Del 5 – Ladda ner - Fria Ligan

Dabaranskt intrigspel
d e l v
Coriolis® is a registered trademark of Järnringen Förlag AB. All character names and likenesses thereof are © 2008 Järnringen Förlag AB. All rights reserved.

Dabaranskt intrigspel
Efter att de funnit liken i Källaren och konstaterat att en drakonit agerade
på stationen utbröt en febril aktivitet bland Mirandas dittills sävliga
assistenter. De tjattrade i kommunikatorer, matade in information i sina
terminaler och ropade på Miranda för att visa henne vad de fått fram från
kringliggande delars övervakningssystem, vad centralen sa om Nestor
Ambar nere i Monoliten, att han hade en känd adress. Rätsskiparens
motsvarighet nere i Monoliten var på väg dit. Miranda nickade frånvarande
till allt detta och fortsatt att slå vidare och vidare cirklar kring
liken, för att sedan försvinna ut ur hangaren och söka vidare i anslutande
korridorer och utrymmen. De två uppspelta teknikerna kommunicerade
vidare med henne över länk och Kadir följde efter rättskiparen i brist på
bättre syssla. Kommunikatorn knastrat konstant med ny information,
rättelser av gammal information, hypoteser om vad som kunde ha hänt
och utsagor av vad som i varje fall inte kunde ha hänt. Kadir sa vad han
tänkte.
”Att du står ut, jag skulle skjuta dom.”
Miranda log oväntat och nickade instämmande: ”Pappersarbete,
oändligt med pappersarbete”.
”Trodde inte rättskipare var så noga med sånt.”
”Om jag skjuter dig räcker det med en underskrift – men dom där två
… formulären tar aldrig slut.”
Kadir skrockade medan Miranda plockade fram ett sensorvisir och
fäste det över ögonen. Hon justerade reglagen, verkade missnöjd och kalibrerade
visiret igen, hummade nöjt och fortsatte sitt sökande.
Kommunikatorn surrade till och de två teknikernas röster blandades
i brådskan att först komma med nyheter till sin chef. ”… Ambar inte

hemma” var allt som Kadir uppfattade. En rörelse i ögonvrån fick Kadir
att snabbt glida in bakom Miranda. Kvinnan hade också upptäckt rörelsen
men svarade med en helt annan manöver. Hon snurrade runt, drog,
aktiverade och kastade sin energibatong. Den chockladdade pjäsen slog
med en knall in i gestalten som kurade bakom ett stycke fladdrande fibermatta.
Ett kort skrik följde – av smärta, av förvåning och det faktum
att all muskulatur krampade och tvingade luften ur lungorna. Miranda
kastade sig fram, slet undan sjoket och drog ut slumaren ur vrån.
Kadir lät försiktigt sin pirattillverkade fickvulkan glida tillbaka under
gördeln. Miranda var upptagen med att fjättra den fortfarande krampande
slumaren samtidigt som hon med blicken sökte av skrymslet bakom
fibersjoket.
”Det verkar tomt” sa Kadir efter att ha gjort henne sällskap framför
vrån.
Miranda klev resolut in i vrån och gick nogsamt igenom den. Kadir,
som inte fick plats där inne, återvände till slumaren vars kramper nu
avtog. Det epileptiska anfall som batongträffen inducerat hade tydligt
övervunnit kvinnans kontroll över kroppsöppningarna vilket missfärgade
den trasiga kaftanen ytterligare och inte heller gjorde doften av
henne angenämare. Kadir satte sig på huk vid kvinnan, fiskade fram sin
plunta med persikovin och höll den under hennes näsa. Hon rykte till
och stirrande på honom med stora blå ögon.
”Vin?” Kadir erbjöd henne pluntan och hon nickade.
Han fick hjälpa henne, först upp i halvsittande och sedan med att hälla
försiktiga klunkar av det tjocka och söta vinet i hennes mun. Hon svajade
betänkligt eftersom fjättrarna band hennes armar hårt bakom ryggen.
”Starkt eller hur?” Han log och tog själv en sipp. Kvinnan nickade igen
och fick en redig klunk till.
”Kadir” sa Kadir.
”Mouna” kraxade kvinnan.
”Hej Mouna” sa Kadir och gav henne stöd mot sitt ena knä, det såg
ut som om hon skulle ramla. ”Vad gör en pärla som du på ett sånt här

ställe?”
Miranda klev ut ur vrån, fäste sin batong i bältet. Sensorvisiret mörknade
för att möta den ljusare korridoren och Kadir kunde se hur olika
data rullade i visirets periferi.
”Du får fem minuter” sa rättskiparen och fortsatte sitt sökande i korridoren.
Kadir vände sig till Mouna igen.
”Mer vin?” Mouna nickade ivrigt.
”Nu Mouna, är det så att vi vill veta vem som nyligen använt den här
hangaren. Jag vill veta, och hon där borta, hon vill verkligen veta.”
Mouna blinkade mot honom.
”Jag tror det blir roligare om du berättar för mig. Du får mer vin till
att börja med.”
Mounas blick vandrade till pluntan och hennes uttryckslösa ansikte
klövs av ett opormissfärgat leende.
Det tog mindre än en minut.
”Det var ett par gängmedlemmar som städade upp här och tog emot skytteln.
En av dem gav Mouna – hon heter så – en kaka arrash så efter det
såg hon inget. Men killen som gav henne kakan hade en svart underläpp”
”Lama.”
Kadir nickade.
Miranda slog på kommunikatorn. ”Kolla övervakningen i hangaren
en gång till.”
”Den gav inget, centralen hade ingenting.”
Miranda suckade tungt.
”Bara för att vi inte fick något betyder väl inte att någon annan inte
kan ha fått något?”
En stund passerade med bara statiskt brus på kommunikatorn.
”Eh … jo, du har rätt, övervakningen i hangaren är helt slut men i korridoren
fungerar den, fast den sänder inte till centralen.”

”Ozontorget?” Kadir kände en klump av stål i formas i magen.
”Birbasil” svarade Miranda. ”Är det ett problem?” fortsatte hon, med
ett snett leende.
En dag som god som någon att dö, tänkte Kadir men han skadade
på huvudet och tvingade fram ett leende. Han var säker på att Mounas
leende hade sett hälsosammare ut.
”Nej, borde det vara det?”
Miranda log.
Hennes assistenter hade kollat honom. Kadirs inre förvandlades till
ett hav av iskallt stål och smaken av rost följde honom hela vägen upp
ur Källaren, till centralen, under tubfärden ut mot Ozontorget och in i
Ikonkapellet där Promenaden möter torget. Hulkande framför Domarens
alkov bekände Kadir alla sina felsteg. Han tvagade altaret, kysste
det. Han behövde inte ens tvinga fram tårarna som han gjort alltsedan
han först gick till ett kapell i sin djupt troende moders sällskap. Tårarna
kom nu av sig själva.
De få legionärer som spenderade morgonen på Igals tittade först intresserat
på honom och sedan lika intresserat ner i sina drinkar när de
upptäckte Mirandas rättskiparuniform. Att legionärerna föraktade det
ordinära gardet var välkänt, men att även härdade stridsveteraner respekterade
rättskiparna gjorde inte Kadir lugnare trots att han var i Mirandas
sällskap.
”Det var visst ett tag sedan” kommenterade Miranda när de muddrades
av livvakterna och draperiet drogs åt sidan och de visades in i ett
bakre rum på Igals. Rummet var lika stort som hela det övriga serveringsutrymmet
på tavernan, men hyste endast ett lågt bord omgivet av flertalet
divaner. Väggarna täcktes av gobelänger med öken- och oasmotiv, framför
dem stod vaser med prunkande växter. Resten av rummet var tomt,
det främsta tecknet på personlig lyx ombord på stationen Coriolis.
”Kadir, Kadir, du gläder mina ögon, hjärtat jublar!” Den väldige Avat
Birbasil vaggade mot dem iförd en rikt broderad kaftan som med knapp
nöd lyckades hålla hans väldiga lekamen i schack. ”Ah, en akbar också,

ättsskipare dessutom. Man kysser inte på handen, ne?”
Miranda bugade kort och familjen Birbasils överhuvud skrockade och
pekade med feta fingrar mot divanerna. Birbasil var en av Syndikatets
familjer och via sitt svartläppade gäng Lama hade de Ozontorget i ett
säkert grepp, om man fick tro Coriolis rykteskvarn. Samförståndet med
Legionen gjorde också att inga andra gäng utmanade Lama på gatan, inte
vid Ozontorget i alla fall. Torget tjänade som legionärernas inofficiella
högkvarter och var därtill stationens största basar för teknologi och enda
tillåtna för vapenförsäljning.
Kadir hostade till när Avat dunkade honom i ryggen och han mer dråsade
ner än satte sig på divanen. De serverades spätt vin och söta små
kakor. Avat föredrog te, den lilla porslinskoppen försvann i den väldiga
näven. Familjeöverhuvudet tittade på Miranda.
Rättskiparen tog tid på sig, tuggade färdigt sin kaka, tog en klunk vin,
torkade sig om munnen med en servett.
”Ni har en övervakningssekvens som jag behöver” Hon tog en till kaka
och upprepade den utdragna proceduren. Kadir insåg att han inte hade
andats sedan de klev in i rummet. Avat log mot honom.
”Vi pratar istället om vår gemensamma och käre vän Kadir, ne?”
Miranda ryckte på axlarna. ”Ni får honom när han har hjälpt mig, det
borde gå fort – om jag får se övervakningssekvensen …”
Avat Birbasils ansikte mörkande något och han viftade med ett tjockt
pekfinger. Miranda lade om taktiken.
”… så vore jag tacksam, jag vill inte dras med den lömske antikvitetsnasaren
längre än nödvändigt.”
Avat log igen och nöjt en kaka.
”Han försökte lura er, har jag förstått” Miranda försåg sig med ännu
en kaka.
Avat log saligare ändå. ”Trodde han skulle lura, förlorade själv och
hjälpte istället.”
”Ne?” Kadir kunde inte hålla tillbaka frågan.
”Aa” bekräftade Avat.

Miranda satte ner koppen, nu uppenbart nyfiken. Hon öppnade munnen
som för att säga något, samlade sig och tog sats igen.
”Låt mig gissa. Kadir försökte undanhålla vissa objekt som skulle ha
hamnat i dina händer och han gjorde det genom att låta muta några av
dina redan mutade gardister. Gardisterna tog honom i alla fall och gav
sedan tillbaka det beslagtagna …”
”Men hur kan Birbasil ha tjänat på det?” utbrast Kadir som fortfarande
höll på att kvävas. Både Avat och Miranda hyssade honom och ägnade
sedan varandra fortsatt intresse.
”… och det var så pass genomskinligt att du genomskådade dem och …
hm … tog hand om de dubbelt svekfulla gardisterna som inte förstod att
uppskatta de förmåner din familj gav dem.”
Avat kluckade förtjust och klappade sina stora händer. Miranda vågade
sig på en fortsättning:
”Jag gissar att ni då rensade ut mutade gardister ur flera av era operationer,
alldeles lagom till dess att rättskiparkåren inrättades. Kårens
första uppgift var att rensa i gardets korruption. Era operationer hade
redan lagts om, så familjen Birbasil drabbades inte alls så allvarligt som
de andra familjerna. Tvärt om, ni kunde ta över operationer från de andra
under tiden de stävjade kaoset i sina egna led.
”Dabra.” Avat Birbasil nickade, nöjd med Mirandas analys. Sedan tappade
den väldige mannen intresset för dem och övergick till att betrakta
mönstret på mattan alltmedan han sipprade på sitt te.
De visades ut ur kammaren, genom gångar på husets baksida, förbi en
prunkande trädgård: En fontän sprutade mångfärgat vatten och en mekanisk
fågel sjöng ljuvligt ikapp med en näktergal i en bur. De gick vidare
genom dunkla rum och över en tvärgata och in på ett litet kafé. På en
terminal inne i dunklet rullade övervakningssekvensen från korridoren
utanför hangaren där de hade funnit liken.
Först lastades en skyttel av, medlemmar av gänget Lama skötte lastningen
och fraktade bort godset. Efter ett tag kom en krum gestalt in i

hangaren, en mager yngling som inte förde sig som om allt stod rätt till.
Han följdes efter en kort stund av en ensam man i lång läderrock och stålbågade
glasögon. Mannen gick in i hangaren, pojken – för det var nog en
pojke ändå – klättrade ivrigt på väggarna utanför. Mannen kom ut igen
och lämnade platsen, pojken dröjde kvar och gick sedan in i hangaren
han också. Han åtföljdes snart av en flock slumare som sipprande in i
hangaren, försiktigt och med flackande blickar. Snart kom bara pojken
ut igen, dansande och skuttande, och försvann från övervakningssekvensen.
Miranda spelade snabbt framåt, enstaka slitna gestalter tittade
in i hangaren och vände snabbt. Sedan kom Miranda in i bild åtföljd av
sina två assistenter. Därefter kom Kadir och gick in i hangaren. Miranda
skickade sekvensen vidare till sina två assistenter och kommenderade
dem via kommunikatorn: ”Hitta pojken”.
Ett svar kom omgående. ”En väktare i Monoliten har sökt dig, som
svar på din förfrågan om Nestor Ambar och det försvunna godset. Han
säger att du nog ska besöka Nestor Ambars residens där nere. Omgående”.
På väg ut från caféet stannade Kadir framför Miranda. ”Hur … hur …”
”Mina assistenter är inte helt odugliga, när du låg och ångestsvettades
framför Domaren korsrefererade dom dig och familjen Birbasil. Det
krävdes ett par gissningar, men dödstalen bland Ozontorgets gardister
sammanföll väl med din första – och hittills enda – arrestering för
smuggling, vilken kom som en del i rättskiparnas upprensning av gardets
korruption. Familjen Birbasil gick märkligt oberörd ur det hela, att
jämföra med Syndikatets andra familjer som alla drabbades av bakslag
i någon mån. Din reaktion när jag nämnde familjen Birbasil satte mig
på spåret.”
”Hur visste du att liken fanns där, i hangaren?”
”Anonymt tips, trodde ett tag att det var du som tipsade oss.”
Kadir skadade på huvudet, Miranda nickade för att markera att hon
förstått att det inte var han som legat bakom.

Kadir nickande. ”Vad nu?”
”Vi väntar på information om var den krumme pojken befinner sig och
sedan ska vi ordna en transport till Monoliten”
”Vi?”
”Vad tror du Avat Birbasil hade gjort om jag inte spelat hans lilla dabaranska
intrigspel så pass väl? Jag äger dig.”
Sedan gick det fort. Miranda hade en kort kommunikation med sina
assistenter och dirigerade sedan Kadir till frihandlarhaket Wahibs. Där
pratade Miranda med ett par kaptener medan Kadir sög i sig en vattenpipa,
fortfarande svag efter mötet med Avat Birbasil. Att vara ägd av
en rättsskipare var kanske inte att föredra men det kändes inte lika illa.
Ännu.
Därefter lämnade Miranda haket och Kadir fick småspringa för att
hinna med. Snart fann han sig sittande på en sliten bänk i mässhallen
på en lätt fraktare, viftade med tårna. Han hade fortfarande bara
de grova kängorna han valt inför färden ner i Källaren, och hade inte
hunnit byta till mer komfortabla sandaler vilket gett honom en ansenlig
fotsvett. Kadir hoppades å ena sidan att de snabbt skulle hitta Nestor
Ambar i Monoliten, å andra sidan att de inte alls skulle göra det. Risken
var att en del av skulden för smugglandet av antikviteterna till Coriolis
skulle falla på Kadir och han gissade att en rättskipare inte behövde se
så särskilt mycket skuld för att skipa rättvisa.
Miranda halvlåg på motsatt sida av det repiga bordet, med benen över
dess ena hörn. Hon hade slagit sig ned direkt de visades ombord av den
jovialiske och lätt korpulente kaptenen och därefter hade hon inte sagt
eller gjort någonting. Kanske var hon precis som Kadir trött efter deras
flängande på stationen.
Strax därefter kom kaptenen in i mässen, torkade sig för pannan och
drog upp byxorna som inte riktigt ville sitta på kvar höfterna eftersom
kulmagen också skulle trängas där.
”Så, välkomna ombord på min blygsamma pråm Peregrinen. Nu har
vi tagit ombord godset vi ska leverera därnere. Hoppas inte dröjsmålet

gjorde något?”
”Dabra, dabra” svarade Miranda och viftade bort kaptenens fjäskande
omsorg. Han log förläget och tog fram lite sprätt vin och skorpor, mer
skulle dom inte hinna äta innan skeppet skulle bryta atmosfären på Kua
och den skakiga inflygningen inledas. Lite tid skulle de få, det var alltid
kö i väntan på lämpligt uppehåll i skytteltrafiken till Monoliten, Kuas
enda rymdhamn.
En ung pojke kom inskuttande i mässen, iförd en väst, för stora shorts
och grova kängor. Miranda satte sig upp, nickade och log mot pojken.
”Hej” sa hon utan spår av trötthet i blicken. Pojken log blygt mot rättskiparen.
10