1917, Stockholm, Tidaholm och Falköping - Arbetarrörelsens arkiv ...

Martin Grass: Hjalmar Brantings majtal 1890-1924 (1917)
12. Ledare efter majdemonstrationen
• Ämne: Första maj.
• Källa: Social-Demokraten 1917-05-02, s. 6.
Första maj har passerat under en aldrig förr skådad massanslutning kring vårt partis
talarstolar och under den fullständigaste lugna självbehärskning från de
hundratusenden svenska arbetare och med dem likställda och liktänkande, som varit
i rörelse. Insikten att den starkaste demonstrationen nu var den, som inför hela landet
lade klart i dagen den svenska arbetarklassens enastående förmåga av självdisciplin,
har varit absolut dominerande. Även de grupper som i vardagslag bekämpa vårt
parti och hätskt kritisera vår hela taktik, ha icke kunnat undandraga sig trycket av en
inom hela arbetarvärlden fullkomligt överväldigande allmän mening att nu skulle
parollen till fortsatt ordning och lugn, för vår egen saks bästa, obrottsligt fullföljas.
Särskilt till Stockholm hade ju allas blickar gått, ty här skulle ju revolutionen bryta
ut, det visste hela höger-Östermalm på grund av absolut tillförlitliga och högst
förfärande uppgifter till damernas skvallerkonseljer. Själva statsministern hade ju
känt behov att inför en fjäskande tidning ge en efter-förklaring till sina dock ganska
tydliga förklaringar i riksdagen, som gick ut på att hur än orden fallit, så svarade
regeringen och ingen annan för ordningen, men att den motsåg händelsernas vidare
utveckling med full trygghet, ehuru den å andra sidan icke försummat att vidtaga för
alla eventualiteter nödvändiga åtgärder.
Men Stockholms arbetare ströko genom sin hela hållning ett tjockt streck över alla
dessa bakdörrsvägen insmygande ”eventualiteter”. Icke heller denna med den
”mörka episoden” – A.-B:s [Aftonbladets] namn på den debatt, som gav det
Sahlinska borgargardet banesår! - rätt så svårförenliga vink om att misstron mot
arbetarne ändå icke ville riktigt släppa, förmådde pressa fram det allra minsta lilla
avsteg från den antagna parollen. De 60- à 70,000 demonstranterna fullföljde sin
mönstergilla hållning in i det sista och åtskildes vid Folkets Hus med en precision
och snabbhet, som än en gång visar i ett praktiskt exempel det meningslösa i all
drillinnötning, när man har att göra med ett vaket och intelligent folk.
Summan är: en stolt och imposant första maj, en ny och oundgänglig sten i den
byggnad, som Sverges arbetarklass själv murar upp som underlag för det kommande
folkets Sverge. När regeringen överväger sitt svar på en viss interpellation bör
sannerligen Stockholms 1 maj 1917 väga icke minst tungt i vågskålen för ett djärvt
beslut att, för att tala med Kjellén, ”ge demokratin vad densamma tillhörer”.
Hj. B-g.
2010-11-23 | Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 32 (32)