brand2_2011_web

Patrik Gronostaj
Illustration: Linn Ahlgren / Jonatan Johansson
Så vad händer nu? Kan en demokratirörelse nå framgångar i en av världens
hetast e geopolitiska områden. I den oljeregion där alla världsmakter slår
vakt sina intressen. Med diktaturer och krig om så behövs.
Det går inte att spå framtiden för de uppror
och protester som nu pågår i Nordafrika
och Mellanöstern. Trots att två diktatorer
och många ministrar redan är avsatta och
att flera regimer har lovat demokratiska reformer,
så är det svårt att säga hur det kommer
att sluta. Varje lyckad demokratirörelse,
varje steg framåt där folket tar mer makt,
inspirerar även i andra länder och påverkar
den regionala och globala maktbalansen.
Spridningen genom direkt inspiration kan
få en motsvarighet i spridning genom skakningar
av den globala ekonomin.
Världsekonomin vaggar redan oroande och
ändrade förutsättningar för oljeproduktionen
i Nordafrika och Persiska Gulfen kan få
den i kraftig gungning. Den nyliberala ekonomiska
politiken även den ta emot kraftiga
slag från de upproren i Tunisien och Egypten.
Chockterapi likt den i Östeuropa efter
kommunismens fall blir svår att genomföra
då ett av kraven i upproren varit att arbetare
ska kunna organisera sig fritt. Inställningen
till nyliberalism liknar närmast den
i Sydamerika i början av 2000­talet, under
upproren i Argentina och Bolivia.
I Nordafrika märktes den senaste ekonomiska
krisen genom höjda priser på livs­
medel vilket har lett till att missnöjet kokat,
utan någonstans att pysa ut. EU har
tillsammans med diktaturerna längs med
norra Afrikas kust förhandlat fram avtal
om frihandel för EU och om en ofrihet
för afrikanska flyktingar. När det nu kokar
över faller diktatorernas regimer och
det kommer en ny flyktingvåg, som gör
EU:s politik till ett tvåfaldigt misslyckande,
men trots det fortsätter man att driva
samma politik . Att dessa avtal skulle stå
oförändrade var en viktig punkt för EU i
förhandlingar med Tunisiens övergångsregering.
Tunisierna lyckades avsätta diktatorn och
hela regeringen, samt den franska utrikesministern.
I Egypten har Mubarak
tvingats avgå och många med honom. Efter
en fortsatt kamp i Egypten har säkerhetstjänsten
upplösts, medan generalerna
i skrivande stund är kvar. Egypten är ett
strategiskt land för USA, som granne till
Israel och Gaza, och med kontroll över Suezkanalen.
Mubarak var en nära allierade
med USA. Han har sedan 1980­talet fått
i genomsnitt två miljarder dollar om året i
bidrag av vilka huvuddelen gått till militären.
Detta har gjort landet till den andra
största amerikanska bidragstagaren efter
Israel. Egypten är en inflytelserik handelspartner
i regionen, men är inte lika viktig
aktör på den globala marknaden som de
oljeproducerande länderna Libyen och
Saudiarabien.
Den radikala diktatorn
Libyen befriades på 1940­talet från det
fascistiska Italien av Storbritannien och
USA. Landet styrdes sedan av en kung
tillsatt av de nya kolonialmakterna som
gav deras oljebolag fritt tillträde till landet.
När Gaddafi kom till makten nationaliserade
han brittiska oljebolaget BP:s tillgångar
och förändrade reglerna för oljebolagens
verksamhet i landet. Libyen har en
stor oljereserv, export av naturgas och olja.
Landet har under senare år haft ett särskilt
nära förhållande till Berlusconis Italien.
Libyen är den största aktieägaren i Unicredit,
Italiens största bank, och Italien får
25 procent av sin olja och en stor del av sin
naturgas från Libyen . Både fotbollsklubben
Juventus och det italienska oljebolaget
ENI har libyska staten som delägare.
Libyen har på senare år öppnats upp för
flera stora transnationella oljebolag, men
de amerikanska och brittiska bolagen
skulle troligtvis tjäna mest på Gaddafis
19