Redaktören har ordet - Botaniska sällskapet i Stockholm

98 Daphne
2005
stjärnhår: ± rikligt spritt, mest mot basen (hos
typen) eller över hela fjällen, ibland med ± otydliga
luddränder i fjällens basala kanter. Holkskaft: med
glesa hår. Märke: ± glest prickigt. Kronbräm: kalt.
Korgställning: enkel, djupt lång- och rakgrenig;
akladium vanligen mycket långt. Övrigt: En ytterst
variabel art med ett otal ± extrema former som är
förenade av talrika mellanformer vilket omöjliggör
deras urskiljande på artnivå. Dessutom ibland svår
att skilja från 177. H. plumbeum som främst avviker
genom blågröna och stundom fläckiga blad
samt långt utdragna stjärnhårslösa holkfjällsspetsar.
Utbredning: Spridd över nästan hela landet men
sällan särskilt vanlig. Nrk: 5 socknar; Srm: 13 socknar;
Vsm: 14 socknar; Upl: 37 socknar.
Fristående arter som inte låter sig inordnas
i någon större artgrupp
191. H. caesiomurorum Lindeb. – ZEBRAFIBBLA
Blad: gröna, ibland violettanlupna, glest håriga -
kala, ibland med på skaftet nedstigande tänder.
Stjälkblad: 1-2, stora och breda, ibland djupt sylflikiga,
föga stjärnhåriga. Holkfjäll: 9-10 mm, breda,
bredspetsade, något trubbade. Holkglandler: rikliga
- täta, korta, ± svarta. Holkhår: rikliga - täta, korta -
medellånga, från mitten vitspetsade. Holkstjärnhår:
mycket rikligt, bildande extremt breda och tjockt
filtartade luddband i fjällkanterna och med antydan
till spetstofs. Holkskaft: med täta glandler och ± rikliga
hår. Märke: tätt prickigt - svart. Kronbräm: kalt.
Korgställning: rakgrenig med föga utspärrade grenar;
akladium medellångt. Övrigt: En av landets
mest särpräglade arter och lätt igenkännlig genom de
extremt brett och tätt luddkantade holkfjällen. Har
ravidum
av tradition förts till krattfibblorna eller motsvarande
grupperingar och liknar dessa mycket till bladens
form och behåring men holkluddets fördelning talar
emot en sådan placering och holkarna liknar till
form och beklädnad f. ö. mycket den hos skogsfibblorna
i H. triangulare agg. varför den evolutionärt
mest rättvisande placeringen troligen skulle vara
mellan H. triangulare agg. och sect. Bifida.
Utbredning: Spridd i nästan hela landet och traktvis
allmän. Nrk: 11 socknar; Srm: 32 socknar; Vsm: 7
socknar men sällsynt i Bergslagen; Upl: 22 socknar,
vanligast i södra halvan.
192. H. siljense (Johanss.) Johanss. – DALAFIBBLA
Blad: mörkt blåaktigt gröna, ovan blanka och gleshåriga,
till formen täml. variabla, ibland endast fintandade
men det innersta och stjälkbladet i regel
med några syllika flikar, ibland med ± hjärtlik bas.
Stjälkblad: 1, glest stjärnhårigt. Holkfjäll: 9-10
mm, smala, smaltrubbiga - kort vasspetsiga (ibland
nästan sylspetsiga), mörkt grågröna. Holkglandler:
täta, korta - medellånga, gulknappiga. Holkhår: 0.
Holkstjärnhår: mot basen täml. rikligt spritt och
uppåt ± samlat i fjällkanterna men i övre halvan
vanligen ± 0; spetstofs gles men yvig. Holkskaft:
med rikliga glandler. Märke: ± glest prickigt.
Kronbräm: kalt. Korgställning: oregelbundet sammansatt
med måttligt utspärrade och bågböjda grenar;
akladium kort - medellångt. Övrigt: En mycket
särpräglad art som ansluter till arter bland skogsfibblorna
men som helt tycks sakna nära släktingar.
Utbredning: Spridd i ett brett band över Svealand
och södra Norrland. Nrk: 3 socknar i norra halvan;
Vsm: 3 socknar; Upl: 17 socknar i de västra och
norra delarna.
caesiomurorum
siljense
16(2) Daphne
99
Litteratur
Hylander, N. 1943. Die Grassameneinkömmlinge
schwedischer Parke. Symb. Bot.
Ups. VII n. 1.
Johansson, K. 1923. Växtgeografiska spörsmål
rörande den svenska Hieraciumfloran. Sv.
Bot. Tidskr. 17: 175-214.
Johansson, K. 1926. Växtgeografiska spörsmål
rörande den Svenska Hieraciumfloran II. Sv.
Bot. Tidskr. 20: 305-343.
Johansson, K. & Samuelsson, G. 1920.
Hieraciumfloran i Västmanland. Ark. f. Bot.
16 n. 14.
Tyler, T. 2002a. Östergötlands skogsfibblor. Bot.
Not. 135(2): 1-52.
Tyler, T. 2002b. Gotlands hag- och skogsfibblor.
Rindi 22 n. 2-3.
Tyler, T. 2004. Reevaluation of the species of
Hieracium sect. Hieracium that were described
by Hylander from introduced populations
in Scandinavian parks. Ann. Bot.
Fennici 41: 103-132.
Tyler, T. 2005. Om konsten att beskriva och
bestämma en fibbla. Svensk Bot. Tidskr.
(under tryckning).
Ordförklaringar
Akladium: Den först utvecklade blomkorgens
skaft, vanligen en direkt förlängning av korgställningens
”stjälk”.
Cilier: Mycket korta (ca 0,2 mm) flercelliga ±
glasklara hårlika utskott som förekommer på
krontänderna (se nedan) och bäst framträder
på ännu rörlika blommor som just skall till
att slå ut.
Dimorf tandning: Typ av bladtandning där
varannan tand genomgående är betydligt
mindre än de övriga.
Glandler = glandelhår: Mörkpigmenterade, millimeterlångt
skaftade klibbiga körtlar som
förekommer på holkfjällen och korgställningens
grenar.
Hår (holkhår): Ogrenade millimeterlånga hår
med svart bas och ± lång glasklar spets som
förekommer på holkfjällen och korgställningens
grenar.
Kronbräm/krontänder: De enskilda blombladens
(kronbladens) tandade spetsar.
Märke: De tvådelade vårtiga pistillerna. På torrt
och pressat material framträder vårtorna som
svartaktiga prickar vilka om de sitter tätt gör
märkena helt svarta medan märkena är rent
gula om vårtorna saknar mörk pigmentering.
Primärholk: Den först utvecklade blomkorgen;
placerad mitt i korgställningen och vanligen
direkt i förlängningen av korgställningens
”stjälk”.
Spetstofs: Tofs av oregelbundet förgrenade krusiga
vitaktiga ullhår i spetsen av holkfjällen.
Stjärnhår/stjärnludd: Regelbundet flerarmade ca
0,5 mm långa glasklara hår som när de uppträder
i större mängd ger ett luddigt eller
t.o.m filtartat intryck. Förekommer främst
på stjälkbladens undersidor, korgställningens
grenar och på holkfjällen. På de senare är de
antingen ± jämnt utbredda över fjällens hela
utsida (rygg), begränsade till band eller ränder
längs fjällens kanter eller koncentrerade
till holkfjällens nedre halva.
Vigglik bladbas: Bladskiva som löper ned på
skaftet med konkava (”inåtbuktande”) kanter.
Detta till skillnad från en killik bas där
kanterna är raka eller en rundad bas där de är
konvexa.