Ängsdagbok - tapeedil

Efterord
av Kelvin Ekeland
Christer Boëthius är en reflekterande bonde och en
verkställande bonde. En lycklig kombination. Den
som läser de mediterande noteringarna från verksamheten
på Skenla Hemhage förstår nog vad jag menar.
Christer Boëthius är på något sätt sammanfattningen
av vad avsikten var med NKF när fröet planterades i
Bergen av en handfull exemplar från den magnifika
familjen Sphingidae, det vill säga svärmare eller entusiaster.
Vi ville med ett förbund samla alla med varmt
intresse för människornas landskap - kulturlandskapet.
Vi visste att dessa fanns bland såväl handens som
huvudets yrkesfolk. Vi ville forma ett organ, en diskuterande
och handlande församling, för dessa. Vi ville
samla insikter och vetande om kulturlandskapet - biologiskt,
konstnärligt, historiskt, praktiskt, nytt och
gammalt. Vi ville lära känna hela vårt landskap och vi
ville ha roligt när vi gjorde det. För precis ett kvartssekel
sedan möttes så representanter för detta gytter av
erfarenheter i Nyköping och enades om att idén skulle
prövas.
Jag har läst i gästboken för 25 maj 1986 fram och tillbaka,
där står:
Leif Rooth, Julita; Birgitta Hjolman, Sätuna; Johan
Nitare, Uppsala, Larsåke Karlsson, Stigtomta; Carl-
Adam Haeggström, Esbo; Bore Eriksson, Nyköping,
Sonja Wigren, Nyköping; Mary Holmdal Losvik,
Bergen; Ann Norderhaug, Borgheim; Nanna
Hermansson, Nyköping, Örjan Bergils, Tomelilla; Björn
Molitor, Flen; Roger Engelmark, Umeå; Gro Wester,
Hvalstad; Roland Olin, Göteborg; Gunnar Larsson,
Nyköping; Gerd-Birgit Tjomsland, Oslo; Gösta Olsson,
Frösön; Bo Åkerström, Uddevalla; Karin Rex Svensson,
Trollhättan och Görgen Månsson, Olofstorp. Christer
Boëthius är inte där.
Det säger också Lena Bergils, som höll i gästboken.
Men på Åland året därpå, då förbundet stiftades på
66
riktigt, fanns däremot Christer Boëthius med tillsammans
med rader av nya medlemmar i familjen
Sphingidae. Många vittnade om sina rön från umgänget
med landskapet. Christer Boëthius satt stilla på sin
stoppade stol, stundom med slutna ögon. En ängslig
antikvarie från ett museum tillhöll förnumstigt arrangörerna
det olämpliga i att servera så tung kunskap för
ett auditorium där även så konferensovana kategorier
som bönder ingick. Vi kände skuld och frågade försiktigt
bonden från Veckla gård i Vadsbro vad han tyckte.
Reaktionen tröstade; han var glad och nöjd - det gav
så mycket. Och så hans fråga: Varför sade aldrig
någon något om allt detta på lantbruksskolan? Nu
känner jag att jag hade kunnat göra så mycket på ett
bättre sätt. Nu måste jag tänka om.
Hur Åland påverkade Christer syns i hans dagboksnotering
den 2 maj 1989; ruderatingång. Christer
Boëthius skrivande har med tiden blivit förnämlig och
njutbar litteratur. Han fångar och förmedlar känslor
och förnimmelser. Människans landskap skapar också
ett gemensamt språk. Kanske hjälpte Carl-Adam
Haeggström, med sin för svärmare så typiska och
skickliga verbala flykt över Nåtös prunkande lövängar
1987, Christer att upptäcka kulturlandskapets hävdberoende
arter och suga i sig kunskap och erfarenheter
om deras villkor. Drygt ett halvår senare är
Christer igång med sitt livs ängsprojekt. Han har inte
haft tid men han stjäl sig tid. Det blir på sommarkvällar
och nätter som han går där ute. Den 5 juni 2008
konstaterar Christer om boken Mångfaldsmarker från
Centrum för biologisk mångfald, att det han lärt sig
under 21 års ängsbrukande nu även är vetenskapligt
bevisat.
I slutet av maj 1988 far två bilar i par mot kulturlandskapsförbundets
årsmöte i Vik i Sogn. Bilarna är
små. Christer Boëthius Fiat nästan den minsta som
finns. Dock ryms där två sörmländska bönder med
bagage. Den andre är Leif Rooth. De tar täten. Efter
följer Marita Karlsson, Lena Bergils och jag i ett något