K Y R K - Minkyrka.se

Jarl Augustsson:”Påskallaviks kyrka är ’min’ kyrka”Sommartid kan man mötahonom, 85-årige Jarl Augustsson,som engagerad guide hosMuseiföreningen Hård Klang iVånevik. Och i Vånevik växtehan upp, som de flesta på dentiden i en stenhuggarsläkt.Både far och farfar var stenhuggare.Jarl blev sedermera folkskollärareoch har utfört sin mannagärningsom lärare i Kils socken i Värmland.Nu bor han som pensionär i Kristinebergi Oskarshamn. Församlingsbladethar samtalat med honom bl aom det Påskallavik i vilket han växteupp på 1930- och 40-talen.StenhuggarsläktUnder Jarls uppväxtår var det stenhuggerieti Vånevik som domineradesamhällsbilden. Där hade hans farsin försörjning och för övrigt de flestai familjens bekantskapskrets.- Det var nog ganska hårda villkorsom gällde för stenhuggarna,säger Jarl, det var dåligt betalt ocharbetet var slitsamt; dessutom kundedet hända att det blev en ”varg”, dvsen sten som fick en skada underarbetet och då kunde stenhuggarenfå gå från arbetet utan betalning ochdessutom, i värsta fall, själv få betalaför stenmaterialet, En stenhuggaresom far, som i huvudsak högg smågatsten,tillhörde det lägsta skiktet avstenhuggare – bland stenhuggarnafanns nämligen ett slags outtaladklasskillnad. De riktigt skickliga stenhuggarna,de som t ex fick huggaHela Påskallaviksskolan samlad någon gång på 1930-talet.skulpturer efter Arvid Källströms ritningar,tillhörde en högre klass. Detvisste alla, även om det knappastuttalades. Men yrkesstoltheten varmycket stor bland dem alla.Påskallavik var på den tiden ettsamhälle präglat av motsättningarmellan starka sociala grupperingar;där fanns t ex de politiskt radikalagrupperna på vänsterkanten och t exde på den tiden ganska stora frikyrkligagrupperingar; dessa båda grupperstod ofta emot varandra ochSvenska kyrkan intog här en mellanställning.- Men själv märkte jag inte särskiltmycket av detta under minauppväxtår, men visst hörde mantalas om det.Prästen i katedernJarls sista skolår sammanföll medandra världskrigets slutskede, berättarhan. De flesta manliga skollärarei aktiv ålder var inkallade. Och endag, i sjunde klass, satt plötsligtPåskallaviks präst, komminister JosefHedberg, vid katedern.- Prästen var en mycket aktadperson i samhället – det var, förutomstenhuggeriets ägare, han och skollärarnasom var den tidens överklass– men vi gillade att ha honom somlärare, fast jag minns att matematikaldrig var hans starka sida, så denundervisningen överlät han till kantorn.Dessutom ordnade han det såatt konfirmationsundervisningenintegrerades med skolans undervisning.Sådant hade naturligtvis integått an i dag, men på den tiden vardet den naturligaste sak i världen.Jarl vid Kalle Löwenborgs gravvårdpå Påskallaviks kyrkogård.Samlade inga skaror- Några större skaror drog knappastkomminister Hedberg till sina gudstjänsteri Påskallaviks kyrka. Men jagvet att han egentligen var en uppskattadtalare som folk tyckte om attlyssna till, även om det inte märktesi kyrkostatistiken. Mitt starkasteminne av honom som predikant ärhans tal vid den unge Karl-GustavLöwenborgs gravsättning på Påskallavikskyrkogård i augusti 1943.Kalle – som vi kallade honom –hade omkommit mycket tragiskt närden svenska ubåten Ulven gickunder. Jag glömmer aldrig hur Hedbergden gången anknöt till molnenpå augustihimlen och sade ungefär:Bakom de allra mörkaste moln skineralltid solen!Jarl berättar att man under hansuppväxtår sällan kom från Våneviktill Påskallaviks kyrka.- I Vånevik fanns ett missionshuspå den tiden. Och sannolikt uppfylldeverksamheten där det religiösabehov som kunde finnas i trakten –om man undantar julottan; då vardet ofta fullsatt i kyrkan! Själv gickjag i söndagsskola i missionshusettills jag var tolv eller tretton år. Ochdet var inget märkligt med det, sågjorde ni de flesta av mina kamrater.Jag kommer för övrigt ihåg både julfesteroch sommarfester med söndagsskolansom stora högtider.