Morfar Svensson.indd

”Morfar” Svenssons liv som hamnkapten vid Linanäs
Brygga
En tillbakablick 75 år i tiden påminner oss om
minnesvärda händelser och människor.
Det som är bakgrunden till dessa anteckningar
är att jag blivit ombedd att berätta om min gammelmorfar
Wilhelm Svensson, hamnkapten vid
bryggan i många år.
Svensson, som var född 1878, kom till Linanäs
på 1900-talets början tillsammans med sin far
Sven Johansson. De köpte varsin fastighet vid
Linanäsvägen, Bolby 1:55 och Bolby 2:48.
Johansson försörjde sig som skomakare, Svensson
som dräng och senare som besättningsman
på Waxholmsbolagets båt ”Ljusterö”. Den gick
traden Stockholm-Linanäs-Marum 1908 – 1929
och ersattes av Saxaren 1929, tills den gick på
grund och sjönk i maj 1964 vid Storkråkans
brygga.
På den tiden hyrde skärgårdsborna ut vad dom
kunde och fl yttade själva ut i uthus och bodar för
att få in lite hyra i extrapengar. Stockholmarna
fl yttade ut med allt sitt bohag när skolorna
slutade och sen tillbaks till skolstarten. Så det var
lugnt och skönt i byn före och eft er sommarlovet.
1939 började Svensson jobbet som hamnkapten
vid Linanäs brygga. Han skrev dagbok om
vilka båtar som kom och gick, viktiga händelser
vid bryggan, t.ex. grundstötningar, propeller-
och roderhaveri. Waxholmsbolaget var ju känt
för att hitta grund. Svensson avlönades av både
Waxholmsbolaget och Linanäs Villaägareförening.
Svensson var mycket plikttrogen i sitt arbete
och väldigt omtyckt. Han hade stor respekt med
sig. Det kunde behövas så att folk höll sig undan
när landgångar och trossar kastades iland vid
tilläggningar. Det gällde även vi unga som var
vid bryggan, ibland för att meta abborre eller
bara vara med där det hände något. Som den
hedersman han var höll han ordning på allt, och
tog alltid hand om barn och ungdomar på ett bra
sätt, så stämningen blev god och alla trivdes.
På den tiden kom allt gods och matvaror till affärerna
i skärgården, fi skarnas strömmingstrummor
och böndernas mjölk in till Stockholm med
Waxholmsbåtarna.
Självklart var det även stor passagerartrafi k, och
det var oft a lång kö till båten. Morfar fi ck spänna
rep för att hålla ordning på kön. T.ex. har morfar
skrivit i sin dagbok att den 24 augusti 1948 blev
Saxaren full med folk - 100 personer kom ej med
vid avgång. En extrabåt fi ck kallas och Östan
kom senare och fi ck med resten.
Vid bryggan vid den tiden fanns ett magasin
där gods kunde förvaras samt reservbränsle - ved
och kol till ångbåtarna. Det låg där reningsverket
ligger idag. På höger sidan av bryggan fanns ett
vänthus där folk satt och inväntade kvällsbåten.
En stor gjutjärnskamin spred sin värme där folk
satt runt det stora plåtbordet och inväntade båten,
som på vintern kunde dröja många timmar.
Diskussionerna runt bordet var ibland livliga

och det var många otroliga historier vi unga
fi ck höra. Allt var förstås sant som de sa - med
glimten i ögat.
Trots lång väntan satt folk kvar. De skulle ju
ha sin tidning och ibland en brun påse, som
styrman på båten först skulle ha en ”gångare”
från, och sen var det många törstiga medmän-
niskor som gärna var med och delade på påsens
innehåll. Oft ast var påsen tom när gubben kom
hem, men gubben var full. Skulle det komma
eft erskick av starka varor till en fest var det bäst
att skicka ner frun i familjen att hämta påsen -
skärgårdsfruarna kunde vara vassa så spriten kom
hem ograverad.
I början av 40-talet var det besvärliga isvintrar
så isbrytaren fi ck komma och hjälpa till. Många
gånger fi ck folk gå ut på isen och möta båten på
fj ärden, och ibland gick bussen ut på isen mot
Fåglarö och hämtade folk och gods.
Den 25 januari 1942 hade Saxaren att göra 10
timmar från stan till Linanäs. På söndagskvällen
gick den från Linanäs klockan 20.00 och var i
stan måndagmorgon klockan 05.30. Man kan
förmoda att det gick åt några öl i försalongen
den resan.
Den 13 juni 1931 började första färjan, den
ombyggda piggskutan ”Alma” med Fritz Wilhelmsson
som skeppare, att gå traden Bam-
marboda-Linanäs. När färjan kom till Linanäs
saluterades ”Alma” från berget på Villa Rasta av
teaterdirektör Wilhelm Högstedt med sex kanonskott.
Öns kommunalpampar hade mött upp
mangrant ty det vankades stort smörgåsbord
på Rastaborg dagen till ära. Det sägs att många
positiva förslag klubbades den dagen i Ljusterö
kommun.
Den 5 maj 1950 började bröderna Jakobsson
med färjan ”Emma”, även den en ombyggd skuta,
gå mellan Linanäs och Skeppsdal.
1949 öppnades den första reguljära förbindelsen
Mörtsunda – Östanå. Det var Birger
Andersson som med ombyggda pråmen ”Rune”
uppehöll trafi ken till 1955, då den statliga färjan
mellan Småskärsudd och Östanå startade.
Svensson jobbade som bryggkapten till september
1953, 75 år gammal. Det blev genom åren
många steg fram och tillbaks mellan hemmet
och bryggan, en sträcka han gick många gånger
om dagen. Han missade nog aldrig någon gång
när båtarna kom eller gick. Den 9 oktober 1954
avled han i sitt hem.
Lennart Öberg