Leifs njure bor i Paul - Stiftelsen för Njursjuka

More documents

Recommendations

Info

Kropps klok PAuL FRANKENiuS Ålder: 49 år. gör: Ena huvudägaren i KappAhl, delägare skokedjan Scorett, ordförande Swedbank Sjuhärad m m. Familj: Hustrun Ulrica, som jobbar med fastigheter, sonen Adam, 20, och dottern Julia, 18. bor: Borås. Fritidsintresse: Arkitektur, historia och konst. forts Paul har blodgrupp 0. Hans fru och barn, liksom hans pappa har blodgrupp A. (Modern är avliden.) Som 0:a kan man ge blod till alla andra grupper – A, B och AB – men bara få blod från andra 0:or. Det var när en donator som verkat nästan klar ”bommade” som 0:an Leif Almberg klev fram våren 2005. Paul: – Vad säger man till människor som ringer och erbjuder en sin ena njure? Inte ska väl du .... inte ska väl jag? Leif verkade så säker på sin sak, men jag bad honom ändå att tänka efter noga. Leif: – För mig var det ganska odramatiskt. Det löjliga var att jag fick godkänt på blod, vävnad och allt som byggde på Mmagasin LEiF ALMbERg Ålder: 36 år. gör: IT-driftschef på klädkoncernen Retail and Brands. Familj: Mamma och syster. bor: Masthugget i Göteborg. Fritidsintresse: Köra motorcykel och lyfta skrot (han var svensk mästare i styrkelyft i början på 90-talet). blodprov. Jag matchade Paul perfekt. Men jag hade för högt blodtryck! Eftersom det ligger i släkten, lugnade jag Paul: ”Inga problem, det löser jag!” Paul: – Jag var inte lika säker som Leif. Framför allt var det viktigt att allt blev rätt för honom. Han hade stressat mycket på jobbet, och det hade tagit slut med flickvännen. Ärligt talat hade han väl gått upp i vikt också. Leif: – Jag vägde 102 kilo mot 88 idag. Efter blodtrycksbeskedet varvade jag ner och gick på en flygvärdinnediet, tappade 7 kilo på två veckor. Plus att jag började träna stenhårt. I slutet av sommaren hade jag fyra fem godkända blodtryck- 114 stester på raken. Båda njurarna var bra. Jag skulle kunna avstå från den ena utan att min hälsa påverkades ett dugg. Egentligen behöver vi ju bara en njure – kunde vi inte fått två levrar i stället? Varför var det då så självklart för Leif att bli njurdonator? 1. Han var redan blodgivare. 2. Riskerna för donatorn är mycket små (inte större än vid någon annan större operation). 3. Numera finns det mediciner som förhindrar att den nya njuren blir avstött av mottagaren. Sammanlagt blev det 10–15 förberedande sjukhusbesök för Leif, däribland hos kurator. – De vill vara säkra på att man inte donerar av fel skäl eller på grund av påtryckningar. Men Paul var ju inte min chef. Vi var vänner. Läkarna bestämde sig för att ta Leifs högra njure. Titthålskirurgi kan bara ske när man tar vänster njure, hade de förklarat, så Leif fick inställa sig på en traditionell, större operation. Men det gjorde honom inget eftersom titthål lär göra mer ont efteråt. Torsdagen den 17 november 2005. Leif och Paul delar rum på Sahlgrenska sjukhuset. De körs till operation klockan 06 och alltihop är över vid 14-tiden. Leif som opereras först vaknar upp ur narkosen 20–30 minuter före Paul: – På uppvaket blir Leif ombedd att vicka på tårna och då reser han sig upp och tar en promenad, hundra meter fram och tillbaka i korridoren! De har aldrig sett någon njurdonator vara så snabbt på benen. Fast Paul ser inte sin polare in action, eftersom han ligger på operationsbordet och blir ihopsydd. När fick Leif reda på att transplantationen hade lyckats? – Det är det första jag frågar när jag vaknar: Hur mår Paul? Och sen: Ge mig morfinet! Jag tror att jag fick veta ganska snabbt att min njure fungerade. Och Paul? – För mig räckte det att titta ner i påsen och se att det producerades gul vätska. Pauls nya njure producerar urin! När han rullas in på salen har han också ”vickat på tårna”, visserligen med en rejäl manlig skötare under varje arm. De återförenas i en sjukhussal full med blommor. Leif lyckas hålla sig kvar till söndagen för att hålla Paul sällskap. Paul, som medicineras mot en lättare avstötning, blir utskriven onsdag. vänd Nr 13 2007
forts – Efter några dagar försvinner klådan och sen kommer välbefinnandet. Bara att bli av med dialysen! Kändes det tomt, Leif, när allt var över? – Min kvarvarande njure verkade inte alls undra vart kompisen tagit vägen. Jag mådde bara bra, även om jag blev sjukskriven resten av året. Men det är klart att operationen var ett crescendo. Jag tror det var smart att Paul och jag bestämde oss för att landa tillsammans. Jag bodde hemma hos familjen Frankenius över både jul och nyår. Paul: – Jag skulle inte ha levt idag om det inte vore för Leif. Jag hade kanske klarat mig ett halvår till, eller högst ett år. Leif finns alltid i mina tankar. När vi är ute och reser tillsammans brukar jag säga: ”Du förresten, tack för att jag lever så att jag får uppleva det här.” Leif: – Äh, det var bara kul att kunna hjälpa till. Men jag måste erkänna att det känns häftigt att kolla på ärret idag och tänka på vad jag har gjort. Någon dag i framtiden tar Leifs njure också slut, men Paul tänker inte oroa sig i förväg. Han har bra värden och forskningen går hela tiden framåt. – Jag måste ta immunhämmande mediciner förstås, för att inte njuren ska stötas bort, och medicinen har lite bieffekter, som ledsmärtor. Men jag njuter av livet. Allt fungerar med vänner, fru och barn och jag känner en oerhörd lycka inför min situation. Hur ska man få andra att donera? – Jag tycker så här: Kan man tänka sig att ta emot ett organ, så borde man också vara beredd att donera. Donationerna från avlidna har minskat i Sverige. Om man inte låter sina anhöriga veta var man står kan det vara svårt för dem att fatta rätt beslut. I realiteten är det få som kan komma ifråga för organdonation. Förutsättningarna är att du dör i hjärninfarkt medan du vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning. Leif: – Jag går inte runt och propagerar för att folk ska donera, men jag har inget emot att berätta om någon undrar över mitt ärr på gymmet. De flesta tycker det är häftigt. Varför står det ”I am Spartacus” på din tröja? – Det kommer från filmen Spartacus med Kirk Douglas. Spartacus var ledare för ett slavuppror som slogs ner av den romerska armén. De 400–500 överlevande slavarna uppmanades att lämna Mmagasin ut Spartacus för att själva gå fria. Spartacus, som vill rädda sina kamrater från avrättning, ställde sig upp och sa: I am Spartacus! Men det gjorde även näste man (Tony Curtis). Och en efter en reste sig slavarna tills hela luften genljöd av ett samfällt ”I am Spartacus!”. De dog hellre allihop än att offra en? – Ja. Jag får alltid rysningar när jag återberättar den scenen. Är det svaret på frågan varför alla ville hjälpa Paul? – Paul är en fantastisk människa, godheten och osjälviskheten personifierad. Han har bidragit med så mycket till så många. 116 Vill du donera ett organ? n Anmäl dig till donationsregistret (www.livsviktigt.se) n informera dina närstående. n Fyll i ett donationskort. Du kan använda ett eller flera av dessa sätt. De är alla lika giltiga och det är den senaste uppgiften som gäller. – Att en sådan människas liv skulle ta slut i förtid vore alltför grymt. Jag tror att det var därför så många ville hjälpa till. Godhet föder godhet. l Fornot: Pauls bror Pär Frankenius transplanterades i februari 2005 efter 2 1/2 år i dialys. Även han fick en njure av en vän och mår idag bra. Vem vill hjälpa en främling? Slavenka Drakulic, 58, kroatisk författare bosatt i Sverige, är aktuell med Den rena godheten, en bok om altruistiska njurdonationer. Hon fick själv ett nytt liv tack vare den okända amerikanskan Christine Swenson. l Slavenka Drakulic blev sjuk i cystnjure 1980. Hon var då 30 år och ensam mamma till en elvaårig dotter. Möjligheterna att få dialys i dåtidens Jugoslavien var mycket små, men Slavenka lyckades få behandling och överlevde fram till sin första njurtransplantation i USA 1986. Njuren kom från en avliden person och förlängde hennes liv med 15 år. I slutet av 2000 tvingades hon återuppta dialysen och ställa sig i kö för en ny njure. Maken Richard Swartz, familj och vänner anmälde sig som donatorer, men ingen passade. Dialysen, varannan dag på sjukhus, slet hårt på Slavenkas hjärta, lever och lungor. Dessutom blev hon alltmer psykiskt avtrubbad. Hennes fighting-spirit höll på att rinna ut när hennes amerikanska läkare meddelade att hon kunde förbereda sig för transplantation. Och denna gång var givaren inte en avliden utan en levande person. En altruistisk (osjälvisk) icke besläktad donator. Den 27 september 2004 fick då 55-åriga Slavenca Drakulic en frisk njure från 35-åriga sjukvårdsbiträdet och tvåbarnsmamman Christine Swenson. Sedan den första altruistiska njurdonationen gjordes i USA 1999, har medierna uppmärksammat de ”barmhärtiga samariterna” och allt fler frivilliga har anmält sig. Fram till i år har ca 300 altruistiska donationer gjorts, ändå står 64 000 i kö och 3 000 dör varje år i väntan på en njure. I Sverige, det enda europeiska land som tillåter altruistiska donationer, måste givare och mottagare förbli anonyma av etiska skäl. I USA får de inblandade själva bestämma. Slavenka Drakulic ville absolut möta kvinnan vars njure hon bar. Inte bara för att tacka henne, utan också för att om möjligt få svar: Varför vill en vanlig frisk amerikan gå igenom allt detta för att hjälpa en sjuk främling? I sin bok utreder hon frågan på längden och tvären. l Nr 13 2007
Page 1: Kropps klok PAuL FRANKENiuS: Var 6:

Leifs njure bor i Paul - Stiftelsen för Njursjuka

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?