Nr. 2 - Sankt Olofs Kapell

More documents

Recommendations

Info

S i d a 16 Kanslist Pia Essbjörn ”Tack, för att Ni ger oss den glädjen!” Pias tankar om drömmar så ljuva.. Löven singlar så sakta mot marken och molnen ligger lågt. Borta är sommaren och vintern nalkas. Jag har inget emot vintern, den erbjuder mycket mys med tända levande ljus. Dessutom kommer snart min favorithögtid. Julen! Det bästa med julen är möjligheten att förändra hemma. Heminredning med allt vad det innebär är min stora passion, vilket kan ställa till det ibland, särskilt för mannen jag delar mitt liv med. Han är lagom förtjust i alla mina planer och att jag aldrig tycks bli färdig. Varje gång jag lägger huvudet på sned och säger ”Älskling, kan du..” ser jag att han stålsätter sig för vad jag nu har hittat på. Oftast böjer han sig för mina nycker och idéer, men inte alltid. Jag blir lika paff varje gång han inte tycker precis som jag. Jag skall bekänna en sak, men säg det inte till någon, speciellt inte till Honom. Det ÄR tur att han bromsar mig, för annars vet jag inte hur det hade sett ut där hemma. Men julen är himmelsk, jag får göra som jag vill! Fast inte helt ändå. Plånboken sätter lite käppar i hjulet trots allt, men drömma och längta kan man ju alltid, eller hur? På tal om drömmar, så hjälpte vi till att förverkliga några sådana i sommar. Utöver de ”vanliga” bestyren med vigslar och dop, hade vi även nöjet att bistå tre brudpar med lite extra. Den 14 juli serverade Margareta Nilsson o jag, champagne och snittar till 80 personer på tunet efter Malin och Marks vigsel. Lite att stå sig på innan färden gick vidare till deras festlokal. Det kom att bli upptakten till det stora eldprovet, som inföll den 4 augusti. Vigsel mellan Catharina och Claes i S:t <strong>Olofs</strong> kapell. Vi arrangerade deras bröllopsfest för 53 personer på tunet. Stort tält för själva sittningen och ett mindre för buffén. Detta var menyn. Först champagne och snittar. Sedan buffé med varmrökt Lyngalax, potatisgratäng och exotiska frukter. Till kaffet serverades en chokladtårta som alla fullkomligt älskade. Inget blev kvar! Det kan vara svårt att veta när festen skall sluta, så för att ge alla, både brudpar och gäster en liten vink om det stundande avskedet, serverades till sist, en ostbricka med 3 sorters ostar och kex. Bruden kastade buketten från kapellets trappa, bilen rullade sakta iväg med de tu, som nu skall förverkliga sina drömmar. Det var jätteroligt, men slitsamt för två personer. Varken Kerstin Teilmann eller jag är purunga och på slutet gick vi bägge, som sämre kopior av ringaren Quasimodo i Nôtre Dame. Vilken syn det måste har varit. Det var dock inte slut för säsongen utan vi slutade med ytterligare en bröllopsfest, helgen därpå. Kristina och Martin vigdes i kapellet. Ett mindre arrangemang med ”bara” 26 pers. fick njuta av våra delikatesser. Upplägget var nästan som innan, med den skillnaden att i stället för lax var det kallskuren kyckling- och fläskfilé på faten och till osten fanns det även fikonmarmelad. Tårtan var en riktig bröllopstårta i två plan. Gott! Trötta, men mycket nöjda och stolta med vad vi alla har åstadkommit denna sommar, haltade vi till bilarna och for hem. Det ger oss stor glädje och tillfredställelse att få förverkliga andras förväntningar och i vissa fall även drömmar. Tack, för att Ni ger oss den glädjen!
Varför trettio år i S:t <strong>Olofs</strong> kapell? 1950-2013! Det är ju nästan halva tiden från invigningen av S:t Olof. Eller är det kanske rentutav hela tiden från 1950? Låt mig förklara. På invigningsdagen i början av september 1950 var jag i S:t Olof på kvällens musikgudstjänst, som den berömde Båstadorganisten Albert Runbäck svarade för. Jag satt på vänstra sidan av läktaren och såg Runbäcks fingrar röra sig över manualen och fötterna över pedalen. Bilden finns fortfarande på min näthinna och ett av styckena har jag återkommit till många gånger i mina programplaneringar. Vem trampade bälgen om inte grundaren Erik Salvén. På våren 1983 bad mig Alf Linder, den berömde orgelprofessorn, min lärare på Akademin, att ta en period av sommaren. Han mådde inte bra, sade han. Det var allvarligare än jag trodde. Han dog senare det året. Så började de 30 åren, tre decennier. Men varför blev det 30 år? Andan i ett företag tror jag är det avgörande svaret på frågan. I S:t Olof har jag aldrig mött någon som varit negativ och på det sättet gjort 30 år omöjliga. Kontentan i andan skulle man kunna sammanfatta i Frihet under ansvar. Jag har vetat vad jag skall göra; spela på dop, vigslar och gudstjänst på söndagskvällen, tidigare även Helgmålsbön med musik på lördagskvällen. Men hur jag tillsammans med prästkolleger skall forma förrättningarna med musik, tal och sång, det har vi varit fria att komma överens om. Och med prästkollegor har gällt respekt för varandras kompetens. Då uppstår ju aldrig några samarbetsproblem. Tänk så bra! Prästerna ja! De har varit många och olika. Två gestalter – bland många andra – minns jag, den teologiskt radikale Stockholmsbiskopen Ingmar Ström och den lågkyrklige och folklige Mårten Werner. Han kunde locka de närvarande både till total tystnad och stor givmildhet, när det kom till kollekten. Han tittade de närvarande i ögonen och frågade: ”Vad skall Gud fråga dig på domens dag? Han skall inte fråga dig, om du har gått mycket i S:t Olof, S:t Nikolaikyrkan, katolska kyrkan eller någon annanstans.” Tystnaden blev enorm och så kom svaret: ”Han skall fråga dig; Vad har du gjort?” med ett tillägg ”Glöm inte det när kollekthåven kommer!” Den fick mycket av både sedlar och mynt. Ström och Werner samlade alltid fullt kapell. Men visst finns det många fler. Vaktmästarna Verner och Börje, kapellvärdarna Lilly och Ia, grannar i organistbostaden. Barbro som gick över tunet nästan varje dag och tittade till det hela. Alla frivilliga, som tagit sitt uppdrag på allvar, de olika styrelserna, som hållit i trådarna och inte bara uppehållit den goda andan utan också månat om fastigheterna: kapellet, kaplansgården, organistbostaden och det som numera är både kontor och kaffestuga och henne, som sen några år svarar för expeditionen, Pia, som också bakar jättegott kaffebröd och sköter uteserveringen. Ja, listan kunde bli hur lång som helst. Framtiden! Hur ser jag på den? Bara positivt och förhoppningsfullt och att det som här sammanfattningsvis skildrats måtte fortsätta att utvecklas och att ingenting skall få förstöra miljön kring S:t Olof. Så en liten gullig historia. Mitt barnbarn Emilia 9 år (jag har lovat henne att få spela fiol en söndagskväll sommaren 2013) kallade i somras organistbostaden för ”farfars sommarställe i Tylösand”. Det är den familjära bilden av de 30 åren. Visst är det underbart? Lycka till framöver med allt och alla! Henrik Cervin Foto Patrik Leonardsson S i d a 17 Organist Henrik Cervin ”...farfars sommarställe i Tylösand.”
Page 1 and 2: KAPELLBLADET Å r g å n g 6 N u m
Page 3 and 4: nog att få det inskrivet i arrende
Page 5 and 6: Två nya hedersledamöter Vid årsm
Page 7 and 8: Minnesord av Kristina Holm vid Tryg
Page 9 and 10: Överst till vänster: Prästen Jan
Page 11 and 12: Sommarens tre avslutande program gi
Page 13 and 14: Anders Gustav Emil Holms dop i St O
Page 15: Konfirmanderna 2012 Övre raden fr
Page 19 and 20: Höjdpunkter i bilder Nationaldagen

Nr. 2 - Sankt Olofs Kapell

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?