Veteranen av 1918 - Nr 1-2022

Frihetskrigets sista strid
Broarna vid Abborfors
Abborfors ligger på gränsen mellan
landskapen Nyland och Kymmenedalen.
Byn väster om älven heter Lill-
Abborfors och hör till Lovisa stad. Byn
öster om älven heter Stor-Abborfors
och hör till Pyttis kommun i Kymmenedalen.
År 1918 gick vägen över
älven via ön Germundsö. Efter frihetskriget
revs träbroarna över älven och
ersattes med en ca 50 m lång bågbro
byggd i armerad betong och ett spann.
Den går över älven strax söder om Germundsön.
Bron är i dag en museibro
och är inte farbar med fordon. Söder
om denna bro uppfördes 1933 Abborfors’
kraftverk med damm och uppdämningsbassäng.
Numera går trafiken
över älven över en landsvägsbro och
en motorvägsbro söder om kraftverket.
(Se Stridsplatsen i Abborfors 2021).
Abborfors i Ali Aaltonens
försvarsplan
När rödgardisterna under natten och
morgonen den 28 januari ryckte in i
de centrala delarna av Helsingfors,
Stridsplatsen i Abborfors 2021.
mötte de inget motstånd. Maktövertagandet
skedde förvånansvärt
smärtfritt och det socialdemokratiska
partiets verkställande kommitté, som
igångsatte upproret, kunde följande
dag med lättnad skrida till åtgärder
för att tillsätta en ny ”regering”, ett
folkkommissariat bestående av representanter
för alla fraktioner inom
partiet. På så sätt kunde man engagera
hela den politiska vänstern i upproret
och inte enbart den reaktionära minoritet
inom partiet, vilken ivrade för ett
väpnat maktövertagande.
Redan på kvällen den 28 inkom till
den röda krigsledningen i Helsingfors
de första alarmerande underrättelserna
om händelserna i Österbotten.
Följande dag publicerades i Helsingfors
Mannerheims första kommuniké,
enligt vilken samtliga ryska garnisoner
i södra Österbotten hade blivit
avväpnade och soldaterna tillfångatagna.
Också från andra delar av landet
inkom alarmbud och anhållan om
snabb hjälp. Lägesbedömningen gav
vid handen, att skyddskårerna hade
mobiliserats och att de var betydligt
starkare och farligare än den röda
krigsledningen tidigare hade antagit.
Detta ledde till stark oro.
Den 30 januari framlade Ali Aaltonen
för folkkommissariatet en omfattande
promemoria rörande det allmänna
läget och användandet av de
röda trupperna. Han hade tjänat som
löjtnant i den ryska armén och ansågs
av de röda staberna vara väl insatt i
krigsledning. I sin fälttågsplan betonar
han behovet av försvarsåtgärder
för att inte helt ”förlora spelet”. Detta
ledde till, att en stor del av de röda
förbanden i södra Finland insattes för
att ”tillintetgöra de lokala skyddskårerna”.
Deras styrka var i verkligheten
betydligt mindre än Aaltonen antagit.
Denna missbedömning blev avgörande
för krigets förlopp. Onödigt många
bataljoner rödgardister lämnades kvar
till Helsingfors’ försvar, då de i ett tidigt
skede kunde ha sänts till fronten
norr om Tammerfors, för att där få ett
avgörande till stånd, innan den vita
armén hann organisera sig.
25