Konsonans och dissonans – en översikt

Agreeable consonances are pairs of tones which strike the ear with a certain
regularity; this regularity consists in the fact that the pulses delivered by the two
tones, in the same interval of time, shall be commensurable in number, so as not
to keep the ear drum in perpetual torment, bending in two different directions in
order to yield to the ever-discordant impulses. 10
Kontrapunkt och generalbas
Från 1300-talet fram till och med 1600-talet härskar en ny konsonans/dissonansklassifikation,
men äldre uppfattningar finns kvar i ren eller uppblandad form hos somliga teoretiker. Enligt
den nya synen är oktav och kvint fullkomliga konsonanser, medan stora och små terser och
sexter är ofullkomliga konsonanser. Kvarten räknas nu till de dissonanta intervallen. Orsaken
till omvärderingen av kvarten är att konsonans och dissonans börjar förklaras utifrån det
kontrapunktiska regelverk som etableras, alltså regler för god stämföring. Delar av förklaringsmodellen
har överlevt intill idag, då man ännu kan få lära sig att kvarten är dissonant i
vissa sammanhang, konsonant i andra. 11 Oviljan att bruka kvarter i vissa lägen kan i efterhand
förklaras på olika sätt. De som idag anser att en kvart mellan de nedersta stämmorna utgör en
dissonans hänvisar förstås till ackordomvändningstänkande, men detta var knappast känt före
Rameau, och den verkliga orsaken till kvartens speciella ställning redan från 1300-talet kan
inte avgöras. 12
De som söker rättfärdiga den ökade användningen av terser och sexter talteoretiskt noterar
att en utökning av pytagoréernas 1, 2, 3 och 4 med de efterföljande 5 och 6 förslår långt. Men
8 liten sext har i ren stämning frekvensförhållandet , så även talet 8 måste inkluderas. Johan-
5
nes Lippius konstaterar i sin Synopsis Musicae Novae:
The first three consonances, namely, the octave, fifth, and fourth, are otherwise
commonly referred to as perfect consonances, because they are contained within
that natural series of simple and radical numbers, 1, 2, 3, and 4, known as the
Pythagorean quaternary. The remaining four, namely, the ditone [stor ters],
semiditone [liten ters], major sixth [and minor sixth], are considered imperfect,
because they lie outside the quaternary but within the senary [de sex första talen]
(...) and the octonary (the first cubic number). 13
Det kan verka lockande att gissa att en ny dissonansuppfattning uppkom med den nya
musikstil som i efterhand setts som upptakten till barocken kring år 1600, med Monteverdi
som viktigaste företrädare. Tenney menar dock att Monteverdi visserligen använde dissonansen
på ett nytt sätt, men att meningen hos termen ”dissonans” var allmänt omfattad.
Under 1600-talet sker så smått två betydelseförskjutningar hos termerna ”konsonans” och
”dissonans”. För det första blir det vanligare att man omtalar en hel treklang som konsonant
eller dissonant, medan man tidigare bara talat om enkla intervall, dvs. tvåklanger. För det
andra tycks det alltmer spridda generalbasbeteckningssystemet ha fått teoretikerna att tala om
enstaka toner i ett ackord som dissonanta. Om tonen c beledsagas av siffran 4, ligger det nära
10
Galilei: Discorsi e dimostrazioni matematiche interno a due nuove scienze (1638), cit. efter Plomp & Levelt
(1965), s. 549.
11
Som exempelvis i Walter Pistons inflytelserika lärobok i harmonilära: ”[T]he perfect fourth is dissonant when
there is no tone below its lower tone. It is consonant when there is a third or perfect fifth below it.” Piston
(1978), s. 7.
12
Tenney lanserar t.ex. förklaringen att den lägre tonens tredje delton (duodeciman) ligger nära och därför
maskeras av den högre tonens andra delton (oktaven), vilket ska ha särskilt menlig inverkan på textuppfattningen
i vokalmusik. Se Tenney (1988), s. 48 och fig. 5, s. 114.
13
Lippius, Johannes: Synopsis of New Music (Synopsis Musicae Novae, 1612). Colorado Springs: Colorado
College Music Press, 1977, s. 37, cit. efter Tenney (1988), s. 51f. Åtta är det första kubiska talet, förutom 1 (ett),
eftersom 2 3 = 8.
3