2010 nummer 2 - Minkyrka.se

Kyrkoherden har ordet......
Den ena festen avlöser den andra - så är
det i kyrkoåret från första söndagen i advent
till påsk.
Jag skriver detta i påsktiden, och påskropet
vibrerar fortfarande i luften: " Kristus
är uppstånden!" "Ja, han är sannerligen
uppstånden!" Påskliljorna lyser, jubeltrumpeten
klingar.
Vi har upplevt förväntningarna under advent
och julen som Kristi födelses fest
och ljusen i kyndelsmässan. Vi har firat
påsk, och det är att gå genom död till liv.
I pingsten brusar Andens vind. Och Jesus
är i alltsammans.
Men så känns det inte.
Nej det känns kanske rentav förtvivlat.
Ändå finns källorna som Gud har öppnat i
kyrkoårets stora högtider tillgängliga hela
tiden. Nu kommer den "festlösa" delen av
kyrkoåret. Då får vi ösa ur källorna, tilllämpa,
eftersinna.
Låt oss bryta ner detta till små sammanhang.
Det är ändå där vi oftast rör oss.
Vi kan tänka på två vardagliga situationer.
Den ena: det är en vacker sommarmorgon
men det hjälper inte den gången - ödsligheten
griper själen.
Tänk dig alldeles konkret att han som
möttes av hosiannaropen, som blev
människa i Betlehem, Jesus som led, dog
och uppstod i påskens mysterium, som
sänder pingstens Ande - tänk dig att han
är hos dig. Också detta är den morgonens
verklighet.
Han som kommer är Sanningen, så vår
andra situation får bli denna: ett illasinnat
rykte om en annan människa når dig. Det
finns en enkel, användbar regel för vad
man skall göra med sådant, innan man tar
det till sig och /eller för det vidare.
Man låter det gå genom tre silar. De flesta
ryktena fastnar i någon av silarna och
kommer inte vidare.
Första silen: v e t jag att detta är sant Det
vet jag sällan, så det mesta stannar i den
silen.
De andra två är: "Leder det till något gott
att jag för detta vidare" och "Måste jag
föra det vidare" Ytterst få rykten klarar
sig hela vägen. Färre spridda rykten - flera
lyckliga människor.
En härlig sommar tillönskar
Kerstin Ljungquist
t f kyrkoherde
På väg att lämnaVäxjö (fast vi bor i Kalmar)
och arbetet på stiftskansliet ser jag nu
fram emot att bli er kyrkoherde i Mönsterås
och Fliseryds församlingar.
Det skall bli roligt att lära känna er! En del
har jag redan mött under vägen fram till
dess det blev klart med tjänsten - men nu
väntar allt av möten söndagar och
vardagar, i glädje och sorg, i gemensamt
arbete eller i flyktiga kontakter.
Och kanske någon funderar över: vem är
det som blir kyrkoherde hos oss nu Den
yttre vägen är ganska lätt att beskriva:
från Madesjö via arbete i Nybro på socialförvaltning,
prästvigning 1979 och sex
prästår i Vaggeryd följda av 20 år som
kyrkoherde i Dörby - Hossmo utanför
Kalmar, varav kontraktsprost sex år, för
att så under de senaste fem åren ha arbetat
på stiftskansliet i Växjö.
Än mer: i mitt liv finns Margareta - vi är
gifta sedan 1975 - och våra tre barn: Sofie
(med make Markus och våra två
barnbarn), Samuel och Simon.
Vi tycker om att vara ute i naturen - och
har bokhyllor som gläder IKEA men som
också innehåller böcker som ropar på att
bli lästa.
Och vem vill missa en spännande hockey
- eller fotbollsmatch i TV Och allra
viktigast att få tid att besöka barn och
barnbarn eller ta emot dem hos oss.
ATT LÄRA KÄNNA VARANDRA!
Detta som en yttre beskrivning: för att lära
känna varandra på riktigt behöver vi få
mötas, dela väg med varandra och dela
förtroenden.
Det är ju detta kyrkan handlar om - att vara
tillsammans på vägen, en mycket jordisk
vandring med en himmel över vår färd, att
se varandra och veta: vi går inte ensamma
- djupast i kristen tro hör vi orden från
varje dop i vår kyrka när Jesus säger: JAG
ÄR MED ER!
I vår psalmbok finns t ex nr 738 som
beskriver vägen och vandringen tillsammans
både med Herren och med varandra
på ett fint sätt. Eller varför inte den härliga
psalmen 21: Måne och sol
Därför: jag ser med glädje fram emot att få
vandra tillsammans med er i Mönsterås
och Fliseryds församlingar!
Med goda hälsningar
Alf Johansson
Vårt blivande kyrkoherdepar i Mönsterås-Fliseryds pastorat
Alf och Margareta Johansson
2
Foto:IJ