Fröding och Norge - O. Henrik Akeleye Braastad

I brev till vännen Mauritz Hellberg i Karlstad beskriver Fröding
den norske författaren, som han finner egendomlig och
intressant. Iakttagaren Fröding upplever Hamsun som helt lik
Bjørnson i anletsdragen, som lite gråblek, demonisk, bedrövat
behärskat ensam, lite misstänksam – och ytterligt oförvägen.
Han beskriver vidare Hamsun som en stor, välbyggd och präktig
man, en riktig viking, en kämpe, full av förakt och bitterhet
och självkänsla och nyckfullhet, men på sitt sätt älskvärd.
Fröding karakteriserar Hamsun också senare: han ser alltid
bitter och hämndgirig ut, som en man från den korsikanska
vendettan.
Fröding rapporterar att Hamsun vid besöket hade visat honom
en mängd nya ”Strindbergiana” från Paris, där Hamsun
under ett par år var svenskens bästa vän. Han hade där tagit
initiativet till en insamling till den svårt behövande Strindberg6 .
En vacker dag bröt Strindberg vänskapen och avvisade Hamsun
när denne kom på besök. Han ansåg att Hamsun hade utsatt
honom för ”moralisk misshandel”. Hamsun gav sedan stolt
tusan i Strindberg.
Det hade naturligtvis blivit så där ”Vår Nåde och Eders Nåde
trivas ej under samma tak” mellan dem, skriver Fröding i efterhand
i en personlig tolkning av brytningen7 .
Fröding hade under mötet också fått ta del av Hamsuns engagerade
antipatier mot ”de fire store”. Han fördjupar detta i ett
brev till Heidenstam juldagen 1895, strax före sitt mentala sammanbrott
vid nyåret en vecka senare.
Hamsun går våldsamt i härnad mot det helnorska, skriver
Fröding, men han ”tyckes mig ibland ha något av lægepredikant
[lekmannapredikant] själv och är ibland rent befängt straff-
146