1966/7_8 - Vi Mänskor

kåseriet:
Den fö rlöriska
banaliteten
--, Jag har egentligen mycket få
laster och tillåter mig inte några
mer anmärkningsvärda utsvävningar.
Någon gång vill jag dock
känna mig lite lyxig och går då
till en salong, en damfrisering på
ett av stans fina hotell.
Jag har valt ut den med omsorg
och det som slutligen fick -ig
som kund där var den avdelning
där torkhuvarna är placerade. Sedan
jag lyckats få salongens ägare
att köpa in ett par fotpallar som
komplement till möbleringen ar
denna clel av salongen rena psykoterapin.
Vi sitter där i djupa sköna
tegelröda fåtö,ljer. Framför oss
sorlar cn liten fontän så sinnrikt
konstruerad atr vattenstrålen skiftrrr
färg med en behaglig monotoni.
Varmluften susar sövande
runt öronen. Man beställer in en
bricka med huclöst dyrt kaffe,
tiinder en cigarill. Du sköna
r'ärld !
I'.n liten rar människa brukar
t.r hancl om mej. Nu ver hon att
jag iir hårcjm och bchandlar mig
nrccl yttersta varsamhet. Vi spelar
våra roller n-rycket bra. Jag försöker
verka fin dam och låter mig
villigt passes upp. Det är något
sliumt med det - j.g medger det
gärna. Men stunden i salongen är
så kort, bara en timme då jag får
en berusande känsla av att vara
något anmärkningsvärr, en person
som man springer med tändsticksaskar
och askfat och kaffe till.
i-_.] En allvarlig person har påpekat
för mig att damfrisöryrker är ett
av de slitigaste som finns, etr typiskt
serviceyrke i vilket det är
som mest arbetsamt då andra
människor skall ha ledigt. Ibland
plågar mig också samveter och jag
n-rinns en novell jag läste jusr där
på salongen jag
-
tror den var
av Tove Ditlevsen - om en damfrisörska
och hennes kund. Den
var mycker frän - mot kunden.
Efter en sådan rannsakningsstund
i den tegelröda fåtöljen länrnar jag
lite extra dricks, vilket inte precis
gör mig bättre i min seriöse väns
ögon. Allmosor, muttrar han.
Men han kan ju intc veta hur
det känns att klippa en ny frisyr
och lägga lite toning övr:r luggen.
Vi känner oss som om vi sa\r oss
ut på ett stort äventyr -- j,rg och
min tjänande ande. Vi diskuterar
ansiktsformcn, nacken, r'ilken lin-
i"J:-
är fördelaktigasr för pan-
Vi gör oss bekymmer för nritt
hårfäste och grubblar över nyrnserna
på toningsskalan. Till slut
går hon till verker med sax, rakblad,
små tuber och flaskor, hand-
dukar och spolar. Efter en sådan
procedur är stunden i trtrkhuven
dubbclt njutbar. Det är som atr
vänta på en julklapp. Jag föreställer
mig att jag skall träda ur ur
salongen som en ny kvinna, fattigare
men med kornplexen bortträngda
och nred en känsla a\..
inre säker"het. I)etta förstår inte
min annars så kloke vän.
tl Jtg vet inte om man har specialgjorda
speglar i min s:rlong eller
om det är något med ljuset.
Man scr annorlunda ut när
man ser sitt ansikte i toilettbor-
dets spege'I. Man lägger på lite extra
mascara, jämnar till linjen på
överläppen nred läppstiftspenseln.
Det är så tacksamt här där alla
ögon blir klara och alla kinder
rosiga. Man känner sig ung och
lyssnar metl en tonårings öron på
romantiska bitar i stil rned "The
man I love" och "Livets rrnderbar:r
gåva". Musiken finns i bakgrunden
och trr bort metalliska
ljud och bullret från gatan. Och
det spe,las bara "soft music". Hos
Irårfrisörskan älskar jag den sortens
musik. Jag ger mig hän åt
banalitetcr. Jag njuter av cler som
Thomas Mann kallar "Das l,eben
in seiner verföhrerischen Banalität".
Kraka