Veteranen av år 1918 - Nr 2/166 Augusti 2021

krigsministeriet och överbefälhavaren
för skyddskårerna blandade sig
i den militära verksamheten. Dessutom
förekom det konflikter mellan
kadettofficerarna och de unga jägarofficerarna
samt mellan armén och
skyddskårsorganisationen.
I Finland levde man under förbudslagen.
Wilkman ogillade superiet
som förekom bland soldaterna
och ingrep strängt. Av sina officerare
krävde han ett oklanderligt, nyktert
och moraliskt uppförande. Tillämpningen
var: Varning – arrest – avsked.
Det här var begynnelsen till
kommande konflikter. De stränga
åtgärderna retade många. Enligt motståndarna
var Wilkman en ”ryssofficer”,
alldeles för oeftergivlig i sin
religiösa kallelse, oförmögen till
samarbete, osmidig och envis.
År 1922 befordrades Karl Wilkman
till generallöjtnant. Vid de här
tiderna började skriverierna i tidningarna
om att Wilkman förbigick
jägarofficerarna i fråga om utlandskommenderingar.
Han besvarade
aldrig anklagelserna offentligt och
ansåg sig som innehavare av den militära
rätten att befalla var den som
bestämde. År 1923 uppgjorde chefen
för försvarsministeriets centralavdelning,
jägare och ordföranden för
officersförbundet Woldemar Hägglund
en promemoria, i vilken man
krävde reformer och att Wilkman
och några andra officerare skulle
avgå. Wilkman gick inte med på att
avgå och republikens president K.J.
Ståhlberg såg ingen orsak att avskeda
honom. Tvisten kulminerade på våren
1924 då unga officerare framlade
en gruppavskedsansökan som protest
mot statsmaktens stöd för den gamla
officerskåren. Man löste ärendet genom
att skicka Wilkman på en lång
utlandsresa.
För Wilkman var resan närmast en
landsflykt, som innefattade att resa
som turist, representation och i studiesyfte:
Frankrike, Italien, Belgien,
Holland. Sedan han återvänt till hemlandet
avgick han inte, vilket man
hade väntat. Svårigheter var på kommande.
Man fann iget samförstånd
med republikens nye president Lauri
Kristian Relander. Försvarsminister
Leonard Hjelmman klagade att ”en
stor del av tiden gick åt till att käbbla
med Wilkman om ärenden av mindre
betydelse.” Som någon slags lösning
utnämndes Wilkman i maj 1926 till
överinspektör för krigsmakten. Då
inlämnade han sin avskedsansökan.
År 1928 vid Frihetskrigets 10-årsjubileum
utnämndes Karl Wilkman till
general av kavalleriet.
På våren 1919 deltog Mannerheim
och Wilkman i en högtidlig faninvigning
och mottog den historiska Björneborgs
regementes fanan. På festen
höll rektorn för Björneborgs flickskola
Aili Nikko överlåtelsetalet. Då
fanan överlämnades till Mannerheim
funderade Wilkman där han satt på
kyrkbänken: ”Om du får fanan tar
jag flickan.” De vigdes i Tammerfors
domkyrka i februari 1920. Äktenskapet
blev lyckligt. Makarna förenades
i samma kristna övertygelse och den
milda och välbalanserade hustrun var
ett bra stöd under åren 1922-1926.
Somrarna tillbringade K.F. Wilkama
och hans hustru i Arraskoski i Padasjoki,
generalens mors hemgård.
De gjorde långa vandringar i de omliggande
trakterna. Wilkama var endast
50 år då han gick i pension. Nu
hade han tid att delta i den andliga
verksamheten. Allra mest tyckte han
om att verka som söndagsskollärare.
Han var en effektfull syn då han stod
inför en grupp pojkar helt klädd i generalsuniform.
Som lärare var han
allvarlig och sträng men också lekfull
och humoristisk.
Under vinter- och fortsättningskrigen
utförde general Wilkman specialuppgifter
för överbefälhavaren.
Bland annat besökte han sjukhusen
och delade ut medaljer.
General Karl Fredrik Wilkman
avled i Helsingfors den 15. juli 1947.
––––––––––––––––––––––––––––
Som frontkommendör anses Wilkman
skicklig och modig. Han hade
känsla för situationen och i trängda
lägen handlade han snabbt. Wilkman
hade stor pliktkänsla och var inte
rädd för att ta ansvar. Anspråkslös
och självkritisk fick honom att vägra
mottaga krigsministerportföljen, då
den erbjöds honom av självständighetssenaten.(Jag
är inte insatt i
administrativa ärenden). Sett ur dagens
synpunkt var Wilkmans sätt att
förhålla sig till manskapet modernt,
han tog uppriktigt hand om deras
välbefinnande. De unga officerarna
smålog, då han vid inspektionerna
förhörde sig om deras välfärd och
tjänsteförhållanden. Det var ovanligt
för den tiden, men helt i linje med hur
man gör nuförtiden.
GP
Källor:
Theslöf, Ignatius, Palmén,
Grotenfelt, Nordenstreng:Finlands
frihetskrig, delarna 5 och 6
Arkivmaterial
10