Gärna medalj, men först en rejäl pension! - Svensk Pensionskunskap

6 7
Ättestupa
Traditionen om ättestupan är mer saga än sanning. I de isländska sagorna så
förekommer ”Aetternisstupi” bara en gång – i sagan om bonden Skarpnartunger
som blir våldgästad av Kung Göte av Västergötland. När Göte glufsat i sig Skarpnartungers
mat och även tagit hans skor, tyckte Skarpnartunger att livet inte längre
var värt att leva utan valde att tåga till ättestupan. Efter att ha förmanat barnen
till sparsamhet tog han, hustrun och trälen steget ut i avgrunden “och for därefter
glada och lustiga till Odin” som det står i sagans slut. För nutida läsare väcks en
undran: Kan det där med ”glada och lustiga” vara en form av efterkonstruktion?
I ständig utveckling
SPA blir SPV. Att vara ett statligt verk innebär att verksamheten styrs
av politiska beslut och direktiv från regering och departement. Därför har
SPV:s skepnad förändrats under åren.
Under 1900-talets första hälft sköttes administrationen av de flesta
statliga pensionerna av Statens pensionsanstalt, SPA.
Om SPA berättas, att det var mycket hierarkiskt uppbyggt - organisationen
hade inte ändrats sedan 1866. Alla beslut fattades formellt av verkets
styrelse, även om det gällde en så liten sak som inköp av blyertspennor.
Cheferna på SPA kunde också vara mycket stränga när det gällde
arbetstiderna. Det berättas att en mycket fruktad 1:e aktuarie en gång hade
satt sig vid en fröken Lundblads plats för att kontrollera att hon anlände i
tid på morgonen. Arbetsdagen skulle börja kl 08.30, och kl 08.31 sade han:
- Klockan är över halv nio. Fröken Lundblad har inte kommit ännu.
Ring till sjukhuset och hör efter om det hänt henne något.
I juli 1963 inrättades SPV med ansvar för all statlig pensionering och
ersatte bland annat SPA. Organisationen förnyades, tjänsterna nytillsattes
och man flyttade in i nya lokaler i Stockholm. Från början förvaltade SPV
enbart statliga tjänstepensioner.