AV FLÄTADE VIDJOR OCH 

LERA (4) 

Det är faktiskt inte klarlagt var gårdarna var belägna som 

hörde ihop med dessa gravhögar. De låg, av erfarenhet från 

andra håll inte särskilt långt ifrån, kanske rent av där villorna 

nu har byggts, eller vid gården i Kvissle. Det är också troligt 

att det finns rester av husgrunder under högarna. Så var det 

exempelvis vid de kända och samtida högarna vid Högom. 

För att se resterna av en gård idag, så måste man ta sig 

nästan en kilometer längre söderut till en vägkorsning. Uppe 

vid backen finns några informationsstolpar som visar på 

platsen. Det syns kanske inte mycket i marken, men om man 

kan urskilja en terrassliknande yta så är man på rätt ställe. På 

denna relativt plana yta, 47 meter lång och 10 meter bred, 

har det funnits hus. Inget är undersökt så vi kan inte säga 

med säkerhet om de var samtida med gravhögarna. 

Här finns också gravhögar, som ligger ner mot åkern. 


NOLBY 22

Dessa högar hörde nog till gården, som brukligt var. Men 

det var ingen ”stormannagård”, eller ”storkvinnogård”, som 

gravhögarna vi tittade på tidigare gav uttryck för. 

Det var stora byggnadsverk som man har lyckats uppföra 

vid denna tid, låt säga 2-300 talet. En del kan ha varit upp 

till 40 meter långa. De var i regel uppdelade i tre rum eller 

avdelningar. I mitten var bostadsdelen, och gavelrummen var 

förråd respektive fähus. Väggarna var gjorda av flätade vidjor 

och tätade med lera, en byggnadsmetod som är känd från 

flera undersökningar och Tacitus nämner den också. Det har 

gått att lista ut hur rummen har använts genom att analysera 

fröer och sädeskorn som hamnat på marken. I bostadsdelen 

har det påträffats ben och borttappade föremål, men framförallt 

härdar. Det fanns inte ingångar till bostadsdelen direkt i 

ytterväggen, utan man passerade fähus eller förråd för att 

komma in, en sinnrik lösning för att spara värme. 

STORKVINNAN VID KAPTENSDALEN (5) 

Jag nämnde ”storkvinnogårdar” förut. Det var inget skämt. 

Det finns flera rikt utrustade och stora kvinnogravar från 

denna tid. Kvinnor och män hade andra relationer till 

varandra och samhället då. En ”storkvinnogård” fanns för- 

modligen i Västerby vid Kaptensdalen. Sägnen säger att ett 

skepp gick in och blev liggande så länge att besättningen fick 

gräva sig ut, därav namnet Kaptensdalen. På den norra sidan 

om Kaptensdalen har myndigheterna sedan 20-talet varit 

bekymrade över gravhögar som lagts under jordbruk. Det 

är ganska vanligt att man i sen tid har tappat respekten för 

gravhögar och helt enkelt plöjt bort dem. 

23 NOLBY En tidsresa i Nolby

Redan 1868 gjordes anteckningar om denna plats. Karl 

Sidenbladh, som var utsänd av myndigheterna att notera allt 

gammalt, skrev att en ”äggformig ankarsten” tagits tillvara 

och placerats som en dekoration vid vägkanten. Stenen 

uppges ha funnits på toppen av en hög. Senare kunde 

myndigheterna konstatera att en gravhög hade grävts sönder 

alldeles intill åstranden. I socknen fick man klart för sig att 

detta var en märkvärdig sten. 1923 skrevs ett brev där man 

anhöll om att få ha kvar stenen i socknen och att den skulle 

placeras på ett upphöjt sätt på hemmansägare J. P. Pettersons 

gårdstomt, ”sålunda att den kommer under daglig tillsyn”. 

Så blev det inte, utan stenen flyttades till Njurunda kyrka, ett 

öde som många hedniska symboler gick till mötes. 1924 gör 

Gustav Hallström, också myndighetsperson, ett besök och 

ser att flera gravhögar har plöjts över. I en av upphöjningarna 

i åkern körde jordägaren 1921 fast med plogen i ett 

stenröse. Nu hade tydligen kärnröset börjat komma i dagen. 

Hallström föreslår att man kommer överens med jordägarna 

så att dessa överplöjda högar kan undersökas innan de helt 

försvinner. Så blev det inte 


NOLBY 24

GRAVKLOT 

Vad var det för en märkvärdig sten? Ankarsten kallades den 

för att den hade ett kors inristat över mitten och en ring runt 

om. Gravklot är den korrekta (arkeologiska) termen, och de 

har intresserat arkeologer sedan 1800-talet. Många teorier 

om gravklotens innebörd handlar om fruktbarhetskult. På 

senare tid har man upptäckt att de vanligtvis förekommer 

på kvinnogravar från romartiden och fram till och med 

vikingatid. De är ganska vanliga i mälarlandskapen och 

på Gotland. Det är i dessa områden man kan studera i 

vilket sammanhang de hör hemma. Gravklotet från Nolby 

är relativt enkelt dekorerat och korset har nog inte med 

kristnandet att göra. Gravklot kan vara dekorerade med 

alla möjliga fantasifulla mönster. Alla kvinnor fick inte ett 

gravklot på sin grav, de var i regel högt uppsatta kvinnor, det 

kan man gissa sig till eftersom de fick mer gravgåvor med 

sig. Tyvärr finns det inga uppgifter om vilka gravgåvor som 

följde med ”storkvinnan i Västerby”, för några fynd har inte 

rapporterats från detta område 



NOLBY 26 

NOLBY 26

EFTER FOLKVANDRINGSTIDEN 

Efter folkvandringstiden lugnade det ner sig i Europa. 

Romarriket var för länge sedan upplöst och kristendomen 

med katolska läror hade börjat etablera ett nätverk av kloster 

och handel. Det romerska imperiet blev reducerat till det 

Bysantinska riket med säte i Konstantinopel (Istanbul). I 

Västeuropa växte det merovingiska Frankerriket i betydelse. 

I Medelpad tycks en avfolkning ha ägt rum. Handelsvägarna 

flyttades söderut och Medelpad hamnade i utkanten av de 

stora händelserna. I stället växer ett maktcentrum fram i 

Uppland vid Vendel och Valsgärde, där man bygger upp och 

kontrollerar järnhanteringen i Bergslagen. I Nolby hittar jag 

inte mycket att berätta om från denna tid. Det finns märkliga 

gravar vid Indalsälven och Ångermanälven, och kanske dessa 

älvar får större betydelse nu. Vi gör ett hopp till vikingatiden, 

d.v.s. 800-talet. 

Under vikingatiden finns det återigen flera gravar 

och gårdar som bebyggs. Havet har sjunkit till en nivå 

som gjort att den lilla Kvissleån har grundats upp, men 

vattenvägarna var kanske inte det viktigaste. I stället lockar 

sedimentjordarna som reser sig ur havet och skapar bördiga 

strandängar för boskapens bete. 

På kontinenten har små riken börjat etableras, sårbara 

för överfall och plundring, något som vikingarna utnyttjade. 

Vikingatågen är välkända, och mycket av plundringsgodset, 

eller för all del handelsgodset (alla kontakter var inte 

fientliga), hamnade i svenska gravar och skattgömmor. Det 

här är silvrets tid. Det finns flera silverskatter från denna tid, 

även här i norr. Guldet under folkvandringstiden kom från 


omarna och deras betalningsmedel, solidus. Silvret kom 

från arabernas mynt. Araberna har övertagit norra Afrika, 

Spanien och Portugal, och deras silvergruvor skapade ett nytt 

betalningsmedel. Den arabiska handeln har öppnat vägar till 

orienten och det är inte ovanligt med orientaliska föremål i 

gravarna. 

Det finns en arabisk samtidsbeskrivning av vikingarnas 

gravsed, av Ibn Fadlan, som bevittnade en begravning 

av en viking som dog vid Volgafloden. I jämförelse 

med Tacitus sjuhundra år tidigare, har ceremonin blivit 

brutal. Beskrivningen är detaljrik och uttrycker ett förakt 

för vikingarna, vilket kanske är förståeligt om skildringen 

stämmer. I ceremonin ingår rusdrycker, gravbränning, djur- 

och människooffer. En kvinna som benämns ”dödsängeln” 

leder ceremonin. Det är en hövding som begravs och med 

i bålet följer häst, hund, kor och andra djur, vapen, och 

hövdingens slavinna, som tvingats till samlag med andra 

vikingar innanhon rituellt mördas. 

VIKINGATIDENS GRAVAR (6) 

Vikingatiden har lämnat spår utmed arkeologstigen, men 

om dessa begravningar skedde i Ibn Fadlans anda är svårt 

att tro. Ett iordningställt gravfält med mindre gravhögar 

finns att beskåda från några parkbänkar. Gravarna ligger 

här på en nivå, 10-12 meter, som varit under vatten under 

folkvandringstid och måste således vara yngre. De har också 

ett karaktäristiskt drag som känns igen på andra gravar 

från yngre järnålder. En s.k. kantränna löper runt några av 

högarna, liksom en vallgrav. 


NOLBY 28

MOTORKLUBBEN GRÄVER SIN GRAV (7) 

Den enda undersökning som gjorts i Nolby på senare tid 

kanske är från vikingatid. Vid skogsbrynet finns en liten 

höjd med gravhögar och där låg för ett tiotal år sedan en 

motocrossbana som skadade gravarna. Njurunda motorklubb 

var bedrövade när det uppdagades att banan hade skadat 

gravar och att den inte kunde vara kvar. Myndigheterna 

krävde en återställning och en utgrävning. Klubbens 

medlemmar deltog i grävningen men kände att de ”grävde 

sin egen grav”. De skulle få svårighet att hitta en ny plats 

att förlägga sin bana. Tyvärr var det heller inga märkvärdiga 

fynd som kom fram med grävningen; bitar av bränd lera, en 

järnten och lite slagg. 

EN RUNSTEN OM BURES ARVINGAR (8) 

En plats som med säkerhet tillhör vikingatiden, eller kanske 

något senare, är en runsten som finns vid vägen mellan 

Nolby och Matfors. Den tilldrog sig det största intresset 

när fornlämningar började registreras på 1600-talet. Linné 

nämner runstenen 1734, men inte särskilt engagerat. Han 

var mer intresserad av Nolbykullen som han besteg. Hästen 

fick vänta vid runstenen. Uppe på Nolbykullen blev han 

hänförd över utsikten och noterade att en vårdkase var 

iordninggjord med en tjärtunna högst upp. Vårdkasen skulle 

antändas när fienden nalkades. 

På runstenen står det: 

”barksuian uk sihaustr uk frithi raista stain thinsa aftir buri 

fathuri sin - in farthain markathi” 

Det betyder Bergsven och Sigfast och Fride reste denna 


sten efter Bure sin fader, men Fardägn märkte (d.v.s. 

ristade runorna). Tre bröder har rest en sten efter sin far 

några decennier in på 1000-talet. De korsmärkte stenen och 

deklarerar därmed också sin tro. Hedendomen har börjat ge 

vika och kyrkan skulle bli den nya centralpunkten. Kors på 

runstenar är mycket vanliga och de förekommer på nästan 

alla mynt som var i omlopp under denna tid. De första 

korsen anspelar inte på korsfästelsen utan har antagligen 

rötter i den grekiska stavningen av Kristus, som börjar med 

X. På Buresten är korset ett malteserkors eller georgekors, 

som har sina närmaste förebilder i England. Det talar för att 

de kristna missionärerna kom därifrån. 

Det är en relativt vanlig text på runstenar som man ser 

här. Ättlingar till den döde som stenen tillägnades räknas 

upp. Ibland kan det vara invecklade historier som berättar 

om hur den döde stupat långt från hemmet, eller hur flera 

familjemedlemmar dött. Gemensamt är att det framgår 

vilka de efterlevande är, och det finns anledning att tro att 

runstenar annonserar vilken arvsordning som gäller. Men 

hade verkligen inte dessa tre bröder någon syster? 

STORMANNENS KAPELL (9) 

Med kristendomen kommer nya seder. Kyrkor byggs i nästan 

hela landet, oftast i trä, men här ganska snart, om inte från 

början, i sten. Om man fortsätter arkeologstigen och går 

förbi storhögarna, så kommer man fram till en liten ruin. Det 

är ruinen efter ett litet kapell, välbyggt i sten och kalkbruk, 

med långhus och kor. Församlingen var uppenbarligen inte 

stor, för här ryms bara en handfull personer inom en yta av 39 m 2 . 


NOLBY 30

Någon församlingskyrka var det nog heller inte, snarare ett 

gårdskapell. Ruinen såg närmast ut som en jordhög på 1920- 

talet när man bestämde att den skulle renoveras. Den har 

genomgått en upprustning även på 90-talet och det kan se 

lite märkligt ut med murbruk och tjärpapp som sticker fram, 

men det är resultatet av senare tids ansträngningar att bevara 

och synliggöra ruinen. 

En utgrävning gjordes för några år sedan i kapellet och 

märkligt nog fanns det flera spädbarnsskelett i och utanför 

kapellet. Det fanns andra individer också men mest spädbarn, 

och i koret var de många, åtta individer. Av lagerföljden att 

döma har koret murats igen under medeltiden och sen 

använts för bl.a. spädbarnsbegravningar. Ett altare byggdes 

i stället i långhuset och det blev ännu trängre i kapellet – nu 

bara 16 m 2 om man räknar bort den yta som det nya altaret 

upptog. 

Det är en märklig liten byggnad, som rests ovanpå vi- 

kingatida gravar, vilket omvittnas av äldre gravfynd intill och 


i kapellet. Det mest anslående fyndet är ett silverhänge som 

låg i kapellet och som har motsvarigheter i Birkas vikingatida 

fynd. Ett medeltida mynt som präglats på Gotland hittades i 

koret och i långhuset har s.k. brakteatrar hittats, vilket är en- 

sidigt präglade mynt. De yngsta var från 1500-talet. Därefter 

har kapellet troligen övergivits och Njurunda sockenkyrka 

övertagit den kyrkliga rollen helt. 

EN KYRKA BLIR NYTT CENTRUM (10) 

Njurunda kyrka byggdes nästan samtidigt med kapellet i 

Kvissle. Den hamnade inte mitt i Nolby, det forna centret, 

utan där kustlandsvägen korsar Ljungan. Varje ny epok tycks 

förlägga centrum lite avsides tidigare centrum. Så var det 

även söderut. Uppsalas hednacentrum brändes 1080 och 

Sigtuna blev ny centralort. Sverige lyder under en kung, 

Olof Skötkonung, och nu används inhemska mynt som 

präglas i Sigtuna. Kapellet i Kvissle var kanske ett försök att 

upprätthålla en central roll även med den nya tidens religion 

och maktsystem, men i förlängningen blev Njurunda socken- 

centrum. På 1870-talet brann kyrkan och nu återstår bara 

en ruin. 

PRÄSTENS GÅRD (11) 

Prästgården förlades emellertid i Nolby, eller Tuna som 

prästgården då hette, och en stor del av markegendomen 

fördes över till kyrkan. Fram till slutet av 1200-talet var det 

brukligt att prästen levde under stormannens beskydd, men 

sedan kom nya lagar där allmogen ålades att hålla med präst- 

gård och jordbruksmark. 


NOLBY 32

33 NOLBY 

Prästgården övergavs under 1930-talet och stod tom flera 

år. Hembygdsföreningen försökte förvärva den, men utan 

framgång. I stället fick kommunen använda prästgården som 

nödbostäder, scharlakansfeberhus för barn, samt barnrikehus. 

1956 beslöt Kyrkorådet att sälja prästgården för rivning. 

Trots intensiv brevväxling mellan myndigheter och mot- 

ståndsrörelse, ledd av Arvid Johansson och Helge Norén, gick 

inte gården att rädda. Idag finns bara en lada kvar 

TILLBAKA TILL NUET 

Det här var min historia, berättat utifrån mina förutsättningar och 

min fantasi. Den är en bild av mig och min tid, och kanske du fick 

andra bilder, som stämmer bättre med andras berättelse. Förs min 

berättelse vidare så vill andra höra den. Om inte, så är det inte 

för att den är osann, men för att den inte vill höras. Så är det med 

historia. Det som skrivs och talas filtreras utifrån vad mottagaren 

vill ha och tror på. Det gäller Tacitus, Ibn Fadlan och alla andra 

berättare 


Prästgården innan den revs, öde 

och igenkommad. 

Foto: Bo Hellman 1957

Till någon gång på 1850-talet flackade här på trakten en lappkvinna 

omkring, som kallades ”Lapp-Maja.” Hon var mycket fruktad, ty hon 

hade ord om sig att trolla. Nästan allt, hon begärde, fick hon, ty man 

ville ej stöta sig med henne. 

På Rännö var en bonde, Matts Olsson, som sades vara trollkar. Min 

mor tjänade hos honom. Hit kom Maja en dag och tiggde, men Matts 

gav henne ingenting, för han litade på sin trollkunnighet. Maja blev 

arg och sade, att hon skulle trolla ihjäl hästarna för honom. I detsamma 

kastade hon sig på golvet och blev till utseendet livlös. Matts sprang 

genast till stallet, och där höll hästarna på att ”stula över ända.” Då 

Maja låg i dylik dvala, skulle nämligen hennes kraft vara som störst. 

Matts iväg in för att väcka henne! Han tog en syl och stack in den i 

kroppen på henne hel och hållen, men Maja rörde sig inte det minsta. 

Då tog han en eldbrand och körde upp under kläderna på henne, och 

då skrek hon som en gris och vaknade. Nu fick Matts liv i sina halvdöda 

hästar. 

Detta såg, som sagt, min mor, så det är nog sant. ”Lapp-Maja” fick 

ett hemskt slut. Det var bröllop på en gård i Njurunda, och Maja kom 

dit, drack och hotade alla med olyckor. Men efter den dagen syntes hon 

ej mera till. Det blev snart ett allmänt tal, att några karlar bundit 

henne på en kälke och skjutsat ned henne i forsen vid Njurundabron. 

Det blev dock aldrig något räfts i anledning av hennes försvinnande, ty 

alla människor var hatiska på henne. 

Berättelsen om ”Lapp - Maja” 

NOLBY 34

Det här är en sägen som upptecknats i början av förra seklet i 

Attmar av folkskolläraren och folkminnesupptecknaren Levi 

Johansson. 

Det bär mej emot att citera nedsättande berättelser om 

samer, men jag hoppas det finns berättigande i det att jag ser 

händelsen som beskrivs, som en symbolisk, definitiv avslutning 

av sejden, och därmed fruktbarhetskulten och schamanismen. 

En kosmologi som sedan forntiden framförallt gav kvinnor 

en högre position i samhället. 

Kvinnor och män tycks ha varit ganska jämbördiga i sina 

roller under tidig järnålder, vilket kan utläsas av bl.a. Tacitus 

beskrivning. Gravklotet symboliserar för mej den betydelse 

kvinnor kunde få i sin roll som fruktbarhetskultens förmedlare. 

Under yngre järnåldern tilltar en brutalisering och kvinno- 

förnedring, om man får tro Ibn Fadlan. Krigsgudar dyrkas 

och manliga vapengravar blir vanliga. Tron på sejden, själa- 

resandet till andra ”hamnar”, finns kvar hos kvinnorna, men 

Oden, sejdens mästare, och är nu hövding och krigsgud. 

Katolicismen, slutligen, avslutar kampen mot fruktbarhet- 

skulten med tron på Gud fader i himlen och Påven som 

arvtagare till Kristus heliga ämbete. Kvar finns sejden bland 

några samiska kvinnor som Lapp-Maja, som vägrat ge efter 

för den patriarkala religionen. Ensam och fastbunden i en 

släde skjutsades hon ut i älven 

35 NOLBY Berättelsen om ”Lapp - Maja”

KARL-ÅKE KARLSSON, LANTBRUKARE FRÅN VÄSTBO 

På en gård i Västbo är det liv och rörelse hela året. 

Karl-Åke är alltid i farten, inte bara med gården, 

utan han är även livligt engagerad i frågan om 

var den nya E4:an ska gå, både politiskt och 

som vice ordförande i Njurunda E4:a förening. Han har 

tagit starka intryck av den historia som presenterats vid 

guidningar på området, inte bara av museer, utan ofta av 

hembygdföreningen och andra intresserade. Han hänvisar 

bl.a. till Tord Lundgren på Dagbladet. 

– Han har berättat och guidat för bl.a. amerikaner på 

arkeologistigen. Han har många berättelser. 

Men Karl-Åke läser också mycket, även uppsatser och 

NOLBY 36

apporter som ges ut i begränsade upplagor för myndigheter. 

Han har särskilt starka känslor för platsen där prästgården var: 

– Skulle jag sätta upp ett hus, skulle det vara där det finns 

lugn och ro, frihet och historisk kraft att ta del av. Vid den 

gamla prästgården, finns den platsen, där har vi djur. Vad 

liten man är som människa när man finns där. Har man varit där 

då känner man vilken oerhörd kraft och historia som finns där. 

Karl-Åke kan själv de flesta stenar och platser i markerna. 

Är född 1966. Har grävt diken och plöjt och odlat, dragit 

bort stubb och sten i alla år. 

– I USA och Australien köper man en gård, driver 

den allt som går, drar ut allt och säljer den. Så gör vi inte 

i Sverige, Europa. I USA och Australien har dom ingen 

historia, de lever i ett historiskt vakuum. Ser Europa som sin 

historia. Hos oss finns ett värde och en trygghet i historien. 

Hur förvaltar vi historiska värden? Eller ska vi exploatera 

med vägar och rastplatser, museer, allt trampas upp… 

Karl-Åke har varit två år i Nya Zeeland och jobbat söderut 

på gårdar också. Men det var naturligt att vända tillbaka. Både 

ett ansvar och ett inofficiellt krav. 

– Ett ansvar för där man är född och uppvuxen i en bygd. 

Förfädrens arbete får inte förspillas. Nu är jag den enda 

aktiva, förut var det många brukare. 

Han hämtar yttrande om E4 syd. Har summerat och 

skrivit till Länsstyrelsen. 

– Därför har jag engagerat mig: För bygdens skull. Jag 

sköter den för det gensvar jag får av alla som använder 

området som rekreation. Om det försvinner, vad har jag för 

uppgift då? Leverera mjölk enbart, det vet jag inte om jag vill. 

37 NOLBY Några röster från dagens brukare

Vad har vi för rätt att förstöra en bygd som våra förfäder skapat? 

om framtiden: 

– Ska vi ha en levande bygd behövs ett aktivt jordbruk. 

Betesdjur. Mjölkkor är bäst. Jag är en solfångare som ska 

fånga solen och få gräset att växa och ge till kor som förvandlar 

det till kött och mjölk och ny näring till jorden. Ska vi bevara 

fornlämningar ska vi ha djur. Att slå med betesputsare och 

röja fungerar inte långsiktigt. I våra trakter kan vi inte odla 

spannmål i huvudsak, det är gräs som passar bäst. 

– Ett område som jag värnar om är Oxbetet. Det är 

mindre gravar som inte är så märkvärdiga. Här finns också 

en barnkammare för hare, räv och rådjur. Här finns spår av 

gamla diken, gamla betesmarker. Jag har hållit uppe med 

betesdjur så att det återtar gammalt utseende. Vill medverka 

till att ta fram de här gravarna. De är äldre än de stora, värda 

mer, en annan historia som man inte kan och inte vet så 

mycket om. Nedanför finns en gammal källa med spår av en 

träledning till prästgården. 

Karl-Åke följer debatten mellan arkeologer och myndigheter 

om Nolbys framtid och vägplanerna. Argumenten trissas upp 

till nivåer som kan vara svåra för utomstående att vara källkritisk 

till. Kulturarvets arvtagare, som Karl-Åke, får än starkare rötter, 

men beslutsfattarna kan förbli oberörda. Karl-Åke avslutar: 

- Stämmer inte det jag har presenterat om bygden, då har jag 

haft fel och skulle ha flyttat någon annanstans för ett år sedan. På 

70-80-talet hade jag kunnat acceptera t.ex. en golfbana i området. 

Nu strider jag till sista blodsdroppen för att bevara bygden 


NOLBY 38

MAX ENANDER OCH JAN OLOF ERIKSSON, 

FÖRVALTARE AV KYRKANS MARK 

Den största arealen inom Nolby riksintresseområde ägs av 

kyrkan. Det går så långt tillbaka i tiden att inga handlingar 

finns. I Nolby är det mest jordbruksmark som kyrkan äger, 

men intresset för jordbruk är inte så stort. Man försöker 

lägga ut det på arrende. Det är skogen som prioriteras. 

Max beskriver kyrkans väg till markägandet från 1500- 

talet och framåt, hur syftet var att under medeltiden ordna 

boende för prästen och att det för prästerna sedan skulle 

finnas en intakt egendom. Den skulle i sin tur ge avkastning 

så att prästen skulle kunna leva av det jorden gav, kombinerat 

med en del av tiondet. Från kyrkans sida har alltid funnits 

detta intresse, att hålla fastigheten intakt. Marken fick inte 

avyttras hur som helst. 

En förändring tillkommer i systemet när laga skifte 

genomförs under 1800-talet. Präster klagar över tilldelningen 

i olika pastorat och en resultatutjämningsfond bildas för att 

lägga detta tillrätta. 1932 läggs förvaltningen på pastoraten. 

Avkastningen går till prästernas löner. Under 50-talet får 

förvaltningen hand om skogstjänstemän och samordningen 

av dessa. En stiftsjägmästare håller i översynen. 

1972 kommer ytterligare en förändring; för rationell 

skötsel och samförvaltning av alla skogar som enhet inrättas en 

stiftsnämnd. Respektive församling får andelar i motsvarighet 

till vad de kunde skjuta till. Max jämför med aktier. Vinsten 

delas ut till pastoraten i förhållande till andelar för att avlöna 

präster. Fastigheterna kallas prästlönetillgångar. 


Det har hänt att fastigheter sålts i samband med vägbyg- 

gen eller större byggnationer, som IKEA. Pengarna fonde- 

ras i prästlönefonden vars avkastning går till pastoraten. Från 

1995 ska alla tillgångar förvaltas av egendomsnämnden, 

numera stiftsnämnden, det ger nytt andelstal. 

– Har kyrkan någon historisk eller känslomässig relation 

till platsen? 

– Kvissle Nolby är tätare med fornlämningar än på våra 

andra ägor. Det är mer tätortsnära och ligger i strövområde. 

Det påverkar driften för hur man sköter skogen. Vi är måna 

om att åtgärder informeras om och blir kända. 

Jan-Olov berättar: 

– Eftersom det är väldigt tätt med fornlämningar ringde 

vi till länsmuseet och vi gick och markerade fornlämningarna 

i terrängen tillsammans. Lyssnade till speciella önskemål 

från museet. Men vi har inget behov av att marknadsföra 

oss, presentera vår mark. Vi har exkursioner ute i fält bland 

pastoraten, vid temaaktiviteter typ Pilgrimsleden. Vi gör 

inga marknadsföringar själva. 

Max inflikar en personlig kommentar: 

– Ibland är det mycket runt fornlämningar. De mest 

triviala kunde man tycka att det räckte med en dokumentation 

av. Det gäller inte Nolby, men t.ex. skörbränd sten som vi 

brukar stöta på. Allt kan man inte spara, då minskar man 

framtida generationers livsrum. Njurunda är ett solklart 

exempel på sånt som bör bevaras. Det är gravhögar, rikligt, 

tydligt och visuellt. 

Det händer ibland att kyrkan tvingas ta ställning även till 

osynliga fornminnen: 


NOLBY 40

– Vi skulle bygga en väg i Ramsele. Utan att veta om 

det planerade vi att den skulle gå över samisk helig mark. 

Entreprenören vägrade att köra där så vi gick runt i stället. 

Om något ses som en helig plats och det finns en uttrycklig 

vilja kring att den respekteras och tas hänsyn till, gravar t.ex. då 

lyssnar vi till det. Om inte vi hamnar i en situation där val inte 

finns. Hypotetiskt skulle det kunna vara E4. Stora samhällspro- 

jekt med stor samhällsnytta. Det finns alltid ett pris. 

– Vi har ett speciellt ansvar i den historiska kontinuiteten. 

Vi är unika som markägare. Långsiktigheten i brukandet för 

framtida generationer och ändamålsbestämt gör det unikt. 

Det är avkastningen vi vill ha och är intresserad av 


Länsmuseet har gjort flera utredningar med anledning 

av riksintresset Kvissle-Nolby-Prästbolet. Dels behöv- 

des en avgränsning för kommunens översiktsplan och 

sedan har Vägverket begärt underlag för sin planering 

av nya E4:an. Själva fornlämningsområdet är avgränsat ge- 

nom beslut enligt fornminneslagen, eller lagen om kultur- 

minnen som den heter i dag. Riksintresseområde är en lite 

mer flytande gräns som i första hand kommunen har ansvar 

att reglera med områdesbestämmelser och detaljplaner. Det 

finns andra intressen, t.ex. trafikleder och vattentäkter, som 

i praktiken har en högre dignitet, och i slutänden tycks kul- 

turmiljöer hamna sist på dagordningen. 

Trots de dåliga oddsen har Nolby bevarats relativt väl, och 

kan stoltsera med ett internationellt sett enastående landskap 

med spår från hela den dynamiska tiden när den hunnerska 

invasionen rörde om i det europeiska stamsamhället, för att 

Tid och rum, varför riksintresse 

NOLBY 42

sedan leda till uppkomsten av små riken med patriarkala 

förebilder, och till sist upprättandet av de första kyrkorna, 

prästgårdarna och gårdskapellen. Här finns en tidsdimension 

på 1000 år som lämnats ifred. 

I planeringen för framtiden kan man naturligtvis 

dra både motorvägar och järnvägar i området utan att 

skada fornlämningarna. Storhögar, gravfält, husterrasser, 

kapellruinen, runstenen och allt som nämnts kan ju bevaras, 

om inte allt, så i alla fall det mesta. Vid Tingstagärdesbacken 

får man en bild av hur det då skulle kunna se ut: Vägar och 

järnvägar omsluter en storhög som får den att likna vilken 

bullervall som helst! 

På något sätt behövs det ett förtydligande av hur viktigt 

landskapet är för att inte helheten ska gå förlorad. Ytterligare 

en faktor bestämmer upplevelsen av miljön väldigt starkt, 

och det är ljudet. Hur genomför man visningar i fält av ett 

område, när man inte kan överrösta trafiken? Hur lyckas man 

som besökare fantisera om hur det en gång kan ha varit, när 

trafikbrus ständigt gör sig påmint? 

I samhällsbyggandet tar man hänsyn till kultur och 

naturvärden, det måsta man. Men för att dessa värden ska tas 

på allvar så måste de definieras. Definitionen uttrycks gärna 

i siffror och kartor, med ett språk som används av arkitekter 

och byggherrar. I det skedet uppstår missförstånden, för 

kulturarvet kan inte reduceras till punkter och polygoner 

på en karta. För att uppleva att man beträder historisk mark 

så krävs det rymd och utsikter, lugn och ro, och en längtan 

efter att förstå varför jag står där jag står, och varför det ser 

ut som det gör. 

43 NOLBY Tid och rum, varför riksintresse

Samhällsplanerare behöver klara besked om vad som 

avgränsar ”rummet”. Det går att bruka sin jord, bygga ut 

sitt hus, anlägga en travbana, och kanske även bygga en ny 

väg, i ett riksintresse. Men det utmanande är att hitta ett sätt 

som inte förstör helheten. En helhet som är avgränsad som 

ett ”rum”, ett rum med både luft, ljud och atmosfär. 

Nolby har ett väldigt tydligt ”rum”. Ljungan och Nol- 

bykullen är väggar, Ljungans mynning vid Tingstagärdesback- 

en är en ingång i detta rum, och Kaptensdalen, där gravklotet 

hittades, är en tröskel till nästa rum. Eller kanske tvärtom, 

att vi har entrén uppström och utgången vid storhögarna 

som flankerar Ljungan. Ibland vill man se ut genom ”föns- 

ter”. Man förstår inte historien bara genom att berätta om 

detta rum i Nolby. Min historia gör utblickar till andra sidan 

Ljungan, Skottsund och Njurunda kyrkoruin, och ibland 

behövs det utblickar längre bort i länet, landet, Europa. 

För att förstå det avgränsade rummet räcker det inte med 

att titta på en hög här, en ruin där, ytterligare en grav... 

och en till... och en till... Man behöver en historia också, 

som tagits fram med alla medel vi har att tillgå, skrivna 

dokument, tusen år gamla och äldre, fynd som grävts fram 

och bearbetats, kemiska analyser och mikroskåp. Visst, 

vi får veta oerhört mycket när man exploaterar historisk 

mark. Arkeologer tvingas gräva och skriva rapporter och 

sammanfattningar. Så sker varje år för runt 200 miljoner 

om året. Men vart ska alla nyfikna vända sig som vill ta del 

av vetenskapen, och vill se det autentiska, när det autentiska 

ligger under ett bostadsområde eller en motorväg 

Tid och rum, varför riksintresse NOLBY 44

Litteratur och referenser om Nolby hittar du framförallt i två 

rapporter som länsmuseet har i sitt arkiv: 

Öberg, Carina, 1999. Kvissle-Nolby-Prästbolet. 

Njurunda socken, Medelpad. En fördjupad beskrivning av 

riksintresseområdets kulturmiljövärden. En centralbygd från 

järnålder och medeltid med ålderdomliga vägar och gårds- 

miljöer. Kulturmiljöavdelningens rapport 1999:8, Länsmuseet 

Västernorrland. 

Spång, Lars Göran, 2003. 

LOGGBOK Nolbys riksintresse.Underlag till skriften ”Nolby. 

Tankar om ett riksintresse”. Länsmuseet Västernorrland, Dnr: 

2003/00253

ISSN: 1651-4424 

ISBN:91-85222-01-1

Nolby - Tankar om ett riksintresse - Murberget

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?