nr 1 2011-2012 Årgång 27 - Östra Vikbolandets kyrkliga samfällighet

PESTEN 1710
”Guds straffdom”
Pesten hade tagit över hundra tusen själar i landet inklusive halva Stockholm.
Den ansågs vara ett straff för de krig som Sverige förde.
I juni månad 1710 anlände ett skepp från Livland på andra sida Östersjön
till Dalarö i Stockholms skärgård. Skutan anmodades ankra upp och ligga i
karantän i fyrtio dagar. Det kom från pestdrabbade trakter och Sverige försökte
skydda sig så gott det gick för den hemska farsoten.
Efter någon vecka fann skepparen ombord tiden lång och en natt satte
han sig över karantänbestämmelserna och rodde i land. Han tog in på Erstaviks
krog, ett stycke utanför Stockholms sydöstra tullar. Plötsligt insjuknade
han och dog, och värdshusvärden (som fick dåligt samvete för att han inte
granskat skepparens pass bättre) mutade en präst till begravning i tysthet. I
väntan på salig jordafärd satte man in liket i en vedbod och värdshusvärden
hoppades att allt nu skulle klaras upp till det bästa.
Men nu var ingenting menat att bli uppklarat till det bästa i denna affär.
Den döde skepparen bar i verkligheten med sig pesten till Stockholm. Vilsna
råttor och ivriga loppor stod redan till tjänst att föra den vidare.
Så började pesten i Sverige 1710. Från Asien var den kommen och nu
även Europa. Det var inte bara människorna som krigade. De bruna råttorna
från Asien krävde livsrum och anföll de svarta råttorna i väster och nordväst.
Sådan var farsotens gång. Så snart en pestråtta lade sig ner och dog hoppade
det döda djurets loppor av från värdskroppen för att söka nya varelser att
suga blod på. Ett bett från loppan och farsotens smitta fanns därmed hos
människan, varför andra råttor raskt blev nya smittospridare.
En fyrhjuling med släp
och två Landroverbilar
gav skjuts åt dem
som önskade.
Fotograf Lars-T Jacobson, Kuddby Foto