Kosterbladet 2013 - Koster Marin

Orm i Paradiset
De senaste åren har en och annan orm setts på båda
Kosteröarna. Tidigare har öarna varit helt ormfria.
Förmodligen är det människan som har transporterat
reptilerna hit tillsammans med grus och jord. De kommer
inte med hö, vilket verkar vara en envist rotad myt. Det
fi nns inte så stor anledning att vara rädd för huggormar.
De har mycket små tänder. Har man skor och någorlunda
kraftiga byxor på sig kan ormen inte bita igenom. Sällan
biter en huggorm om den inte överraskas. De är rädda
för människor och fl yr hellre än bits. Blir man ändå biten
ska man kontakta läkare eller sjukvårdsupplysningen.
Det är sällan farligt och ormbettet behandlas oftast inte
alls. Hundar kan däremot råka illa ut och reagerar olika
på ormbett. Det gäller att vara uppmärksam de närmaste
dygnen, inte bara timmarna efter bettet. Ta alltid kontakt
med veterinär. Katter har av någon anledning mycket bättre
förutsättningar att klara ett ormbett på egen hand.
Både huggorm och snok har setts på öarna och de kan lätt förväxlas.
Huggormar kan variera i färg och vara grå, bruna eller svarta och rent
av sakna sicksackmönstret på ryggen. Snoken är större svart och har två
gulaktiga halvmånformade fl äckar i nacken. Alla ormar i Sverige är fridlysta.
Huggormen vaknar ur sin vinterdvala i mars/april. De njuter av vårsolen
och kan ses på soliga stenar. Om sommaren är temperaturen så hög att
huggormen inte behöver sola sig för att upprätthålla kroppstemperaturen.
Huggormen föder levande ungar i slutet av sommaren och under sen höst
går den i vinterdvala under jorden.
Några andra obehagligheter
Fästingar - Finns framför allt i högt gräs. Kontrollera dig och barnen
på kvällen. Avlägsna fästingen så tidigt som möjligt. Ta en pincett eller
naglarna om huvudet på fästingen och dra bestämt rakt ut. Kontrollera att
mundelarna är med. Annars håll ett öga på bettstället de närmaste
dagarna. Några veckor efter bettet kan en rodnad inträff a och kan vara
Borrelia som orsakas av bakterier, andra diff usa symptom av trötthet
kan också tyda på samma sjukdom. Borrelia botas lätt med antibiotika
om den bara upptäcks. Inga sjukdomsfall av fästingburen TBE har
rapporterats från norra Bohuslän.
37
Maneter
- Orange och mörkblå är brännmaneterna. De
orange är vanligast. De driver med strömmarna men sällan
är alla stränder på öarna drabbade samtidigt. De kan släppa
lösa trådar och man kan bli bränd av dem också. Känslan
är som brännässla fast lite värre och svedan sitter i något
längre. Stanna i vattnet och lyft bort trådarna försiktigt
från din kropp. Gnuggar man löser fl er nässelceller ut och
svedan blir värre. Spola av med lite vatten för att få bort alla
trådar. En bra ide är att låta barnen ha badbyxor, då blir de
ej brända på ett mycket känsligt ställe.
Solen
- är inte bara varm och trevlig utan kan brännas. På
Koster är UV-stålningen hög pga havet, klipporna och klart väder. Högst
risk är det på förmiddagen. Skydda barnen genom att klä dem i T-shirt på
stranden och använd solskyddsfaktor.
Lungmask
- Drabbar bara hunden och sprids av
sniglar. Unga hundar bör maskas med Axilur
efter Kostervistelsen om man vill vara på den
riktigt säkra sidan.
Betesdjur på Koster och holmarna
Kosteröarna har en skötselplan för naturreservat och
det fi nns olika sorters betesdjur som håller markerna
öppna. Den brokiga fårfl ocken på Sydkoster ägs av Helena
Torgilsman och Sandra Lek. Förutom sina betesdjur sköter
de också åkermarken genom höskörd och lieslåtter. Lie
på speciellt biologiska värdefulla marker för att bevara
sällsynta växter.
Fåren på Syd betar lite överallt och är av olika raser, dels det
urgamla gutefåret som alla har horn och dels gotlandsfår
som bär en skiftande grå lockig päls på kroppen och har
svarta ben och huvud. Dessa gamla lantraser har under
långa tider härdats i svenska förhållanden och numera har
några djur korsats med Oxford down för att få mer kött
på benen.
Ute på holmarna kan man träff a på mindre fårfl ockar och här måste även
den snällaste hund vara kopplad. Man ska respektera betesdjuren och
låta dem vara ifred och sköta sitt jobb som naturvårdare. På Burholmen,
Tenholmarna, Ramsholmen, Tjälleskär och Brattskär kan man få se de
ulliga fåren från Syd.
På Nordkoster är det familjen Loo-Luttervall som har djurhållningen.
Fårfl ocken är av den norska rasen spelsau. Det är relativt stora får med
mycket päls, brokiga i fl era färger och roliga frisyrer. De betar i utmarkerna
på Västsidan av Nordkoster. Fyra små hornlösa kor av fj ällras tillhör
Susanne Enfors-Davies
också betesdjuren. Getterna ägs av samma familj och är
av en utrotningshotad allmogeras, jämtgetter, varav det
endast fi nns ett fåtal djur kvar i Sverige och hela världen.
Sommaren spenderar de ute på holmarna i arkipelagen.
Man kan hitta dem på Jutholmen, Skarvesätet, Saltholmen,
Brattholmen, Filjeholmen och Mörholmen.
Det är viktigt att veta, om man delar holme med dessa små
intelligenta getter: Även här gäller att respektera djuren och
lämna dem ifred, hundar ska vara kopplade och mata dem
absolut inte! De är gräsätare men kanske inte tackar nej till
att smaka något nytt som faktiskt kan skada deras mage.
Skulle de själva komma er alldeles för nära, är det bästa
sättet att stampa i marken och ge ifrån sig ett sjas-ljud och
rör inte vid dom utan håll armarna utefter sidorna.
Gruppen av sällsynta getter växer stadigt och familjen Loo-Luttervall, kan
tänka sig att sälja någon get eller två om man har bra förutsättningar och
intresse av att bevara rasen.
Det fi nns också fl era privatägda hästar på öarna och tyvärr har mer än en
gång veterinär behövt tillkallas pga välmenande men tanklösa besökare.
Lämna alla Kosteröarnas ifred, de tas väl omhand och får god skötsel och
tillsyn av sina ägare.
Susanne Enfors-Davies