#jagdelar

Recommendations

Info

12 Nyheter Specialtidning om allas lika värde. söndag 13 september 2015 ITALIEN Palermo Sicilien Catania GREKLAND Tunis MALTA Lampedusa TUNISIEN Tripoli LIBYEN Misrata 100 km Sirt ”Jag är så lycklig att jag lever. Jag vet att många dör när de försöker ta sig över havet.” mig med. En ny säck full med flyt västar lastas på, och innan jag vet ordet av är vi iväg med ett motorvrål. Vatten stänker upp i ansiktet och på kameralinserna när vi accelererar, och snart har vi lämnat ”Phoenix” långt bakom oss. Mellan vågkammarna ser jag den grå uppblåsbara båten komma närmare. Den är tio meter lång, tre meter bred och full med människor klädda i långärmade tröjor och byxor, som skydd för solen. Ett par av dem sträcker armarna och vevar i luften. – Help us! Räddningsarbetarna glider upp bredvid den nödsatta båten och börjar kasta över orangea flytvästar. – Vi har så det räcker åt alla! Sitt ned! Några av migranterna reser sig för att försöka nå västarna som flyger över deras huvuden. Men det är så trångt att minsta rörelse kan destabilisera båten. – Sitt ned! Sitt ned! ryter räddningsarbetarna. En av migranterna fyller i: ”Ta det lugnt, sitt ned, för guds skull.” Ett rep slängs över och händer håller krampaktigt i det, för att båtarna inte ska driva isär. Blickarna är stressade och rädda. En pojke i yngre tonåren ser vädjande på mig, som om han inte vill att vi ska lämna honom igen. Han håller fast vår båt med knogar som vitnar. – Kvinnor och barn först! Försiktigt, vinglande, stiger några av kvinnorna över på ribbåten. De är barfota. Smugglarna beslagtar ofta skor av utrymmesskäl. 16-åriga Sonia rasar ihop på golvet bredvid mig. Hon är yr och ser ut som att hon knappt förstår vad som händer. 20-åriga Happiness sätter sig bredvid henne och håller hennes hand. Fler kliver över till vår ribbåt, tills omkring 20 har fått en plats. – Nu räcker det! Vi kommer tillbaka! Släpp repet! Vi backar iväg. Efter bara några sekunder har •XB den grå gummibåten och de nu flytvästförsedda migranterna förvandlats till en avlägsen punkt som sakta höjer sig upp och ned på vågorna. – Du är i säkerhet nu. Ta djupa andetag. Det är ingen brådska. Sjuksyster Carol Nagy, 57, tar tempen på de undsatta med en lasertermometer. Flera har svårt att gå och får handgriplig hjälp av Läkare utan gränsers personal att ta sig till akterdäcket på ”Phoenix”. De blir räknade, visiterade och får svara på rutinfrågor. – Var kommer du ifrån? Hur gammal är du? Svaren blir: Nigeria, Senegal, Ghana, Kamerun, Gambia, Guinea-Bissau och Benin. De flesta är mellan 15 och 30 år gamla. Omkring en femtedel är kvinnor. De lämnade en strand i närheten av Libyens huvudstad Tripoli omkring klockan tio i går kväll. I nästan tolv timmar har de varit ute på havet. Flera är sjösjuka och sitter och kräks i plastpåsar, medan ribbåten kör i omgångar för att hämta dem som återstår. Sjukvårdspersonalen ser till att de som behöver får medicin mot sjösjuka, och man delar också ut blå tygpåsar med förnödenheter: en handduk, två små vattenflaskor, näringsberikade kakor och en särskild overall som gör att man behåller värmen. När den uppblåsbara båten är tom bogseras den fram till vårt fartyg. På plankorna i botten ligger en kompass, kasserade kläder, tomma vatten flaskor och en sörja av havsvatten, bensin och kroppsvätskor. ”Den största utmaningen är vädret. Men det är också viktigt att de nödsatta håller sig lugna och inte får panik”, säger Marco Cauchi, räddningsledare och säkerhetsansvarig ombord på fartyget ”Phoenix”. DN följer med Läkare utan gränsers räddningsfartyg ”Phoenix” från Malta. I en tio meter lång, uppblåsbar gummibåt har 98 människor samsats under tolv timmar. DN möter dem ett trettiotal sjömil från Libyens kust. Flyktingarna hämtas i omgångar. Väl ombord får de en vit värmedräkt, vattenflaskor och medicin mot sjösjuka, om de behöver. Nu väntar den långa resan till Italien. Ettåriga Kate sitter i knät hos sin mamma Temitope Peter, 29. De kommer från Nigeria, men flyr nu undan våldet i Libyen. ”Alla har vapen där, även små pojkar”, säger Temitope Peter medan hon pustar ut på ”Phoenix” akterdäck. – Pappa! Kate är ett år och sju månader gammal och verkar kalla alla män hon vill charma för pappa. Hon kommer tultande mot mig på ostadiga ben och jag sätter mig instinktivt ned på huk och tar emot henne. Runt mig spricker leenden upp när Kate griper tag i min penna och börjar leka med den. Hennes mamma, Temitope Peter, 29 år, kliver ut från torrtoan. Hon sätter sig bredvid Kate och mig. Temitope är gravid i andra månaden. I ansiktet har hon dåligt läkta och ännu svullna ärr från tiden i Libyen, där hon och hennes man bodde i två år. – Min man arbetar som svetsare på en av oljeanläggningarna och jag har jobbat som städerska. Men nu går det inte längre att vara där. Säkerhetssituationen är för dålig, säger Temitope, som utvandrat från Nigeria. Liksom många andra av de migranter som r eser via Libyen hade Temitope först inte råd att betala för överfarten till Europa. Men efter arbete i Libyen, ett land som under flera år i praktiken befunnit sig i inbördeskrig, kunde hon äntligen betala. – Alla har vapen där, pojkar såväl som gamla män. De gör som de vill. Polisen bekymrar sig bara om att ta pengar från folk, säger hon till mig. Hon stryker med handen över ärren som täcker högra delen av hennes ansikte. – Det här hände när vi bodde i staden Sabha. En grupp pojkar bröt sig in i vårt hus och krävde mig på pengar. De tog med mig i sin bil. Jag bönade och bad för mitt liv. Till slut lyssnade de. Jag skrek att de skulle stanna, men det struntande de i, de kastade ut mig i farten… Det var så jag fick de här ärren, säger Temitope. Något i tonen i mammans röst får Kate att börja gråta. Hon tar auktoritärt tag i min penna och börjar rita streck i min anteckningsbok. – Jag vill att inte att hon ska bli som de där killarna, säger Temitope tankfullt och stryker över Kates hår. – Jag har inte fått någon bra skolgång själv. Men jag förstår vikten av att utbilda sig. Bara hon får gå i skolan är jag beredd att arbeta med vad som helst. Jag vill att hon ska bli en bra människa. Det var drömmen om Europa som fick Temitope att sätta sig på båten tillsammans med Kate i månskenet. Efter några timmar på vågorna såg hon fladdrande eldsken från oljeplattformar.
söndag 13 september 2015 13 I siffror. Rekordmånga båtflyktingar och dödsfall Nyheter 222 000 migranter har fram till augusti anlänt sjövägen till Italien och Grekland, enligt UNHCR. 98 000 undsattes på väg mot Italien, och 124 000 har stigit i land i Grekland. Totalt har minst 2 000 människor mist sina liv på Medelhavet i år, enligt Internationella organisationen för migration, IOM. Det kan jämföras med siffran 1 607 för samma tid förra året. Dödstalen skiljer sig dock kraftigt åt mellan länderna. Bara 60 av dödsfalleninträffade i östra Medelhavet, nära Greklands kust. Den stora majoriteten – fler än 1 900 människor – omkom när de var på väg från Nordafrika till Italien. Räddnings insatsen Triton ○○När EU:s gränspolis Frontex inledde operationen Triton i november 2014 var den kraftigt underfinansierad. Det bidrog till att miljonärerna Christopher och Regina Catrambone (från USA respektive Italien) bildade stiftelsen Moas – ”Migrant Offshore Aid Station” – och i samarbete med Läkare utan gränser skickade det civila räddningsfartyget ”Phoenix” till vattnen utanför Libyens kust. Efter det stora skeppsbrottet den 15 april i år, då omkring 800 båtflyktingar tros ha dött, lovade EU-ledarna bättring och större resurser. Bland annat skickade Sverige Kustbevakningens fartyg ”Poseidon” till Medelhavet, där det nu tjänstgör tillsammans med en rad fartyg från andra EU-länder. Läkare utan Gränser har ytterligare två fartyg i området, utöver ”Phoenix”. – Andra barn hade gråtit och skrikit. Men Kate sov hela vägen, säger Temitope. Jag frågar hur hon känner sig nu. – Jag är så lycklig att jag lever. Jag vet att många dör när de försöker ta sig över havet. Och när man har haft ett mål så här länge, och sedan når det … då känns det bra. Inne på kaptensbryggan står räddningsledaren Marco och studerar sjökortet. Efter 25 år i den maltesiska flottan har han sett mycket. Men inget som liknar de senaste årens exodus mot Europas kuster. – Jag är säker på att det är många som drunknat utan att vi ens fått veta det. På 50–60 meters djup börjar havsmaskar och sjösniglar förtära de döda, och då frigörs gaser som annars skulle göra att de stiger till ytan, säger Marco. De som kallar Medelhavet för en enda stor massgrav har inte fel. Åtminstone inte i de här När man har haft ett mål så här länge, och sedan når det… då känns det bra. Temitope Peter har flytt från Nigeria med sin dotter Kate. farvattnen. Hittills i år har 95 000 människor undsatts i vattnen mellan Libyen och Italien. Under samma tid har omkring 2 000 mist livet i vågorna. Mer än i två Estoniakatastrofer. Sedan EU:s räddningsinsats Triton utvidgades i maj har dödsoffren blivit färre, men det krävs ändå människoliv i stort sett varje vecka. Så sent som i onsdags kapsejsade en båt med hundratals människor ombord. Minst 200 personer tros ha omkommit. ”Phoenix” är ett civilt fartyg och del av Triton, vars ledningscentral sitter i Rom. Vi har plats för ytterligare 300 båtflyktingar, förklarar Marco, så det lär bli nya uppdrag under dagen. Fler båtar är på väg. Under tiden pratar vi om krisen i Medel havet. Vi är överens om att den har ett startdatum: våren 2011. Det var då rebeller reste sig mot Libyens diktator Muammar Khaddafi mitt under den arabiska våren. EU och USA beslutade att ge flygunderstöd till rebellerna. Svenska Gripenplan utförde spaningsuppdrag under interventionen. När diktatorn föll hyllades det som en seger för demokratin. Men redan när Khaddafis skändande kropp visades upp på lit de parade i ett fryshus i Tripoli fanns skäl att vara skeptisk. Sedan dess har Libyen i praktiken fallit sönder. Den internationellt erkända regeringen har tagit sin tillflykt i öster, medan en skakig allians av krigsherrar och islamistmiliser, en del av dem med band till Islamiska staten, har styckat upp övriga landet. Efter attentatet där USA:s ambassadör Christoffer Stevens dödades 2012 har såväl den amerikanska regeringen som EU tagit ett steg tillbaka. Vem som bär skulden för utvecklingen är omstritt. Men faktum är att Libyen i dag är en havererad stat. Det gäller inte minst kustbevakningen, som helt saknar resurser att stå emot de miliser och människosmugglare som färdas i libyska vatten. Efterfrågan på smugglarnas tjänster är stor. Kriget i Syrien, förföljelserna av oppositionella i Eritrea och andra krishärdar i Mellanöstern och Östafrika, i kombination med fattigdom och konflikter i Västafrika, gör att rekordmånga människor upplever sig ha akut behov av att resa till Europa. Och då finns sällan något annat alternativ än att anlita en smugglare. Radion sprakar till på kaptensbryggan. –”Phoenix”, kom, ”Phoenix”, hör ni mig? Åtta timmar har gått sedan den första räddningsinsatsen. Nu anropas vi av ett danskt fraktfartyg, ”Maersk Regensburg”, som fått oväntat och närgånget besök av en uppblåsbar gummibåt. De kommersiella fraktfartygen har fått bära ett tungt ansvar de senaste åren, då de stått för omkring en fjärdedel av räddningsinsatserna under vissa perioder. Vi når •XB
Page 1 and 2: söndag 13 september 2015 ○ Sveri
Page 3 and 4: söndag 13 september 2015 3 Special
Page 5 and 6: söndag 13 september 2015 5 Nyheter
Page 11: söndag 13 september 2015 11 Nyhete
Page 15 and 16: söndag 13 september 2015 15 Värld
Page 17 and 18: söndag 13 september 2015 17 En van
Page 19 and 20: söndag 13 september 2015 19 Nyhete
Page 21 and 22: söndag 13 september 2015 21 Fakta.
Page 23: söndag 13 september 2015 23 Nyhete

#jagdelar

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?