God Jul och Gott Nytt År - JP Johansson Museum

Några minnesbilder av Arvid Uggla Januari 1982
Under åren 1937 till 1946 fungerade Uggla som min
närmaste chef, han som kassadirektör (ekonomidirektör
skulle titeln ha varit idag), jag som kamrer i
dåvarande familjeföretaget AB B.A. Hjort 6 Co. med
Arvid Hjort som företagets verkställande direktör. Jag
fick senare andra uppdrag men behöll god kontakt och
vänskap med Arvid i stort sett ända tills hans död.
Det vemodiga intreffade, att min fru och jag blott
några veckor före dödsfallet hade inbjudit Arbid och
hans fru Gerda till lunch hemma hos oss just för att
dryfta gamla, goda minnen från klaratiden, men det
blev återbud av oåterkalligt slag.
Vid begravningen sökte jag just efter lämpliga ord till
Gerda av kondoleans och saknad, när hon förekom
mig: "Det blev ingen lunch!" Redan några av de första
dagarna av vårt samarbete gav mig Arvid ord på
vägen, som sedan dess stannat i minnet. "Komihåg,
Folke, min dörr står alltid öppen för dig. Fråga heller
flera gånger för mycket än en gång för litet, så undviker
vi fel!"
Annars var Arvid ingen vän av mångrdighet. Vid fördragning
av något ärende kunde det lätt hända att jag
avbröts efter de fem första orden, då Arvid gissat sig
till de tjugo följande, underförstått: Till saken! Utan
qtt använda någon mästrande pekpinne lärde han mig
mottot: Uttryck dig klart och koncist! Han var själv
fåordig och lågmäld, men hans inlägg träffade oftast
mitt i prick. Man citerar gärna Runeberg:
Högst tre ord, sen stum som siken
men på huvét slog han spiken
Vi raljerade någon gång om en skrift "Message to
Garcia", där en general indelat mänskligheten i fyra
kategorier:
1. De intelligenta och lata
2. De intelligenta och flitiga
3. De dumma och lata
4. De dumma och flitiga
De tre första katrgorierna var alla mycket användbara.
Det gällde att sky den fjärde kategorien som pesten,
ty tänk så många dumheter sådana kan åstadkomma
genom sin flit! I särklass bäst var No. 1, som genom
sin lathet hittade intelligenta genvägar till målet och
sparade många andra mödor.
Jag utnämnde Arvid direkt till grupp 1-människa, och
han tog inte illa upp. Hans klara intellekt och snabbtänkhet
var utom tvivel, och han var gärna med på
att överlåta arbetsuppgifter på underlydande så snart
de anmälde sitt intresse härför. Till hans egenskaper
hörde en nästan total brist på redogjorde för något
ärende, som Arvid bedömde nog viktigt för att delgas
Arnold Hjorth, så kom han gärna med förslget:
"Gå du in till Arnold direkt, så får du snabbare besked
också". Det kändes som en stor stimulans.
Förutom ekonomichef var Arvid också personalchef,
och i samband med lönejusteringar förekom att han
med mig dryftade vissa personers kvalifikationer med
förbluffande frispråkighet och även kritik. Han tyckte
hjärtligt illa om några, men han avslutade dessa samtal
inte bara undertryckande deras konfidentionella
karaktär utan än mer vikten av att hans personliga
värderingar inte fick spegla lönesättningen utan göras
på alldeles sakliga grunder.
Hans sinne för humor fanns med i flertalet situationer.
På 1950-talet hade vi fått en ny direktionssekreterare,
som visade sig vara mycket språkkunnig men tyvärr
så lösmynt för just den uppgiften. Jag kom in till Arvid
och rapporterade entusiastiskt: "Tänk, hon talar
faktiskt franska alldeles flytande!" Arvids svar; "För
att inte tala om hur FLYTANDE hon talar svenska!"
Arnold Hjorth hade en mycket svår personlig period
åren 1950-51. I motsatsställning till sin syster Greta
insåg han både den komersiella och sociala nödvändigheten
av att vidga företagets verksamhet i en
storleksordning, där varken familjens kapital eller
egna resurser räckte till. En introduktion på Börsen
måste till förr eller senare med nytillskott av kapital
som skulle bryta familjens aktiemajoritet. Här utöver
hade han trassel i äktenskapet. Den som under de
åren hjälpteoch stöttade honom var allra främst Arvid
Uggla, som inte bara kunde lugna Arnold i vreda
stunder utan även mella Greta och honom och mildra
Gretas negativa attityder.
Jag minns åtminstone ett tillfälle, var under Arnold lät
framskymta sin oreserverade uppskattning av Arvid
bland annat med orden: "Efter en natt av funderingar
kommer jag till kontoret fylld av farhågor för att problemet
som gjort mig sömnlös nästan är olösligt. Men
så lyssnar Arvid tålmodigt och slutligen säger"men
tänk om vi skulle börja i andra ändan i stället? – och
så är det plötsligt inget problem!"
Han bevarade sitt lugn nästan till flegma kunde man
tycka ibland, men det kunde även blixtra till omkring
honom. Han var liksom vi alla en tveklös motståndare
till Hitler och nazismen men han avgränsade detta
från den varma känsla han hyste för Tyskland som
nation med dess flitiga och skickliga folk, på många
områden ledande i Europa. Min inställning var mer
känsloladdad till Tysklands nackdel, och härom förde
vi en gång en rätt het diskussion, där jag slutligen yttreda
mig på följande sätt: "Så om bara tyskarna övergav
nazismen, så kan de gärna för mig komma och
annektera oss!" Jag minns hur Arvids ögon mörknade
och hur han blek stammade fram: "Nu går du min officersära
för när, och det passar sig inte!"
22