På hedersord intervju med Göran Persson Vem kan man ... - Resumé

På hedersord  intervju med Göran Persson  

  

Resumé  ‐  2008‐11‐06    

Vem kan man lita på? En tidigare statsminister som säger att  

han inte säljer ut sig? Som skyddar sitt nätverk mot  

kunderna? Och som inte vill något hellre än att plöja den egna  

marken? Om ett år lämnar Göran Persson JKL. Claes de Faire  

möter Sveriges mäktigaste prkonsult.   

Vad gör du som JKLkonsult? 

‐I huvudsak gör jag två saker här. Jag medverkar i en hel del utåtriktade  

arrangemang som JKL har eller som kunder till JKL har. Där talar jag över  

något ämne som jag själv tycker att jag vill tala om. Det är det ena. Det  

andra är att jag fungerar som en intern konsult, en klok gubbe, som läser  

lite pm och papper som unga människor har skrivit och talar om att det här  

håller nog inte riktigt, det här får du skriva om! 

Det är folkskoleläraren Göran Persson och pastorn Göran Persson.  

Precis som det alltid har varit? 

‐Det är sant! Så är det, folkskoleläraren och pastorn. Precis så. Det trivs jag  

väldigt gott med. Sedan är jag också inne i några relationer som JKL har  

med svenska och internationella företag.  

Deltar du i pitcher? 

‐Nej, det gör jag inte. Jag är en udda fågel. JKL har givit mig en väldigt fri  

situation och har varit jätteschyst på så sätt.  

Hur ser dina dagar ut konkret? 

‐Jag har möten här på JKL och sedan går jag omkring och träffar unga killar  

och tjejer här på kontoret, man får boka upp sig på mig. Sedan reser jag en  

del. Inte sällan till Norge. Det har blivit så. 

När du beskriver dig själv tänker jag på när politiker beskriver en  

extraresurs i skolan. En extra vuxen. Är du det på JKL?

‐Ja, ett slags klasspappa. Eller klassmorfar. Inte riktigt, men något åt det  

hållet.  

Om jag frågar dig vilka uppdragsgivare du jobbar med, svarar du på  

den frågan då? 

‐Det gör jag naturligtvis inte och det tror jag att du förstår också. Skulle jag  

återvända till politiken skulle jag nog svara på den frågan. Jag lärde av Carl  

Bildt och därför ska jag inte återvända till politiken. 

Varför är det självklart att du inte kan redovisa dina uppdragsgivare? 

‐Är det något som gäller så är det diskretion. De som ger ett uppdrag till en  

sådan här verksamhet ska inte behöva uppleva att  

kommunikationskonsulten kliver fram och berättar vad han har gjort.  

Relationen är uppdragsgivarens egendom. 

Finns det inte ett demokratiskt problem i att du ägnar dig åt en  

verksamhet som vi inte kan ha insyn i? 

‐Nej, det gör det inte. Men man ska inte vara tvärsäker på den punkten.  

Vi kan inte granska vad du gör. Jag vet inte om du hjälper till med  

gasledningen eller Carnegie. Vad ger du i pant på att du som JKLkonsult inte är ett demokratiskt problem? 

‐Mitt eventuella värde i de här sammanhangen är att jag förstår var den  

gränsen går.  

Har du sagt nej till konkreta uppdrag på JKL och lämnat rummet? 

‐Aldrig försatts i den situationen. 

Det spekuleras i hur mycket pengar du tjänar. 100000 kronor för en  

timmes talande. Din månadslön på JKL ska vara 200000 kronor.  

Stämmer de summorna? 

‐Du, jag kommenterar över huvud taget inte min egen ekonomi. Jag har levt  

ett helt liv där mina inkomster har varit helt officiella. Nu är de inte det för  

första gången. Det är skönt att slippa det.

Vilka roller har du mer? 

‐Utöver att jag är konsult här på JKL är jag ordförande i Sveaskog, jag leder  

Socialistinternationalens klimatkommission som faktiskt är ett bra nätverk  

av utrikesministrar och presidenter world‐wide. Det är kul för mig att ha  

kvar en fot där, för det är trots allt gamla vänner. Det är vad jag gör, och  

sedan är jag folkbildare och föreläsare. Jag håller i snitt tio föredrag i  

månaden inför stora församlingar. Det är mycket varierande, och jag får fria  

händer att tala och då talar jag! 

‐Sedan är jag också bonde, vilket inte är oviktigt för mig, jag är bonde och  

skogsägare.  

Jag längtar stenarna där barn jag lekt... 

‐Just det, just det. 

Men det är ganska långt mellan de stenarna och JKL:s kontor på  

Sveavägen? 

‐Ja, det är långt, men det är lika fullt närmare än man tror. Jag trodde ju  

aldrig att jag skulle hamna i ett läge att jag skulle äga en jordbruksfastighet.  

Men det blev så, som så ofta här i livet, beroende på tillfälligheter. När jag  

nu äger den måste jag ta ansvar för den och jag försöker driva den gården  

själv. Det är ingen lysande affär, men det går runt. Skogsbruket är lättare  

eftersom det finns entreprenörer. Jag mår väl av det här.  

Det här nätverket av presidenter och utrikesministrar som du  

nämnde tidigare, har JKL:s kunder glädje av det? 

‐Nej, jag har varit noga med att inte blanda ihop mitt gamla nätverk med  

vad JKL gör. Däremot kan man säga att det jag kan och det jag förstår och  

det jag har varit med om kan jag ju inte låta bli att dra på. Men det skulle  

aldrig falla mig in att i ett kommersiellt syfte använda en kontakt med en  

president i ett land för ett svenskt företag.  

Du skulle inte ringa upp Gerhard Schröder på uppdrag för en JKLkund? 

‐Nej, men jag skulle kunna ringa upp Gerhard Schröder och prata med  

honom rent allmänt eftersom han ingår i min bekantskapskrets. Att göra  

det för en uppdragsgivare vore oetiskt tycker jag.

Du lämnar din heder i pant på att du inte går över gränsen? 

‐Jag går absolut inte över den gränsen.  

Tunga socialdemokrater med Göran Johansson i spetsen kritiserar  

den företeelse som du personifierar  tunga politiker som blir  

konsulter. Hur ser du på det? 

‐Göran och jag har ju en konflikt sedan länge så jag är inte dugg förvånad  

över att han kritiserar vad jag gör. Han har, precis som jag själv, inte riktigt  

förstått vad kommunikationsbranschen handlar om. När jag har kommit in  

här och ser hur avancerad och seriös den här branschen är har jag blivit lite  

förvånad.  

Upplever du att det finns någon kritik från rörelsen för att du jobbar  

på JKL? 

‐Bland några finns det säkert det, för man uppfattar JKL som ett företag som  

har startats av en grupp unga moderater. 

Så är det ju. 

‐Ja, så är det, men man behöver ju inte för den skull bära med sig en  

partipolitisk stämpel på verksamheten. Det här är ju en verksamhet som är  

partipolitisk obunden. De här herrarna är proffs och ohyggligt duktiga och  

jag är imponerad av dem. Både Anders Lindberg, Anders Kempe och Bosse  

Jansson hade kunnat göra en alternativ karriär inom politiken.  

Är de statsrådsämnen? 

‐Det vill jag inte uttala mig om. Men när de valde att lämna politiken höll de  

ju på att göra någon form av karriär där.  

Men om vi vänder på det. Finns det en fara att de mest begåvade och  

ambitiösa inte stannar kvar i politiken? 

‐Det är en berättigad fråga. Är politiken tillräckligt attraktiv för unga och  

begåvade människor? Det tycker jag att politiken ska se upp med. Det får  

inte bli så att de som inte hittar något annat blir kvar i politiken. Det vore  

dystert. I det nya mediesamhälle som vi lever i, där sitter partipolitiken lite  

trångt. 

Kan JKL:s kunder köpa en analys av dig? 

‐Nej, inte specifikt. Däremot kan jag recensera det arbete som duktiga  

människor här gör. 

Men JKLkunden Carnegie kan inte ringa upp och få din analys som  

före detta finansminister? 

‐Nej, nej.  

Du är inte öppen för den möjligheten heller...? 

‐Nej, det var ett villkor när jag gick in i det här att jag själv ska bestämma  

vad jag ska ge mig in i. 

Många tycker ju att du har gått över en gräns bara genom att kliva in  

på JKL. 

‐Det är möjligt, men då har man inte förstått hur omfattande och  

betydelsefull den här verksamheten är. 

Men det är väl också ett problem att människor inte förstår vad ni  

lobbyister gör? 

‐Lobbyister är en sak, men det här är ju större än så. Det här är en  

avancerad analys‐think‐tank med välutbildade civilekonomer, jurister och  

civilingenjörer. 

Lobbyister brukar väl inte vara outbildade? 

‐Nej, men man får ju en känsla av att de ränner i riksdagen och skriver  

motioner om än det ena än det andra.  

Det gör ju JKL också. 

‐Det kan nog förekomma, men det här är större än så. Det här är en växande  

och seriös verksamhet. 

Tror du att det finns internationella organisationer som är rädda för  

att ge dig ett uppdrag för att du eventuellt kan sitta i en sådan  

situation på JKL?

‐Nej, det tror jag inte. Jag har inte haft svårt att tacka nej till de, ganska  

många, erbjudanden som jag har fått. Jag har tackat nej för att jag inte har  

tid.  

Du ler när du beskriver ett scenario där du kan återvända till  

politiken men ser lite bister ut när jag frågar om dina uppdrag på JKL.  

Längtar du tillbaka till politiken? 

‐Ja, jag saknar politiken väldigt mycket, men jag vill inte ha den tillbaka. Jag  

är en politisk person och jag gillar hetluften och presskonferenserna. 

Men är inte skillnaden mellan dig och andra politiska personer att  

hetluften även gillar dig? 

‐Ja, det funkade och var ett ömsesidigt kärleksförhållande. Just därför att jag  

inte visade något annat än att jag tyckte om det.  

Man ser inte politiker njuta av medierna på samma sätt som du gjorde. 

‐Nej, när jag ser det från sidan i dag förstår jag inte var politikerna har tagit  

vägen. Om du tänker efter: När såg du dem senast? Jag tänker på  

regeringen. Var finns vår finansminister i dessa dramatiska tider där folk  

vill ha ett ord med på vägen och något slags förklaring och beskrivning.  

Varför träder han inte fram och står till förfogande? 

Är regeringen dålig på kommunikation? 

‐(lång tystnad) Jag ska inte recensera regeringen på så sätt. Men man kan ju  

konstatera att de inte har varit framgångsrika i kontakten med  

allmänheten. Man kan inte med kommunikation hantera alla problem utan  

en del problem är bekymmer som man måste lösa.  

Är det sådant som JKL måste predika för sina kunder också, att allt  

inte går att lösa med kommunikation? 

‐Kommunikation är en del av ett sätt att bära ett problem vidare, men sedan  

ska budskapet formuleras och allmänheten ska förstå. Alltmer i ett modernt  

samhälle bygger på kommunikation och det här är en sektor som växer  

otroligt snabbt. 

Är det dina paradgrenar att formulera budskap och få allmänheten att 

förstå? 

‐Jag har alltid tyckt om att förklara komplicerade samband. Jag tycker om  

det. Jag har använt en metod som har varit av det slaget att jag har tvingat  

mig själv att förklara för andra även sådant som jag själv inte har begripit.  

Då måste man skärpa sig till det yttersta och det har varit en bildningsgång  

för mig. Jag gillar det verkligen. Jag tycker om det.  

Har du någon tidsplan på när du ska bli lantbrukare på heltid? 

‐Ja, jag ger JKL något år till. Jag är allvarlig när jag säger att jag vill leva ett  

annat liv. Sedan ska jag säga att jag tycker att det är ganska roligt att åka in  

till Stockholm på morgnarna och det är ganska kul att kliva upp i  

talarstolen. Hade jag inte haft allt det hade jag nog varit lite bitter i dag. Men  

jag ska ägna mer tid åt mig själv och åt mitt jordbruk. Någon gång 2009  

kommer jag att börja avveckla mitt engagemang med JKL. 

Thomas Bodström pratar om ett fadersmord när det gäller Pär Nuders  

bok om dig. Känner du dig sårad? 

‐Jag har inte läst Pärs bok och jag vill inte ens kommentera det.  

Men om vi ser på själva fenomenet? 

‐Det är en genre som kräver gott omdöme. Är man i slutet av sin karriär  

som Margareta Winberg är så kan man summera upp. Men är man som  

PärJag hoppas att han förvaltar de förtroenden som han har fått. Jobbar  

man nära människor bygger det på att man är lojal mot varandra. 

Har någon av dina tidigare ministrar sjabblat bort sitt  

förtroendekapital nu när de är i opposition? 

‐(lång betänktetid) Nej, det tycker jag inte. 

Göran Persson smackar till som om han tänkte till en extra gång.  

‐Det är svårt att vara i opposition, det är en helt annan sak att regera. Vissa  

statsrådsfunktioner är i självgående och statsrådet i fråga behöver inte ta  

särskilt mycket initiativ själv eller vara särskilt påhittig. Den flod av  

ärenden som vederbörande sitter i ställer hela tiden krav på  

ställningstagande och därmed också sådant som är intressant i medierna.  

Det är mycket svårare att sitta i finansdepartementet än att sitta som 

ekonomisk talesman i opposition i riksdagen. 

Finns det någon risk att de här tidigare statsråden tar till någon  

gammal Göran Perssonskröna för att få lite uppmärksamhet? 

‐Det funkar uppenbarligen så för en del. I så fall får man bjuda på det. 

Med facit i hand, blev Erik Fichtelius intervjuprojekt som det var  

tänkt? 

‐Ja, om inte SVT hade valt att lansera det på det sättet som de gjorde. SVT  

gav något slags bruksanvisning på tittandet eftersom Rapport redan innan  

programmet talade om vilka skevigheter som skulle komma upp. Jag såg  

programmet innan, ett och annat tyckte jag var tokigt, fel och hårt klippt,  

men det måste man acceptera i en dokumentär som är fyra timmar lång.  

‐Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle få den typ av reaktioner  

som det fick. Det såg SVT till självt. 

Ångrar du att du ställde upp? 

‐Ja, jag ångrar en sak. Att jag inte krävde att programmet skulle sändas fem  

år efter min avgång. Nu sade jag att det inte fick sändas förrän efter att jag  

hade avgått. Det kom två dagar efteråt. Det var för snabbt. 

Skadade programmen dig? 

‐Jag tyckte mycket var taskigt. 

Blev du besviken på Erik Fichtelius? 

‐Ja, det blev jag. Han hade höga ambitioner med programmet och han  

betalde också ett högt pris men att då inte orka hela vägen utan falla för de  

enkla frestelsernaJag frågade Erik varför han gjorde på det där viset 

Är inte Erik Fichtelius sätt också ett slags fadersmord efter ett tio år  

långt samarbete? 

‐Ja, ja, men Erik ‐ och jag tror att Erik är ärlig ‐ hade heller inte föreställt sig  

att det skulle bli den här typen av mottagande av dokumentären. Det här  

handlar enbart om hur SVT valde att lansera den. 

Vet du vem som ansvarade för lanseringen? 

‐Det var någon person som hade bakgrund i kommunikationsbranschen. 

Johan Elmberg heter han och var tidigare JKLkonsult. 

‐Skicklig kille uppenbarligen. Det var ju ett bra hantverk men jag har svårt  

att förstå att det låg i SVT:s intresse att göra som de gjorde.  

Ångrar du att du fällde det hårda omdömet om DN:s politiske  

analytiker Henrik Brors i Fichteliusdokumentären? 

‐Vad sade jag nu om Henrik Brors igen? Det var något om att han inte  

begrep sig på politik. Jag upplevde det, han hade sällan rätt när han försökte  

tala om hur vi tänkte. Det är ju krönikörernas arbetsuppgift att sätta in  

nyheter i sitt sammanhang och förklara skeenden. Men vi resonerade inte  

alls som Henrik Brors sade. Någon gång måste man säga att: Herregud  

varenda bokstav är fel. 

Men drabbar inte det en enskild förvärsarbetare väldigt hårt att få det  

omdömet av landets statsminister? 

‐Henrik Brors är ingen maktlös person utan en viktig aktör. De politiska  

reportrarna har många gånger gått från att vara rapportörer till analytiker  

och till att bli aktörer. 

Hur länge kommer du att vara intressant för medierna? 

‐Jag hoppas länge! Jag har alltid gillat medierna och har känt att känslorna  

har varit besvarade. Jag har förstått dynamiken i medierna. Jag har  

fascinerats av den. Jag vill inte gå in i någon skugga eller anonymitet.  

Jag frågade en person i din närhet om dina karriärambitioner och  

svaret blev att det enda du vill bli är ny styrelseordförande för  

Sörmlands Sparbank och ordförande för LRF i Sparreholm. Förnekar  

du det här? 

‐Ja, det gör jag. Jag har inga sådana ambitioner över huvud taget. Jag har  

Sveaskog och det räcker åt mig. Att sitta i styrelser och ta styrelseansvar är  

väldigt krävande och det är bundet. Jag har haft en karriär i 35 års tid där  

jag har varit bunden till händer och fötter av ansvar. Jag har stimulerats av  

det, men jag såg inte mer ansvar framför mig när jag lämnade politiken. 

Skriver du på någon bok? 

‐Jag har inga kommentarer. 

Det är väl ett fattigdomsbevis om du inte kan ge en kommentar på det.  

Förneka det öppet i så fall.  

‐Jag skriver inte just nu på någon bok men jag har tankar på en. 

Vad ska den handla om? 

‐Det behöver jag däremot inte svara på. 

Memoarer, skönlitteratur eller kanske en deckare? 

‐Nej, nej, nej, det blir bara löjligt när politiker tror att de kan skriva deckare.  

Som Thomas Bodström? 

‐Jag vill inte recensera Thomas deckare men jag hade hellre sett att han  

hade skrivit en bok om socialdemokratisk kriminalpolitik. Utvecklat  

argumenten för och emot och satt in det i ett internationellt sammanhang.  

Det som behövs för att politiken ska behålla sin intellektuella kraft. 

Du har inte läste Winbergs memoarer, inte läst Nuders memoarer men  

Bodströms deckare har du läst? 

‐Nja, jag har bläddrat i Bodströms deckare. Jag har läst recensionerna också  

(skratt). 

Du och Ulrica Schenström blir ju kolleger nu.  

‐Ulrica Schenström? Just det, hon som umgicks med den hygglige Anders  

Pihlblad. Ska hon börja på JKL? 

Nej, hon ska börja på Hallvarsson & Halvarson.  

‐Hallvarsson & Halvarson? Det låter som någon som säljer sportutrustning  

för fjällturer. Hallvarsson & Halvarson. Jaha.  

Kan inte tidigare politiker göra annat än att bli konsulter?

‐Hade jag varit tio år yngre hade jag gärna gjort ett ordentligt exekutivt  

arbete till. Men det är klart att kommunikationsbranschen är en växande  

verksamhet. Så enormt kontroversiellt är det ju inte att jobba med  

kommunikation eller public relations. Här på JKL har jag många gamla  

arbetskamrater och de går ut och in och korsar andra verksamheter.  

‐För tjugo år sedan var det annorlunda. Jag var med i en valrörelse där vi  

använde JKL som högerspöket. Det var när JKL skrev ett jordbrukspolitiskt  

tal åt dåvarande kommunalrådet Swanstein i Helsingborg. Vi ansåg då att  

det var hett men det är snart tjugo år sedan. 

Du säger att det inte är kontroversiellt att vara JKLkonsult men i  

nästa andetag säger du att så fort det blir kontroversiellt så kliver du  

åt sidan?  

‐Jag vill inte hamna i ett läge där jag kan beskyllas för att kommersialisera  

unik information som jag sitter på. Det har jag heller inte skrivit om i mina  

böcker eller sagt till Erik Fichtelius, utan det håller jag för mig själv. Med ett  

sådant uppdrag som jag har haft så måste man kunna tiga. Hela uppdragets  

karaktär bygger på att du kan tiga. 

Aldrig ensam, alltid ensam? 

‐Just precis. Det är dualismen i uppdraget. Den som bluddrar om sådant  

som man ska tiga om är inte intressant.  

Men det borde finnas många som vill ha den unika kunskap som du  

har och som därför går till JKL? 

‐Då borde de i stället gå till regeringen. Om regeringen tycker att det är  

viktigt för landet kan de prata med mig så kan jag tänka mig att ställa upp. 

Har du fått några sådana förfrågningar att du har hänvisat till  

regeringen? 

‐Nej, jag har inte fått det. Möjligt att Anders Lindberg har fått det, men inte  

jag.  

Vet du vad JKL:s ägare heter? 

‐Ja, du, ett amerikanskt företag ärligt talat

Publicis. 

‐Ja, just det. Det är ett jätteknepigt nätverk där jag inte tror att någon hittar  

fram till någon som är representant för ägaren.  

Är det inte otäckt med det anonyma ägandet? 

‐Du, jag är fostrad i sparbanksrörelsen. Det var företag utan ägande. 

Kan man jämföra Publicis med Sparbanken i Vingåker? 

‐Det är en ganska intressant diskussion. Vi lever i en tid där verksamhet  

som bygger på intellektuell produktion inte kan ägas. Man kan inte äga en  

katt. Och man kan inte äga en verksamhet som ska producera tänk eller  

kommunikation. Det bygger på att medarbetare trivs och utvecklas. 

Du har lyckats hålla dina barn väldigt skyddade under åren som  

politiker. Var det svårt? 

‐Det var svårt, disciplinerat och mycket väl genomtänkt. Jag har försökt att  

predika det för alla unga människor som ger sig in i politiken. Min första  

hustru, som är mor till mina barn, var också väldigt fast på den punkten. Jag  

har sagt det att den dagen då man släpper in pressen hemmaDet kan vara  

jättetrevligt första reportaget, men har de varit där en gång så har de rätt  

att komma tillbaka. 

Tycker du att svenska politiker tar med sina barn för mycket i  

offentligheten? 

‐Ja, i alltför stor utsträckning och man utsätter barnen för en risk som de  

inte är förberedda på.  

Hade du svårt att få ihop ditt livspussel som småbarnspappa? 

‐Ja, det hade jag. Det gick inget vidare. Därför lämnade jag riksdagen 1984  

när flickorna var fem och två år. Det gick bara inte eftersom jag alltid var på  

fel ställe. Skulle jag vara hemma så var jag i Stockholm och skulle jag vara i  

Stockholm så var jag hemma.  

Har du betalat ett för högt pris?

‐Man betalar ett högt pris, men om det är för högt kan man diskutera. Ingen  

tvingade mig till det jag gjorde.  

Du har gjort en klassresa. Känner du dig hemma när du går jakt på  

slotten runtom i Sörmland? 

‐Jag deltar sällan på sådant. Det kan vara kul ibland, och jag kan säga att i  

början tyckte jag det var konstigt med alla nya koder som man ska tillägna  

sig. Men så annorlunda är inte människor, utan det är trots allt mer likt än  

olikt.  

Har du lärt dig koderna? 

‐Jag är inte så bra på det och inte så intresserad. Men jag har aldrig känt mig  

osäker i sådana sammanhang. Visst har jag gjort en klassresa, men det finns  

ett slags undantryckt påstående i att vi som har gjort den klassresan skulle  

må dåligt. Tänk i stället på dem som har gjort en klassresa åt andra hållet,  

de som föddes i de fina salongerna och som till följd av samhällsutveckling  

och ekonomiska kriser har fått göra den andra resan. Bokstavligt talat från  

Corps de logiet till traktorn. De är många, men dem pratar man aldrig om.  

Resumé har rankat dig som Sveriges mäktigaste  

kommunikationskonsult. Hur ser du på det? 

‐Skulle jag går runt och se på mig själv som Sveriges mäktigaste  

kommunikationskonsult då är jag rökt. Just därför att man inte bryr sig om  

det kan man vara det. Det är en paradox.   

© Resumé eller artikelförfattaren.

På hedersord intervju med Göran Persson Vem kan man ... - Resumé

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?