Här - Franciskus-Sällskapet i Finland

Evighetsögonblick
Jeanna Oterdahl säger i sin bok
Vardagsvägar: ”Jag vet ingen bättre
bild för Gud än bilden av havet, det
omätliga, kristallklart svallande havet.
Överlämna dig åt havet utan fruktan,
havet skall bära dig. Vattnet lyfter den
som inte är rädd för det. Guds hav är
mäktigt nog att bära ditt livs lilla farkost,
bara du vågar lita på dess mäktighet”.
Och Greta Langenskjöld –
kväkare liksom Jeanna Oterdahl – säger
i en dikt ”Guds kärlek är som havet...”
Jag påmindes om den en gång,
när jag satt vid min vän Gretas sjukbädd.
Sången ”Guds kärlek är som
stranden och som gräset” hade just vid
den tiden slagit igenom också hos oss.
Men det var alldeles tydligt, att för
Greta var havet med de väldiga djupen
och de vida horisonterna en kärare
och förtrognare bild av Guds väsen
än stranden och gräset. Men är
inte också bilden ”Guds kärlek är som
stranden och som gräset” uttrycksfull
och gripande? Jag upplevde den en
höstdag helt nyligen. Jag satt ensam på
min somnmarstrand. Bekymmer
tryckte mig. Men plötsligt – i den absoluta
stillheten som en höstdag med
klar sikt kan bjuda – var det som om
6
någon skulle ha viskat helt sakta i mitt
hjärta: ”Guds kärlek är som stranden...”
En gång har du kommit över
havet – och du vet ju att havet, trots
sin skönhet – också kan vara fyllt av
faror. En gång skall du få falla ned och
kyssa den strand som är Guds kärlek,
tryggheten och den saliga glädjen i
Guds kärlek. ”Och havet fanns icke
mer” skriver Johannes i Uppenbarelseboken
21:1. Men han menar då att
allt det skrämmande som är förknippat
med havet – det vet mina vänner
på Utö och Jurmo så väl – är borta.
Kvar är ”ett glashav, blandat med eld”
– för mig är det en bild av Guds klarhet.
Allt Guds handlande, som här så
ofta syns oss underligt och hemlighetsfullt,
skall vara kristallklart.
Karl-Erik Forssell